alkoholism är inte en sjukdom det är en fiende

Och medan hon berättar om nina och stina och kånken och burken och bruden och jossan och keso hör jag inte ett ord för jag tänker att hon drack vatten till middagen. Att kanske har jag och min bror överdrivit hela grejen och ser hon inte fräschare ut än på länge? Och samtidigt som jag tänker hur vet jag det? Kanske är det här bara en show. Kommer hon hälla upp en glas vin samtidigt som jag sätter mig i bilen och kör härifrån? rycker hon till och tittar förvånat på mig. Sårat, kanske till och med bestämt. Sen fortsätter hon historien.

Ibland är jag inte helt säker på att hon inte kan läsa mina tankar.

Som den gången hon gladeligen påminde mig om igår, då hon plockat en fästing från en hund när vi var i skogen, och hånade mig lite för hur feg jag är som inte vågar ta i fästingar. Och jag säger det till henne samtidigt som jag inser det. Jag träffade inte dig igår. Jag träffade bästisen igår, vi gick i skogen med hennes hund. HON plockade en fästing från hunden. Och hon protesterar först. Hon minns det så tydligt. Tills jag frågar henne vilken hund det var hon plockade fästingen från. Vilken skog vi gick i. Det vet hon inte. Det finns ingen hund och ingen skog.

Och plötsligt finns det inget mer att prata om.

Jag hjärta sylar = sant

Han har till och med en katt som ser ut som min.

Ingenjören filosoferar

Eftersom jag just nu är inne i ett heroesmaraton så måste ju en del handla om det.

1. Jag är fortfarande kär i sylar. Det är helt emot min karaktär, jag gillar oftast snälla killar på tv. (Och när Peter Petrelli har tröjan av så visst gillar jag honom mer) Men de här känslorna jag har för sylar... det är liksom äkta. Eller så är det håret. Jag är svag för sånt hår. Dessvärre har de flesta killar som kommer upp i min ålder inte så mycket hår alls kvar.

2. Adam Monroe blev nyss levande begravd. Ett ganska hemskt öde för den som aldrig kan dö. För evigt fast med sig själv 6 foot under. Men! Det är inte det jag tänker på. Istället undrar jag hur det egentligen fungerar med dom som lever för evigt. Går dom upp och ner i vikt som andra människor? Dom kan ju inte dö av svält, men blir dom utmärglade? Kommer adam bli något av ett skelett i sin kista under marken? Och kommer han behöva bajsa? Bajsar över huvudtaget dessa människor? Om dom inte behöver mat borde dom ju inte behöva bajsa?

Kan någon förklara detta för mig?

the greatest love of all

På min gata bor en transvestit. Jag har aldrig sett honom in action, men ryktet går att han ibland kommer ut ur sin lägenhet som en tvåmeters fabulös glittrande kvinna. Jag vet inte vad han heter eller vad han jobbar med. Men ibland försvinner han iväg i sin lilla skåpbil och ibland hämtas han av någon som kör en bil med en rörmokarlogo på sidan. Han har alltid snickarbyxor och på huvudet har han tjockt brunt hår med självfall som räcker nedanför hakbenet.

När hans barn inte är här på gatan och leker (han har två, jag gissar att dom ibland bor hos sin mamma) så har han alltid en kompis som hänger på bänken utanför och väntar. Dom verkar göra allt tillsammans. Det är mycket ryggdunkande, bilmekande och allmänt grabbigt beteende. Båda i sina blåbyxor, vandrandes fram och tillbaka på gatan i blåklockan.

Häromdagen insåg jag att dom ju förstås är ett par. Den lilla fågeln som viskade i mitt öra om tvåmetersglittret berättade även att det på hennes arm satt en aningen kortare karlakarlig karl. Jag har inte tänkt på det förut. Men tecknen är ju där. Han är alltid här. Dom delar sina liv tillsammans. Halvt i hemlighet. Inte när du har barnen, kan jag tänka mig att mamman sa när de gjorde slut. Och pappan lyder.

