To be or not to be...

...svårfångad? Det är frågan...

Jag vill vara svårfångad och sval för jag inbillar mig att killar går igång lite på det. Men jag hatar spelet och vill verkligen inte vara en del av det.

Jag har också insett att jag antagligen skulle få ett rippat ego av att bli dumpad just nu. Alltså vill jag spela svårfångad, för om det bara rinner ut i axeln slipper jag höra de bevingade orden Du, du är en jättefin tjej, jag bara... känner inte det där... klicket, och jag tror inte du gör det heller... (but what if I do? Det skulle jag aldrig säga i den sitsen...)

Såg nu att jag skrivit "axeln" istället för "sanden". Freudian? Eller håller jag bara på att förvandlas till en sån där person som inte riktigt är tillåten i samhället? HAH.

Det handlar förstås om sk8terboi. Jag vet inte vad jag vill. Vill träffa honom igen och lista ut det. Sidekick säger med munnen att hon tycker han verkar schysst. Med ögonen tycker hon att vi inte spelar i samma liga. Jag har sett det förut. Och hon brukar medge det efter att det runnit ut i axeln. (igen? Kanske ett uttryck som myntas? eller ett tecken på att jag borde sluta använda det)

I kort - orkar inte bli dumpad, men kommer bli bitter om det visar sig att han bara väntade på att jag skulle höra av mig. Hur länge kan man skjuta på beslutet om vilket -fångad man vill vara?

lätt eller svår?

om kontrollbehovet

Nytillagde fejjankillen hörde av sig och vill ses.

Och jag ba: shit, han är ju rödhårig, varför har jag inte tänkt på det förut?

Jag ser ju liksom redan ut så här:



Tänk på de stackars barn vi eventuellt skulle få, dom skulle ju bränna sönder sig HELT!

eller se ut så här:



brrr....

att jag på allvar tror att jag är smart...

...nyss satt jag en ganska lång stund och funderade på om det kanske är så att dygnet består av 12 timmar...

....


...eller kanske 14...

hmmm....

Ingenjören filosoferar

Eftersom jag just nu är inne i ett heroesmaraton så måste ju en del handla om det.

1. Jag är fortfarande kär i sylar. Det är helt emot min karaktär, jag gillar oftast snälla killar på tv. (Och när Peter Petrelli har tröjan av så visst gillar jag honom mer) Men de här känslorna jag har för sylar... det är liksom äkta. Eller så är det håret. Jag är svag för sånt hår. Dessvärre har de flesta killar som kommer upp i min ålder inte så mycket hår alls kvar.

2. Adam Monroe blev nyss levande begravd. Ett ganska hemskt öde för den som aldrig kan dö. För evigt fast med sig själv 6 foot under. Men! Det är inte det jag tänker på. Istället undrar jag hur det egentligen fungerar med dom som lever för evigt. Går dom upp och ner i vikt som andra människor? Dom kan ju inte dö av svält, men blir dom utmärglade? Kommer adam bli något av ett skelett i sin kista under marken? Och kommer han behöva bajsa? Bajsar över huvudtaget dessa människor? Om dom inte behöver mat borde dom ju inte behöva bajsa?

Kan någon förklara detta för mig?

alla hundar

På min gata i blåklockan finns det hundratusen hundar. Jag har inte räknat exakt men jag tror att det är så många ungefär.

På min gata finns hundratusen hundar som står på sina balkonger och skäller på fåglar som flyger förbi. Ibland går de förbi nere på gatan med sina ägare i koppel. Dom luktar på stolpar och vill hälsa när jag går förbi.

I min portuppgång bor nästan 500 hundar och en katt. En hund är liten och sitter alltid i armhålan på sin ägare som jag nästan helt säkert vet är bög. En annan är stor och släpar runt sin pensionär som måste gå ett varv runt en lyktstolpe med kopplet för att kunna hålla emot när det kommer en annan hund. Katten bor tillsammans med mig. Han äter torrfoder och vill ha nytt vatten två gånger om dagen. Jag vet ingen som tycker vatten är så gott som han.

