Är det inte egentligen bättre att vara ensam och slippa jiddra?

Bilden är förstås snodd av någon på nätet, klicka på den så får han credd

Jag har beslutat mig för att flytta igen. Jag har sagt upp min hyresrätt i blåklockan och ska återvända till den lägenhet jag spenderat några år i söder om söder. Jag längtar och jag våndas. Jag trodde min flytt skulle vara ett steg till ytterligare en flytt - ihop med någon annan! Men det visade sig att vi båda lider av singeldomsfegheten och har olika sätt att tackla den. Jag vill riva av plåstret fort. Han vill prata om det ganska länge och kanske flytta ihop till hösten. Han är inte redo att ge upp det han har. Han sa ordagrant "Jag trodde att jag hade ganska många månader kvar att bo i min lilla etta på söder". Som om han är på väg mot en avrättning. Och jag sa "ja, då får du ju tänka på det en stund och lista ut om det är viktigare för dig att få några fler månader i frihet eller om du längtar efter att bo med mig..." och inuti kände jag att jag inte pallar skulden han ger mig när han ringer mig på sina ensamma kvällar och tjatar om att jag borde komma dit. För jag ogillar hans lägenhet. Visst, den ligger bra till, men jag vill inte spendera hela veckor i en råbarkad ungkarlslya. Utan köksprylar. Med oinrett badrum. Med knarkare i porten var och varannan dag.

Och jag tror att jag ångrar mig. Jag borde inte... jag borde inte... hoppats? sagt upp min lägenhet? låtit mig bli så fucking cynisk att jag genast anklagar mig själv för att han inte klarar att klippa navelsträngen med sin lägenhet?
Jag ska nog gå och lägga mig nu.

Om att bli vuxen

Jag skulle gärna hänga med till stallet en dag, säger sk8ter och tittar på mig allvarligt, jag skulle gärna testa att rida... 
Hmm... Jag vet inte om den här hästen är så bra för dig att rida på, den är lite svår, har försökt kasta av mig några gånger... Och jag vet inte om jag vill att du ska följa med. Stallet är min hemliga plats, ingen pojkvän har någonsin fått vara med mig där, vi kanske kan åka och rida islandshästar någon gång?
Va? Har den försökt kasta av dig? han är plötsligt oroad Jag har läst i tidningen att man kan bli allvarligt skadad, i så fall kanske jag inte gillar att du håller på och rider...

Och idag, medan jag höll fast mig för glatta livet medan hästen snurrade runt och ramlade ner i diket för att den var rädd för en bil, tänkte jag på vad han sa. Och jag insåg att jag nog blivit ganska vuxen... När jag höll på med hästar sist, för tio år sen, så tänkte jag inte så mycket på sånt. Jag red fort. Jag litade på att mina benmuskler skulle hålla mig kvar, att min balans var ganska perfekt. Att sitta på den skräckslagna hästen är som att sitta på en mekanisk tjur, och det känns inte jobbigt att sitta kvar. Men jag skulle inte rida som förut. Jag skulle inte galoppera på högsta växeln, jag skulle inte lita på hästen på samma sätt. Den är ett flyktdjur, den skiter i om jag sitter kvar på eller inte när den flyr undan den livsfarliga stenen. Jag tycker inte längre att det är berg-och dalbana när den försöker kasta av mig...

Men jag undrar om det är ett problem att jag inte vill ha honom med... Jag vill inte dela alla aspekter av mitt liv. Och jag vet att vårt förhållande är annorlunda när vi är hemma hos mig. Jag tar automatiskt avstånd. Det är inte meningen, men det blir så. Och det har lett till att vi bråkat mer än en gång. Han känner av det jag inte ens märker att jag gör men när jag tänker på det så vet jag. Hemma hos honom känner jag mig så himla säker på att jag vill vara med honom. Hemma hos mig tvivlar jag. Det är helt sjukt och jag vet inte varför jag gör så. Igår vaknade vi hemma hos mig, jag kände mig lite grå och konstig, men så fort vi kom utanför dörren och gick promenad kändes det perfekt igen. Jag förstår att jag lider av det klassiska problemet att släppa in någon, och min dörr är den allt för tydliga gränsen, men jag vet inte hur jag ska släppa det.

