Vem är egentligen jag?

Jag har inte alltid varit den person jag är idag. Jag har tänkt mycket på det här under de senaste två veckorna. Den här semestern har varit lite av en kalldusch för mig. Det hela började väl egentligen under arvikafestivalen. En spirande längtan efter att umgås med människor som är som jag. I min egen ålder. Ett yrke där jag inte ständigt behöver hindra mig från att säga fel saker, ha fel åsikter, bete mig för mjukt för att få respekt eller för hårt för att hålla mig vän med de som har makten. Sista veckan på jobbet var en pina.

För varje dag jag varit ledig har knuten i magen släppt en aning. För varje dag vågar jag känna lite mer... lite till... tills jag känner mig som mig själv igen. Den där välbekanta upptäckarlusten i magen. Min längtan efter att prata med nya människor som jag inte känt på flera år. Den där oförklarliga olusten är borta och jag börjar liksom känna igen mig själv. Som den människan jag oftast identifierar mig som. Den där andra. Hon som ingen kallar för bossen. Hon som ingen tycker är kall och hård i sina åsikter. Och min insikt är som en spark i magen.

Jag ligger i min solstol på en klippa. Blickar ut över medelhavet tillsammans med mina resekamrater. Jag undrar om dom tänker som jag. Undrar om alla ständigt går igenom kriser som jag. Undrar varför folk inte pratar om det. Jag låtsas läsa min bok men inuti går det storm. Vad jag känner är en intensiv längtan efter att vara där. Just där jag är, med tre nya fräknar på knäet och med vänliga tanter och farbröder och färsk pasta och tomatsås och rött vin som får mig att smälta inifrån. Jag är där. Och ändå känner jag en så stark längtan dit att jag inte vet hur jag ska uttrycka den.

Jag vet varför jag känner så. Jag har under de senaste åren jobbat så intensivt med att uppnå ett mål att jag knappt minns varför jag strävar efter det. Och nu har jag placerat mig i en sits som inte alls stämmer överrens med den personen jag tror att jag är eller ens vill vara. Det senaste halvåret har mitt största mål varit att få fysisk bekräftelse av män (och uppenbarligen kvinnor, inte att förglömma) och jag hatar mig själv för det. Jag tror att livet är mer än att hitta en passande partner. Jag tror inte en man kan göra mig lycklig. Ändå har jag betett mig som det.

Vad mer? Jo, jag tror inte att det skulle räcka att byta jobb. Jag känner igen rastlösheten. Jag letar efter ett nytt liv. Och det känns som att komma hem.

Jag tror jag börjar bli mig själv igen.

jobba?

Hur ska jag någonsin kunna nästla mig in i ett sällskap på tre medelålders män med samma intressen?

Idag åt jag lunch med dem. Vi pratade om golf, båtar, artister från 70-talet, sportsällskap från 60-talet och SAAB. Jag var tyst nästan hela tiden. Det är bara att inse. Jag kommer inte kunna bli en av dom. Och jag vill det inte heller.

Det måste ändå sägas om helgen. Att bara hänga med ett gäng i min egen ålder, med liknande åsikter och könssyn och alkoholsyn var fantastiskt. Hur mycket jag än gjorde bort mig. Att det dessutom var 30 grader varmt hela tiden och det gick att hänga i bikini hela dagarna och spela spel, hoppa studsmatta och dricka öl, fundera över livet och meningen med det utan att störas av bittra testosteronfighter om vem som vet mest om fucking glödlampor, bilar, båtar eller golf gjorde mig så fantastiskt lycklig. Jag vill mer! MER!

Förresten drar jag till italien på söndag. wohoo. Två veckor av slapp.

walking down memory lane

En gång var jag i London i tio månader. I helgen var jag där i fyra dagar. För första gången sen den långa gången och däremellan har det passerat nästan ett decennium. Jag hade nog inte förväntat mig det, men minnena förstummade mig. Jag brukade finnas där. Jag satt i väggarna på mitt gamla jobb. Inget annat var samma. Personerna kände inte igen mig. Jag kände inte igen dom. Jag kände ingen lust att festa på ställen där åldern har fastnat på 23 men jag har blivit 30. På korten vi tog såg jag mycket äldre ut än förut. Age is just a number they say.

Imorgon ska jag jobba.

En vinterpromenad senare

Har nya reseplaner börjat smidas. Världen ska ses och jag vet inte hur lång tid jag har på mig så det är ingen mening att vänta. På måndag hägrar bröstdoktorn igen. Vem vet, kanske har jag bröstcancer och 3 månader kvar att leva. (Mia med självkänslan frågade mig nämligen i sin bok: "Om du bara har tre månader kvar att leva och inga ekonomiska problem, vad skulle du göra då? Vem skulle du umgås med? Skulle du jobba?" Svaret vet jag inte, men jag skulle antagligen inte planera en resa till i juli. Det är nämligen det jag gör nu) Lyckligtvis har jag en vän som är lika relationshandikappad som jag och dessutom har en lika stor längtan ut i världen som jag. För när jag nu börjar närma mig 30 och nästan alla jag känner lever i ihopparad (och i vissa fall även parad och fortplantad) bliss inser jag vilken ångest det är med semester. Man har ingen självklar att planera semestern med och man vill inte riskera att ta ut ledighet för att sedan sitta själv i sitt kök och sörpla kaffe medan alla man känner nuppar eller byter blöjor utan min hjälp.