Ett inre i uppror

observera att musiken tillhörande bilden inte har något med mig att göra, jag har inte ens hört den, men den är säkert jättebra. Fin bild också, köp skivan. ;o)

Mitt inre är i uppror just nu. Det är så mycket känslor att jag inte vet hur jag ska hålla dom på plats. Att råka prata om något som berör mig ger mig tårar i ögonen. Eller gör mig arg. Som konstant pms. (och nej, jag tror inte jag är gravid) En del saker börjar lätta... som att julplaneringen blir bra trots att min familj är psyko. Det här med att lämna singellivet bakom mig är en utmaning. Fler redhaired moments än vanligt. Dubblat av hans himla redhaired moments. Som senare i livet kommer flerdubblas av våra barns himla redhaired moments.

Ännu mer läskigt är att jag faktiskt tror att det skulle kunna hända. Det här förhållandet är det första jag haft på väldigt länge, eller kanske bara det första jag haft, som känns som att det skulle kunna hålla. Han är redan en av mina allra bästa vänner. Det som komplicerar saker mer är att alla gamla ragg verkar vilja höra av sig... Min gamla hemliga crusch är plötsligt singel och visade någon form av intresse sist vi sågs. Mitt sista ragg innan sk8ter har smsat, Red kan tydligen inte sluta tänka på mig, Big boss vill träffas, höras, hjälpa mig hitta ett jobb i hans stad. Mitt intresse för sk8ter testas ju i varje fall grundligt... Och hans sista ragg ska vara med på tv inom kort. På samma program som en bekant till mig, så jag kan ju inte låta bli att kolla heller...

På jobbet börjar saker också bli outhärdliga. Jag har noll motivation för mitt arbete och jag misstänker att boven i dramat är att jag faktiskt inte har så mycket att göra. Och då vill jag inte göra någonting alls. Jag beter mig ytterst oprofessionellt... Jag har nog kommit fram till att jag borde hitta ett nytt jobb. Men ju mer jag tänker på det desto mer misstänker jag att jag kommer ångra mig ifall jag gör det. För ingenstans kommer jag ha sådan frihet som jag har nu. Ingenstans kommer jag tjäna lika mycket pengar som jag gör nu. Det skadar i och för sig inte att kolla... Kanske slutar det med att jag går på två intervjuer och stannar kvar där jag är? Men det finns verkligen noll utvecklingsmöjligheter där jag är. Och varje gång de ska rekrytera en ny chef så blir det en medelålders man som högste chefen känt massor av år. Jag är så fucking less på hur det fungerar. Jag är less på att alltid behöva kämpa för att höras och synas och jag är less på att behöva bli arg för att få respekt. Men jag ska faktiskt skärpa mig. Tills dess jag eventuellt slutar ska jag i alla fall sköta mitt jobb exemplariskt. Det blir nog roligare för mig. (Det roligaste är att enda anledningen till att jag börjat fuska är för att jag är så jäkla arg på gubbstruttarna som gör allt dom kan för att slippa göra ett hederligt handtag. Och så blir jag som dom. Är det verkligen det jag vill?)

Långt inlägg om många saker... det kommer nog mer...

Vem är egentligen jag?

Jag har inte alltid varit den person jag är idag. Jag har tänkt mycket på det här under de senaste två veckorna. Den här semestern har varit lite av en kalldusch för mig. Det hela började väl egentligen under arvikafestivalen. En spirande längtan efter att umgås med människor som är som jag. I min egen ålder. Ett yrke där jag inte ständigt behöver hindra mig från att säga fel saker, ha fel åsikter, bete mig för mjukt för att få respekt eller för hårt för att hålla mig vän med de som har makten. Sista veckan på jobbet var en pina.

För varje dag jag varit ledig har knuten i magen släppt en aning. För varje dag vågar jag känna lite mer... lite till... tills jag känner mig som mig själv igen. Den där välbekanta upptäckarlusten i magen. Min längtan efter att prata med nya människor som jag inte känt på flera år. Den där oförklarliga olusten är borta och jag börjar liksom känna igen mig själv. Som den människan jag oftast identifierar mig som. Den där andra. Hon som ingen kallar för bossen. Hon som ingen tycker är kall och hård i sina åsikter. Och min insikt är som en spark i magen.

Jag ligger i min solstol på en klippa. Blickar ut över medelhavet tillsammans med mina resekamrater. Jag undrar om dom tänker som jag. Undrar om alla ständigt går igenom kriser som jag. Undrar varför folk inte pratar om det. Jag låtsas läsa min bok men inuti går det storm. Vad jag känner är en intensiv längtan efter att vara där. Just där jag är, med tre nya fräknar på knäet och med vänliga tanter och farbröder och färsk pasta och tomatsås och rött vin som får mig att smälta inifrån. Jag är där. Och ändå känner jag en så stark längtan dit att jag inte vet hur jag ska uttrycka den.

