Ny dator

Yours truly fick en dag för sig att hon skulle laga sin dator. Hon skruvade och pustade, bände och böjde. Fick slutligen in en pincett och ut en hög med damm och katthår. Datorn fungerade klanderfritt. Tills hon stängt av den en gång och startat den en gång. Då hade fläkten fått en knäpp. Nu måste man starta om datorn tre gånger för att den ska fungera.

- Ska du verkligen köpa en ny? hördes upprörda röster runtomkring.
- Du kanske kan laga den? En ny fläkt kostar inte många pengar.

Men faktum är att datorn redan varit på service av samma anledning två gånger förut. Och nu gäller inte garantin längre. Vilket innebär att jag skulle få betala för kalaset själv. Och med vetskapen om att samma problem kommer dyka upp om ett halvår igen så kändes det fruktlöst.

-Du borde köpa en mac. Hördes rösterna skalla. Och jag lyssnade, men hur kan jag, den resonabla, ever-ekonomiska, ickedesignfixerade, köpa något som säger status mer än prestanda?

- Du borde köpa... en viss processor... en viss prestanda... en viss färg eller ett visst märke. Tänk på...

Till slut blev jag trött på att tänka. Jag vill inte betala 10000 för nåt jag egentligen inte vill ha. Så jag köpte det billigaste. En acer, netbook. Den är skitliten. Den är blå. Den kostade 3900 istället för multum. Den ligger fint i knät och den väger ingenting. Den ska följa mig vart jag än går. Känslan jag känner är... nöjd. Problemet avlöst utan större ekonomisk skada. Nu kan jag vänta med att köpa en riktig dator tills det finns något jag vill ha.

downsizing

Idag har jag nog gjort mitt livs bästa köp. nämligen en telefon som på bilden. Den har ingenting. Ingen kamera. Ingen flashig internetsynkning, inga spel. Man kan inte ens kopiera över kontakter från sim-kortet. Men den har batteritiden. Och det är en viktelefon! Och den är röd! Det finns ingen hejd på hur bra den är. Den ska bli min partytelefon, och jag ska lägga min företagstelefon på hyllan då och då. yoeeee

Regler

Det är lördag förmiddag. Jag är inte bakis och funderar över hur jag ska utöva skadebegränsning i mitt liv. Och jag tror jag har kommit fram till tre regler som kommer få mig att må mycket bättre i själen


1. Var ärlig, men håll käften så ofta det går


2. Ta aldrig mer än 15 varor på IKEA


3. Det är ok att säga nej till energivampyrer

sjuk

Grädden på moset är förstås en släng feber och en trasig hals, hosta som skulle kunna leda till kräks och dessutom två katter som verkar vara magsjuka samt en dator som verkar packa ihop när som helst.

Det kommer förstås att bli bra. Det mesta går att lösa och hälsan återkommer väl förr eller senare, men just nu känner jag att jag inte riktigt förstår vad som hände. För ett halvår sedan mådde jag så bra som jag aldrig gjort förut. Jag hade så roligt på jobbet, och var klar med min utbildning, hade fått en ny lägenhet och hade en jätterolig semester inplanerad. Vad är egentligen skillnaden nu? Typ ingenting. Jag gillar fortfarande mitt jobb. Jag har flyttat in i den där nya lägenheten och den blir mer och mer inredd för varje dag. Jag har just kommit hem från semestern och köpte igår en ny flygbiljett. jag lider av det man kallar i-landsproblem.

Jag mådde inte så bra innan jag åkte heller. Trodde det skulle gå bort över semestern, men det tog tydligen bara en paus. Vad är det dom säger? Vid årsskiftet ska man ha styrelsemöte med sig själv och utvärdera det år som har gått, analysera nuvärdet och göra en aktivitetsplan för det kommande året. Det kanske är det jag ska göra idag när jag ligger hemma och tycker synd om mig själv istället för att vara på jobbet. Igår försökte jag laga min dator = försökte plocka isär den och pilla ut katthår. Funkade jättebra, men idag när jag startade datorn var fläkten inte alls nöjd längre. Men den låter inte blockerad längre. Bara paj. Det finns kanske inget val. Den är trots allt 2,5 år och min vanliga tro är ju att datorer inte lever längre än 3. det kanske är dags att begrava den och lägga ut sura tusenlappar på att köpa en ny. Undrar om det finns någon utan fläkt?

jobbig kund

Jag börjar känna mig som en jobbig kund... Jag har en groende konflikt med företaget jag hyr min lägenhet av. Jag tycker nämligen att ytskikten är lite sådär, och dom tycker att jag är jobbig och försöker ge mig kalla axeln.

Från början kändes det jobbigt att vara den kunden. Som är missnöjd, jag borde ju bara vara glad att jag har en lägenhet, eller? Är det jantelagen eller kvinnan i mig som inte tycker att jag förtjänar att få bo bra? För jag skäms fortfarande lite över mig själv. Men nu börjar jag bli arg och då kan jag inte hindra mig längre. Jag kommer ringa och vara jobbig och skälla och höja rösten och be att få prata med någons chef. Jag vet det redan nu. och redan ångrar jag mig lite i förväg, för vad ska dom tycka om mig?

lite kognitiv beteendeterapi kanske?

Tillbaka på jobbet

På bordet stod en flaska sprit och en massa choklad. Dom vet tydligen precis vad jag behöver...

Så vad hände egentligen med Red?

Det var en vibrerande fredagkväll när han kom hit. Jag mötte honom på stationen och det var lite konstigt men det övergick till en trevlig kväll. Vi åt middag och drack vin. Tittade på film och somnade i soffan. Mkt mysigt...

När klockan slog tre bestämde han sig för att han skulle gå hem. Eftersom jag var yrvaken och fortfarande lite full blev jag arg och kunde inte hindra mig. Jag sa saker till honom, som att han är konstig och att jag är konstig som träffar honom. Jag minns inte exakt, men jag gick och la mig irriterad. Det är ju uppenbarligen något fel om han hellre väntar på en oviss nattbuss i ett område jag är så nyinflyttad till att jag inte ens kan peka vilket håll han ska gå åt för att hitta en nattbuss, än att sova kvar och ta det trygga tåget nästa morgon, även om han måste gå upp tidigt.

När jag inte kunde sova av frustration över hans ovilja att berätta för mig vad det egentligen är som stör honom skickade jag ett sms. Skrev att det är ok om han bara vill ha sex men att jag inte förstår mig på honom, för han beter sig varken som att han är ute efter sex eller ett förhållande. Undrade om han bara var ute efter att somna på min soffa eller om han är gift. Att han kan vara ärlig mot mig.

Svaret kom på en minut. Han menar tydligen inte att såra mig och han tycker att han är ärlig. Han är inte gift. Han vill fortsätta träffas när jag kommer hem.

Och jag kände att jag antagligen tappat lusten. Mitt tålamod för människors bagage börjar tryta och jag är trött. Förstår inte hur man kan vara 30 år och inte känna sig själv så mycket...

Till saken hör väl antagligen att han hört av sig medan jag varit borta. Taffligt och fyrkantigt som vanligt. Använder uttryck som "på snart återseende", som om jag är hans kund. Men faktum är att han är sådan. Frågan är om jag klarar av det. Hur svårt ska det vara att hitta en manlig man som är som en kvinna? Som kan prata om allt och inget, ta halva bördan hemma, som kan tänka sig att inte jobba ihjäl sig och inte vara en slacker. Som inte gillar flygvärdinnor och som kan laga mat. Som har tillräcklig EQ för att förstå att man inte kan bete sig på vissa sätt mot andra människor. Är det för mycket begärt?

hemma igen...

Ibland är det skönt att vara en resenär på livets motorväg. Man behöver inte tänka så mycket på vart man ska eller vad som kommer hända där. Analys är redundant. Jag är nyss hemkommen från en roadtrip om ca 750 mil som sträckt sig från USAs östra kust tills dess västra. Jag har sett så mycket tjocka människor, så mycket äcklig ignorans och så många underbara underbara saker. Jag har bara trott att jag ska dö två gånger. Den ena gången i en liten byhåla där vi råkade köra fel och hamna i slumområden med skabbiga människor som ropade saker efter oss. Det slutade med att vi spelade guitar hero med nya vänner till klockan 5 på morgonen. Andra gången var när grand canyon var fylld med snö och vi skulle försöka ta oss ner från berget med sommardäck och automatväxlad bil. Men det gick vägen.

Min hemkomst var planerad så att jag skulle bli mött av min mamma och bjuden på middag i mina föräldrars lugna vrå. Sedan misstänkte jag att jag skulle vara så trött att jag inte skulle vilja åka hem utan sova kvar i mitt flickrum och samla mig inför nästa dag. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Jetlaggad och sjuk anlände jag på arlanda bara för att få reda på att sas valt att lämna min väska i köpenhamn. I bilen på väg hem fick jag veta att mamma träffat en ny man och numera bor hemma hos honom. Middagen bestod av tårögda föräldrar och Frida som tappat matlusten. Dom hade båda ställt in sina planer för kvällen för att kunna spendera den med mig. Och jag ville bara därifrån. Jag har varit med om detta förut, dom får göra som dom vill. Jag har ingen lust att se dom gråta när jag själv är trött och sjuk och bara vill vara trygg. Jag hatar drama och har ingen respekt för att dom inte sagt något förut utan väntar tills jag kommit hem efter ett dygns resa för att jag ska kunna bli riktigt chockad. Så jag packar in mina få saker jag fortfarande äger och mina katter i bilen och åker hem. Tyngd av att komma hem till ensamheten i min lägenhet som fortfarande inte är ett hem. Oron för pappa som nu är ensam i det där huset. Hatet mot mig själv för att jag anklagar dem för min egen ensamhet. För att jag helt ärligt tror att jag alltid kommer leva ensam för att dom lärt mig om kärlek.

Toppa med en månads post och ett tomt kylskåp och det är nästan så jag önskar att jag tappat bort mig själv någonstans i usas öken.

En oviss dallrande paus

Sedan sist har det gått en oändlig tid. Yours truly har haft obekväma samtal med red, hon har stått i glittrande galaklänning på stora trappan i stadshuset och fått rungande applåder. Hon har stått på arlanda med ångest när flyget blev inställt och tanten bakom disken meddelade att det inte finns fler flyg dit jag vill. Fick åka hem igen med svansen mellan benen och supa sig full på föräldrars alkohol i ett försök att dränka sorgen.

Men nu försöker vi igen. Och om allt går som det ska är jag inte hemma förrän i mitten på januari, kanske kan jag smyga in något här innan, men risken är stor att det inte blir så. Lessen Mamacita... =o(

God jul på er!

han är på väg...

och lite nervös är jag allt.

Grand svarade ett dygn senare, med en smiley utan ord. Det räknas inte. När jag tänker på det så var Red en sådan jag faktiskt trodde kunde vara... ja... det där som jag aldrig trott att Grand kan. Egentligen helt utan anledning förstås, för Red har aldrig visat intresse för att bli den personen. Men...

nu är han på väg.

Plötsligt började styrkan återvända

Och nu har ljudet på min telefon varit påslagen i hela tre timmar. Saldot på mitt konto har shoppats ner till hälften och jag har faktiskt kunnat röra mig ute bland folk. Utan att oroa mig, utan att vilja springa hem och gömma mig. Det är stort

And so he rose from the dead...

Eftersom den här bloggen har kommit att nästan uteslutande handla om män med inslag av när jag gör bort mig så är det väl lika bra att fortsätta. Idag kom nämligen ett sms indimpande från ingen annan än... Red... Som om inget hänt, som nånting Gud har sänt... (kom igen då, vissla med och gissa melodin)

Undrar hur jag mår, kanske vill jag ses i helgen?


Och jag, som egentligen inte vill vara den där kvinnan, du vet, som idag på lunchen deklarerade för gubbarna att anledningen till att jag inte ger blod är deras bestämmelse om att man inte får ha haft en ny sexpartner på mer än tre månader, jag tänkte så här: "Jag skickar ett sms till Grand, om han svarar inom två timmar så håller jag mig trogen detta nattliga ragg, mina köttsliga lustars dröm, womanizer of the year, mottagare av mina än så ologiska känslor" Logiken är att om han svarar finns något där, något... je ne sais quois.. som kan belönas med trohet i tre sekunder. Mest för att jag längtar efter en anledning att vara trogen. Mer än att jag faktiskt känner för det.


Meanwhile.... I en lägenhet norr om den stora staden skickas sms, smids planer för förförandet mellan två vuxna rödhåriga människor. Kommer Grand att stoppa dom i tid?

