Om energitjuvar och eluttag

Häromdagen fick jag för första gången träffa min nya mentor. En kvinna som dök upp från ingenstans och ville träffa mig, prata om livet och jobbet och hur man överlever i den här världen utan att tappa sig själv. Hon sa någonting som slog mig som väldigt viktigt.

Varje dag som du jobbar i den här branschen, varje dag du träffar de här männen som, medvetet eller ej, trycker ner dig, behandlar dig illa, varje dag du klandrar dig själv för att du beter dig på ett sätt som är naturligt för dig, kommer din energinivå gå ner en aning. För alla i vår bransch är energitjuvar. Det gäller därför att du hittar människor som ger dig energi tillbaka så att du har energi att spendera på de andra utan att det börjar kännas jobbigt. För det är när din energi är så låg som den är nu som du känner dig osäker och irriterad och benägen att ge upp.

Hon blev mitt eluttag. Jag är en ny människa. Ganska lik den jag var från början. Starkare och mer målmedveten.

Det kan också vara för att jag äntligen börjat söka nytt jobb. Plötsligt är det kanske lättare att stå ut för att jag vet att jag inte står vid änden av vägen. Den delar sig där framme. Kanske kommer det att sluta med att jag inser hur bra jag har det och stannar därför kvar. Kanske vandrar jag vidare. I vilket fall kommer jag ha det bättre.

Om att bli vuxen

Jag skulle gärna hänga med till stallet en dag, säger sk8ter och tittar på mig allvarligt, jag skulle gärna testa att rida... 
Hmm... Jag vet inte om den här hästen är så bra för dig att rida på, den är lite svår, har försökt kasta av mig några gånger... Och jag vet inte om jag vill att du ska följa med. Stallet är min hemliga plats, ingen pojkvän har någonsin fått vara med mig där, vi kanske kan åka och rida islandshästar någon gång?
Va? Har den försökt kasta av dig? han är plötsligt oroad Jag har läst i tidningen att man kan bli allvarligt skadad, i så fall kanske jag inte gillar att du håller på och rider...

Och idag, medan jag höll fast mig för glatta livet medan hästen snurrade runt och ramlade ner i diket för att den var rädd för en bil, tänkte jag på vad han sa. Och jag insåg att jag nog blivit ganska vuxen... När jag höll på med hästar sist, för tio år sen, så tänkte jag inte så mycket på sånt. Jag red fort. Jag litade på att mina benmuskler skulle hålla mig kvar, att min balans var ganska perfekt. Att sitta på den skräckslagna hästen är som att sitta på en mekanisk tjur, och det känns inte jobbigt att sitta kvar. Men jag skulle inte rida som förut. Jag skulle inte galoppera på högsta växeln, jag skulle inte lita på hästen på samma sätt. Den är ett flyktdjur, den skiter i om jag sitter kvar på eller inte när den flyr undan den livsfarliga stenen. Jag tycker inte längre att det är berg-och dalbana när den försöker kasta av mig...

Men jag undrar om det är ett problem att jag inte vill ha honom med... Jag vill inte dela alla aspekter av mitt liv. Och jag vet att vårt förhållande är annorlunda när vi är hemma hos mig. Jag tar automatiskt avstånd. Det är inte meningen, men det blir så. Och det har lett till att vi bråkat mer än en gång. Han känner av det jag inte ens märker att jag gör men när jag tänker på det så vet jag. Hemma hos honom känner jag mig så himla säker på att jag vill vara med honom. Hemma hos mig tvivlar jag. Det är helt sjukt och jag vet inte varför jag gör så. Igår vaknade vi hemma hos mig, jag kände mig lite grå och konstig, men så fort vi kom utanför dörren och gick promenad kändes det perfekt igen. Jag förstår att jag lider av det klassiska problemet att släppa in någon, och min dörr är den allt för tydliga gränsen, men jag vet inte hur jag ska släppa det.

Berätta igen varför man inte ska vara singel

Säger jag till min vän efter en nästan sömnlös natt på det dåliga sättet, utan ligga men med stressad karl som ligger och vrider och vänder på sig och puttar och sparkar och (när han äntligen somnar) snarkar.
Man ska låta bli att vara singel om man är vansinnigt förälskad, svarar hon. Är jag det? frågar jag mig själv. Jag vet inte. Men jag tror inte det spelar någon roll. Vi bråkar och han kittlas när jag är irriterad och jag klarar inte att ligga med honom efter att ha hört att han en gång gillat något som är avtändande för mig och han passar inte in i min mall alls! Men när han inte är med mig saknar jag honom så jag blir knäpp. Tänk om vi skulle göra slut, det skulle inte gå. Men jag måste kanske lösa min mentalitet som den inbitne singeln... jobbigt.

Ett inre i uppror

observera att musiken tillhörande bilden inte har något med mig att göra, jag har inte ens hört den, men den är säkert jättebra. Fin bild också, köp skivan. ;o)

Mitt inre är i uppror just nu. Det är så mycket känslor att jag inte vet hur jag ska hålla dom på plats. Att råka prata om något som berör mig ger mig tårar i ögonen. Eller gör mig arg. Som konstant pms. (och nej, jag tror inte jag är gravid) En del saker börjar lätta... som att julplaneringen blir bra trots att min familj är psyko. Det här med att lämna singellivet bakom mig är en utmaning. Fler redhaired moments än vanligt. Dubblat av hans himla redhaired moments. Som senare i livet kommer flerdubblas av våra barns himla redhaired moments.