Ett inre i uppror

observera att musiken tillhörande bilden inte har något med mig att göra, jag har inte ens hört den, men den är säkert jättebra. Fin bild också, köp skivan. ;o)

Mitt inre är i uppror just nu. Det är så mycket känslor att jag inte vet hur jag ska hålla dom på plats. Att råka prata om något som berör mig ger mig tårar i ögonen. Eller gör mig arg. Som konstant pms. (och nej, jag tror inte jag är gravid) En del saker börjar lätta... som att julplaneringen blir bra trots att min familj är psyko. Det här med att lämna singellivet bakom mig är en utmaning. Fler redhaired moments än vanligt. Dubblat av hans himla redhaired moments. Som senare i livet kommer flerdubblas av våra barns himla redhaired moments.

Ännu mer läskigt är att jag faktiskt tror att det skulle kunna hända. Det här förhållandet är det första jag haft på väldigt länge, eller kanske bara det första jag haft, som känns som att det skulle kunna hålla. Han är redan en av mina allra bästa vänner. Det som komplicerar saker mer är att alla gamla ragg verkar vilja höra av sig... Min gamla hemliga crusch är plötsligt singel och visade någon form av intresse sist vi sågs. Mitt sista ragg innan sk8ter har smsat, Red kan tydligen inte sluta tänka på mig, Big boss vill träffas, höras, hjälpa mig hitta ett jobb i hans stad. Mitt intresse för sk8ter testas ju i varje fall grundligt... Och hans sista ragg ska vara med på tv inom kort. På samma program som en bekant till mig, så jag kan ju inte låta bli att kolla heller...

På jobbet börjar saker också bli outhärdliga. Jag har noll motivation för mitt arbete och jag misstänker att boven i dramat är att jag faktiskt inte har så mycket att göra. Och då vill jag inte göra någonting alls. Jag beter mig ytterst oprofessionellt... Jag har nog kommit fram till att jag borde hitta ett nytt jobb. Men ju mer jag tänker på det desto mer misstänker jag att jag kommer ångra mig ifall jag gör det. För ingenstans kommer jag ha sådan frihet som jag har nu. Ingenstans kommer jag tjäna lika mycket pengar som jag gör nu. Det skadar i och för sig inte att kolla... Kanske slutar det med att jag går på två intervjuer och stannar kvar där jag är? Men det finns verkligen noll utvecklingsmöjligheter där jag är. Och varje gång de ska rekrytera en ny chef så blir det en medelålders man som högste chefen känt massor av år. Jag är så fucking less på hur det fungerar. Jag är less på att alltid behöva kämpa för att höras och synas och jag är less på att behöva bli arg för att få respekt. Men jag ska faktiskt skärpa mig. Tills dess jag eventuellt slutar ska jag i alla fall sköta mitt jobb exemplariskt. Det blir nog roligare för mig. (Det roligaste är att enda anledningen till att jag börjat fuska är för att jag är så jäkla arg på gubbstruttarna som gör allt dom kan för att slippa göra ett hederligt handtag. Och så blir jag som dom. Är det verkligen det jag vill?)

Långt inlägg om många saker... det kommer nog mer...

om du går nu är det slut

Vrålade jag till honom när han tog på sig jackan och vinglade mot dörren. Hans osäkerhet i kombination med fylla hade orsakat ett jäkla bråk. Och att han konstant glömde att vi redan hade pratat ut och började om bråket ungefär varje kvart gjorde att jag inte orkade prata mer. Att jag inte orkade prata gjorde att han tänkte dra. För tredje gången. Jag reducerades till ett gråtande monster.