Att köra på en liten tant

... är lättare att ta sig ur än man tror. Att tänka på den ångest jag hade är jobbigt. Att tänka på samtalet med försäkringsbolaget är lätt. Jag behövde inte fylla i några papper, inte göra några jobbiga samtal. "Nejmen ojdå!" Sa den mycket trevliga kvinnan i telefonen "Det var ju inte så roligt" Sen knappade hon lite på datorn och berättade att hela olyckan kommer kosta mig max 3600 kronor över 3 år. Alltså en hundring i månaden extra på min bilförsäkring. Min budget medger alltså att jag kan köra på någon en gång var tredje månad utan att jag blir ruinerad. Vilket innebär att jag i princip kan börja behandla min bil som en bumpercar. Sen började hon istället fråga om min förestående resa och deklarerade att jag inte behöver oroa mig över nåt.

Att laga min bil skulle förstås ha kostat mer. Men med tanke på att jag fick en repa i lacken och en bucklig registreringsskylt av att klämma sönder tantens backlucka så tål nog min bil ganska mycket. En registreringsskylt författigar mig bara 60 kronor.

Det är en galen värld vi lever i och man kan ju tro att jag skulle kunna släppa detta nu. Men det går inte. Jag orkar inte med tanken på att min telefon ska ringa så jag har stängt av den. Det är lite dåligt med tanke på att mitt jobb går ut på att jag ska vara nåbar. Det är också ganska dåligt för att jag vill behålla mina vänner. Men förhoppningsvis går det över snart.

allt är löst, som vanligt...

Tanten överlevde, bilen mår bra, ingen är arg och försäkringsbolaget tar hand om allt... Det känns nästan som att allt gick för lätt...

Men jag känner fortfarande att jag har många jobbiga samtal kvar och jag låter min telefon fortsätta vara avstängd...Fortsätter stänga in mig och låter bli att prata med någon. Hjärtat bultar fortfarande lite fortare. Jag har fortfarande tusen saker på min lista och min lägenhet är fortfarande inte ett hem.

grand kan bli en evighetshistoria

Igår stod han i min nya lägenhet och tittade forskande in.

- Du har ju inte direkt kvinnlig inredning...

Jag tittade ut över verktygslådor och byggskor. Fönster utan gardiner blomlösa fönsterbrädor. Sedan gjorde han iordning mitt sovrum med stearinljus och filtar och bad mig lägga mig i hans innersked. Och där spenderade jag min eftermiddag.

Det dumma är att jag någonstans börjar utveckla känslor nu. Jag tror inte det är på riktigt. Jag vet ju att vi inte kan bli.... någonting... Han är för upptagen med att resa jorden runt, kindpussas och lägga upp bilder på sig själv med tusen brudar på internet. Och jag är för upptagen med att inte bli imponerad av sånt. Hur ska jag kunna förklara för mig själv det som följer? När jag kör honom till stationen och vi pussar varandra farväl. Hur vi båda stelnar och det är som att vi samtidigt förstår. Känslor vi inte velat prata om. Jag trodde det var slutet. Att vi inte skulle höras mer. Men mitt i natten trillade det in. Ett litet sms. Om ingenting. Beviset på att han förstått och att han accepterar?

Måndag morgon och veckan kommer bli skit. Möten med gubbar som utövar manlig härskarteknik och jag ser igenom. Orkar inte vara en bra kvinna och stå ut. Säger ifrån, och får leva med att de av princip ska sätta mig på plats. Avslutar dagen med att köra på en äldre kvinna i en liten röd bil vid en stoppskylt. Saknar styrka att ta hand om situationen. Saknar rätt person att prata med. tänk vad lätt allt var när man var yngre och det alltid fanns föräldrar som kunde tala om för en att allt kommer bli bra. Nu spelar det inte längre någon roll vad andra säger. Jag ansvarar ensam för mina handlingar och just nu känner jag att jag inte har kontroll. Tänk om hon är skadad. Tänk om anledningen till att hon inte svarar på mitt telefonsamtal är för att hon ligger på sjukhuset med svåra ryggsmärtor. Efter att jag körde på henne.

Jag har en lista igen. Och jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Dimmigt och suddigare nu

Konstigt nog känner jag mig fortfarande rätt ensam. Jag vet inte om det är för att det ekar i mitt hem eller för att mitt nyss nämnda hem är så... byggt för två... Men idag flyttade två av mina favoritherrar in. Så antagligen kommer jag inte få sova inatt... Jag kommer vakna av att dom utforskar... Pappa var här och lämnade dom. På tio minuter hann han rätta till lampor som jag hängt snett och utforska luckor jag inte ens sett. Jag brukar säga att jag klarar det mesta själv... men ibland undrar man ju...

Nåväl.

so much for words.

jag åkte förstås till grand.

On the upside: känner ömhetsbehovet stillat, iaf för en stund.

On the downside: har inte sovit mkt. trött...

On the plain side: hade en internetdejt inplanerat idag på den tidiga eftermiddagen. Var tvungen att trava mina horiga steg från grand hotell till dejten med oborstade tänder och gårdagens uppklädnad på min kropp. Äckligare har jag nog aldrig varit. Jag måste verkligen skärpa mig.

sms-jouren

Tidigare ikväll kom ett sms från grand intravandes i min inbox. Ett rätt segt sådant. Jag svarade, och nu har han inte svarat på över en timme. What the fuck? En månad har gått... Vad vill han? ligga förstås... och jag, mitt känslomonster, börjar bygga illusioner. Vad spelar det för roll? har jag inte redan bestämt att jag inte är intresserad? Jag måste skärpa mig. Jag behöver inte hans bekräftelse. Jag behöver inte

hans bekräftelse

Jag hade en kär vän i min lägenhet ikväll. Plötsligt kändes det lite mer som hemma. Trots kartongerna. Trots tomheten och avsaknaden av personlighet. Det kanske är så jag måste jobba... hit med vännerna, ut med obekvämheten...

ömhetstörstande

Nyss återkommen från tre dagar konferens i Sveriges framstjärt stapplar jag in i min kartongfyllda lägenhet. Ångesten kryper över mig. Detta är inte ett hem. I alla fall inte än... Jag saknar den känslan... När allt fungerar och jag känner mig lugn...

I göteborg var allt som vanligt. Jag jobbade mest hela tiden och när jag inte gjorde det drack jag öl eller klagade på standarden på Scandic. Efter ett par öl påbörjades en onödig sms-konversation med en viss gift man som jag jobbade tillsammans med en gång. Det är en komplicerad och lång historia kantad av något... sötsliskigt kanske? Vi har en viss personkemi. Det berömda klicket, if you will... Vi träffades av en slump för en vecka sedan. Det var mitt på dagen, mitt bland människor som absolut inte behöver veta om vår kemi. Jag kände mig som en magnet och han satt fast vid min sida. Han hittade ursäkter att befinna sig nära mig så jag kände värmen från hans kropp och tryggheten från hans famn. Så nära att jag nästan kunde krypa in i den.

Sista gången vi träffades innan dess gick saker väldigt fel. Vi hånglade. Och pratade. Och jag sa saker jag inte menade, saker han uppfattade som stora känslor för honom men som jag menade som en stundens ingivelse. "Om allt vore annorlunda... skulle det kanske kunna vara vi..." var det jag menade. Men när jag lyssnar på vår konversation i efterhand hör jag det han hörde. Även om jag inte menade att jag vill att han ska lämna sitt liv så kunde det mycket väl ha tolkats så. Och när han började prata kunde jag inte stoppa honom. För det skulle låta fel...

Igår utbyttes vanliga skämt i sms-rymden.

Idag trillade ett ovanligt in. "Ses vi på söder ikväll?"

Instinkten är en konstig sak. Kanske hade min instinkt varit annorlunda om vi inte setts för några dagar sen. Kanske om jag inte varit kärlekskrank och ensam... Kanske om jag inte varit lite bitter för att någon jag faktiskt har kemi med redan är upptagen på det allvarliga sättet. Kanske om hans beteende inte gjorde att jag tappar tron på män och relationer i allmänhet. Men nu är det inte så. Och min instinkt talade om för mig att jag bör åka till söder. Trots att jag luktar lite illa. Trots att jag är trött och har massor att göra och måste upp tidigt imorgon. Trots att jag vet att det han vill är att följa med mig hem, och jag vill inte släppa in honom. För mitt hem är en kartong.

Lyssna på mig... Jag borde tycka att han inte ska följa med mig för att han är GIFT. Jag måste sluta vara så desperat...

Ute ligger snön på taken...

Inne sitter Frida i långkalsonger och tjocka strumpor och svär. Rösten är borta. Hostan är hemma. Alla mediciner jag ägt ligger i någon av förtielva lådor och jag måste jobba. Måste. Från min soffa i mjukisar och helst inte svara i telefon. Håret är fett och schampoot ligger i bilen. Inte mycket känns logiskt just nu. Jag är mest glad över att jag faktiskt vet var schampoot är. Plåstren jag skulle behöva till min skärskada från igår är som försvunna. Min hostmedicin likaså. Frukost kan jag ju drömma om.

Måste kolla upp var närmsta affär ligger

senaste: att inreda med flyttkartonger

Nu är det officiellt. Jag hatar att flytta. Det var 4 år sen sist och jag trodde att det skulle bli kul. Tills igår morse då det var dags... När jag vaknade gjorde det ont i hela kroppen av olust och sömnbrist. Jag hade varit vaken fram till 2 och packat, sen höll jag mig vaken en timme till i väntan på kungen som festat och behövde min soffa. Och där låg hon när jag hade ont i kroppen. "Jag vill inte flytta" viskade jag och hon stirrade på mig med röda ögon. "det är snart över ska du se"

Hela dagen igår längtade jag efter att den skulle vara över. Själva flytten gick jättebra! 16 starka armar klämde mina möbler och kartonger och dessutom en pizza innan klockan ens slagit 2. Och en liten stund trodde jag att jag skulle komma lätt undan.

Idag vaknade jag med smärta i hela kroppen. En ny underbar förkylning gjorde sitt, en plogbil som väckt mig 03:33 gjorde lite till i mitt gardinlösa sovrum. Snöstormen var ett faktum. Marschfarten till jobbet var 40 km/h på motorvägen. När jag väl kom fram skar jag mig i handen. Sen insåg jag att det var onödigt att jag hade åkt till kontoret eftersom jag bara hade 20 minuter till att vara där innan jag skulle behöva åka till andra sidan stan och gå på möte-möte-möte-möte-möte. 5 jävla möten inplanerade med tight om körtid mellan. Jag beklagade mig för mina kollegor men skrev ut mina papper och åkte.

Det blev inte bättre än jag hade trott. Sura gubbstruttar med negativa åsikter om allt jag hade att säga. När det äntligen var över var det bara att åka tillbaka till gamla lägenheten och städa ur. Jag trodde det skulle ta 2 timmar. Det tog 5 timmar och oändliga promenader till grovsoprummet. Hur kunde det vara så mycket skit kvar? Jag fattar ingenting... I telefonen sa kungens röst åt mig att jag måste sluta säga att jag inte vill. Jag känner mig som ett barn. Måste hitta min vilja.

Kom slutligen hem. Tappade ett rispaket på golvet så det gick sönder. Vattnade mina blommor med ett martiniglas eftersom inget annat finns att tillgå just nu. Med tanke på att det mesta varit jobbigt idag ska jag nog bara gå och lägga mig nu. Så att den här dagen äntligen får ett slut.

Att förflytta sig

Med hjälp av underbara vänner och släktingar har allt jag äger förflyttats norrut. Det gick förvånansvärt fort... Sen åt vi pizza och de försvann alla åt sina håll. Kvar är jag... I en större lägenhet med lamplöst mörker som mitt enda sällskap. Och jag vet inte vad som känns. Tystnaden låter annorlunda här. Alla mina saker är gömda. Jag vill inte rota i kartonger, vill inte inreda, tänka... Känns nästan som panik. Ångrar jag mig?

jag har en lista

En lista som ska ge mig mindre ångest. Jag har pratat om den förut. Den ger mig inte mindre ångest. Den blir bara längre och längre ju mer tid jag får på mig att tänka. Den innehåller allt jag borde göra. Allra helst igår. Jag kan inte göra saker igår. Psykologer tror att listan gör ångesten mindre. Men allt börjar falla på plats. Jag övar på att släppa det jag inte kan kontrollera. Att min bror är en skitstövel kan jag inte påverka. Fast han är ingen skitstövel. Han är en fin människa. Men han är en kille, och som en ganska normal sådan har han ingen som helst framförhållning i sitt tänkande om hur man beter sig mot andra människor för att vara artig. Han är också väldigt konflikträdd. Så istället för att säga "Nej, jag kan inte hjälpa dig flytta" så undviker han att svara i telefon och skickar sedan ett fegt meddelande på msn om att han sovit hela dagen och tror att han håller på att bli sjuk. När jag 2 sekunder senare svarar är han redan borta. Escaped question igen. För att han vet att jag ska bli arg? Men där tar han fel, det är ju nu jag blir arg. Om han bara sa nej skulle jag ju veta och kunna fråga någon annan.