Det här är förstås bara spekulationer, men i mitt huvud är det sant. I mitt huvud har de båda männen det bästa förhållandet jag kan tänka mig. Best friends på dagen. Fotboll, bilar, bygga saker, dricka öl och dunka i ryggen. Lovers på natten. Där den kortare manliga mannen får sin mastodontkvinna att hålla om. Och hon får känna sig åtrådd som hon längtat efter hela dagen. När ljuset släcks släpps alla hämningar och föreställningar om hur livet borde vara. Bara kärlek kvar.

under temat motsättningar

Romantiskt: Som jag tidigare nämnt att jag är desperatare än någonsin, ändå vill jag inte att någon ska ta på mig. Längtar efter kärlek, passion, värme, glädje, dansa tryckare, skämta snuskiga skämt, bråka om menlösa saker. Men om någon erbjuder mig närhet är min första impuls att skriva om det på bloggen istället för att uppleva det.

Vänskapligt: Jag känner mig ensam nästan jämt. Men när jag umgås vill jag bara åka hem. Kärleken som fanns för mitt crew är som bortblåst. När de anstränger sig för mig blir jag bara irriterad. Samtidigt är jag mot dom som Douglas beskriver den ensamma flickvännen. Kommenterar, konfronterar och ger dåligt samvete. Det är inte min mening. Det var en perfekt sommar med dom. Men sommarförälskelsen är över och jag känner inte likadant för dom längre. För ett par veckor sedan hade jag fruktansvärd ångest över att bli mitt vanliga jag. Den som går till jobbet och pratar med allvarliga rösten och ringer arga samtal och domderar över männen. Nu är förvandlingen komplett och det gör ingenting. Istället passar inte omogenheterna längre. Människor som inte klarar att ta ansvar, planera ens en liten tillställning eller är livrädda för att vara vuxna. Även om det är precis så jag har agerat hela sommaren så föraktar jag det nu. Jag ljuger för att slippa umgås med dom. Och samtidigt som sommarförälskelsen sakta lägger sig så infinner sig saknaden efter mina gamla vänner. Jag lägger till ett nyårslöfte: nu ska jag anstränga mig för att vinna tillbaka gammal vänskap.

en vit lögn senare...

...fick jag en lugn och skön hemmakväll utan störningar

och så kom solen fram...

och på balkongen mitt emot kom vältränad man utan tröja fram

dags att ta sig ut!

idag känner jag mig...

the beast

Americano skrev en gång i sin status på fejjan att han gillar Abba. Jag kommenterade självklart att all good things come from Sweden, why so surprised?a varpå han kontrade If all good things come from Sweden how come you are so bad, as in the evil sense of the word?

Jag tänkte inte riktigt på det. Har aldrig riktigt uppfattat mig själv som en sån person som människor automatiskt inte gillar. Jag mördar inte djur i källaren när jag är själv. Jag lurar inte andra på pengar. Jag hamnar nästan aldrig i slagsmål.

Ändå... Sidekickens nya pojkvän verkar tro att jag gör det. Av outgrundlig anledning så tror han att allt jag säger betyder något ont. Han tror automatiskt att jag är elak. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är uppenbart att det handlar om att vi inte förstår varandras ironi. Och jag vet att vi hade problem i början, men vi har pratat ut på fyllan och kommit överrens om att vi gillar varandra. Trots detta har vi alltså börjat om från början och hans känslor för mig har regresserat till ogill.

Problemet skulle antagligen kunna lösas med lite engagemang och tala ut. Men jag vet inte riktigt om jag orkar. Jag känner mig för gammal för att behöva bevisa mig för någon kille som uppenbarligen redan bestämt sig. Dessutom gillar jag mig själv som jag är!! Och jag tror och hoppas att de flesta andra gör det också så det kanske inte spelar någon roll om han gör det? Hoppas bara att detta inte blir en situation där sidekicken måste välja mellan honom och mig.

falling out of love...

Den sommaren...

Hela den här sommaren har varit som en smekmånad för mig. Allt jag har tagit i har förvandlats till guld i mina händer. Alla jag har pratat med har visat sig vara vackra människor. Alla platser har varit de bästa jag någonsin sett. Solen har fräknat min hud och blekt mitt hår. Jag har inte velat att det ska ta slut. Min kropp har gjort ont när jag tänkt att hösten är på ingång och sommaren är slut.

En stor anledning till sommarlyckan har varit mitt "nya gäng". En grupp personer som avslappnat kryssar sig fram genom livets fällor och leker med möjligheten att aldrig växa upp. Som jag har älskat dom. Jag har hängt med dem i mystiska trädgårdar. Druckit öl med vänsterhanden. Diskuterat feminism och politik och himlens blåhet och ölets kallhet. Och världen har varit rosa.

