Jag har tänkt på en sak

På den gamla goda tiden när dom filmade Tarzan för första gången, så valde dom en rätt mager, vältränad, hårlös man till att spela huvudrollen... Anledningen till det var tydligen för att han inte skulle anses vara en sexuell varelse eftersom han skulle vara så mycket naken. Tydligen så är en hårlös man omanlig och en muskulös man någon fattiglapp som måste arbeta med kroppen. Tänk att dom inte förstod att dom skapade en ny sexuell varelse på det här sättet...

Jag undrar hur dagens kvinnoideal har vuxit fram...

AAARGHH!

Det finns få människor som kan framkalla ursinnig, vettlös vrede i mig. Jag tycker själv att jag har ganska bra tålamod... Förutom när jag har mina redhaired moments... Och när Linda Skugge är på tapeten är hela livet rödhårigt för mig.

Häromdagen drabbades jag av en knäpp på ICA och köpte en jävla tjejtidning (vad fan e upp med tjejtidningar egentligen? Nu såg jag en som verkade ha artiklar om karriärkvinnor och samarbete med E24, det måste betyda bra, tänkte jag. Kanske lite mer girl power liksom och inte lika mycket gud hur ska jag bete mig för att han ska vilja knulla mig liksom. Tänk vad jag inte visste att jag skulle bli arg. Igen. Suck.) och i den jävla tjejtidningen är tydligen Linda Fucking Skugge kolumnist. Och jag vet inte vad det handlar om. Jag har alltid hatat fucking Skugge, men inte lika mycket som nu. Hon kallar sig feminist, men jag misstänker att det hon håller på med är att beklaga sig över att livet är jobbigt och anledningen till det kan ju verkligen inte vara att det är hennes eget fel. Newsflash! Du är inte den första personen i världen som haft det svårt! Eller som haft barn! Eller ett jobb! För det handlade hennes kolumn om nu. Hon kan tänka sig rösta på Marit Paulsen i europavalet. Inte för att hon har bra åsikter. Inte för att hon tillhör ett parti fucking skugge stöder. Inte för att hon visat brösten i pojktidning eller vilken jävla annan anledning som helst som jag FAKTISKT kan tänka mig godkänna. (för jag godkänner nästan vad som helst bara det är sagt med humor)

utan för att Marit har 10 barn. Tio barn. "Tio små ädelstenar" skriver skugge. Och en kvinna som har tio barn har tydligen alla kvinnors erfarenheter gånger tio och måste förstå alla kvinnor. Hon måste alltså vara den enda som förstår Skugge. "För kvinnor är familjen själva livlinan. Meningen med livet"

Jag säger visserligen inte emot. Familjen kanske är meningen med livet. Inte för mig och alla andra som inte har familj. Men för dom som har det. Men det jag för mitt liv inte kan förstå är varför familjen skulle vara mindre mening med livet för ALLA män? Och hur kommer det sig att dagens feminist-Skugge drar tillbaka jämställdhetsdiskussionen med säg 2 decennier?

Hon lyckas också kläcka ur sig att Annika Östberg ska släppas ut nu när hon är i Sverige. Inte för att hon är oskyldig. Utan för att hon är kvinna och måste få träffa sin son och sin mamma.

What?

Alltså jag menar...

What?

igen

jag har inte heller rätt att inte längta efter att stå i vit klänning och bli beundrad. Och jag kommer inte förstå varför förrän jag träffat en person jag vill bo med.

vid fikat

är jag den som inte har rätt till mina åsikter. Om man är en kvinna har man inte rätt att tycka om jämställdhet förrän man fått barn och förstått att moderskänslor är större än jämställdhet och att jag bara kommer vilja vara hemma och gulla med åbäket

Eller förresten...

Så tycker jag att det för människor som jag - som tycker att ett jämställt land inte borde använda sina skattepengar för att försörja dom som står högst upp på samhällsstegen som något slags omvänt robin hood-syndrom men som också kan acceptera att andra faktiskt gillar kungen- borde införas en möjlighet att gå ur monarkin, ungefär som man idag kan gå ur kyrkan.