Jag vet varför jag känner så. Jag har under de senaste åren jobbat så intensivt med att uppnå ett mål att jag knappt minns varför jag strävar efter det. Och nu har jag placerat mig i en sits som inte alls stämmer överrens med den personen jag tror att jag är eller ens vill vara. Det senaste halvåret har mitt största mål varit att få fysisk bekräftelse av män (och uppenbarligen kvinnor, inte att förglömma) och jag hatar mig själv för det. Jag tror att livet är mer än att hitta en passande partner. Jag tror inte en man kan göra mig lycklig. Ändå har jag betett mig som det.

Vad mer? Jo, jag tror inte att det skulle räcka att byta jobb. Jag känner igen rastlösheten. Jag letar efter ett nytt liv. Och det känns som att komma hem.

Jag tror jag börjar bli mig själv igen.

statusrapport

Ett och ett halvt kilo har jag gått ner den senaste veckan. jajje. *stolt* four and a half to go. jag snittade 8000 steg om dagen under samma tid, det skulle ju vara 10000... men man kanske inte får pressa sig själv för hårt. Tvålen är inte slut och den luktar fortfarande gott.

Meanwhile. Har utvecklat crusch på två män på jobbet. En vet ni om sen tidigare. Superunderbar hunk som fyller 22 i år. Tjugotvå!! inte ok. Men jag kan inte hjälpa att jag vill trycka min kropp mot honom varje gång jag ser honom. Han ser mest oförstående ut. Lyckligtvis ska han sluta och börja plugga snart. Den andra cruschen är lite mer seriös. Där kan man snacka om klicket! Jag är så attraherad av honom att jag till och med rodnar när jag pratar med honom på telefon. Ibland tycker jag han verkar som att han också är lite störd. Men det kan ju vara för att jag beter mig som ett MONGO. Han är dessutom lika gammal som jag och alltså lovlig. Men egentligen inte eftersom jag ska bossa över honom och jag vill inte få ryktet om att vara predator som utnyttjar män i beroendeställning av mig. men jag lämnar det öppet.

I övrigt. Borde städa. Vill göra mig av med min ena katt men tampas med skuldkänslor över det. Alternativet är att ett päron tar båda, men jag är ju så otroligt kär i den andra katten. Vill inte bli av med båda. Men dom är ett team. Det skulle antagligen inte fungera att sära på dom. Trött på att jobba. Inte för att något egentligen är dåligt just nu, men jag vill vara ledig. Läsa böcker. Gå långpromenader. Lyssna på musik och hitta mig själv igen så jag slipper ha ångestladdade drömmar varje gång jag druckit alkohol. Och jag skulle gärna vilja att den där frågan slutar upprepas i mitt huvud : "is this all there is?"

Störd i största allmänhet

Jag vaknade kallsvettig och torr i munnen. Ångestklump i magen och igenklistrade ögon. Trodde det var sant. Igen och igen såg jag framför mig hur jag greppade spritflaskan alldeles för hårt och ingenjörsringen trycktes ut, blev platt, tappade sitt mönster. Och jag tog den till affären på östermalm där jag en gång köpte den och pratade med den tjocka kvinnan med plastörhängen som meddelade att det var kört, den kan lagas och bli normal, jag får behålla den som den är.

Det kanske låter sjukt, hur vaknar man kallsvettig av det? Its just a fucking ring. Men för drömtyderskan i mig är det en enkel fråga att besvara. Någonstans känner jag att jag genom min vårdslöshet förstör det jag kämpat för i massor av år. Det är något jag missat.

Löften

Den här veckan har jag ingått en pakt med mig själv och lovat mig själv tre löften för min framtida och nutida hälsa.

1. Jag ska gå ner mina fucking 6 kilon som jag pratat om sen tidernas begynnelse. Dom som jag alltid anklagar för att jag blir dumpad. Dom som får mig att känna mig liten fastän det är just tvärtom dom gör mig. Det började i måndags. Jag laddade ner viktväktarnas viktminskningsprogram och har följt det nästan strikt. Igår morse hade jag gått ner tre hekto och hoppet står högt.

2. Jag ska alltid ha god tvål och handkräm hemma. Den är dyr, men det luktar så gott och jag är så less på icas söta handtvålar och apotekets sterila handkrämer och jag hatar när det är tråkigt att tvätta händerna men ändå göra det för att man måste för att det är äckligt annars.

3. Vi har tillsammans med 50000 andra företag dragit igång stegtävling på jobbet. Jag ska ta tillfället i akt och gå 10.000 steg om dagen. Och jag ska hålla det. Och må bra.

Får se hur det går med det.

Byt jobb och gå vidare

Stop whining and just do it. Som jag tror att ni alla säger bakom era datorskärmar. Och därför ska jag berätta en liten historia om varför jag inte gör det.

Historian handlar egentligen inte om mig, men den kunde göra det. Den handlar istället om vänner till mig. Starka stolta kvinnor med ungefär samma yrkesutövning som jag. Ungefär samma ålder, ungefär lika utsatta.