När hösten kom! Sa du att nu känns det som det börjar om, men jag var bara tyst och tom...

Nu har förälskelsen lagt sig. Allt de säger och gör irriterar mig. Allt som varit rosa har blivit...gråbrunt...
...och jag tror jag vill ha ett uppehåll. Kanske kan vi älska varandra igen. Kanske inte. Men vi kommer alltid ha den här sommaren...

vuxenpoäng?

I helgen ska jag provköra bilar. Inte köpa bil. BYTA bil. Det är vuxenpoäng. Jag som knappt kommit över att jag har körkort. Fastän jag haft det i 11 år.

Jag ska återigen tampas med bilförsäljare. Mer sexistiska personer finns inte. *förbereder boxningshandskarna*

Kanske göra mig av med Mr B. snyft och suck och jag kommer sakna honom.

paranoia är inte vackert...

Jag tror att facebook vet saker om mig som jag knappt vet själv

jag har anledning att tro att en person jag skrivit om i den här bloggen har läst den.

jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det...

Och just ja

Om du är den nästa man jag kommer kyssa så vill att du kysser mig så här:



helst i den australiensiska outbacken förstås, men sverige går också bra.

Dagen då männen åt Fridapiller

Jag har varit på konferens igen. Alltsomoftast en fantastiskt rolig upplevelse, även denna gång... Men inte på grund av det jag ältar här.

Allas er Frida var musikansvarig. Det innebär att man måste förklara för gubbarna att spotify är lagligt i ungefär 20 minuter, sen ägna ungefär 20 minuter till åt att göra en playlist som man tror att dom kan dansa bugg till, för ja, det är vad folket tycker är roligt på mina konferenser. När det sedan dansats 4 buggar väljer dom att sätta en låt på repeat resten av kvällen. Nämligen den gamla ma baker med boney m.

Själv tänkte jag att jag ska lära av mina gamla synder och inte bli den där som förstår männen på ett sätt som deras fruar inte gör och sedan behöva tacka nej till hångel och därefter pliktskyldigt lyssna när de ber om ursäkt för sitt beteende medan jag egentligen hellre vill skjuta mig själv i foten. Så jag drack endast lite vin till middagen och sedan gick jag och la mig tidigt. Först av alla. Klockan var inte ens midnatt. Dessvärre innebär mitt rykte att folk inte riktigt tror att jag gått och lagt mig och dagen efter fick jag ett flertal gånger försöka hitta en trolig förklaring till var den hemliga efterfesten som jag höll var. (ingen verkar ha tänkt på att ALLA andra stannade kvar på den ickehemliga festen. kul efterfest)

Anyway. Efter att ha gått på toaletten och insett att ingen kan hindra mig från att gå till mitt rum om jag smiter genast tog jag vägen ut genom dörren istället för uppför trappan till dansgolvet och la mig i min hotellsäng och kollade på heroes.

20 minuter senare knackar det på dörren. Jag vill inte öppna så jag låter bli.

...fortsätter knacka...

...knackar hårdare...

jag virar en filt runt min halvnakna lekamen och öppnar dörren.

Därute står dansken. En av de få som faktiskt är i min ålder och som jag litar på. "sov du?" frågar han och försöker titta över min axel in i rummet (så här med facit i hand ville han väl kolla om jag hade den hemliga efterfesten) han räcker fram en gin & tonic och frågar om han får komma in. Jag skålar hans öl och flyttar mig åt sidan för att släppa in honom utan att berätta att jag inte gillar gin & tonic. Besvikelsen över att inte få kolla på heroes i fred skjuter jag undan och tvingar istället fram en tanke att det är trevligt att snacka en stund. Även om jag knappt förstår vad han säger.

Det är trevligare än jag tänkte att det skulle vara. Jag kommer på mig själv med att vilja vara hans vän på riktigt. Vi pratar om jobbet. Om våra chefer och om Företaget. Han berättar om sin hund och sina två katter. Jag säger att jag inte dansade en dans innan jag gick och la mig. Han säger att han dansade med alla kvinnor utom den han ville dansa med. (för den som inte förstod det så menade han mig hrm hrm... ;o) ) jag blir lite generad och tittar ner på kudden under min arm. På datorn har man just fått se Sylars ansikte för första gången och genom fönstret strömmar partyljuden in.