Man skickar ett brev till slottet och säger tack för den här tiden men jag tror inte på kungen som medfött bättre än alla andra och vill gå ur monarkin. Sen görs ett litet avdrag på min skatt och jag slipper betala för kungens dyra kostymer samtidigt som dom som gillar honom kan fortsätta göra det. Alla nöjda, alla glada. Eller vad tror ni?

jag hatar arbetskamraters barn

Inte för att jag träffat dom, inte alls. Men för att jag är så fucking jävla less på att bli påprackad jultidningar klasskorvar, strumpor som sitter illa och blomlökar. Det är den första saken jag hatar. Förälderns lite anklagande blick när jag tycker att jag behöver väl inte köpa nån jävla korv för 200 spänn för jag tvingar ju aldrig henne att lägga ut pengar på mina katter? Sen måste jag lyssna på de tokhögersvängda arbetskamraternas ilska över att man måste låta barnen sälja grejer för att det inte är tillåtet att låta föräldrarna ge pengar till klassen. Ingen förståelse för dom som inte har pengar!! (observera att jag nu hatar båda sidor av denna aspekt, och jag vet att jag har dubbelmoral, men jag behöver inte vara vettig. Dessutom hade jag kanske köpt nåt om ungjäveln frågat mig själv istället för att vara cepelat och tvinga mamma eller pappa att göra jobbet)

Det är nämligen det andra jag hatar med barn idag. Att dom är så fucking jävla lata!!! Och det är inte barnens fel, jag vetdet. Det är föräldrarna. Och jag har själv valt att bo i en kommun blå som blåklinten bredvid ett dagis där föräldrar lämnar sina barn i en enorm lexus trots att dom bor tre kvarter bort och det skapar ett trafikkaos som gör att jag knappt kommer ut från parkeringsplatsen. Samma trafikkaos är ju LIVSFARLIGT för barnen. För det är ju inte som att pappa lexus eller pappa bmw (konstigt nog är det nästan aldrig mamma lexus eller mamma audi. Mest mamma volkswagen eller mamma volvo. men men... feministfrida ska kanske nöja sig med att papporna faktiskt tar ansvar för att ungen kommer till dagis. Mammor har ju faktiskt inget sånt organ man måste kompensera för) skiter ju fullständigt i gångtrafikanter runt omkring! Trottoaren är ett extra körfält och pengar gör ju helt enkelt andra människor mindre viktiga.

Sen hör jag om folk som har barn som ska börja gymnasiet. Folk som bokar en egen tid med syo på skolan för att kolla vad barnet har för val och vad folk bör välja för sina barn. Och det gör mig mörkrädd. Vad jag minns det som kunde man mycket väl välja vad man ville läsa på gymnasiet själv. Ett litet stöd från mamma och pappa som säger att man får göra vad man vill och svarar på frågor räcker väl fint?

Shit pommes frites. Jag kommer säkert bli likadan. Och barnlösa människor överallt kommer göra korstecknet när jag kommer åt deras håll och jag kommer inte bry mig för min lexus stänger ute alla ljud och ljus. Gud hjälpe mig

Gubbjävlar!

Eller... gubbjävel. För det är faktiskt bara en. Just nu.

Är det bara jag som tycker att det är gubbigt och konservativt att författa ett avtal så att alla entreprenörer av alla slag är en "han"?
Det tycker "han". Gubben.

Ursäkt nummer ett: - Det står faktiskt så i branschens allmänna bestämmelser, det är inget jag kan ändra på.

Jag - Men varför skulle det vara negativt om just vårt företag skulle råka vara lite jämställt?

Ursäkt nummer två: - Men hur kan det vara negativt att det inte är så många kvinnor som är entreprenörer. Hur många tjejer vill egentligen bli rörmokare? Det är ju skitkul. (ironi)

Se där. Fördomar mot både kvinnor och arbetare. Hur ska jag kunna argumentera med hans logik? Det går inte! Jag måste bli en treåring och slå honom.

Jag kanske kan få prata med någon kille?

Det är svårt att tro att gubbarna besitter visdom när dom kläcker ur sig saker som "jag känner många invandrare, både min städerska och min trädgårdsmästare", eller varför inte "Jag har också varit som du, det var på 70-talet och jag och mina vänner drack rödvin och pratade om kollektivet"

Kollektivet... Brukar jag prata om det? Det känns i alla fall inte så. Oftast känns det som att jag bara pratar om bilar och golf och snoriga småungar, båtar och fiske och annat som män i 50-årsåldern gillar. Jag har blivit en av dom där. Kvinnorna som i konformitetens namn lägger sig till med intressen och kunskaper som behagar männen. Som är tillgänglig och fnittrar förtjust när någon säger något (uppskattande?) om hennes kläder, smycken, kropp eller förtjusande inredningsstil. Inombords kokar jag, men jag vet. Jag kan aldrig vinna.