På min balkong har jag satt upp nät för att inte katten ska ramla ner. I nätet sitter varje dag minst två harskrankar. Katten vill jaga harskrankarna. Om katten fastnar i nätet kommer det gå sönder och katten ramla ner. Betyder det att nätet skapar mer fara än trygghet?

om att läsa nyheter eller inte

idag arbetade jag min första dag efter semestern. Mina arbetskamrater ägnade en stund åt att uppdatera mig på nyheterna. Eller... mest om svininfluensan, för det är tydligen en kille på ett annat kontor inom koncernen som fått den och varit helt däckad i en vecka. Och på ett eller annat sätt har jag nu fått för mig att staten ska betala för att hela sverige ska vaccineras med tamiflu. Min kompis är tveksam till om det är sant. En stund fick jag för mig att jag borde kolla upp sanningshalten i det som ju FAKTISKT bara är ett rykte. (men säg mig, är aftonbladet.se sannare än ett rykte? think not) och jag kom fram till att jag inte tänker det. Om jag ser på nyheter som något som ska förvärvas genom viskleken -Ohmigod! Har hela sverige dött i svininfluensa? så blir ju livet mycket mer spännande än det är just nu.

iofs är vad som helst mer spännande än livet just nu. Äta sova jobba klappa katt fantisera om att någonsin få ligga igen ta ur linser sätta i linser bestämma mig för att inte använda smycken provgå klackar ta gympadojor och slitna jeans vara allmänt velig på jobbet.

Terapeutisk promenad

Jag behöver tänka. 5000 steg tar mig till ett ställe jag aldrig varit på förut och jag inser att jag är vilse. Jag lägger mig på en bänk i solen och lyssnar på två låtar innan jag ställer mig upp och bestämmer mig för att gå åt ett håll. 500 steg till och jag är tillbaka där jag började.

Jag har förresten gått ner 2,9 kg nu. Ganska duktigt med tanke på att förra veckan helt gick åt till konferens och semester (=mycket sprit och kakor)

Fridens på er

En lördagkväll...

... vaknar jag av mobiltelefonens ilskna ringsignal... Paniken sprider sig

-var är du kompis?

shit, jag är sen.

-eeeh... jag eh...

-Är du i blåklockan?

-Jaa...

- Vad ska du göra?

-Jag... jag...

- Ska du komma till söder och dricka öl?

- Jag kan inte jag ska...

Vad ska jag? Vilken dag är det? När skulle jag vara där?

Men vafan. Jag ska ju ingenstans. Jag ska kolla på zuperzebran och gå och lägga mig tidigt efter mina eskapader.

Jag lägger på luren, brer nutella på en smörgås och häller upp ett glas vin. Förbereder mig för att lipa som brudjävel till barnfilm.

Vansinnesutbrott

Häromdagen mailade jag min chef och berättade att jag tycker bonussystemet på mitt jobb är skevt. Idag kom svaret

"För en person med din ålder och erfarenhet ska du vara ganska nöjd tycker jag"

Jag var tvungen att ringa upp genast och fråga, för jag undrade. Hur i helvete vågar han förringa min åsikt med min ålder? Han skrev inte lilla gumman, men han menade det. Det var inte ens det mailet handlade om, huruvida jag var nöjd eller inte...

Han menade att han inte menat det så, utan ville bara få mig att se det ur ett annat perspektiv. Och jag tror honom. Men jag vet inte om jag tror att han har det inbyggt i sitt system eller om jag tror att jag är överdrivet känslig. För någon har skrapat upp sexistsåret förut och nu kan jag inte ens röra det utan att det gör ont.

Har någon plåster?

I bilen med en bästis

"...jag kan inte bara släppa det. jag KAN inte bara acceptera, jag kan inte släppa och låtsas som ingenting. Jag kan bara inte lämna hennes slitna utseende och blanka ögon bakom mig. Jag kan inte låtsas som att min mamma inte är alkis och välja att må bra. DET FUNKAR INTE SÅ"

...

hon försökte ju bara få mig att må bättre.

suck

Folk har ju alltid åsikter om katter i koppel

Undrar vad dom tycker om att jag har min katt i koppel.... - på balkongen!

Grejen är att han försöker klättra över staketet om han är lös. Har han koppel på sig sitter han snällt och tittar ut. Jag vill ju helst inte att han ska ramla ner och dö.

10 minuter

...tog det från inlägg om fransman till att han ringde och berättade att jag gärna får smsa, för han gillar mina sms...

Läser han det här?

How to lose a guy in 10 days

Eller två...