Om han hade gått hade det verkligen varit slut. Jag hade inte kunnat lita på honom mer. Jag känner att det redan nu är lite svajigt... orkar jag det här?

Dagen efter förklarade jag för honom att det finns två saker jag måste ha i ett förhållande. Det ena är att jag måste kunna lita på att han stannar även om det känns lite jobbigt. Det andra är att jag måste kunna lita på att han tar hand om sig själv och inte gör något dumt.

Om han hade gått hade klockan varit 4 på natten, han hade varit fast ganska långt hemifrån utan att veta hur han skulle komma hem. Han hade varit aspackad. Han kunde inte minnas vad jag sa till honom för 15 minuter sen, hur skulle han då kunna minnas vägbeskrivning han eventuellt skulle kunna få om han nu skulle råka springa på någon i det tomma blåklockan? Då hade jag varit orolig och antagligen inte kunnat sova på hela natten. Då hade jag känt mig skyldig till att ha gjort honom så arg. Men inuti skulle jag avsky honom för att han får mig att känna så när jag vet att större delen av ansvaret för bråket ligger hos honom. Jag var nästan nykter. Han var nästan medvetslös. En stapplande zombie utan närminne som bara är arg. Bara vill skälla.

Och minnen från att växa upp i en dysfunktionell familj slår över mig. Minnen av skrikande mammor och fyllekörande pappor och tystnaden och skitsnacket....

och nej, det känns verkligen inte ok. När vi vaknade pratade vi litegrann. Sen frågade han om jag vill vara hans flickvän officiellt. Och om jag vill ha hans nycklar på min knippa. Sen gick han och kräktes.

Jag tror faktiskt inte att jag klarar av det där...

Solen skiner i blåklockan

Och blåklockanborna har ställt undan sina fyrhjulsdrivna barnhämtar-Lexusar och finåker runt byn i sina finbilar. Överallt jag går ser jag porsche, ferrari, jaguar och corvette. Motorljudet dånar, överröstar knappt min ångestfyllda sopranröst inuti. Jag kan inte få grepp om vad jag känner för det är så förbannat mycket!

Han ville träffa mig imorgon. Jag kunde inte, föreslog tisdag. Tisdag är en evighet bort! vrålade han... Jag frågade om han fortfarande ville gå på fotbollen jag fått gratisbiljetter till i eftermiddag. Han är bakis, känner sig inte upp. Tisdag är för långt bort men idag är för nära?

Jag undrar om han straffar mig för att jag inte kunde imorgon. Går fortare. In på stigar förbi en gammal man med vad jag tror är hans barnbarn på en cykel. Han vill inte släppa om mig. Hetsar på barnet att cykla fortare så jag inte kan gå om. Tills barnet klagar pappa jag orkar inte Äckligt. Jag borde verkligen skaffa barn snart så jag slipper bli en sån... Men jag vill inte...

Han frågade mig om jag vill följa med till stora kalla landskapet i norr nästa helg. Jag sa jag måste tänka... tänka... Han, försmådd... Men jag känner att han är så långt bort... Tiden mellan nu och vi sågs senast känns så lång. Och det gick inte så bra då... Jag, osäker på honom, osäker på mig, behöver egentligen inte tänka utan träffa honom. Ligga nära honom och känna efter. Är det här vad jag vill? Litar jag på honom? Litar jag på att han inte som exet kommer komma hem till mig sent en natt och viska i mitt öra jag längtar efter att vakna med dig för att sedan vakna med mig och meddela att han inte känner så för mig. Något saknas. Längtade han efter att vakna så han skulle få säga det till mig? Längtade han efter att såra mig? Litar jag på att han inte, som det andra exet, plötsligt slutar höra mig. Slutar förstå vad jag säger. Börjar anta att jag är som den han vill ha snarare änden jag är...

Litar jag på att jag inte kommer paja det här, paja honom, som jag gjort så många gånger förut?