"Jag förstår mig inte på män. Men med choklad har jag inga problem"

Jag bråkade med en annan man på jobbet idag. Han tycker att jag alltid bara vill göra honom arg. Faktum är att det är precis tvärtom. Jag tycker det är jätteobehagligt när han är arg, men jag kan inte vara tyst med mina åsikter när han uttrycker sig så urbota korkat ibland. Jag förstår inte hur man kan vara nästan femti och så omedveten om att man är rasist och sexist och egoist. Men det finns väl antagligen konstigare saker än det här i världen. Och nu släpper jag det också

Kommer jag göra bort mig?

En glittrande kväll inte så långt fram i tiden kommer den här kvinnan vara ett nervöst vrak. Jag ska åka på en illa beryktad kryssning med ms klamydia. Lyckligtvis ska jag inte ragga på finländare med hockeyfrilla (även om jag gillar att kalla dom fin-ländare, för det skulle betyda att jag är halvfin... =o) ) utan åka med ett gäng utvalda gamla kompisar som gillar att dricka alkohol tillsammans och prata om tider som varit men aldrig kommer igen.

Anledningen till att jag är nervös är för att en viss man ska följa med. Jag har inte träffat honom på länge nu. Sist var kanske i september. Då stal jag en stund i hans närhet trots att vi egentligen satt vid olika ändar av bordet. Trots att jag hade honom vid min ena sida och hans dåvarande flickvän vid min andra så stannade världen till en aning. Det var då han berättade att allt inte var solsken på den planet som var deras och en liten gnista tändes inom mig. Av vad? Av hopp? kanske...

Det konstiga med den här människan är att han är så... mänsklig...! Vänlig och varm och riktig utan att tumma på det andra. Smartheten, humorheten, underbarheten.

Det som är oroväckande är att hans ex är en vältränad sak. En graciös liten fjäril, vän och vänlig. Vacker. Och jag? Jag mäter 190 i högklackat, fyller ut mina kläder både på smickrande och osmickrande sätt, skrattar högt och bullrigt och kan blir arg för ingenting. Hur ska jag kunna passa in i hans mall?

orkaorkaorkaorka

jobba, flyttpacka, respacka, kattlogistik, jobba, prata i telefon med gubbar, jaga flytt-tanten, göra lång lista på allt som ger mig ångest, listan ger mig ångest diska, packa, tvätta, planera 50årsfest, jobba, jobba, jobbajobba, sova dåligt, prataprata, dåligplanering, hata, nervös för att träffa hemlig kärlek, packa, äta, elda, köra köra, jobbajobbajobba, planera.

Regn

Kalla gummistövlar, lera, vända papper, attestera fakturor, svara i telefon, rita, räkna, vilja slänga datorn i väggen, sova i dålig säng. Ångest över män som finns där och över dom som inte gör det. Skrynkliga lakan

Att köpa ny säng

Att ta sig in på IKEA kan ibland vara svårare än att bryta sig in på slottet. Kuska runt parkeringen för att under årets första snöfall hitta en parkeringsplats någorlunda nära ingången känns lönlöst, att köa sig igenom tre våningar proppfyllda med grejer och människor och barn som gråter och vagnar och barnvagnar och folk som inte kan bär en tavla med vett och äntligen komma fram till avdelningen med sängar tömmer huvudet på all inspiration, men nu, nu är jag ju framme och kan provligga. Vrida och vända och tänka att här kanske jag ska sova. Så inser jag att det inte alls är så lätt. Sist jag skulle köpa säng var för 15 år sen och då fanns det tre modeller. Mjuk. Medelmjuk och Hård. Nu ska man tänka på hur lång man är och hur tjock man är, och vart tjockheten sitter. På höfterna? Axlarna? Fryser jag om natten ska jag ha en sorts madrass och svettas jag ska jag ha en annan. Sover jag på rygg ska jag ha en tredje. Sover jag på sidan kanske jag kan ha den första trots allt. Jag kan inte bestämma mig.

Att titta på sängstommar är ännu mer tröstlöst. Vad... vill... jag... ha? Och varför hade jag inte vett att skaffa mig en karl innan beslutet skulle tas så jag kunde lämpa över det på honom. Det är ju alltid lättare att veta vad man vill när någon tjafsar emot.

dejting

Insåg förresten att killen jag var på dejt med igår heter Tegel i efternamn. Jag bara måste gifta mig med honom nu! Jag ser framför mig när jag ska svara i telefon på jobbet.

- Byggföretaget, Tegel.

Eller så kanske jag inte ska gifta mig med honom. Jag kanske ska vänta med det tills jag hittar en person jag kan gå på dejt med utan att flirta med killen som sitter bakom honom. För det gjorde jag. Jag är hemsk. Precis bakom Tegel satt en ganska vacker man och brölade med sina kompisar och han spanade hela tiden mot mig. Jag funderade på om jag borde ge honom mitt visitkort innan jag gick. Men det skulle ju helt gå emot mina principer. Hela grejen med att gilla någon för sitt inre skulle ju vara förlorad. Och allvarligt. Han var aspackad. Men det har inte jag rätt att döma någon för...

längtan...

... efter mening är ett vitt begrepp. Idag längtar jag efter två saker. Det ena är en mening i mitt kärleksliv. Jag är just hemkommen från en date. Psykiskt påfrestad är ett annat vitt begrepp. För dejten var jättetrevlig! Det var en jättetrevlig man som jag aldrig träffat förut. En domare, minsann... Han verkar ha bra åsikter, fina värderingar, lagom ambitioner och en mogenhet som inte alla kan skriva under på. Men han skrattade lite halvhysteriskt. Och han sa lite konstiga halvnervösa saker.. Och pratade dalmål.



Vem bestämmer hur personkemi ser ut?



Jag skulle jättegärna ha velat ha den här mannen. Men hans fingrar är korta och han har USA-komplex. Och den obekväma tystnaden bredde ut sig mot slutet. När han försökte rädda den gjorde han det värre. Han ville skåla innan varje klunk. Han ville ge mig en komplimang och det blev fel. Jag tror inte vi kommer uppfostra barn tillsammans.



Men han fick mig att tänka på en sak. När man dejtar blir frågeställningen om manligt och kvinnligt som vanligt aktuellt, och jag insåg: att om en man vill bjuda så är det för att han är intresserad. Om en kvinna vill bjuda så är det precis tvärtom. För om hon är bjuden är hon skyldig att bjuda igen... so to speak. Även jag är fast i det här tänket. Det är ett sätt man använder för att vara tydlig med signalerna. På den här dejten köpte jag sista rundan. Men allvarligt talat, jag trodde det här var 2000-talet?

Den andra saken jag längtar efter är en ny säng. Jag ska till ikea imorgon och provligga. Jag känner mig som ett barn och nu måste jag gå och lägga mig så det blir julafton snart.

one ring to rule them all...

Nu sitter den på mitt finger. Jag är färdig. Klar. En riktig människa? Två saker slår mig.

1. Jag har just betalat 4000 för en ganska ful ring.

2. Den är rätt lik sagan om ringen-ringen. Min ingenjörstveksamme väns ord väser i mitt huvud. "precioussssss...."

This one goes out...

... till min goda vän kungen.

Kungen har det inte lätt just nu. Hon har en majestätisk smärta i sitt knä. På dansgolvet måste hon ta det lugnt så hon inte tappar det... Hon har drabbats av en royal förkylning och kan inte gå till jobbet. Istället ligger hon hemma och grubblar över sin hjärtesmärta och klagar på att jag inte uppdaterar min blogg medan jag är på jobbet.

Just nu känner jag mig som det eviga mongot, för jag kan inte hjälpa kungen. Hon kallar mig sin livscoach och för det är jag stolt. Men mina råd till henne är helt baserade på mig själv, trots att jag vet att vi är fundamentalt olika på några punkter. För detta känner jag mig självisk. Särskilt som jag själv har brottats med exakt samma ångest som hon. Det var för länge sen och jag har nästan glömt. Och av det jag kommer ihåg spottar jag ur mig bitar som att det är självklart. Men det är inte självklart. Så kungen, this one is for you:

Det är tillåtet att älta. Man måste tömma sin kropp på känslor och det bästa sättet är att prataprataprataprata... Det är okej att vara självisk. Man får hata småbarnsfamiljer och handhållande tonåringar på stan. Du kan till och med slänga in lite hat för pensionärer som varit tillsammans så länge att deras känslor för varandra liknar hat med en släng av lojalitet. Men akta dig för att hata dina vänner. Du kan behöva dom sen.

Och om vännerna lessnar på att lyssna, blogga! skriv dagbok eller ring friends-hotline. Tillåt dig själv att tänka på och prata om annat med dina vänner.

Tänk på att det snart är sommar! =o)

...

Dom säger att om man drömmer om döden så markerar man en stor förändring i sitt liv. Gäller det även om man drömmer att någon annan dör? Jag misstänker att min dröm kan ha lite med stress att göra... Blandat med lite sanning eftersom jag för några dagar sen skulle beställa lite saker i jobbet och fick ett konstigt besked om försening eftersom någon dragits in i en maskin och blivit av med diverse kroppsdelar... Det är ganska hemskt... Jag får ont i min kropp bara jag tänker på det...

något är i görningen

Tjejen som stod i baren skulle bara gå över parkeringen för att säga något till sin pappa men snubblar och ramlar in under en bil som kör fram långsamt. Pappan blir galen och kastar sig fram, lyfter bilen med sina bara händer och hon börjar resa sig. Jag har hört att sånt kan hända, att någon som ser sitt barn fara illa får superstyrka! Jag tror hon kommer klara sig, men då tappar pappan greppet. Bilen faller ner på henne igen. Föraren försöker i panik backa bort men pappan håller fast i bilen. Då dras hennes huvud och överkropp in i hjulhuset och ett högt knäckande ljud får mig att förstå att det är kört. Några kvinnor i folkmassan börjar gråta och skrika. Plötsligt ser jag något. Tjejen blir lite suddig och svår att se. Men hon reser sig upp. Tittar förvånat ner på sin pappa och sin livlösa kropp som nu har fallit ihop i ett litet paket.

Jag vaknar kallsvettig för fjärde gången. Klockan är inte ens midnatt.

Circle of life...

Regnet öser ner. Månen är oroväckande nära hel, och det har blåst storm nästan hela dagen. Jag har haft känslan i magen ända sedan jag vaknade och jag vet inte om det är på grund av vädret, på grund av någon man, för att jag inte tränat på länge eller för att det är något ödesdigert på gång...

Kartongerna är framme och jag börjar packa ner mitt liv... bok för dammig bok, plagg för på länge oanvänt plagg... Man samlar på sig mycket bagage på fyra år. Jag tänker på männen som kommit och gått, Kärlek och sorg. All KTH-ångest jag känt. Mina skolböcker som kanske aldrig kommer komma upp ur sin kartong igen.

Telefonen är tyst och kungen är lessen. Hur tröstar man den som tror att ödet är en för evigt ensam framtid?

Fiskare

Det är förresten något ohämmat sexigt med män som kan fiska. Dom känner fisken, vet var den bor och vad den gillar. Dom har inget emot att vänta. Det där lugnet de utstrålar som jag så gärna vill känna i själen.

Vart hittar man det?

Att vara nöjd

När jag läser mitt förra inlägg så måste jag ju givetvis fundera över varför jag är så nöjd... Och kommer fram till att det finns både anledningar och följder...

Igår var nästan som terapi för mig. Batteriet till telefonen dog rätt tidigt, så ingen kunde ringa mig och det blev som att jag var ledig från jobbet. Folk har ju alltid sagt att det är terapi att fiska, och det kanske är sant. Att jag dessutom knäppte karlarna på näsan var ju kul! Och att sedan avsluta dagen med att äta min egenhändigt infångade mat tillsammans med en god vän och ett glas champagne är ju underbart.

Sen ska jag flytta! Och kommer antagligen äntligen bo i en lägenhet jag tycker om.