En var den enda som inte blev bjuden på fest som företaget betalade.

En annan var den enda på kontoret som inte fick julklapp.

En tredje fick automatiskt 1000 kr mindre än man som började samtidigt. Med samma utbildning. med samma erfarenhet.

En fjärde blev inkallad från viktigt möte för att passa chefens bebis medan han gick igenom några papper.

It goes on and on.

En del av mig skriker åt mig att lägga ner, ge upp. Byt jobb och gå vidare. Välj en annan bransch, en med större tolerans. En med mindre gubbar.

En annan del av mig känner ansvar för kommande generationer kvinns. Om inte jag, som är gnällig i bloggen men stark på jobbet, sätter dit gubbarna och får dom att förstå så kanske en annan måste det. Och hon kanske är stark på bloggen och vek på jobbet.

Sen tar det emot att byta jobb, för jag kanske måste gå ner i lön, få mindre ansvar, mindre frihet. Det är lågkonjunktur därute och jag är inte en fighter. Jag klarar inte att genomlida i väntan på bättre tider.

Ensam en fredagkväll

Och jag har proppat i mig så mycket vitlök att jag mår illa. Hoppas för guds skull att ingen vill hooka upp för spontant fredagsmys. Just ikväll är jag så upptagen med att sitta i min röriga röriga lägenhet och undra vad meningen egentligen är att jag verkligen inte har lust med något annat.

En vän och ärkeältare rekommenderade mig att läsa hemska hemska mia törnbloms bok självkänsla nu. Jag vet inte varför hon gjorde det efter alla våra samtal där jag pratat om hur liten jag känner mig på jobbet och hur det fortplantas till hur jag känner mig i mitt umgänge med folk av det andra könet som jag vill ligga med. (suck) I vilket fall är det en vän jag verkligen lyssnar på och jag stängde av den del av mitt sinne som säger HATA MIA och hennes sätt att avsluta varje mening med ordet "så" och öppnade boken. En sak mia säger som jag verkligen känner igen mig i, är att en människa med dålig självkänsla ofta känner att han eller hon lurar omvärlden. Så har jag känt ofta och mycket. När jag fick mitt jobb. När jag blev civilingenjör. När en vän tycker att jag är fantastisk. Men jag insåg också att jag inte känt så på länge. Faktum är att ganska många av dom tecken Mia räknar upp är saker jag lagt av med. Jag pratar inte skit om folk längre. Bara dom jag absolut inte tycker om. Jag vet att även om jag är dum i huvet som väljer att dejta mongon så är det faktiskt inte mig det är fel på. Bara någon konstig beslutsväg i huvet som jag har. Jag känner faktiskt inte att jag lurar någon längre. Men jag behöver ändå prata ut rätt mycket, annars skulle jag ju inte ha den här bloggen.

Jag behöver liksom inte Mia, så.

Tanke nummer ett

När jag vaknade imorse upplevde jag något jag inte varit med om på länge. Jag såg fram emot att gå till jobbet. I mitt huvud fanns svar på frågor som ännu inte var ställda och när första samtalet kom klockan halv åtta var jag redo. När gubblöken körde sitt maktspel kontrade jag med "jag förstår faktiskt inte varför du..." (följt av det han försökte trycka ner mig med) and guess what?

han började stamma.

I bitterfittan deklarerade kvinnset att männen använder undvikandet av lyssna som ett sätt att få makt. Och stjälandet av svar som ett sätt att få respekt. Frida använde det på sin chef. När han frågade frågor över telefonen var hon tyst och väntade. Efter att han svarat på dom själv upprepade hon samma sak men med andra ord i en låtsaslek att det var hennes idé. När de la på hade han ett annat tonläge. Ett med respekt, ja, nästan beundran.

Man kanske ska köpa den där boken om maktspel och kön.

Kent är som smör på såren

I bilen med stirrblicken genom fönstet, längtan efter badkaret och svaret som kanske ligger begravet där, mörkret utanför fönstret och jobbet ebbandes ut ur mitt medvetande kommer svaret.

Du orkar ta dig genom det här

Resten av texten är skit. Det känns inte alls som att kärleken väntar. Bara som att livet består av ett jobb och en längtan. Efter något annat. Som jag inte vet vad. Men vet du, jag orkar ta mig igenom det här. Det finns kanske inget svar. Varken i badkaret eller spriten. Det är bara att vänta sig igenom. Mamma kommer fortsätta ringa varje dag och mucka gräl. Min lägenhet kommer inte vara mitt hem förrän om ett tag. Jag kommer leva ensam tills jag träffar någon. Gubbarna på jobbet kommer antagligen inte tycka att jag är bättre eller sämre någon gång snart. Jag kommer må dåligt tills det går över.

Jag kommer må dåligt.

Men det kommer gå över.

Jag orkar ta mig genom det här.