Häromdagen ringde en man

"Du... Förra gången vi gjorde detta fick vi någon slags kontakt hos er, får vi det den här gången också?"
"jaa, det skulle väl vara jag då"
"Nej, jag menar, det var någon kille som var lite chef över hela grejen. Som kunde svara på frågor"
"Vad för typ av frågor menar du?"
"Ja, vad som gäller, och som kan vara samordnare och bestämma lite"
"Ja. Det skulle väl vara jag då" (igen)
"ok... men den här killen kunde lite grejer, kommer ni inte ha någon sån den här gången?"
"Vet du, om det är någon som behöver veta något så kan du ge den mitt nummer, så får vi se om jag kan svara på frågan. Annars kommer jag veta vem som kan det"

När han la på var han inte riktigt nöjd.

Inte jag heller

Rödstrumpan på jobbet

En av de roligaste sysselsättningarna jag har på jobbet, är att prata feminism med gubbarna. För dom vill så gärna! Dom vill bevisa att dom inte är insnöade, att dom är moderna män som skulle tycka det var underbart om deras fruar tjänade mer än dom. då skulle dom minsann ha de finaste trädgårdarna i området, och de skulle handtvätta bilen själv. De skulle visserligen inte ta ut mer föräldraledighet, för det verkar tråkigt och det ligger ju inte i deras biologi. (men det gör det i din, lilla gumman, så oroa dig inte för det)

Idag var den stora diskussionen hur man ska åtgärda pensionsklyftorna som kommer av att kvinnor är hemma mer med barnen och att de oftast inte skaffar en riktig karriär efteråt, och gubbarna ägnade säkert en hel kvart åt att lägga fram ett gångbart förslag. - Egentligen borde mannen och kvinnan få dela pension också, så länge som de är gifta. Då skulle inte kvinnan hamna efter i pensionsstegen. Då skulle det inte göra så mycket om hon är hemma längre med barnen och aldrig börjar jobba heltid igen.

Det som förundrar mig är att tanken inte ens når dom. Den med frågorna som inte får svar.

- Hur gör man kvinnan mer jämställd genom att tvinga en man att försörja henne?

- Vad händer om två kvinnor lever tillsammans?

Och varför i helvete är det aldrig någon som tycker att män borde vara hemma med sina barn. Om dom inte vill ha barn borde dom ju inte skaffa några.a

Sexist - javisst

Nu har boysen på jobbet kommit på mig.

"Du är ju värsta sexisten, erkänn att det inte var huset du tittade på utan mig"

Men men...

Fan också

Det kanske krävs en kvinna

När jag sitter och slögooglar lite på en av de som utsetts till en av de mäktigaste kvinnorna i sverige i år hamnar jag snart på en tråd av internet-inlägg som visar vad olika mäktiga kvinnor har att säga om jämställdhet. Det vettigaste som gick att läsa var “skaffa en jämställd man för att kunna ha en rik karriär själv” och det minst vettiga var moderaternas gamla dänga om att en väg till jämställdhet är att underlätta för familjer att skaffa hemhjälp. För moderaterna har insett att det aldrig kommer att gå att få männen rumsrena nog att kunna bära halva bördan i hemmet. Istället måste man hitta någon annan som kan ta över halva ansvaret över hemmet och barnen.

Själv har jag aldrig fattat hur man kan uppnå jämställdhet genom att anställa en barnflicka som tvättar och städar och hämtar barn och lagar mat åt dom. Vilken människosyn ger man sina barn egentligen? Den att mammor är jämställda och unga kvinnor är dom man kan köra över och prata skit om? För man har ju hört hur kidsen pratar om “sina” barnflickor. “Vet du, jag kan få henne att hämta det här och det där, för hon är MIN”.

Unga kvinnor äger man.

Jag minns fortfarande när en äldre man som anser sig jämställd först bjöd in mig att vara med på ett viktigt möte (yesss, jag är viktig!!) och sen fortsatte med att förklara att när männen talar så är det bäst för små tjejer att ha stora öron och liten mun. (!!!!) Jag minns fortfarande hur häpen jag blev, hur jag fantiserade om att jag gav honom en rak höger, och hur jävla paff han blev när jag efter några fler liknande kommentarer sa åt honom att jag inte tänker tolerera hans nedlåtande behandling av mig. Han var tyst i flera minuter, sen kom han springande efter mig och förklarade att om man jobbar i en mans värld så ska man minsann tåla att bli behandlad som en man.

Enda problemet var att han inte behandlade mig som en man. Han behandlade mig som en ung kvinna.

Lilla gumman

Du har fan inte rätt att kalla mig det. Gubbjävel.