Jag älskar mitt jobb! Faktiskt. Inte bara för att det ger mig pengar, utan för att jag tycker att det är underbart roligt. Konflikterna där känns numera så små och hanterbara att det är som att dom nästan inte finns.

Jag älskar förstås mina vänner, som alltid.

Och jag har en stor resa coming up.

Och nu när jag känner mig stark tänker jag nog göra mig av med både Red och Grand. Det finns ju massor av bra karlar som inte jobbar ihjäl sig och som inte är konstiga. Varför skulle jag då välja just en sån?

Storfiskaren

Igår var antagligen den bästa dagen på länge. För mig. För de 11 gubbar jag var med kändes det nog inte lika kul.

Dagen började med att telefonen ringde halv sju. Det var min kollega som berättade att han skulle hämta upp mig om ungefär 20 minuter. Jag hade förstås vetat om innan att jag skulle bli hämtad tidigt för att åka på äventyr. Men någon gång under torsdagkvällen hade den informationen liksom hamnat i skymundan. Kanske var det i samma ögonblick som jag sminkade mig, eller när jag och företagets controller beställde in en flaska bubbel? Antagligen var informationen borta redan när jag gick till tunnelbanan, så att det var fem minuter kvar till min tunnelbana och istället satte mig i en taxi. (Det där sista är en sådan sak jag hakar upp mig på. Varför gjorde jag så? Varför har jag ingen respekt för pengar? Så himla onödigt. Jag kanske tjänade fem minuter på hela grejen.)

I vilket fall bultade huvudet kallt medan min kollega ville diskutera trafikläget och snabbaste vägen fram. När jag sedan satte mig i hans bil och började må illa undrade jag stilla hur jag skulle klara en hel dag i en båt. Bakis. Utan toalett. Utan coca cola och chips. Men med 11 karlar som alla har fiskat förut. Jag har visserligen också fiskat förut, men jag vill helst inte räkna de där gångerna jag och pappa var ute och metade abborre när jag var liten. Skillnaden från då är att jag är större nu, men jag vill fortfarande inte sätta masken på kroken...

Till min positiva överraskning så fanns det cola på båten. Dessutom så var de tre karlar jag hade i mitt lag fantastiskt trevliga och det var ju faktiskt inte så svårt att kasta som jag hade trott. Det var till och med ganska roligt! Dessvärre roade fiskarna oss med sin frånvaro. Tydligen har det något med kosten att göra. Just nu äter havsöringen mest strömming, och för att hitta strömmingen måste de ut och jaga på djupa vatten. Dit vi inte når med våra ytliga drag.

MEN. Det är här det roliga kommer in. Det var nämligen en person som fick en fisk under vår dag till sjöss. En person. Och det var jag. Genast blev karlarna sporrade och kastade som aldrig förr! Man kan ju inte vara sämre än en tjej! (Hur man nu ska kunna bli sämre. När fisken nappade skrek jag rakt ut, och jag behövde hjälp från två män för att håva in den. En av dom fick dessutom mäta den och väga den och slå ihjäl den. 60 cm var den. 2,5 kg.) När jag dessutom råkade kläcka ur mig nåt i stil med "Det är såna här aktiviteter som skiljer pojkarna från männen" så kastade dom nästan i mig.

Sedan fick samma man som dödat fisken rensa den och hugga av den huvudet. Därefter tog jag med den hem till miss S, som sedan innan lovat mig en middag och champagne för att fira min examen och hon påstod att det var det roligaste som hänt på hela veckan när jag hade skickat sms:et "Jag har fångat en öring, kan vi äta den till middag?" när hon trodde att jag satt på mitt kontor och attesterade fakturor...

Är det tillåtet i detta janteland att bara vara nöjd med sitt liv? För i så fall är jag det just nu

Något känns

och jag vet inte vad.

Kanske är det att jag inte druckit kaffe idag, eller att min astma spökar igen. Det kan vara ett obesvarat sms eller en long lost love som tänker på mig. Kan man känna sånt? Ibland tror jag det. Det kan vara mycket på jobbet. Eller en nära förestående flytt.

ett känslomonster igen

Varje månad sedan jag slutade med hormoner förvånas jag över hur mycket känslor jag har. Några dagar vill jag bara gråta, några dagar är jag så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Andra dagar är jag lycklig över ingenting. Ofta är jag kärlekskrank.

Under hormonernas årstider var det mesta lite halvgrått mest hela tiden...

Just nu håller jag på att bli lite knäpp över grand. För att han inte har hört av sig ännu. För att han ska ha fest på lördag och jag inte vet hur jag ska göra. Jag blev nämligen bjuden en gång för länge sen, innan jag visste hur hans andedräkt känns mot min nacke och innan alla porriga sms. Då blev jag, som en av alla hans hundratusen facebook-vänner, inbjuden till fest i hans lägenhet i studentstaden. Nu när den eran är över och min kropp är erövrad av honom har vi inte diskuterat saken. Han har i vilket fall inte tagit bort mig från listan, för senast idag fick jag en påminnelse om att inte glömma festen. Igen, som en av alla de andra inbjudna. Tänk om han inte vill att jag ska komma nu när allt är som det är? Tänk om han skulle bli obekväm? Tänk om han inte alls blir obekväm? Tänk om han hånglar med någon annan och jag måste stå där med skägget i brevlådan... Han har ju gjort det förut. Jag svarade maybe attending. Nu måste jag besluta hur jag ska göra...

Just nu är jag förstås i känslosamma fasen. Allt jag vill är att inte gå till jobbet, bara ligga under täcket och tycka synd om mig själv tills någon (helst en lång bredaxlad man med varma händer och mycket kärlek) kommer och klappar mig på axeln, håller mig i handen och tvingar mig att gå upp för att dricka varm choklad han lagat åt mig och titta på en töntig kärleksfilm han har hyrt åt mig. Går det?

jag tror inte det.

Tillbaka till ämnet. Känslostormen ser ut ungefär så här: Ångest över att han inte har hört av sig. Ångest för att han inte pratat om festen med mig in person. Ångest över att jag inte vågar fråga om han vill att jag ska komma. Ångest över att jag kommer åka dit och han kommer bli obekväm. Ångest över att jag måste skämmas medan han hånglar med annan brud. Ångest över att det kanske inte blir så, tänk om han hånglar med mig inför alla? Då måste jag ju stå för att jag träffar honom. Jag är inte redo, vi har ju bara setts två gånger. Ångest över att träffa hans vänner. Ångest över att det går för fort. Men tänk om han inte är intresserad? Ångest.

Enda sättet att avsluta cirkelmomentet är att proppa mig full med choklad.

när mitt liv blev en porrnovell

Ibland funderar jag över hur det kommer sig att jag nästan bara skriver om män på det här stället. En del pornografiska beskrivningar, mycket analys, en del rykten. Och om jag inte pratar om dom männen så pratar jag om männen på jobbet. Inte så mycket vad dom gör med mig som vad dom gör mot mig. Men varför? Jag har ju så många åsikter! Så mycket jag skulle vilja propagera för...

Men är det inte lättare så här?

Efter att ha läst feministiska bloggar inser jag att jagfattarliksomintevaddomsnackarom längre. När hände det? När jag började jobba för kapitalismen? När jag började betala höginkomstskatt? När jag skaffade en lägenhet i Täby? Oavsett anledningen är slutsatsen en. Jag fattar vad gubbarna pratar om. Golfen, bilen, båten, klippa gräset, svart hemhjälp. Men när feministen pratar står det still. Jag tycker liksom att Herregud, vet du ens vad du pratar om, lilla gumman. Vet du ens vad du är arg på? För en sak tycker jag faktiskt att gubbarna har fattat. Och det är att livet är för kort för att fokusera på de negativa sakerna. Häromdagen kom en lågstadielärare fram till mig och bad mig leta efter bollar som barnen tappat bort. Hon gjorde det framför hantverkarna jag bossar över. Gamla jag skulle blivit vansinnig över att hon förminskat och förnedrat mig. Nya jag sa bara "självklart håller vi utkik efter bollar"

Jag berättade historien för Grand, innan han rörde vid mig med sina magiska fingrar, medan jag fortfarande kunde tänka klart.

"Men, varför sa du ingenting?"
"Vad skulle jag säga? Vad jag än skulle ha sagt så skulle det bli fel"
"Hur menar du? Man ska inte ta skit, särskilt inte om man är tjej, du kunde ju bara ha sagt till henne att du faktiskt är högsta chefen på stället?"
"Hur då? Antingen verkar det ju som att jag skryter, eller som att jag verkligen måste bevisa nåt, och nya jag vill inte behöva bevisa saker"

Han la fram fler argument för varför jag borde sagt något. Men vad spelar det för roll? Jag kommer aldrig att träffa henne igen. Om jag lyckas göra henne något annat än irriterad så kommer jag få henne att skämmas, och det är ju inte det jag vill. Kan inte feminism vara att inte behöva bevisa sig bara för att man är tjej?

Det är något med den där Grand

Det är något med den där Grand. Någonting självklart men oh så odefinierbart. Kanske handlar det om hans fingrar. Korta, tjocka små stumpar som kan röra vid mig så lätt att det nästan inte känns men precis lagom för att få mig att tappa andan. Kanske är det hans burdusa sätt, hans avsaknad av social kompetens och förmåga att fråga just det han tänker. Kanske är det hans tekniska läggning. Sättet han ser på mig. Som Sylar... Han ser kugghjul och fjädrar och bara måste veta hur jag fungerar. Hur jag reagerar på hans beröring. Kanske är det insikten om att han trots alla sina porriga sms är nervös inför mig. Trots att han så självklart svarar på alla jobbiga grejer jag ställer honom inför...

Jag har aldrig varit med om en liknande sexuell upplevelse. Aldrig så intensiv. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så utlämnad och samtidigt så trygg. Jag har svårt att förstå vart skillnaden ligger. Kanske är det så enkelt att han är den mest osjälviske älskaren jag någonsin stött på. Men det tror jag inte. Jag minns plötsligt sängpartners jag haft som jobbat och jobbat utan att förvänta sig något tillbaka, men det har saknats något. Lusten att lära sig om den andra. Fingertoppskänslan? Samma fingertoppar som kan den kvinnliga kartan utantill vet också hur man tolkar kroppen. Som ett djur. Kanske är det att han alltid haft katt. En katt måste man lära sig att klappa rätt, annars bits den...

Han får mig inte att undra om han är the one. Han reducerar inte min kropp till en nervös gelepöl i mina skor. Jag förälskar mig inte i hans axlar varje gång jag står nära honom. Men allt det där känns menlöst. Lusten att träffa Red är som bortblåst, för vad spelar mina funderingar för roll om jag ändå somnar frustrerad?

och Grand?

Ja, han hade hånglat med lillasystern.

Hon hade tydligen tagit initiativet

Han hade tyckt att det var obekvämt eftersom han var orolig att det skulle förstöra saker med mig

och för att hon var ung.

Och sen undrade han om jag verkligen var den svartsjuka typen.

och om vi fortfarande ska ses

Och jag

jag är bara less på allt drama.

Jag ska flytta

Jag har väntat länge med att säga det rakt ut. För jag vill inte ropa hej förrän jag skrivit på kontrakt... Och kontraktet har inte kommit än.. Så egentligen vågar jag fortfarande inte säga det rätt ut. Men efter ett telefonsamtal med fastighetsvärden har jag i alla fall fått höra att kontraktet ska skickas till mig i posten. Även om det inte är här än... Det känns som ett stort beslut. Det kommer göra mig flera tusen kronor fattigare varje månad, och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska göra med min nuvarande lägenhet... Hyra ut? Men alla som vill hyra andrahand verkar aningen mongo. Dessutom verkar dom alla ha partners som vill eller inte vill olika grejer. Vafan, imorgon måste beslutet tas.

katterna är hemma

Jag känner mig som en skild tvåbarnsfar. Jag har delad vårdnad om mina katter och dom spenderar mest tid hos sin mor. Deras mamma är egentligen mina föräldrar, och ju längre den här överrenskommelsen finns desto mer försöker de ta över vårdnaden. Jag ser framför mig en tvist i en nära förestående framtid. Barnen trivs dessutom bäst hos sin mamma. Hon skämmer bort dom. Dom får äta hur mycket godis dom vill, och vara ute hur länge dom vill. Hos mig får dom nyttig mat och sitta inne.