Psykot är i farten igen

Förstår inte riktigt vad som är fel med mitt självförtroende... Hade ett lite seriösare samtal med sk8ter om något han mår dåligt över men som jag inte tycker han ska må dåligt över. Och nu är jag helt övertygad om att jag, som dom så fint säger på engelska, blåst det. För han vill inte träffas i helgen.

Och jag lägger mig bara ner och väntar på att bli dumpad... som vanligt. så himla less på mig själv

om att vara kvinna på 2000-talet

Jag har bröst, jag har långt lockigt hår, jag har ungefär ett ton smink, blommor i badrummet, långklänningar i garderoben, högklackisar i hallen, mjukdjur i sängen, rosalila böcker om kärlek i bokhyllan, längtan efter att bli omhändertagen och ständig viktångest.

Jag är också sjukt mycket bättre än honom på att spela guitar hero, köra bil och hantera borrmaskinen. Han har lagat middag åt mig två gånger, jag åt honom noll. När vi sover är jag i ytterskeden. Inte oftast, men tillräckligt ofta.

Jag förstår om jag hotar hans manlighet och skrämmer bort honom. Men jag vill inte...

3+4 = 1?

I helgen hade jag dejt nummer tre och dejt nummer fyra med sk8terboi. Om man nu kan räkna det så. Nummer tre var på fredagkvällen och nummer fyra hela lördagen förutom kvällen. Alltså utan uppehåll, är det då två olika eller bara en?

anyway. Trean innehöll vin och guitar hero hemma hos mig och under fyran hann vi både avverka IKEA och en dagsutflykt med lunch i Trosa. Det känns bara så himla... bra. Vi har massor att prata om. Han förstår mig direkt. min ironi. han är seriös men oseriös. Jag bara... gillar. Vill hålla handen mer, ändra min status på fejjan, gå ut och dansa med honom, stanna hemma och äta middag med honom. Jag vill uppenbarligen bli galen och skrämma bort honom. Och jag vill inte erkänna det här, inte ens här, för jag vill inte att bubblan ska spricka.

en till crush...

som jag glömde berätta om... Jag har börjat lyssna på bandits morgonshow, för där huserar en viss Bollnäs-Martin... Hans norrländska smälter mig. Hans mörka röst och hur han svänger med orden... Det pirrar till, det pirrar till... Fram till nu har jag inte sett hur han ser ut. Men för det här inlägget har jag googlat hans bild, och...



...långhåriga killar är ju inte riktigt min grej... men... han står fortfarande på önskelistan. Om han var min skulle vi ligga i sängen en hel dag och jag skulle blunda medan han berättar om saker.

någon annanstans

I en annan del av Sverige är Casual Friday som vanligt omringad av män. Män som skrattar och dunkar varandra i ryggen. Män som drar sexistiska skämt och dricker öl. Casual F följer sin vanliga tiominutersregel och håller sig undan. Inte prata med samma person i mer än tio minuter. Då vet man inte vad som händer.

När Casual F gått och lagt sig knackar det på dörren. Hon tror att hon vet vem det är. Hon öppnar dörren. Hon hade fel. Den hon inte visste vem det var kommer in och vill berätta vilken fantastisk människa Casual F är. Hon vill köra ut honom, men faller till föga för smicker. Vill höra mer. Tills hon plötsligt inser att hon inte vill det. Hon kör ut honom. Ungefär samtidigt dyker två sms upp i inkorgen. En från rödhårig framtida grispappa som längtar efter att Casual F ska komma hem. Det andra från den Casual F trodde var den som knackade på dörren som vill dricka drink och prata känslor. Polletten trillar ner.

Vill inte sitta i en annan del av sverige och höra vackra ord från män jag träffar varannan månad. Det kanske är ok att gilla någon som är rödhårig? Som skrattar töntigt? Som skejtar trots att dom är 30 och som bär henne till sängen och vill kramas tills hon nästan går sönder...