Dansken håller sig på sin kant när han säger att jag är den vackraste pigen på Företaget. Jag rodnar och skrattar. Tar det inte på allvar. För även om det finns undersköna starka vackra kvinnor på mitt jobb så är jag den enda som är under 40. Och jag vet att han är gift, jag litar på att han inte menar något med det.

"Tack... tror jag..."

"Jag menar det" säger han och lutar sig fram. När hans läppar nuddar mina tänker jag att danska kyssar är precis så mjuka som dom ser ut på tv. Hans fräknar är plötsligt skrämmande nära mina och jag drar mig bakåt. Lägger en hand på hans bröst och säger anklagande - Men! Du är ju gift!

Han, sårad min, visar upp sin vänsterhand. Tycker inte att han är gift. Tycker att Frida är fint exemplar av kvinna. Har längtat efter att kyssa henne så länge han kan minnas.

Frida, sårad av att hennes nya vän vill hångla, tror fortfarande att han är gift. Vet inte vad hon ska göra. Säger åt honom att gå.

Han, tittar i marken, tror att det kanske är lika bra. Det kan ändå inte bli något. Frida bor i Stockholm. Dansken i Danmark. Och Frida är ändå för lång. Ljusår längre än honom. Ljusår längre bort än han kan tänka sig köra. Grötig i halsen. Frida förstår inte vad han säger. Bara ikväll. Antagligen för att han försöker prata svenska. Kanske för att han egentligen inte vill prata nåt, bara kroppsspråket.

Jag säger åt honom att gå igen. Och den här gången lyder han.

Minuter senare knackar det igen. "Jag glömde nåt" viskar han och ger mig två mjuka danska kyssar och en hand på min axel som "av misstag" nuddar mitt bröst innan den återvänder till att hänga längs hans sida.

Ensam, äntligen. Jag släcker lampan och lägger mig i sängen som jag upptäcker lutar en aning. Telefonen piper.

02:37
"Var är du? Är det efterfest eller? Är du ensam?"

Annan man. Jag suckar och vänder mig om. Vill inte ha man hög på Fridapiller. Vill ha nåt äkta.

en liten kommentar till fyllots inlägg

...även om jag faktiskt är mer desperat än jag riktigt kan minnas att jag varit på väldigt länge så står jag knappt ut med tanken på att någon ska ta på mig. Det känns lite konstigt för mig... handlar kanske om det där... du vet... som jag inte riktigt klarar att uttala... att det ska vara någon som är sådär äckligt speciell för mig... Och jag förstår inte riktigt vem det skulle vara... jobbigt.

Igår var jag på middag med ett gäng jag inte umgås med så ofta. Mitt emot mig satt en man som lever i ett engagerat samboförhållande och efter en stund började vi förstås prata om det oundvikliga. Någon hade träffat mitt senaste ragg på krogen och tyckte att han var ju en stilig karl och varför ville jag inte ha honom? (jag kan inte låta bli att undra om underfrågan på den frågan är - what the fuck is wrong with you woman? Både stilig och framgångsrik och här går du utan honom i handen?) och mitt svar var att det där berömda klicket uteblev.

Klicket... Ett ord som jag känner mig tudelad till. Jag tror nämligen inte på klicket. Jag tror inte man kan känna av en människas aura på tre sekunder och veta om han/hon är rätt för mig. Däremot tror jag att man efter tre dejter definitivt vet om man vill slita av honom kläderna eller om man hellre vill att han behåller dom på. För det där tycker jag är viktigt. Det måste finnas passion. All respekt åt att man inte kan hålla den vid liv jämt och ständigt, men jag tycker att den ska finnas där till en början.

Mannen mitt emot menade att det där klicket inte har någon betydelse. I det stora hela. Han nämnde att han och hans tjej har sex ibland, men mest för att det är ett måste och för att dom tycker om varann. Men passion? Har aldrig funnits där.

Snälla goda gud som jag inte tror på, låt mig hellre leva ensam eller tillsammans med en kompis än anamma den synen på livet.

ändå åker jag hem ensam...

det är konstigt och jag är trött på det.