Idag hände dock något oväntat. Den vita, som vanligtvis hatar att bo hos mig, som skriker och härjar och surar och matvägrar, blev lycklig över att vara hemma. Så fort han kom in genom dörren sprang han och hälsade på alla sina leksaker! Luktade på alla blommor, kollade in sin favoritsovplats på min kudde och åt sin nyttiga middag innan han satte sig i fönstret och tittade på mig kärleksfullt. Den röda, som skulle vara nöjd även om man stängde in honom på toaletten och släckte lampan, sitter bredvid.

Mammas ord ekar i mina öron "Du kan ju ha dom. Över helgen. Sen kan dom komma hit igen" Pappas lite ledsna blick när jag packade in dom i bilen.

Äcklad

Det ryktas att Grand hånglade med bästa väns lillasyster innan han gick med mig hem. Hon är nitton. Han är trettio. Jag är äcklad.

Jag, tisdag 21:49
Är du en sån casanova som du verkar?

tillägg

Det kan också ha att göra med att en man jag varit hemligt förälskad i ganska länge plötsligt är singel. Jag har inte träffat honom själv, inte hört det från honom, men nu vill jag hellre veta om det där jag inbillade mig ändå var sant. Det var 8 månader sedan, men jag minns hans fingrar som smekte min midja i smyg den där kvällen. Hans röst som gick upp lite i falsett när han frågade "Va? Ska du... gå?" Som att det var konstigt att jag skulle lämna honom trots att alla sa godnatt. Och jag minns rösten i mitt huvud som sa åt mig att jag inte har rätt att fråga honom. För jag vill inte förstöra hans förhållande.

Om det inte var inbillning skulle jag gjort det

Om det var inbillning skulle jag ändå varit den som försökt göra det.

Nu är allt plötsligt annorlunda. Fast egentligen inte, för jag har ändå ingen kontakt med honom. Inget naturligt sätt att fråga. Och egentligen ingen anledning att vara så svag för honom som jag är. För även om det inte var inbillning så var det 8 månader sen. Vem vet. Han kanske redan har träffat en ny? Varför skulle han inte ha gjort det? Han är ju perfekt.

Smskonversation

Grand är den porrigaste människa jag vet. Jag känner mig som en pryd liten flicka som nervöst väntar på att få höra snuskiga ord från den där mystiska farbrorn som jämt hänger på skolgården. Som av någon anledning aldrig gifte sig och som ofta har fickorna fulla med godis. Som man kan få. Det är bara att sticka in handen och hämta. Under de senaste dagarna har följande utspelat sig, med viss cencur:

Han, Söndag 18:36
Nästa lördag hos dig: Bubbel, olja, massage, *pip*, bubbel, *piiiiip*...?

Jag, chockad. Visar meddelandet för vissa vänner. Kommentaren "Oj? Ni har väl bara träffats en gång?" uttalas. Jag måste samla mig. Det visar sig att jag ändå inte kan

Jag, Söndag 20:06
Porris! Jag ska på fest den dagen. Kanske fredag?

Inget svar. På över ett dygn!

Jag, måndag 19:30
Ett tips om du vill förföra mig är att svara på sms. ;)

Han, Måndag 20:05
Tålamod darling! Har tittat på om jag kan ses på fre. Tror det kan gå. Återkommer. Lovar att jag är väldigt angelägen om att träffa dig.

Han, Måndag 20:40
Fick plötsligt flashbacks från sist vi sågs. Minns hur du sitter framför mig. *piip* *piiiiiip* *PIP* Känns bra och mitt huvud snurrar utan att jag druckit.

Vad svarar man? Jag kan inte vara så porrig! Jag vill nog inte heller, inte förrän det känns som att vi känner varandra i alla fall...

Jag, Måndag 21: 59
Jaså, det gillade du? Varför tror du att du ska få göra det igen?

Han, Måndag 22:48
Vet inte riktigt. Är dålig på övertalning, bättre på handling. Du kanske låter mig göra det om jag *piiiiip* *piiiiiiiiiiiiiip* sedan *PIIIIIIIIIP* innan *pip*. Kanske kan det göra dig villig att låta mig göra det andra.

Han, Måndag 23:25
Ska vi ses på fredag?

Jag, Tisdag 07:13
Oj, somnade visst. Men goodness! Du är dirty. Vilka förväntningar du bygger upp, nu är jag nervös. Ok, vi ses fredag.

Han, Tisdag 09:58
Var inte nervös. Jag ska ta hand om dig väl. :)

Men jag tror inte jag vill längre. Trött på snuskhumrar. Det är rätt ointressant egentligen. Efter att man hämtat godiset i fickan och konstaterat att det inte var så gott så vill man hellre spela basket.

Att förstöra självkänslan hos ett barn

Jag vågar nästan aldrig säga någonting när jag är nära ett barn. Man vet ju hur världsbilden för dem förvrids för minsta lilla grej och om det inte vore traumatiskt så skulle inte världens psykologer tjäna så mycket pengar. Och eftersom jag så ofta pratar utan att tänka så är jag en bra kandidat för att förstöra självkänslan hos ett barn.

Häromdagen var jag hemma hos min vän och hans barn. Vi köpte pizza och pratade om livet. Eller ja, det lilla man kan behandla djupa ämnen mellan barnets behov av uppmärksamhet. Mest pratade vi faktiskt om lego och my little pony och teletubbies. Det sistnämnda tittades även på en liten stund. Vännen berättade om hur serien tagits fram och hur man kan lämna barnet framför teven ensam för att serien är så förtrollande. Konstigt nog tappade barnet intresset ganska fort, kissade på sig och var tvungen att duscha så både vännen och barnet försvann. Kvar satt jag i soffan med den äckliga solen som skrattade åt de tre heterosexuella och den ena homosexuella tubbien som upprepade sina grejer till förbannelse. Jag var förtrollad.

Under middagen uppstod följande samtal mellan far och barn
"Pappa älskar dig"
"Nej, pappa älskar inte mig. Hon älskar mig."
Pekar på mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Varje förälder med lite vett vet att jag inte ska släppas nära deras barn. Särskilt inte när de är i trotsåldern. Ska jag säga sanningen?

"Lilla barn, jag tycker väldigt mycket om dig, men kärlek är ett väldigt starkt ord och jag tycker nog inte att vi har träffats tillräckligt mycket. Ja, du är ju väldigt söt och så, men helt ärligt så tycker jag inte att du behandlar mig så väl. Du slår mina katter, du kastar mat på mig, du skriker på mig om jag någon gång säger nej till något du föreslår, och alldeles nyss så spottade du mig faktiskt rakt i ansiktet."

Det fina med barn är förstås att man kan tycka om dom trots att dom beter sig som små mongon.

När jag var sex år och min lillebror var tre var vi på bröllop. Prästen inledde ceremonin med ett litet tal om kärleken

- Vad är det som får jorden att snurra? Som gör oss starka och hela? Vad är det finaste som finns? Det vackraste, mest underbara på vår jord?"

konstpaus. Min bror reser sig upp i bänken.

- Det är jag!

Här kunde ju inte prästen förklara för honom att han inte alls är det vackraste på jorden, på samma sätt som jag inte kunde säga till barnet att jag inte älskar det. Man får skriva om lite.

"Jag tror faktiskt att din pappa älskar dig mer än vad jag gör"

"Ja, mitt barn, barnen är det vackraste och heligaste på jorden och Jesus älskar er. Ni skapas i den heliga unionen mellan man och kvinna. Och den unionen skapas av kärlek"

att skicka sms

Jag vet att en av anledningarna till att jag inte kan låta männen vara är att jag är ett kontrollfreak. Jag vill alltid veta hur det slutar innan jag börjar läsa boken. Jag klarar nämligen inte av spänningen annars. Om det kommer sorg hinner jag stålsätta mig, om allt löser sig kan jag med säkerhet veta att det dåliga bara är en fas.

Samma gäller med män. Så här i efterhand förstår jag att det jag kände för det som jag trodde var min stora kärlek egentligen bara var lathet. För han sa "när allt det här är över så kommer det vara du och jag för evigt". För att jag visste hur det skulle sluta.

Men faktum är att det inte finns några lyckliga slut. För om allt var bra skulle det inte ta slut.

I min definition var "allt det här" dessutom likställt med livet. För jag kunde inte se framför mig att jag faktiskt skulle vara med honom i nuet. Bara i framtiden. När jag gjort det jag skulle och när jag kommit över det jag verkligen kände för honom. Vilket var vänskap. Det gör ont att medge, men anledningen till att vi aldrig var med varandra då var för att tanken på att hångla med honom fick mig att må illa. Trots att han var den vackraste person jag visste.

Jag borde verkligen öva på att släppa det där och låta mig vara lycklig på riktigt. Kanske kan jag bli kär i någon som inte är min typ, extremt höger och som jobbar för mycket? Antagligen borde jag inte hoppas på något med någon som är min typ men inte visar vad han säger.

en ensam lördagkväll

Det är tystare än någonsin i min lägenhet. Taklampan är stark, de kala väggarna opersonliga. Sängen påminner om hur ensam jag kommer sova i den senare ikväll. Hjärtat dunkar. Jag är där igen. Jag har satt mig i den där sitsen igen. Ångesten river. Men varför? För tio år sedan rev den likadant. Jag trodde den var universell och oförståelig. Ett ok jag måste bära för att drivas till skapelse. Jag ville uttrycka mina känslor i ord, sätta dom på papper och låta andra bära dem på samma sätt som jag. Idag kan jag inte riktigt förstå varför. Varför skulle jag vilja fortplanta min ångest över jorden? Få andra att må dåligt som jag utan anledning? Idag förstår jag att andra saker spelar in.

Visst, jag har satt mig i en jävla sits. Jag har två män i mitt liv. Den ena är en sådan som jag sett framför mig att jag ska spendera mitt liv med, men jag tror helt ärligt att jag inte får plats i hans. Om det är för att han inte är intresserad eller för att han är fartblind vet jag inte. Kanske ser jag inte vad han ser. Han vill ta det lugnt. Han vill inte rusa in i något. Det får mig att känna mig lugn. Han är lång och bredaxlad och manlig. Får mig att känna mig trygg men samtidigt oroa mig för att jag inte kan leva så konservativt. Den andra har jag träffat och ratat förut. Jag vill sjunga britneys senaste för honom för jag misstänker att det är vad han är. Han är extremt höger. Båda är upptagna av sina karriärer. Ingen kan tänka sig träffas på en vardag. Jag hatar att vara vuxen. Jag hatar att jag misstänker att jag inte vill något med någon av dom. Jag hatar att dumpningsångesten växer ur just det antagandet. För det värsta jag vet är att bli dumpad av någon jag inte är intresserad av. Varför har jag aldrig förstått men så har det alltid varit. Det är något med skammen att stå där medan han tror att jag vill något och han måste i försiktiga ordalag förklara "det är inte du, det är jag" medan jag hindrar mig från att utbrista "men det är klart jag inte vill ha DIG, ditt cepe" för det är om möjligt bara ett större bevis på att jag måste hävda mig.

Idag har ingen av de två herrarna hört av sig. Och i min ensamhet ekar det. Impulsen att skicka sms är enorm. Och det är detta som egentligen ska analyseras här. Jag tror nämligen inte att jag vill att någon av dom kommer hit.

Däremot har två andra herrar hört av sig till mig. Den ena är en gift man jag haft en fling med en gång. Hans hemmaliv med fru och två barn har kanske blivit tråkigt igen. Han ville dricka öl någon gång - för att det var så länge sen. Den andra är en före detta mycket nära vän som jag för ungefär ett år sen förlorade när han drabbats av själförakt och egocentricitet. Han har tydligen insett vad som hänt och vill be om ursäkt. Jag vill undvika båda.

jag är rädd

Jag tackade ja till lägenheten. Den dyra. Upphetsningen är enorm. Packandet måste genast påbörjas.

Men nu har dom börjat säga upp folk på jobbet. Hur vet man om dom använder konjunkturen som ursäkt för att bli av med de människor de inte gillar eller om man borde vara orolig? Gör det egentligen någon skillnad? Vet jag att dom gillar mig?

Tänk om jag sätter mig i en sits jag inte kan komma ur?

red...

Onsdagen var lite av ett fiasko. Jag hämtade honom vid tunnelbanan med bilen och det tog honom en stund att ta sig från bilen till min lägenhet trots att det inte var särskilt långt att gå. Han var fåordig som vanligt och gjorde inga tecken på att han faktiskt ville träffa mig. Jag kände mig mest som den där. HON som kräver och tvingar. Jag lagade middag åt honom, jag hade till och med bakat en kladdkaka. Vi mös ihop oss på soffan och kollade på en film. Han somnade i mitt knä och jag tittade ensam på en av de sämsta filmerna i världshistorien. Ghost rider. Se inte den.

