Ett inre i uppror

observera att musiken tillhörande bilden inte har något med mig att göra, jag har inte ens hört den, men den är säkert jättebra. Fin bild också, köp skivan. ;o)

Mitt inre är i uppror just nu. Det är så mycket känslor att jag inte vet hur jag ska hålla dom på plats. Att råka prata om något som berör mig ger mig tårar i ögonen. Eller gör mig arg. Som konstant pms. (och nej, jag tror inte jag är gravid) En del saker börjar lätta... som att julplaneringen blir bra trots att min familj är psyko. Det här med att lämna singellivet bakom mig är en utmaning. Fler redhaired moments än vanligt. Dubblat av hans himla redhaired moments. Som senare i livet kommer flerdubblas av våra barns himla redhaired moments.

Ännu mer läskigt är att jag faktiskt tror att det skulle kunna hända. Det här förhållandet är det första jag haft på väldigt länge, eller kanske bara det första jag haft, som känns som att det skulle kunna hålla. Han är redan en av mina allra bästa vänner. Det som komplicerar saker mer är att alla gamla ragg verkar vilja höra av sig... Min gamla hemliga crusch är plötsligt singel och visade någon form av intresse sist vi sågs. Mitt sista ragg innan sk8ter har smsat, Red kan tydligen inte sluta tänka på mig, Big boss vill träffas, höras, hjälpa mig hitta ett jobb i hans stad. Mitt intresse för sk8ter testas ju i varje fall grundligt... Och hans sista ragg ska vara med på tv inom kort. På samma program som en bekant till mig, så jag kan ju inte låta bli att kolla heller...

På jobbet börjar saker också bli outhärdliga. Jag har noll motivation för mitt arbete och jag misstänker att boven i dramat är att jag faktiskt inte har så mycket att göra. Och då vill jag inte göra någonting alls. Jag beter mig ytterst oprofessionellt... Jag har nog kommit fram till att jag borde hitta ett nytt jobb. Men ju mer jag tänker på det desto mer misstänker jag att jag kommer ångra mig ifall jag gör det. För ingenstans kommer jag ha sådan frihet som jag har nu. Ingenstans kommer jag tjäna lika mycket pengar som jag gör nu. Det skadar i och för sig inte att kolla... Kanske slutar det med att jag går på två intervjuer och stannar kvar där jag är? Men det finns verkligen noll utvecklingsmöjligheter där jag är. Och varje gång de ska rekrytera en ny chef så blir det en medelålders man som högste chefen känt massor av år. Jag är så fucking less på hur det fungerar. Jag är less på att alltid behöva kämpa för att höras och synas och jag är less på att behöva bli arg för att få respekt. Men jag ska faktiskt skärpa mig. Tills dess jag eventuellt slutar ska jag i alla fall sköta mitt jobb exemplariskt. Det blir nog roligare för mig. (Det roligaste är att enda anledningen till att jag börjat fuska är för att jag är så jäkla arg på gubbstruttarna som gör allt dom kan för att slippa göra ett hederligt handtag. Och så blir jag som dom. Är det verkligen det jag vill?)

Långt inlägg om många saker... det kommer nog mer...

Blod är tjockare än vatten

nyss hemkommen efter en hel eftermiddag+kväll med lillebror. Jag vet nog ingen annan människa som jag är så avslappnad med. Jag ältade bilköp till förbannelse och vi kollade på 11 avsnitt av en tv-serie utan att yttra ett ord. Middagen han bjöd på bestod av att vi delade på tre påsar micropopcorn och en halv påse chips.

Jag älskar verkligen min bror.

alkoholism är inte en sjukdom det är en fiende

Och medan hon berättar om nina och stina och kånken och burken och bruden och jossan och keso hör jag inte ett ord för jag tänker att hon drack vatten till middagen. Att kanske har jag och min bror överdrivit hela grejen och ser hon inte fräschare ut än på länge? Och samtidigt som jag tänker hur vet jag det? Kanske är det här bara en show. Kommer hon hälla upp en glas vin samtidigt som jag sätter mig i bilen och kör härifrån? rycker hon till och tittar förvånat på mig. Sårat, kanske till och med bestämt. Sen fortsätter hon historien.

Ibland är jag inte helt säker på att hon inte kan läsa mina tankar.

Som den gången hon gladeligen påminde mig om igår, då hon plockat en fästing från en hund när vi var i skogen, och hånade mig lite för hur feg jag är som inte vågar ta i fästingar. Och jag säger det till henne samtidigt som jag inser det. Jag träffade inte dig igår. Jag träffade bästisen igår, vi gick i skogen med hennes hund. HON plockade en fästing från hunden. Och hon protesterar först. Hon minns det så tydligt. Tills jag frågar henne vilken hund det var hon plockade fästingen från. Vilken skog vi gick i. Det vet hon inte. Det finns ingen hund och ingen skog.

Och plötsligt finns det inget mer att prata om.

I bilen med en bästis

"...jag kan inte bara släppa det. jag KAN inte bara acceptera, jag kan inte släppa och låtsas som ingenting. Jag kan bara inte lämna hennes slitna utseende och blanka ögon bakom mig. Jag kan inte låtsas som att min mamma inte är alkis och välja att må bra. DET FUNKAR INTE SÅ"

...

hon försökte ju bara få mig att må bättre.

suck