ändå åker jag hem ensam...

det är konstigt och jag är trött på det.

och en grej till

jag är faktiskt ganska glad över den jag är.

jag är ganska snygg: jag har inte de där tjockanklarna en del har. jag har ganska långa ben. jag har tjockt lockigt hår och fräknar som en del kan kalla charmiga.


jag är inte helt korkad. jag är civilingenjör. jag är bra på mitt jobb och jag kan gå i högklackat utan att ramla omkull.

möten...

två norrlänningar följer efter mig när jag lämnar kvarnen...

"jag är lätt äldre än dig bruden, jag är 25"

mohahaha

klantarsel

onsdag

- jamen vi struntar i den där tråkiga festen vi är bjudna på och går istället på den där gatufestivalen på lördag

- ja, vilken bra ide. Vi hörs på lördag.

Fredag 21:39, sms indimper

- Du, det står på internet att den där festivalen är idag och slutar om 20 minuter.

- Neej, måste vi gå på festen då?

- Vi kan gå på det där snuskiga stället i förorten som dom här andra ska till?

- Måste vi? Fan.

Ibland är livet ett sånt himla antiklimax.

alla hundar

På min gata i blåklockan finns det hundratusen hundar. Jag har inte räknat exakt men jag tror att det är så många ungefär.

På min gata finns hundratusen hundar som står på sina balkonger och skäller på fåglar som flyger förbi. Ibland går de förbi nere på gatan med sina ägare i koppel. Dom luktar på stolpar och vill hälsa när jag går förbi.

I min portuppgång bor nästan 500 hundar och en katt. En hund är liten och sitter alltid i armhålan på sin ägare som jag nästan helt säkert vet är bög. En annan är stor och släpar runt sin pensionär som måste gå ett varv runt en lyktstolpe med kopplet för att kunna hålla emot när det kommer en annan hund. Katten bor tillsammans med mig. Han äter torrfoder och vill ha nytt vatten två gånger om dagen. Jag vet ingen som tycker vatten är så gott som han.

På min balkong har jag satt upp nät för att inte katten ska ramla ner. I nätet sitter varje dag minst två harskrankar. Katten vill jaga harskrankarna. Om katten fastnar i nätet kommer det gå sönder och katten ramla ner. Betyder det att nätet skapar mer fara än trygghet?

javisst gör det ont...

när knoppar brister...

är det därför jag inte vågar veta?

Inser när jag sitter med min vän att inget är som jag tror att det är.
Vad har jag som är äkta?
En rädsla att bli som jätten i huset bredvid
Att bli... som jätten i huset bredvid
Som alltid sitter ensam framför teven.
Som alltid pratar för hon vet att ingen har något att säga henne.
Som alltid är ensam.

Jag inser att jag är ett år äldre än henne. Och här sitter jag och klappar min katt. Har inte lyckats med ett vettigt förhållande på flera år. Har ett jobb som jag inte är riktigt nöjd med. Har en familj som beter sig som vettvillingar. Som jag inte längre kan prata med. Har vänner som alla väver in sig i små kokonger och dejtar bara mongon. Hur tänkte jag egentligen när jag dejtade Grand? Mongot? Red? Förstod jag inte att det inte skulle leda någonstans? Kände jag inte den där känslan i magen att något är fel? Jo. Jag kände. Och big boss, som kunde gett mig något riktigt visade jag dörren.

Och här sitter jag och klappar min katt. Den eviga singeln. Och han. Den perfekta som jag har hemlig crusch på och som jag träffade idag. Han glittrade i ögonen och tog på mig. Tittade på mig som att han ville... (?) och sen berättade han om sin nya flickvän. Om hur liten och smärt och duktig hon är på sin sport. 153 fucking centimeter. Då tittade han inte på mig en enda gång. Efteråt frågade han om jag fortfarande dejtar?

"Att säga att jag dejtar vore väl en överdrift..."

Fan.

Fan

fan...

Jag tror faktiskt inte att jag någonsin hade vågat försöka något med honom. Läget är fel, vi känner varandra för bra och för dåligt. Han är min fantasi och min hemliga svaghet. Men jag har en gång haft något på gång med hans kompis. Det mesta är fel. Ändå längtar jag efter honom nu. Sådär som man längtar efter det man aldrig har haft och aldrig kommer kunna få.

avvänjningsklinik

Går från 4 män... till 3... till 2... återfall till 3... till 2...

till 1... (begäret stiger)

till 0... (stiger)

till fejjankontakt med americano... (minskar)

till 0... (stiger)

(borta)

ligger sked med min katt.

ganska nöjd.

facebook-wonders

idag föreslår facebook att jag ska bli vän med en kille som jag inte har några gemensamma vänner med, men vi är båda kth alumni... men... hur många är inte det? har fejjan fått tuppjuck?

googla på swingers och du hamnar tydligen här

suck och godnatt

meningen...?