När det sedan blev läggdags hade vi måste-sex utan förspel och natten blev lång. Han kunde inte sova för att han hade så ont och jag hölls vaken av hans vridande. En gång smög jag upp, tog med mig mobilen in på toaletten, loggade in på facebook för att se om Grand hört av sig. Det hade han. En kort sekund kändes det som att jag är den uttråkade hemmafrun med dåligt sexliv som skaffar ett internet-ragg för att hålla spänningen på topp. På morgonen var jag trött som jag hade förväntat mig vara efter en natt med honom, men inte på det sätt jag hade förväntat mig. Jag skjutsade honom till tunnelbanan och åkte till jobbet.

om män

Det trista med män är att det inte blir lättare ju fler man samlar på sig. Red är på väg över. Det känns lite konstigt. Vi skulle ha setts i söndags, men det blev konstigt. När jag var upptagen på Grand så lät jag det rinna ut i sanden, och det var då de porriga meddelandena började. Och slutade. För om det är något Red inte är, så är det uthållig. Och då menar jag förstås inte på det porriga sättet, förutom sms-porriga då. Jag kände fortfarande lukten av Grand på min hud och det kändes inte rätt att gå från en mans famn till en annans. Även om jag ville.

För nu känns det nämligen som att jag inte vet längre. Jag har väntat så länge på Red, och varit så bestämd. Övertalat mig själv att hans långsamhet beror på att han är bränd och han vill bygga på någonting riktigt. Övertalat mig själv att han är värd att vänta på, även när tiden mellan det att vi setts har blivit till veckor och jag har glömt vad det var jag gillade med honom. Jag vet inte, och jag måste känna efter. Måste se om hans hud känns likadan mot min efter att Grand satt sina spår.

Jag undrar om han tror jag vill ha honom för hans pengar.

I förmiddags fick jag ett sms med den sedvanliga ursäkten. "Jag har gjort illa mig, kan vi ses på fredag istället?" Han som blir galen av att tänka på mig vill skjuta upp vår dejt för att han har ont i foten. Vad tror han att jag ska göra med den? "Det känns som att du ställer in väldigt ofta, hoppas att det inte är för att du inte vill träffa mig". På en halv minut svarade han, ja men då ses vi ikväll. Och nu känns det som att jag tvingat honom.

Dessutom frågade han om jag kan hämta honom vid tunnelbanan med bilen, det betyder att han verkligen är handikappad. Fan också

byta sida?

Jag har blivit erbjuden en lägenhet! En dubbelt så stor, med fantastisk balkong och en walk-in-closet. Dock gräsliga tapeter och en hyra som motsvarar ett litet lands BNP. Och jag vill ju så gärna flytta! Jag är så less på mitt lilla hål i väggen. Men det är på andra sidan stan, och man byter ju inte bara sådär. Det måste ansökas om tillstånd hos alla vänner. what to do?

Gubbjävlar!

Eller... gubbjävel. För det är faktiskt bara en. Just nu.

Är det bara jag som tycker att det är gubbigt och konservativt att författa ett avtal så att alla entreprenörer av alla slag är en "han"?
Det tycker "han". Gubben.

Ursäkt nummer ett: - Det står faktiskt så i branschens allmänna bestämmelser, det är inget jag kan ändra på.

Jag - Men varför skulle det vara negativt om just vårt företag skulle råka vara lite jämställt?

Ursäkt nummer två: - Men hur kan det vara negativt att det inte är så många kvinnor som är entreprenörer. Hur många tjejer vill egentligen bli rörmokare? Det är ju skitkul. (ironi)

Se där. Fördomar mot både kvinnor och arbetare. Hur ska jag kunna argumentera med hans logik? Det går inte! Jag måste bli en treåring och slå honom.

en fortsättning

När dörren väl öppnats igen och jag blivit mig själv. Kommit hem och sovit med mig själv i fosterställning så är det som att Red förstått. Plötsligt haglar det in porriga sms, han blir tydligen helt galen bara av att tänka på mig och han längtar efter att träffa mig.

Men om han blir helt galen borde han väl hålla sig nära?

Släppt

Jag tror inte jag väntar på Red längre. Någon gång under fredagkvällen tröttnade jag på hans tomma ord och på tiden som passerar innan han svarar på sms. Visst, han är norrlänning, men även norrlänningar måste väl följa ett par basala regler? Som den om att man hör av sig om man är intresserad? När jag tröttnat öppnades en dörr, och in släpptes en annan man. När han kommit in öppnades ytterligare en dörr, till hans rum på grand.

När den dörren stängdes så öppnades den inte igen på ett dygn

Du skall icke åtrå din nästas hustru, förutom på konferens

Konferenser gör saker med människor... Den vanliga kritstrecksrandiga vardagen omvandlas till något rosaglittrigt, uppsluppet och vackert. Alkohol har aldrig smakat så gott som när företaget betalar. De människor som vistas i den direkta närheten varje dag har plötsligt duschat och piffat till sig och det blir så tydligt hur väl vi egentligen känner varandra. Vi befinner oss på en ö där det riktiga livet inte får komma in. Där fruar och barn och komplicerade relationer inte längre spelar någon roll. Där allt är koncentrerat runt middagen, vinet, musiken och vänskapen.

Och plötsligt händer det som absolut inte fick ske. Vi är ensamma på mitt rum, hans kinder är våta av tårar och i luften hänger orden om hans nyligen brutna förhållande som vi diskuterat. Hans läppar smakar salt och jag förvånas av hur manlig hans korta kropp faktiskt är. Jag får inte jag får inte jag får... Hans blick är förändrad. Allt är annorlunda nu. Han ser inte hjärtesorgen längre, han ser möjlighet. Hans händer innanför Nej! Jag får inte! Utnyttja honom i hans svaga tillstånd.

Sansad nu. Vi sitter på varsin säng. Allt som vi pratat om hänger i luften. Allt vi pratat om ikväll. Allt vi pratat om förut. Hur stark vår vänskap faktiskt är. "Vad gör du här egentligen?" Mitt lama försök till att skjuta över skulden, få honom att inse att han faktiskt inte ska vara här. Att han egentligen inte vill. "Det kan jag ju inte säga, du blir så kaxig då"

Avståndet försvinner. Suddet tar över. Närheten är stark och lögnen är sanning. Vi delar en 80 cm bred våningssäng och när morgonen kommer är jag inte utvilad. "Jag skulle aldrig göra det här med någon".

Vadå?

Jag kanske kan få prata med någon kille?

Det är svårt att tro att gubbarna besitter visdom när dom kläcker ur sig saker som "jag känner många invandrare, både min städerska och min trädgårdsmästare", eller varför inte "Jag har också varit som du, det var på 70-talet och jag och mina vänner drack rödvin och pratade om kollektivet"

Kollektivet... Brukar jag prata om det? Det känns i alla fall inte så. Oftast känns det som att jag bara pratar om bilar och golf och snoriga småungar, båtar och fiske och annat som män i 50-årsåldern gillar. Jag har blivit en av dom där. Kvinnorna som i konformitetens namn lägger sig till med intressen och kunskaper som behagar männen. Som är tillgänglig och fnittrar förtjust när någon säger något (uppskattande?) om hennes kläder, smycken, kropp eller förtjusande inredningsstil. Inombords kokar jag, men jag vet. Jag kan aldrig vinna.

Häromdagen ringde en man

"Du... Förra gången vi gjorde detta fick vi någon slags kontakt hos er, får vi det den här gången också?"
"jaa, det skulle väl vara jag då"
"Nej, jag menar, det var någon kille som var lite chef över hela grejen. Som kunde svara på frågor"
"Vad för typ av frågor menar du?"
"Ja, vad som gäller, och som kan vara samordnare och bestämma lite"
"Ja. Det skulle väl vara jag då" (igen)
"ok... men den här killen kunde lite grejer, kommer ni inte ha någon sån den här gången?"
"Vet du, om det är någon som behöver veta något så kan du ge den mitt nummer, så får vi se om jag kan svara på frågan. Annars kommer jag veta vem som kan det"

När han la på var han inte riktigt nöjd.

Inte jag heller

Cyklister - dra åt he---te

Jag älskar mina promenadskor! I dom kan jag gå precis vart som helst! Imorse var jag på väg just dit... Vadandes genom löven, hälsandes på hundar, andandes fantastisk luft och kännandes vinden mot min kind. David Gray smekte mina öron för första gången sen den där tiden då jag bodde i London och jag kände att det nästan var jag som sjöng "sail away" för jag kände mig så fångad. Eller hade den låten ens kommit då? Kanske har jag blivit så gammal att händelserna har blandats av tiden och egentligen så satt jag fri som en fågel på en bergstopp när David kom in i mitt liv, men i mitt minne vandrar jag mitt i smogen på Londons gator och längtar efter träd. Träd och gräs och kvittrande fåglar och stjärnor på natten, känslor utan alkohol och en morgon utan 5 sms från den där galna alkoholisten som trodde att hon var kär i mig.

Mitt i minnet ringer en cykelklocka argt bakom mig. Jag hör det knappt och ett snabbt överslag säger mig att jag går nära kanten, ingen annan i närheten, den som vill kan komma förbi...
Cyklisten kör förbi så nära att jag känner hans jackärm snudda vid min innan han har passerat. Han vänder sig om och pekar hetsigt åt mig att jag borde gå på andra sidan det heldragna strecket. Jag hör inget, ser inget, skiter helt ärligt i vad han menar, för varför i helvete måste han cykla så nära? Jag ler för mig själv. En äldre dam som kommer mot mig ger mig en tumme upp. Killen är nu säkert 50 meter bort, stannar nästan cykeln när han ska vända sig och se om jag bytt sida än.

Det har jag inte

Då cyklar han vidare medan han gör "krulla hår"-gesten för att indikera att jag är helt jävla dum i huvet. Jag och tanten skrattar högt.

Det roligaste med den här historien är att jag för ungefär en månad sen hade en liknande incident med en annan cyklist, bara det att jag då gick på andra sidan strecket. Så vart ska jag gå?

Från och med nu struntar jag i er, cyklister.

Höstens alla färger

Jag går långpromenader, nästan varje dag innan jobbet. Särskilt så här års är det underbart. Att vada genom löven ger mig tillfredsställelse som nästan är obeskrivbar. Alla färgade löv överallt. Men det är något konstigt i år. Alla löven är gula, eller gröna. De röda är som försvunna. Vilket påminner mig lite om mitt liv:

Red, vart är du?

Vad är väl en knöl i bröstet?

Idag gjorde jag det.

Idag tog jag av mig tröjan och lät en äldre man känna på mina bröst. Jag vet inte exakt hur jag ska beskriva känslan. Jag lämnade min vän och tryggheten i väntrummet, kvittret och skrattet vi delat dog ut och jag gick ensam in i hans rum. Knölen i bröstet dunkade. Eller var det hjärtat? Hans vita rock lät som nytvättad stärkt rock när han satte sig tillrätta och såg mig i ögonen. Jag svarade på frågor om cancer i familjen men allt jag kunde tänka på var om en bröstdoktor har svårare att se en kvinna i ögonen än andra män. Han bad mig klä av mig. Utan krusiduller. Inget "du kan klä av dig bakom skärmen och säga till när du är redo". Han drog inte ens för gardinerna. Jag fick peka på knölen. Aldrig har jag känt mig så osexig.

"Det högra bröstet är lite större än det vänstra. Det är helt normalt, faktiskt så har de flesta olika stora bröst"
"Jaså?" Jag lyckades få till en förvånad ton trots att jag redan visste. Herregud, jag har väl inte blundat i damernas omklädningsrum.
"Har bröstvårtan vätskat något?"
"nej"
"Har du opererat bröstet?" Han pekade på ett ärr
"Tagit bort ett födelsemärke"
"ah"

Jag fick lägga mig ner. Svala händer som noggrant kände igenom mina bröst, smorde in dem med kall kräm. Han pratade hela tiden, berättade om körtlar, och hur dom är vanligare på utsidan och ovansidan av brösten. Hur brösten är knutiga medan man fortfarande är ung.

Jag stirrade i taket. Kände mig inte som en kropp. Känslan i brösten försvann och för en sekund så kändes det inte som att jag ens hade några. Som att hans händer masserade en formlös rak bröstkorg. Sen var det över och han gav mig papper som jag fick torka av mig med. Jag måste komma tillbaka. Klämma brösten i mammografi och punktera knölen med en lång nål. Men han tror inte att det är något farligt.