Jag har en lenröstad fransman på ingående. Tror jag.

Efter två dagar av ständigt smsande och gulligullande och stora ord fick Frida frispel och svarade inte. När sedan han skrev en gång till och frågade om jag dött (typ, fast med fina franska accenter på mycket finare ord) svarade jag något helt annat än vad som passade till det han skrivit så han måste tro jag är knäpp.

Sen...

...sen fick jag för mig att jag inte orkar åka till stan och möta honom. Så jag tyckte att han får komma hem till mig i blåklockan.

Sen...

...fick jag ångest för att han ska komma hem till mig när jag (JU) inte vill ligga. Började således skicka mystiska sms om att jag inte vill att det ska gå för fort (mellan raderna: vill inte se dig naken, damn it) varpå han var tvungen att skriva massa pjoller om respekt och regler och varför och hit och dit och att han bara vill prata och pussas.

Nu...

...tycker jag han är en fjolla som vill P-R-A-T-A...

Finns det någon brudmanual? jag skulle behöva en på mig själv

problemet

med mig är att jag står mig själv så fucking jävla nära.... Hela dagen har jag dansat runt som på små moln när jag tänkt på mannen från igår, och nu... nu när jag sitter hemma i mörkret så tvivlar jag... Han vill träffas imorgon, och lördag, och alla andra dagar. Och jag tycker bara om mig själv så fucking jävla mycket att jag undrar hur jag ska komma ur det...

Fast.. jag tror inte jag vill komma ur det. Det är bara någon gammal himla reflex som säger åt mig att fly innan det är försent. Han kysser som en gud. Han är rolig och tänkande och utbildad och kan tiotusen språk och är så fantastiskt osvensk och han ger mig konstant komplimanger och uppmärksamhet och lyssnar på varje ord jag säger som att dom är viktiga.

Samtidigt, i den mörka lägenheten kryper paniken på. Tänk om han vill sova tillsammans, tänk om han försöker något, hur ska jag ta mig ur, hur? (this coming from kvinnan som i sin senaste låtsasrelation mest hade ångest över att hon kvävde sin motpart med sin sexualitet. Det är komplicerat att vara kvinna. Man är frigjord och kåt och frigid och svår. Komplicerat)

Han skriver "mjuka pussar" i sina sms. Mjuka... Som jag vet att hans pussar är.

Han vill ha tre barn. Jag skämtade att ordet jämställd inte finns på hans språk. Jag skämtade men menade det. Känner skräck för att föda tre barn och förlora 6 år av min karriär. Inte nu. Inte NU. Jag vill stanna här i mitt skal. I mörkret i min lägenhet. I tystnaden efter katterna som inte finns här just nu. Som nästan aldrig finns här. Jag saknar dom, men när dom är här står jag inte ut. Tre barn. Med en ojämnställd man. Inte nu...

Men jag vet vad det handlar om. Jag är mig själv för nära. Kommer alltid sitta här ensam i mörkret. Ibland kommer någon man förbi med mörka ögon och mjuka läppar och komplimanger som gör mig obekväm och alldeles för många sms om dagen. Och jag kommer längta till ensamheten. Och förr eller senare kommer jag tillbaka till den. Det är bara att luta mig tillbaka och vänta.

life is a bitch and then you die

Idag har två jobbiga saker hänt

1. Någon har snott mina sommardäck till bilen. Suck.

2. Min mamma använde uttrycket "Nu är det kaos i paradiset". Vilket fucking jävla paradis? Jag orkar inte ens berätta om hur dåligt hon verkar må och vilka medel hon verkar använda för att dämpa det och hur det får mig att känna mig. Jag stänger av och håller mig till mig själv.

att utmana ödet

är att spela guitar hero halvnaken medveten om att det är väldigt god insyn

men orka klä på sig bara för det? med lite tur skapar jag en trend och får snart se alla mina grannar nakna.

Förfallet av mänskligheten

Jag tittade lite närmare på min bloggstatistik idag. Mitt mest lästa inlägg var När mitt liv blev en porrnovell. Och hur hade dom hittat det? Jo, dom hade googlat på porrnovell. Tji fick dom att det inte handlar om porr. Mohahaha.

Varför njuter jag av att göra andra människor besvikna? Det är något uppenbart fel på mig.