Smset svaras inte på. Och när det nästa dag dyker upp ett sms från besöksmannen som inte vill be om ursäkt för han menade vad han sa, så betyder inte det någonting heller. För imorgon är det fredag och sk8ter påstår att han slagit sönder anledningen till att Casual F egentligen skulle varit bortrest i helgen för att han ska få träffa henne.

Och vad är inte mer sexigt än en våldsam man?

Det mest romantiska mitt öra kan uppfatta

yttrades i helgen. Och det här berättar jag för er för att ni ska förstå vilken psykopat jag är.

Redo? Förbered er nu!

....

"Jag tror att jag skulle kunna se på medan du spelar Zelda en hel kväll utan att bli uttråkad"

När jag tänker på det blir jag varm i maggropen.

Det är förstås sk8ter jag pratar om. Vi spenderade ungefär ett dygn tillsammans, och jag känner... jag vet inte riktigt vad jag känner. Min kropp är utsvulten och längtar längtar efter mer av vad han kan ge mig. Jag kan inte få nog. Om jag kunde skulle jag krypa längre längre in i hans famn tills jag var inuti honom, omsluten av hans värme, hans händer, hans doft. Då skulle det kanske kännas som att det räckte till. Men i en värld där jag förälskar mig väldigt lätt ser jag inte sk8ter i rosa... Kanske är det för att det är på riktigt. Kanske gillar jag att fantisera om bloggercrushens antagligen fantastiska fysik, felfria politiska åsikter, oslagbara humor... Kanske gillar jag tanken på jobbcrushen i sina hemmakläder och avslappnade leende som jag aldrig sett. I mitt huvud har han en übermysig lägenhet och underbara semestrar. Eller så är det något helt annat.

Meanwhile. I veckan ska jag på spännnande (not) kurs tillsammans med typ 150 män. Tror jag tänker komma i klänning och klackiskor, snurra på håret och ofta applicera glansigt rosa på läpparna. Orkar inte spela deras fucking regler anymore.

06:15 *piip*

lider av någon form av (förhoppningsvis tillfällig) insomnia. Tror att det har med hela bilbytet att göra. Mycket pengar i omlopp. Stor risk för att jag tappar dom någonstans... Kör just nu min mammas gamla bil från den tidigare delen av nittitalet. Tur för mig att jag inte har en kuk jag måste kompensera för.

Jag är verkligen inte redo att träffa man. Igårkväll satt jag vid en för mig ganska sen tid och väntade på en kvinna som skulle hämta gamla bilen. Tänkte på sk8terboi. Skickade ett sms. Standard, bra början på veckan? etc...

Han svarade efter sex minuter. ganska standard. Trött, interntskämt. Inget frågetecken. Stor kram. Och nu har jag (också tack vare extremt tidigt vaknande... dumma insomnia) analyserat detta lilla textstycke fram och tillbaka fram och tillbaka och kommit fram till att det finns risk för att han blockerat mig på msn och på fejsboken. Vilket är helt sjukt. Hur kunde jag utläsa det? Om jag samlar mitt logiska jag inser jag ju att han i allra värsta fall är aningens överdrivet artig mot någon han kanske inte är helt intresserad av. Och killar jobbar inte så. inbillar jag mig. jag messade ganska sent. Han hade kunnat skita i att svara och senare, om ställd mot väggen, skyllt på att han sov.

anyway. Slutanalysen är att det är mig det är fel på. (det är inte du, det är jag... mohahaha) Jag minns någon form av relationsexpert på teven som tittar på mig allvarligt och säger. "Om du går in i en relation och misstänker att du inte skulle klara av att bli dumpad så är det en dålig ide att gå in i den relationen". Jag tror inte jag skulle klara att bli dumpad just nu. Som jag skrev tidigare... Jag vet inte om jag orkar höra orden "fin tjej, men" och "klicket". Det fucking jävla klicket.

Jag tror jag just bestämde mig. Det får bli svårfångad. Om han är intresserad så är han på och då är inte det ett problem. Om han inte är det slipper jag bli dumpad. Då rinner det ut i axeln (med flit this time :D )

godmorgon världen! nu åker jag till jobbet.