"Det är rutin när man är så ung som du"

Känslan är udda. Jag har släppt in honom på min kropp och det var inte intimt. Det tar en stund innan jag återvänder till mig själv, till mina bröst och blir en normal, sexuell varelse. Och lättnaden sprider sig. Nu kan jag släppa det här ett tag.

Rödstrumpan på jobbet

En av de roligaste sysselsättningarna jag har på jobbet, är att prata feminism med gubbarna. För dom vill så gärna! Dom vill bevisa att dom inte är insnöade, att dom är moderna män som skulle tycka det var underbart om deras fruar tjänade mer än dom. då skulle dom minsann ha de finaste trädgårdarna i området, och de skulle handtvätta bilen själv. De skulle visserligen inte ta ut mer föräldraledighet, för det verkar tråkigt och det ligger ju inte i deras biologi. (men det gör det i din, lilla gumman, så oroa dig inte för det)

Idag var den stora diskussionen hur man ska åtgärda pensionsklyftorna som kommer av att kvinnor är hemma mer med barnen och att de oftast inte skaffar en riktig karriär efteråt, och gubbarna ägnade säkert en hel kvart åt att lägga fram ett gångbart förslag. - Egentligen borde mannen och kvinnan få dela pension också, så länge som de är gifta. Då skulle inte kvinnan hamna efter i pensionsstegen. Då skulle det inte göra så mycket om hon är hemma längre med barnen och aldrig börjar jobba heltid igen.

Det som förundrar mig är att tanken inte ens når dom. Den med frågorna som inte får svar.

- Hur gör man kvinnan mer jämställd genom att tvinga en man att försörja henne?

- Vad händer om två kvinnor lever tillsammans?

Och varför i helvete är det aldrig någon som tycker att män borde vara hemma med sina barn. Om dom inte vill ha barn borde dom ju inte skaffa några.a

Konspirationsteorin utvecklas.

Efter en evighetshelg av väntan så hörde Red av sig igår, i form av ett litet sms mitt i natten. Han uttrycker sig så fyrkantigt. Det stör mig ibland, men jag kan ändå inte låta bli att bli glad. Vad kan man förvänta sig av en tekniker som ser världen i kugghjul och fjädrar och drömmar om pengar? Men han är ju inte bara det. Om han vore skulle jag nog inte vara så fast. Klistret är att han mitt i en allvarlig diskussion om jobb och pengar och dyra attiraljer kan flika in något som visar att han är dragen åt samma håll som jag. Det rödstrumpiga alltså. Och jag vill veta mer.

Han skrev att han tycker jag är snygg. Och att det var trevligt att ses i fredags. Och att vi måste göra det igen. Snart. Precis så fyrkantigt skrev han. Och allvarligt talat, vem använder ordet snygg efter att dom fyllt 19? Ju mer jag tänker på det desto fulare blir ordet. Och klockan var 00:02 när min telefon vibrerade till. Jag hade inte somnat för jag låg på soffan och stirrade på sängen, ville inte lägga mig i den och hade just beslutat mig för att ligga kvar hela natten, under filten, med kläderna på. Först blev jag glad. Sen började jag tänka. Varför hör han av sig 00:02 på en söndag?

För att han är full?

eller för att hans fru har somnat?

Min plan var att inte behöva klä på mig när jag vaknade påklädd på soffan på morgonen. Men istället var jag tvungen att klä av mig innan jag duschade. En mycket mystisk morgon.

why do all good things come to an end?

Telefonen ringde. Nummer okänt. Jag visste inte om jag borde svara, jag hatar att svara när jag inte vet vem det är. Det kan vara någon som busringer, det kan vara något gammalt ragg man helst vill glömma. Det kan vara smittskyddscentralen, eller sjukhuset. Det är min fasta tro att människor man vill prata med inte har något att dölja och alltså inte döljer sitt nummer.

"Frida"
"Hej det är x"

lång tystnad, lite flås i luren. Jag känner hur spänningen byggs upp och jag ångrar att jag svarade.

"jo... ee... Jag känner att jag behöver prata med dig... Det här börjar gå för långt och jag vet inte längre hur jag ska bete mig i närheten av dig."
"ok?"
"Jag var på ditt kontor förra veckan och det var ju konstigt... vi hälsade inte på varandra, är det så här det är nu?"
"va, var du på mitt kontor? när då?"
"det spelar ingen roll, det var förut. Men jag vet inte när det blev såhär mellan oss. Jag tyckte alltid att det kändes så bra med dig! Inte som med någon av dom andra tjejerna... Och jag vet inte varför det har blivit så här"

tystnad i luren. Jag kanske måste säga något trots allt.

"Jag tror kanske att vi bara inte kommunicerar så bra. Jag känner inte att du förstår mig, eller att jag förstår dig... Vi pratar liksom förbi varandra. Det är svårt för mig att planera framtiden med dig, för vi har så olika mål"
"Fast jag tycker inte att det är det. Jag tycker vi kommunicerar bra och jag känner att du förstår mig. Jag tror att det handlar om alla andra! Dom lägger sig i vår relation, och det är så mycket snack."
"Ja, jag har ju hört av andra att du är sugen på att leta efter något nytt..."
"Men det är bara snack! Jag vill ju försöka ta mig igenom det här med dig!! Dom snackar så mycket!! Jag blir så... blir så... ah"
"...."
"Jag vill ju att det här ska bli bra... Vi har ju jobbat på det här så länge nu... det vore snopet om det slutar så här... men jag tror att det kanske är dags att runda av nu..."
"...ok..."
"Vi kanske ska tänka på saken över helgen och se hur vi känner?"
"Ja, varför inte?"
"Ok, ta hand om dig så länge"
"hej då!"

när jag lägger på känner jag mig förbryllad. Vad hände egentligen? Jag har ju inte anlitat den där städfirman på länge, varför kände han plötsligt att vi måste prata ut om det?

=o)

mörbultad

....

en finne har gett mig en fläskläpp

det går att tolkas hur man vill

Överanalysera?

Jag?

Har du tänkt på att han kanske är gift?

Jag pratade med min mamma om Red, berättade hur han beter sig och att han är lite mystisk, och som den visa kvinna hon är frågade hon frågan som jag fortfarande känner mig för ung för att ens tänka, för att det känns omöjligt att någon är sån... "Har du tänkt på att han kanske är gift?" För han vill inte sova över, han vill inte ses så ofta, vill ta det onödigt lugnt och svarar sällan i telefon.... Men kan det verkligen vara så? Jag har ju varit i hans lägenhet, och den verkade onekligen som att det var hans. Han hade förstås ca 15 tandborstar i sitt skåp, men inga smink-grejer eller hudkrämer (förutom de vanliga varje metrosexuell man har).

Igår kom han förbi och gav mig middag innan han var tvungen att gå på något han tackat ja till för länge sen. "För att han ville träffa mig trots att han egentligen inte kunde" Men vem vet, kanske var han tvungen att rusa hem till frugan. För han kanske egentligen bor i ett hus i nynäshamn och har sin lilla lägenhet centralt som övernattningslägenhet? Eller den kanske inte ens är hans? Han bara lånade den medan han skulle övertyga mig om sin singeldom?

stark partyprinsessa

Idag har jag varit på företagshappening med ungefär 100 snygga hantverkare varav 2 jag fick se naken. dang... Den ena har tydligen sysslat med ultimate fighting... mmmhm

återigen, vem är det som försätter mig i dessa frestande situationer... inte fan är det jag i alla fall

finns det något som kan kallas ödet?

Jag har spenderat ett par dagar åt att fundera på Red och alla de vackra männen som plötsligt finns överallt.

En anledning till att dom finns där kan vara för att testa mig och se om jag håller mig till Red. Då är det nämligen ödet att jag inte vill ha någon annan, och då kan vi leva lyckliga för evigt.

Den andra anledningen kan vara att Red faktiskt är, som jag har trott, icke-redo och bränd. Då är det nämligen ödet att männen ska stå där på rad när jag går förbi och jag ska känna att livet inte är så dumt i alla fall.

Vart sjutton tar kattkisset vägen?

Jag har bytt kattsand. Och förutom att min ena katt äter den nya kattsanden så är allting frid och fröjd. Helt ärligt så litar jag så mycket på hans omdöme att jag inte ens funderar över om det är onyttigt för honom, jag är bara irriterad på att knapret låter så högt att jag vaknar av det om han gör det på natten.

Men det konstiga med den här kattsanden är att den knappt behöver göras ren. Man får plocka bort bajset, men kisset är som försvunnet. Vart tar det vägen egentligen? jag känner mig rätt säker på att katterna inte går någon annastans, för då skulle det nog ha börjat lukta nu

Jag har bokat en tid nu

Jag tog mig slutligen mod och ringde till en bröstmottagning. Bara namnet gör en ju lite nervös. På den positiva sidan kan man ju säga att jag kommer få visa brösten för någon och det händer ju inte varje dag.

ha
ha

... hmm... Jag känner mig faktiskt inte särskilt orolig. Jag är mer orolig för att bröstsköterskan ska tycka att jag är paranoid än att hon faktiskt ska tala om för mig att jag har cancer. Om jag nu skulle ha cancer så är det väl inte så mycket mer med det. Då kommer jag få veta det förr eller senare. För nu är hjulet satt i rullning.

Ketchup-effekten

Hur kommer det sig att när jag bestämt mig för att vänta på Red så bestämmer sig någon för att börja kasta långa bredaxlade män med spännande accenter efter mig. Damn you, någon, varför nu?

och bostadsmarknaden ja...

När jag kom hem från köttmarknaden mitt i natten. När taxichauffören hade erbjudit sig att sitta kvar och se till att jag kommer in ordentligt och jag tackat nej. När jag precis bestämt för att att skriva ett blogginlägg och sedan förkastat tanken. När jag låst upp porten och klivit in. Då ser jag honom. En man som ligger och sover i trappan ner mot tvättstugan. Vad gör man då? Jag vill ringa bostadsföretaget och säga åt dom att låsen´inte fungerar, eller polisen och anmäla att han ligger där. Men jag beslutar mig för att göra ingenting. För det är kallt ute.

Men vad borde man egentligen göra? Väcka honom och fråga om han är ok? Det kanske är någon som bor i huset och glömt sin nyckel, eller som ramlat i trappan och svimmat? Men han låg för bekvämt för det. Och han hade för mycket grejer med sig. Han var antagligen hemlös.

köttmarknad och bostadsmarknad

Jag hamnade återigen på den stora köttmarknaden igår, och något slog mig denna gång. Folk är faktiskt där för att dom letar efter kärlek. Jag trodde att när jag hittade Red där så var det någonting annorlunda. Men det var det inte. Han är en av många. Förutom att jag gillar honom. Jag kan stå i baren och driva med boysen, men det är inte på allvar. När någon gör ett närmande går jag därifrån. Och varför?

För att jag ska kunna gå hem och sitta bredvid en telefon som inte ringer.

Men jag tror på Red. Jag tror att om han skulle vara hemma lite mer, om allt lugnar ner sig, så kan allting bli bra. Jag måste tro den där lilla rösten jag hörde när vi fikade tillsammans för första gången. Den där rösten som viskade "Det är lite stelt, vi har inte mycket att prata om, inte samma humor och han är rödhårig. Jag gillar inte rödhåriga, men vet du, this could actually be him"

Varför går det så långsamt?

Min tonårscrush... Vi kan kalla honom Red. Har gjort klart för mig att han vill ta det lugnt och bygga på något riktigt. Inte falla hän för passionen... Men måste verkligen allt gå långsamt? Det kan ta många dagar innan han hör av sig. Och om jag skickar ett sms kan det gå två timmar innan jag får svar. Om jag har tur. När han väl svarar kan han skriva jättegulliga saker...

Vad betyder det? Kan han vara intresserad ändå eller är det bara lätt att skylla på att man vill ta det lugnt, när man egentligen bara vill att det ska rinna ut i sanden?

The beauty of facebook

Häromveckan lyckades jag övertala en man på jobbet att skaffa facebook. Han börjar närma sig 50 och undrade vad allt ståhej om det där facebook är, så jag visade honom. Nu har han tio vänner och är enormt stolt. För den enda av hans riktiga vänner som han hittat där har tydligen bara en vän. Så han vinner. Med hästlängder.

Men det är ändå ganska intressant att se hur han tänker när det gäller ansiktsboken. Han vågar inte lägga till killar som är yngre än honom, till exempel hans bekantas barn eller yngre killar på företaget, för då tror han att dom kommer tro att han raggar på dom. Tjejer som är hans släktingars barn går däremot bra. Han frågar mig också väldigt mycket. Som om något ragg skulle gå in på min sida på facen och se att jag har snygga killkompisar, vad skulle hända då?