På två veckor har jag fått två olika inbjudningar till event på fejjan av Grand.

Vafan menar han med det? Är vi kompisar nu? Tror han att jag kan vara en vettig affärskontakt? Är han bara dum i huvudet?

Jag tror på nummer tre. Men ändå. Mycket dålig ide att upprätta konstig relation med någon man haft intima relationer med. I så fall kan man väl åtminstone ha vettet att prata om det först, inte bara skicka ointima inbjudningar på fejjan? Och när jag nu totalt ignorerat 8 fester han haft i år borde väl hans stolthet få honom att lägga av?

Eller är det bara jag som inte förstår mig på män?

Världens sämsta film igen

Dagens världens sämsta film från jobbets bibliotek heter Tokig i dig. Den handlar om en kille i 35-årsåldern som är aningen deprimerad och dumpad av sitt ex som har glömt honom. För att komma över henne går han till en psykolog som även härjar i hans undermedvetna och säger åt honom vad han ska göra. I slutet har mannen bestämt sig för att fria till kvinnan han uppvaktat genom hela filmen och undermedvetne psykologen kommer ut ur en garderob, brottar ner honom och talar om för honom att han inte borde fria till kvinnan bara för att han är kär i henne. Han borde vänta på något bättre.

Ungefär samma sensmoral som i den värdelösa boken jag skrev - och därmed också jävligt sågad.

kattvakt

Den här veckan passar jag världens fegaste katt. Ägaren till den var nervös för att jag skulle råka släppa ut den på balkongen tillsammans med min katt. Det hade hon inte behövt vara. När balkongdörren är öppen vägrar kattkräket komma ut från under sängen i det andra rummet. Suck

att vaccinera eller inte vaccinera…?

Jag ska erkänna att jag inte är insatt alls i hela vaccinera mot svininfluensan-businessen. Är i allmänhet emot vaccination av princip. Ser framför mig att man lika gärna kan bli sjuk av vaccinet som av sjukdomen och då är ju hela meningen helt förkastad?

Någon annan som tänkt nåt?

ännu en världens sämsta film

Igår såg jag vad jag trodde var världens sämsta film igen - Max Payne



eller.... trodde jag... Markymark som kutar runt och bevisar att han är en man, konspirationsteorier, hallisar och animering does not make good. Men inte lika dåligt som filmen jag kollar på just nu. - Bollywood queen.



dåliga skådisar, dålig story, dålig musik och guld-outfits

Var hittar jag dessa pärlor, kanske ni undrar? Jo, på jobbets hemliga bibliotek där alla smyger in böcker och filmer de inte vill ha längre. sucks

tredje dagen på jobbet avklarad...

... utan några större men. Extremt uttråkad dock. suck säger jag bara. Har känt mig extremt solitär sen jag kom hem från utlandet. särskilt sen jobbet började. Men på något konstigt sätt känns det ändå bra. jag har lämnat boysen bakom mig och är redo att börja om från början. Och jag är extremt ensam på jobbet. Kommer jag alltid vara det från och med nu? Jag trivs inte med det... Åt lunch med ett gäng igår och jag insåg att de behandlar mig som... bossen... artigt. liksom. i don't like...

om att läsa nyheter eller inte

idag arbetade jag min första dag efter semestern. Mina arbetskamrater ägnade en stund åt att uppdatera mig på nyheterna. Eller... mest om svininfluensan, för det är tydligen en kille på ett annat kontor inom koncernen som fått den och varit helt däckad i en vecka. Och på ett eller annat sätt har jag nu fått för mig att staten ska betala för att hela sverige ska vaccineras med tamiflu. Min kompis är tveksam till om det är sant. En stund fick jag för mig att jag borde kolla upp sanningshalten i det som ju FAKTISKT bara är ett rykte. (men säg mig, är aftonbladet.se sannare än ett rykte? think not) och jag kom fram till att jag inte tänker det. Om jag ser på nyheter som något som ska förvärvas genom viskleken -Ohmigod! Har hela sverige dött i svininfluensa? så blir ju livet mycket mer spännande än det är just nu.

iofs är vad som helst mer spännande än livet just nu. Äta sova jobba klappa katt fantisera om att någonsin få ligga igen ta ur linser sätta i linser bestämma mig för att inte använda smycken provgå klackar ta gympadojor och slitna jeans vara allmänt velig på jobbet.

det nya arbetsåret rings in

och det är dags för lite nyårslöften och reflektion tror jag...