To be or not to be...

...svårfångad? Det är frågan...

Jag vill vara svårfångad och sval för jag inbillar mig att killar går igång lite på det. Men jag hatar spelet och vill verkligen inte vara en del av det.

Jag har också insett att jag antagligen skulle få ett rippat ego av att bli dumpad just nu. Alltså vill jag spela svårfångad, för om det bara rinner ut i axeln slipper jag höra de bevingade orden Du, du är en jättefin tjej, jag bara... känner inte det där... klicket, och jag tror inte du gör det heller... (but what if I do? Det skulle jag aldrig säga i den sitsen...)

Såg nu att jag skrivit "axeln" istället för "sanden". Freudian? Eller håller jag bara på att förvandlas till en sån där person som inte riktigt är tillåten i samhället? HAH.

Det handlar förstås om sk8terboi. Jag vet inte vad jag vill. Vill träffa honom igen och lista ut det. Sidekick säger med munnen att hon tycker han verkar schysst. Med ögonen tycker hon att vi inte spelar i samma liga. Jag har sett det förut. Och hon brukar medge det efter att det runnit ut i axeln. (igen? Kanske ett uttryck som myntas? eller ett tecken på att jag borde sluta använda det)

I kort - orkar inte bli dumpad, men kommer bli bitter om det visar sig att han bara väntade på att jag skulle höra av mig. Hur länge kan man skjuta på beslutet om vilket -fångad man vill vara?

lätt eller svår?

och så var det självförtroendet...

Vi sitter på uteservering och äter brunch.

Han - Ditt jobb låter ju riktigt riktigt roligt!
- Ja det är ganska roligt

...

- Det känns bara lite jobbigt att du antagligen har ett mycket bättre jobb än jag...

Jag vet faktiskt inte vad problemet är. Med killar. Och självförtroendet om det där. Och med mig. Och självförtroendet om det där. Jag inbillar mig att jag måste träffa en kille som har ett bättre jobb än jag, som tjänar bättre än jag. För deras självförtroende klarar det inte annars. Varför sa han sådär? Jag som precis hade känt en liten gnutta hopp om att övervinna den där ickekänslan jag går omkring med just nu.

*poof*

Andra kända kommentarer killar sagt till Casual F:

Jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med en tjej som skulle kunna vara min chef. Det är inte det att jag inte är jämställd, det skulle vara inte kännas ok.

Hah! Jobbar du med det? Det var ju inte sexigt precis... Flygvärdinna! Det är ett sexigt jobb.

Jag gillar inte när du har på dig den där tröjan. Du ser så himla business ut. Du ser inte ut som min tjej.

Jag tror att det här är anledningen till att jag dejtar arbetsnarkomaner, för jag är inte bättre än dom på det jag gör. Däremot blir jag irriterad för att jag inte tycker jobbet är det viktigaste i livet på samma sätt som dom. Jag ogillar att inte få krama dom i arbetskläder ifall de blir skrynkliga. Jag gör slut med dom för att dom tror att dom är så jävla viktiga.

Men, vem är till för mig? Och är det mitt självförtroende om min sviktande kvinnlighet som gör att de flyr snarare än mitt jobb?

suck

om kontrollbehovet

Nytillagde fejjankillen hörde av sig och vill ses.

Och jag ba: shit, han är ju rödhårig, varför har jag inte tänkt på det förut?

Jag ser ju liksom redan ut så här:



Tänk på de stackars barn vi eventuellt skulle få, dom skulle ju bränna sönder sig HELT!

eller se ut så här:



brrr....

Happy

nu börjar det verkligen ordna upp sig!

Gamla bilen gick igenom besiktning utan anmärkning idag. Så nu är det bara att lämna bort den och hämta nya orangea monstret!! brumbrum

Jag har hittat en häst att rida på. Ramlade just in efter två fantastiska timmar i skogen. Love it.