Ja, vad skulle hända då? Förhoppningsvis ingenting. Man får väl ha bekanta som ser bra ut, eller? I mitt fall skulle nog en presumtiv pojkvän kanske ha mer att oroa sig för en varm sommardag när jag åker ut och tittar på snickare än när jag lägger till vänner på facebook.

Black wednesday

Det hände en rätt intressant grej idag. Jag upptäckte en knöl i mitt högra bröst. En ganska stor sådan, så uppenbar att det förundrar mig att den gått mig förbi. Jag misstänker att den är rätt ny, för det händer ändå att jag duschar och tvättar mina bröst. Och jag har inte märkt den förut. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den. Sjukvårdsrådgivningen skriver:

"Om man upptäcker en knöl i bröstet kan man bli orolig. Men knölen behöver inte vara farlig. Ofta är det en ofarlig cysta eller en förtjockning av bindväven. Däremot ska alla förändringar i brösten tas på allvar och undersökas av läkare. Då kan man passa på att ställa frågor och det kan kännas skönt att diskutera sin oro med läkaren."

Men det står också att det kan vara cancer. 2/3 av alla upptäckta knölar är tydligen inte cancer. Det betyder att jag just nu har en tredjedels chans att ha cancer.

Det knäppaste är att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Visst har tanken slagit mig att jag kan DÖ. Jag får minnen av min mormor som ligger i sin säng och kämpar mot smärtan under de sista dagarna i hennes liv. Lukten i hennes och morfars hus. Hur allting tog slut och lugnet spred sig genom rummen. Och blomman på hennes nattduksbord torkade trots att den hade massor av vatten. Jag tror morfar har den än och den är lika vacker idag.

Jag vill inte dö, inte nu när jag precis kommit förbi allt det jobbiga. Jag kämpar inte längre med csn som min enda inkomst. Saker börjar lösa sig och jag trivs med livet. Kreditkortsbolagen skickar ut ansökningar med förbeviljad kredit. Plötsligt är jag en önskad kund.

Jag måste gå till läkaren förstås. Det är lika bra att göra det på en gång. Men det är svårt att motivera sig när man inte kan ta det på allvar.

Fotograferad

Det finns en man som delar min kärlek för betong. Vi hittade varandra på internet. På en typ av intressesajt där man absolut inte pratar om cement blandad med sten, men mest om okonventionella sätt att (inte) föröka sig. Du kan ju gissa vilken. Vi har länge haft varandra som kontakt på msn, jag kan inte ens minnas hur länge, kanske två år? ett år? Och aldrig träffats. Inte för att jag inte har velat, men det har aldrig känts som att det varit läge. Förrän idag.

Det hela började egentligen för några månader sedan när mitt företag beslutade att det var dags att ta nya foton på alla anställda för publicering på internet. Jag hade semester när den anlitade fotografen kom till kontoret och slapp alltså ställa mig framför hans kamera och låtsas att jag tycker det är okej när någon trycker upp ett objektiv i ansiktet på mig. Förutom att jag hatar att titta på bilder av mig själv så har jag jättesvårt för att stå framför en kamera om jag inte får göra V-tecknet samtidigt. Jag trodde att jag skulle komma undan. Jag trodde att kvinnan som ansvarar för hemsidan skulle glömma bort det. Jag trodde till och med att jag kanske skulle hinna byta jobb innan det uppdagades att min nuna inte stirrar tillbaka på betraktaren ovanför mitt telefonnummer och min emailadress.

Jag hade fel.

Och det är här den redan nämnda betongintresserade mannen kommer in i historien. Han är nämligen fotograf. En riktigt duktig sådan dessutom. Jag har googlat på honom och sett hans bilder. Han kan få vem som helst att bli snygg, och om jag inte varit jag hade jag definitivt förstått att jag vill att han ska fotografera mig istället för den andra, redan anlitade mannen, vars största bedrift tydligen är att han lyckats ta ett foto på en ko som ligger i en soffa (vilket i och för sig borde betyda att han skulle kunna ta kort på mig också. he... he... he... suck).

Så en dag när vi satt och pratade om betong på msn beklagade jag mig över att jag skulle behöva gå till någon av hans kollegor och få min själ fångad av den svarta lådan. Jag sa: "jag är extremt obekväm framför kameran - om jag hade gillat att bli fotograferad hade jag ju blivit fotomodell!" smiley, he... he... Och han svarade "Jag kan ta kort på dig, du behöver inte oroa dig, jag kan göra dig snygg". Och plötsligt kände jag mig lugn. Det var faktiskt inte bara en ursäkt för att få träffa denne långe mörke man, det kändes ungefär som att jag skulle till tandläkaren och hittade en med utbildning för att hantera människor med tandläkarskräck. Vilket förstås inte hindrade en helt enorm nervositet inför själva plåtningen, men det hade nog mest med hela grejen att träffas på internet att göra, och det faktum att jag misstänkte att han är extremt snygg.

Så, efter att ha hittat parkering mitt inne i stan, hittat ett cafe där jag kunde köpa en mut-latte och hittat den hemliga dörren bakom vilken det gömde sig en studio så började hela schabraket. Jag fick sitta på en stol framför en skärm, bakom en skärm, bredvid en skärm och ovanför nåt som var tillverkat av aluminiumfolie (för att jag skulle få en glimt i ögat minsann). Och jag var extremt stel. Det finns inget sätt att ursäkta mig själv. Jag är antagligen världens sämsta fotomodell. Men vilken upplevelse det var. Jag förstod plötsligt varför kvinnor i allmänhet är så svaga för fotografer. Det är ganska sexigt när en man ger en sin fulla uppmärksamhet på det där sättet. När han talar om för mig hur jag ska hålla huvudet, och armen, och hur jag ska luta min överkropp, att håret borde ligga på det ena eller andra sättet samtidigt som han behandlar sin kamera med ömhet och respekt. mmmm-hm. väldigt intressant

men damn it, aldrig mer. Jag var typ kallsvettig efteråt. Mycket osexigt.

Tunnelbanevisdom

En natt träffade jag en vis dam på tunnelbanan. Hon sa att internet är ett ställe för stor diskretion, och jag lyssnade. Hon sa att här finns alla möjligheter att uttrycka sin frustration, sina känslor och sin längtan. Jag tog det till mig

Och nu tog jag bort mitt foto från denna blogg

Längtan efter en ring på fingret...

Jag vet vad du tänker... men du har fel. Igår blev jag ÄNTLIGEN den jag har känt mig som länge nu. Nämligen civilingenjören slackerfredag. Civilingenjören slackerfredag är en bättre person en den slackerfredag vi har känt hittills. Civilingenjören skänker pengar till wwf och amnesty och köper situation stockholm varje månad. Civilingenjören ställer upp med bil och mankraft när lillebror flyttar. Civilingenjören byter lampor på bilen själv, rensar avloppet utan att ringa pappa en enda gång. Civilingejören kanske inte får alla killar hon vill ha nu heller, men nu behövs inte killar längre. För nu har jag en ring att ge till mig själv och det är så, mina vänner, man hittar en kärlek som varar för evigt. Idag bjöd jag ut mig själv på middag och gav mig själv dyra presenter. Med lite tur kommer jag ha en ring på mitt finger om två veckor.

Sexist - javisst

Nu har boysen på jobbet kommit på mig.

"Du är ju värsta sexisten, erkänn att det inte var huset du tittade på utan mig"

Men men...

Fan också

Jag är stolt över mig själv!

Jag har idag bytt lampa på bilen. Alldeles själv! Det var inte helt lätt heller. Man måste ta sig in genom hjulhuset vid framdäcket och ta loss en massa lock inuti utrymmen där man knappt får in armen, och så får man känna sig fram efter en bristfällig beskrivning i servicemanualen. Det kändes ungefär som att jag försökte förlösa en ko där kalven inte riktigt lagt sig rätt. Jag var svart upp över armbågen, men när lampan lös så var det jag som mös

Efter lite google (som vanligt) inser jag att jag inte är ensam om att tycka det är jobbigt. Söker man på "byta lampa", som jag inte tycker automatiskt borde handla om bilar, så är nästan alla träffar bilrelaterade. Och om jag tyckte det var jobbigt att stoppa in armen i ett okänt hål likt en fångar-på-fortet deltagare så ska jag i alla fall vara glad att jag slapp montera ner hela fronten på bilen som man tydligen behöver göra med vissa andra bilmodeller...

Utmanad, tydligen

Inte för att jag vet hur man vinner denna utmaning, det får MammaCita delge en annan gång

Reglerna:
* Svara på alla frågor
* Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din.
* Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen!

1. Vilken mat äter du ofta?

snabbmakaroner och frysköttbullar, eller biff, eller fet lunch-sushi

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?

Av någon anledning vill folk helst inte att jag hjälper till... Mkt underligt

3. Var sitter du helst när du bloggar?

Framför datorn

4. Köper du ofta Triss?

Ja, då och då. Det brukar sammanfalla med att jag handlar något annat omoraliskt på någon liten lokal kiosk med få kunder och personen bakom disken ser så bekymrad ut att jag blir orolig att dom ska gå i konken.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?

Hmm... svårt att särskilja, tycker att olika semester ger olika upplevelser. Älskar att äta chorizo i spanien. När jag tänker på det vill jag aldrig äta något annat. Gillar också att vara ensam i en skog på andra sidan jordklotet. Men om jag ska hålla på så kommer detta bli alldeles för komplicerat. Listar istället mina favoritstäder utan inbördes ordning:
Hong Kong, Melbourne, New York, Paris, Stockholm.

6. Vilken Tv-kanal tittar du på mest?

Tv?

Sen ska man tydligen skicka vidare denna utmaning, men jag känner ingen så nu har jag nog förlorat...

Det kanske krävs en kvinna

När jag sitter och slögooglar lite på en av de som utsetts till en av de mäktigaste kvinnorna i sverige i år hamnar jag snart på en tråd av internet-inlägg som visar vad olika mäktiga kvinnor har att säga om jämställdhet. Det vettigaste som gick att läsa var “skaffa en jämställd man för att kunna ha en rik karriär själv” och det minst vettiga var moderaternas gamla dänga om att en väg till jämställdhet är att underlätta för familjer att skaffa hemhjälp. För moderaterna har insett att det aldrig kommer att gå att få männen rumsrena nog att kunna bära halva bördan i hemmet. Istället måste man hitta någon annan som kan ta över halva ansvaret över hemmet och barnen.

Själv har jag aldrig fattat hur man kan uppnå jämställdhet genom att anställa en barnflicka som tvättar och städar och hämtar barn och lagar mat åt dom. Vilken människosyn ger man sina barn egentligen? Den att mammor är jämställda och unga kvinnor är dom man kan köra över och prata skit om? För man har ju hört hur kidsen pratar om “sina” barnflickor. “Vet du, jag kan få henne att hämta det här och det där, för hon är MIN”.

Unga kvinnor äger man.

Jag minns fortfarande när en äldre man som anser sig jämställd först bjöd in mig att vara med på ett viktigt möte (yesss, jag är viktig!!) och sen fortsatte med att förklara att när männen talar så är det bäst för små tjejer att ha stora öron och liten mun. (!!!!) Jag minns fortfarande hur häpen jag blev, hur jag fantiserade om att jag gav honom en rak höger, och hur jävla paff han blev när jag efter några fler liknande kommentarer sa åt honom att jag inte tänker tolerera hans nedlåtande behandling av mig. Han var tyst i flera minuter, sen kom han springande efter mig och förklarade att om man jobbar i en mans värld så ska man minsann tåla att bli behandlad som en man.

Enda problemet var att han inte behandlade mig som en man. Han behandlade mig som en ung kvinna.

Lilla gumman

Du har fan inte rätt att kalla mig det. Gubbjävel.

nu är det semester!

Förra veckan såg mest ut så här! långa tomma vägar och hot om att stämma mig. Fan vad skönt det ska bli att dra till Spanien ett tag. Adios everyone

crazy cat lady

Jag trodde aldrig att jag skulle gilla att ha två katter, men damn it, det gör jag. Snart kommer jag skaffa 15 till och sen kommer jag bli arresterad för att min lägenhets tapeter är förstörda för att kattkisset räcker upp 1,5 m över golvet och alla mina katter kommer hamna på katthemmet och de frivilligarbetande gamla damerna där kommer säga "vi tror att det är en tjej som har ägt dessa katter förut, om hon bara hade kastrerat dom så hade dom sluppit bli så många"