Jag har insett att jag antagligen griper efter halmstrån i det här med vad som kommer göra mig lycklig. Plötsligt är det inte bara jobbet som borde bytas. Det är lägenheten, klimatet, bilen, en del vänner och motionsformer. Det är dumt. Kanske betyder det att jag egentligen bara är olycklig på grund av att lycklighetskurvan pekar nedåt just nu. Jag kanske inte alls behöver göra stor förändring i mitt liv. Jag kanske bara behöver supa mindre och nuppa mer. Kan det vara så enkelt?

Fast... jag vill nog faktiskt byta jobb. När det passar. Tidsschemat behöver ju inte vara jättepressat. Ge det ett halvår typ så blir det säkert fint. Och en liten vit period skulle nog inte skada mig just nu. Har druckit alldeles för mycket. (och nuppat alldeles för lite, det går dock inte att lösa lika enkelt som att ställa undan spritflaskorna)

Den här hösten ska jag:

- ägna mig åt en hobby eller två. Jag skulle vilja börja dansa och rida. Måste gå att lösa på ett eller annat sätt.
- ha på mig klackiskor lite oftare. Jag är vanligtvis lite rädd för det eftersom jag i grunden är mastodontkvinna, men jag tycker det är fint med kvinns som kan gå ordentligt i klackar och jag vill också vara fin.
- sova ordentligt. Har ju så extremt svårt för det. Måste skärpa mig.

med det sagt borde jag verkligen gå och lägga mig. Klockan ringer om typ fem och en halv timme. suck

så går en meningslös dag ifrån mitt liv och kommer aldrig åter...

Totalt ointressant recap av min sista söndag innan arbetslivet drar igång igen...

vaknar bakis någon gång mitt på dagen med massor av grejer i sängen. typisk fyllegrej av mig. Tro att jag kommer skriva ett mästerverk på datorn, läsa lite i den där boken, orkar inte ta av mig kläderna innan jag lagt mig ner. Däckar, och vaknar i en hög av grejer. Det mest intressanta är att datorn låg öppenfläkt ovanpå mig. Jag måste alltså ha legat väldigt stilla inatt...

Har kollat på ungefär 1000 avsnitt av flight of the conchords. Älskar dialekten... Om jag någonsin skriver en dejtingannons skall följande inkluderas "förtur ges till nya zeeländare, massörer, flanörer och stenrika. I andra hand väljer jag den jag blir kär i"

Har lagat väldigt seriös lunch. Blev 6 matlådor att ställa in i kylskåpet. Med haloumi. Mmmm.... haloumi...

Katten har mördat en vårtbitare. Ville inte äta upp den efteråt. Jagförstår varför.

Försöker göra någon plan för imorgon. Kanske ska släpa mig till gymmet innan jobbet så jag har gjort av med lite aggressioner innan jag börjar? Industrisemestern är ju slut så det finns chans att man förväntas ha representabla kläder på sig. Jag kommer antagligen att behöva göra ett gäng stressbesök hos arga kunder. Måste tanka bilen. Orkar inte... vill ha semester för evigt. Eller nej, inte för evigt. Men typ 2 månader. Vore lagom.

Aja, ett avsnitt till, sen sängen.

touchy

jag är lite känslig för tillfället. Tar åt mig av grejer. Känner mig extremt ensam och oälskad. Har också väldigt lätt för att gråta till böcker/filmer/konversationer jag hör på bussen. Svårt att säga varför. Kan vara för att min familj är cepe. Kan vara för att hångelstatus=0. Kanske är för att jag börjar jobba igen imorgon och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med mig själv. konstigt. Jag tar en promenad.

dom där jävla sex kilona

jag har hållt koll på dom. Först gick jag ner 4, sen upp 2, den här veckan har jag gått ner 1. Typ. Nu har jag 3,1 kg kvar. Jag ska fan ha tagit det innan augusti är över!