Blev tillagd på fejjan av man jag tror att jag eventuellt kan bli intresserad av. (låter som en sure deal eller hur!!? ;o) han kanske dessutom bara vill vara vänner, vad vet jag? men det känns ganska härligt att jag inte tappat det helt...)

Det är fortfarande ganska varmt ute.

och jag tycker fortfarande att jobbet är ganska roligt.

livet är helt enkelt inte så tokigt just nu.

Jag hjärta sylar = sant

Han har till och med en katt som ser ut som min.

Dagen då männen åt Fridapiller

Jag har varit på konferens igen. Alltsomoftast en fantastiskt rolig upplevelse, även denna gång... Men inte på grund av det jag ältar här.

Allas er Frida var musikansvarig. Det innebär att man måste förklara för gubbarna att spotify är lagligt i ungefär 20 minuter, sen ägna ungefär 20 minuter till åt att göra en playlist som man tror att dom kan dansa bugg till, för ja, det är vad folket tycker är roligt på mina konferenser. När det sedan dansats 4 buggar väljer dom att sätta en låt på repeat resten av kvällen. Nämligen den gamla ma baker med boney m.

Själv tänkte jag att jag ska lära av mina gamla synder och inte bli den där som förstår männen på ett sätt som deras fruar inte gör och sedan behöva tacka nej till hångel och därefter pliktskyldigt lyssna när de ber om ursäkt för sitt beteende medan jag egentligen hellre vill skjuta mig själv i foten. Så jag drack endast lite vin till middagen och sedan gick jag och la mig tidigt. Först av alla. Klockan var inte ens midnatt. Dessvärre innebär mitt rykte att folk inte riktigt tror att jag gått och lagt mig och dagen efter fick jag ett flertal gånger försöka hitta en trolig förklaring till var den hemliga efterfesten som jag höll var. (ingen verkar ha tänkt på att ALLA andra stannade kvar på den ickehemliga festen. kul efterfest)

Anyway. Efter att ha gått på toaletten och insett att ingen kan hindra mig från att gå till mitt rum om jag smiter genast tog jag vägen ut genom dörren istället för uppför trappan till dansgolvet och la mig i min hotellsäng och kollade på heroes.

20 minuter senare knackar det på dörren. Jag vill inte öppna så jag låter bli.

...fortsätter knacka...

...knackar hårdare...

jag virar en filt runt min halvnakna lekamen och öppnar dörren.

Därute står dansken. En av de få som faktiskt är i min ålder och som jag litar på. "sov du?" frågar han och försöker titta över min axel in i rummet (så här med facit i hand ville han väl kolla om jag hade den hemliga efterfesten) han räcker fram en gin & tonic och frågar om han får komma in. Jag skålar hans öl och flyttar mig åt sidan för att släppa in honom utan att berätta att jag inte gillar gin & tonic. Besvikelsen över att inte få kolla på heroes i fred skjuter jag undan och tvingar istället fram en tanke att det är trevligt att snacka en stund. Även om jag knappt förstår vad han säger.

Det är trevligare än jag tänkte att det skulle vara. Jag kommer på mig själv med att vilja vara hans vän på riktigt. Vi pratar om jobbet. Om våra chefer och om Företaget. Han berättar om sin hund och sina två katter. Jag säger att jag inte dansade en dans innan jag gick och la mig. Han säger att han dansade med alla kvinnor utom den han ville dansa med. (för den som inte förstod det så menade han mig hrm hrm... ;o) ) jag blir lite generad och tittar ner på kudden under min arm. På datorn har man just fått se Sylars ansikte för första gången och genom fönstret strömmar partyljuden in.

Dansken håller sig på sin kant när han säger att jag är den vackraste pigen på Företaget. Jag rodnar och skrattar. Tar det inte på allvar. För även om det finns undersköna starka vackra kvinnor på mitt jobb så är jag den enda som är under 40. Och jag vet att han är gift, jag litar på att han inte menar något med det.

"Tack... tror jag..."

