En oviss dallrande paus

Sedan sist har det gått en oändlig tid. Yours truly har haft obekväma samtal med red, hon har stått i glittrande galaklänning på stora trappan i stadshuset och fått rungande applåder. Hon har stått på arlanda med ångest när flyget blev inställt och tanten bakom disken meddelade att det inte finns fler flyg dit jag vill. Fick åka hem igen med svansen mellan benen och supa sig full på föräldrars alkohol i ett försök att dränka sorgen.

Men nu försöker vi igen. Och om allt går som det ska är jag inte hemma förrän i mitten på januari, kanske kan jag smyga in något här innan, men risken är stor att det inte blir så. Lessen Mamacita... =o(

God jul på er!

han är på väg...

och lite nervös är jag allt.

Grand svarade ett dygn senare, med en smiley utan ord. Det räknas inte. När jag tänker på det så var Red en sådan jag faktiskt trodde kunde vara... ja... det där som jag aldrig trott att Grand kan. Egentligen helt utan anledning förstås, för Red har aldrig visat intresse för att bli den personen. Men...

nu är han på väg.

Plötsligt började styrkan återvända

Och nu har ljudet på min telefon varit påslagen i hela tre timmar. Saldot på mitt konto har shoppats ner till hälften och jag har faktiskt kunnat röra mig ute bland folk. Utan att oroa mig, utan att vilja springa hem och gömma mig. Det är stort

And so he rose from the dead...

Eftersom den här bloggen har kommit att nästan uteslutande handla om män med inslag av när jag gör bort mig så är det väl lika bra att fortsätta. Idag kom nämligen ett sms indimpande från ingen annan än... Red... Som om inget hänt, som nånting Gud har sänt... (kom igen då, vissla med och gissa melodin)

Undrar hur jag mår, kanske vill jag ses i helgen?


Och jag, som egentligen inte vill vara den där kvinnan, du vet, som idag på lunchen deklarerade för gubbarna att anledningen till att jag inte ger blod är deras bestämmelse om att man inte får ha haft en ny sexpartner på mer än tre månader, jag tänkte så här: "Jag skickar ett sms till Grand, om han svarar inom två timmar så håller jag mig trogen detta nattliga ragg, mina köttsliga lustars dröm, womanizer of the year, mottagare av mina än så ologiska känslor" Logiken är att om han svarar finns något där, något... je ne sais quois.. som kan belönas med trohet i tre sekunder. Mest för att jag längtar efter en anledning att vara trogen. Mer än att jag faktiskt känner för det.


Meanwhile.... I en lägenhet norr om den stora staden skickas sms, smids planer för förförandet mellan två vuxna rödhåriga människor. Kommer Grand att stoppa dom i tid?

Att köra på en liten tant

... är lättare att ta sig ur än man tror. Att tänka på den ångest jag hade är jobbigt. Att tänka på samtalet med försäkringsbolaget är lätt. Jag behövde inte fylla i några papper, inte göra några jobbiga samtal. "Nejmen ojdå!" Sa den mycket trevliga kvinnan i telefonen "Det var ju inte så roligt" Sen knappade hon lite på datorn och berättade att hela olyckan kommer kosta mig max 3600 kronor över 3 år. Alltså en hundring i månaden extra på min bilförsäkring. Min budget medger alltså att jag kan köra på någon en gång var tredje månad utan att jag blir ruinerad. Vilket innebär att jag i princip kan börja behandla min bil som en bumpercar. Sen började hon istället fråga om min förestående resa och deklarerade att jag inte behöver oroa mig över nåt.

Att laga min bil skulle förstås ha kostat mer. Men med tanke på att jag fick en repa i lacken och en bucklig registreringsskylt av att klämma sönder tantens backlucka så tål nog min bil ganska mycket. En registreringsskylt författigar mig bara 60 kronor.

Det är en galen värld vi lever i och man kan ju tro att jag skulle kunna släppa detta nu. Men det går inte. Jag orkar inte med tanken på att min telefon ska ringa så jag har stängt av den. Det är lite dåligt med tanke på att mitt jobb går ut på att jag ska vara nåbar. Det är också ganska dåligt för att jag vill behålla mina vänner. Men förhoppningsvis går det över snart.

allt är löst, som vanligt...

Tanten överlevde, bilen mår bra, ingen är arg och försäkringsbolaget tar hand om allt... Det känns nästan som att allt gick för lätt...

Men jag känner fortfarande att jag har många jobbiga samtal kvar och jag låter min telefon fortsätta vara avstängd...Fortsätter stänga in mig och låter bli att prata med någon. Hjärtat bultar fortfarande lite fortare. Jag har fortfarande tusen saker på min lista och min lägenhet är fortfarande inte ett hem.

grand kan bli en evighetshistoria

Igår stod han i min nya lägenhet och tittade forskande in.

- Du har ju inte direkt kvinnlig inredning...

Jag tittade ut över verktygslådor och byggskor. Fönster utan gardiner blomlösa fönsterbrädor. Sedan gjorde han iordning mitt sovrum med stearinljus och filtar och bad mig lägga mig i hans innersked. Och där spenderade jag min eftermiddag.

Det dumma är att jag någonstans börjar utveckla känslor nu. Jag tror inte det är på riktigt. Jag vet ju att vi inte kan bli.... någonting... Han är för upptagen med att resa jorden runt, kindpussas och lägga upp bilder på sig själv med tusen brudar på internet. Och jag är för upptagen med att inte bli imponerad av sånt. Hur ska jag kunna förklara för mig själv det som följer? När jag kör honom till stationen och vi pussar varandra farväl. Hur vi båda stelnar och det är som att vi samtidigt förstår. Känslor vi inte velat prata om. Jag trodde det var slutet. Att vi inte skulle höras mer. Men mitt i natten trillade det in. Ett litet sms. Om ingenting. Beviset på att han förstått och att han accepterar?

Måndag morgon och veckan kommer bli skit. Möten med gubbar som utövar manlig härskarteknik och jag ser igenom. Orkar inte vara en bra kvinna och stå ut. Säger ifrån, och får leva med att de av princip ska sätta mig på plats. Avslutar dagen med att köra på en äldre kvinna i en liten röd bil vid en stoppskylt. Saknar styrka att ta hand om situationen. Saknar rätt person att prata med. tänk vad lätt allt var när man var yngre och det alltid fanns föräldrar som kunde tala om för en att allt kommer bli bra. Nu spelar det inte längre någon roll vad andra säger. Jag ansvarar ensam för mina handlingar och just nu känner jag att jag inte har kontroll. Tänk om hon är skadad. Tänk om anledningen till att hon inte svarar på mitt telefonsamtal är för att hon ligger på sjukhuset med svåra ryggsmärtor. Efter att jag körde på henne.

Jag har en lista igen. Och jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Dimmigt och suddigare nu

Konstigt nog känner jag mig fortfarande rätt ensam. Jag vet inte om det är för att det ekar i mitt hem eller för att mitt nyss nämnda hem är så... byggt för två... Men idag flyttade två av mina favoritherrar in. Så antagligen kommer jag inte få sova inatt... Jag kommer vakna av att dom utforskar... Pappa var här och lämnade dom. På tio minuter hann han rätta till lampor som jag hängt snett och utforska luckor jag inte ens sett. Jag brukar säga att jag klarar det mesta själv... men ibland undrar man ju...

Nåväl.