"Jag menar det" säger han och lutar sig fram. När hans läppar nuddar mina tänker jag att danska kyssar är precis så mjuka som dom ser ut på tv. Hans fräknar är plötsligt skrämmande nära mina och jag drar mig bakåt. Lägger en hand på hans bröst och säger anklagande - Men! Du är ju gift!

Han, sårad min, visar upp sin vänsterhand. Tycker inte att han är gift. Tycker att Frida är fint exemplar av kvinna. Har längtat efter att kyssa henne så länge han kan minnas.

Frida, sårad av att hennes nya vän vill hångla, tror fortfarande att han är gift. Vet inte vad hon ska göra. Säger åt honom att gå.

Han, tittar i marken, tror att det kanske är lika bra. Det kan ändå inte bli något. Frida bor i Stockholm. Dansken i Danmark. Och Frida är ändå för lång. Ljusår längre än honom. Ljusår längre bort än han kan tänka sig köra. Grötig i halsen. Frida förstår inte vad han säger. Bara ikväll. Antagligen för att han försöker prata svenska. Kanske för att han egentligen inte vill prata nåt, bara kroppsspråket.

Jag säger åt honom att gå igen. Och den här gången lyder han.

Minuter senare knackar det igen. "Jag glömde nåt" viskar han och ger mig två mjuka danska kyssar och en hand på min axel som "av misstag" nuddar mitt bröst innan den återvänder till att hänga längs hans sida.

Ensam, äntligen. Jag släcker lampan och lägger mig i sängen som jag upptäcker lutar en aning. Telefonen piper.

02:37
"Var är du? Är det efterfest eller? Är du ensam?"

Annan man. Jag suckar och vänder mig om. Vill inte ha man hög på Fridapiller. Vill ha nåt äkta.

en liten kommentar till fyllots inlägg

...även om jag faktiskt är mer desperat än jag riktigt kan minnas att jag varit på väldigt länge så står jag knappt ut med tanken på att någon ska ta på mig. Det känns lite konstigt för mig... handlar kanske om det där... du vet... som jag inte riktigt klarar att uttala... att det ska vara någon som är sådär äckligt speciell för mig... Och jag förstår inte riktigt vem det skulle vara... jobbigt.

Igår var jag på middag med ett gäng jag inte umgås med så ofta. Mitt emot mig satt en man som lever i ett engagerat samboförhållande och efter en stund började vi förstås prata om det oundvikliga. Någon hade träffat mitt senaste ragg på krogen och tyckte att han var ju en stilig karl och varför ville jag inte ha honom? (jag kan inte låta bli att undra om underfrågan på den frågan är - what the fuck is wrong with you woman? Både stilig och framgångsrik och här går du utan honom i handen?) och mitt svar var att det där berömda klicket uteblev.

Klicket... Ett ord som jag känner mig tudelad till. Jag tror nämligen inte på klicket. Jag tror inte man kan känna av en människas aura på tre sekunder och veta om han/hon är rätt för mig. Däremot tror jag att man efter tre dejter definitivt vet om man vill slita av honom kläderna eller om man hellre vill att han behåller dom på. För det där tycker jag är viktigt. Det måste finnas passion. All respekt åt att man inte kan hålla den vid liv jämt och ständigt, men jag tycker att den ska finnas där till en början.

Mannen mitt emot menade att det där klicket inte har någon betydelse. I det stora hela. Han nämnde att han och hans tjej har sex ibland, men mest för att det är ett måste och för att dom tycker om varann. Men passion? Har aldrig funnits där.

Snälla goda gud som jag inte tror på, låt mig hellre leva ensam eller tillsammans med en kompis än anamma den synen på livet.

avvänjningsklinik

Går från 4 män... till 3... till 2... återfall till 3... till 2...

till 1... (begäret stiger)

till 0... (stiger)

till fejjankontakt med americano... (minskar)

till 0... (stiger)

(borta)

ligger sked med min katt.

ganska nöjd.