Ännu mer läskigt är att jag faktiskt tror att det skulle kunna hända. Det här förhållandet är det första jag haft på väldigt länge, eller kanske bara det första jag haft, som känns som att det skulle kunna hålla. Han är redan en av mina allra bästa vänner. Det som komplicerar saker mer är att alla gamla ragg verkar vilja höra av sig... Min gamla hemliga crusch är plötsligt singel och visade någon form av intresse sist vi sågs. Mitt sista ragg innan sk8ter har smsat, Red kan tydligen inte sluta tänka på mig, Big boss vill träffas, höras, hjälpa mig hitta ett jobb i hans stad. Mitt intresse för sk8ter testas ju i varje fall grundligt... Och hans sista ragg ska vara med på tv inom kort. På samma program som en bekant till mig, så jag kan ju inte låta bli att kolla heller...

På jobbet börjar saker också bli outhärdliga. Jag har noll motivation för mitt arbete och jag misstänker att boven i dramat är att jag faktiskt inte har så mycket att göra. Och då vill jag inte göra någonting alls. Jag beter mig ytterst oprofessionellt... Jag har nog kommit fram till att jag borde hitta ett nytt jobb. Men ju mer jag tänker på det desto mer misstänker jag att jag kommer ångra mig ifall jag gör det. För ingenstans kommer jag ha sådan frihet som jag har nu. Ingenstans kommer jag tjäna lika mycket pengar som jag gör nu. Det skadar i och för sig inte att kolla... Kanske slutar det med att jag går på två intervjuer och stannar kvar där jag är? Men det finns verkligen noll utvecklingsmöjligheter där jag är. Och varje gång de ska rekrytera en ny chef så blir det en medelålders man som högste chefen känt massor av år. Jag är så fucking less på hur det fungerar. Jag är less på att alltid behöva kämpa för att höras och synas och jag är less på att behöva bli arg för att få respekt. Men jag ska faktiskt skärpa mig. Tills dess jag eventuellt slutar ska jag i alla fall sköta mitt jobb exemplariskt. Det blir nog roligare för mig. (Det roligaste är att enda anledningen till att jag börjat fuska är för att jag är så jäkla arg på gubbstruttarna som gör allt dom kan för att slippa göra ett hederligt handtag. Och så blir jag som dom. Är det verkligen det jag vill?)

Långt inlägg om många saker... det kommer nog mer...

försjunken i tankar...

Det är tyst för att jag inte har vetat vad jag ska säga...

deep within

Djupt inom vet jag inte vad jag är.

Kollar på Dexter och inser att det finns lustar som man inte alltid vill eller kan kontrollera. Jag vet inte om jag behöver honom. Jag vet inte om jag behöver behöva. Jag vet inte om jag orkar med våra dubbla redhaired moment. Jag vet inte om jag vill ha min gamla crusch mer. Jag vet att jag träffade honom och blev mjuk inombords. Sen jag gjorde det har jag funderat på om jag måste ringa honom och berätta hur jag känner. För att komma över? För att se om han vill ha mig? För att se om det kan bli vi?

Jag kanske bara behöver behöva. Jag längtar efter honom mest hela tiden. Det är inte meningen. Men. Har det med honom att göra? eller med mig?

om du går nu är det slut

Vrålade jag till honom när han tog på sig jackan och vinglade mot dörren. Hans osäkerhet i kombination med fylla hade orsakat ett jäkla bråk. Och att han konstant glömde att vi redan hade pratat ut och började om bråket ungefär varje kvart gjorde att jag inte orkade prata mer. Att jag inte orkade prata gjorde att han tänkte dra. För tredje gången. Jag reducerades till ett gråtande monster.

Om han hade gått hade det verkligen varit slut. Jag hade inte kunnat lita på honom mer. Jag känner att det redan nu är lite svajigt... orkar jag det här?

Dagen efter förklarade jag för honom att det finns två saker jag måste ha i ett förhållande. Det ena är att jag måste kunna lita på att han stannar även om det känns lite jobbigt. Det andra är att jag måste kunna lita på att han tar hand om sig själv och inte gör något dumt.

Om han hade gått hade klockan varit 4 på natten, han hade varit fast ganska långt hemifrån utan att veta hur han skulle komma hem. Han hade varit aspackad. Han kunde inte minnas vad jag sa till honom för 15 minuter sen, hur skulle han då kunna minnas vägbeskrivning han eventuellt skulle kunna få om han nu skulle råka springa på någon i det tomma blåklockan? Då hade jag varit orolig och antagligen inte kunnat sova på hela natten. Då hade jag känt mig skyldig till att ha gjort honom så arg. Men inuti skulle jag avsky honom för att han får mig att känna så när jag vet att större delen av ansvaret för bråket ligger hos honom. Jag var nästan nykter. Han var nästan medvetslös. En stapplande zombie utan närminne som bara är arg. Bara vill skälla.

Och minnen från att växa upp i en dysfunktionell familj slår över mig. Minnen av skrikande mammor och fyllekörande pappor och tystnaden och skitsnacket....

och nej, det känns verkligen inte ok. När vi vaknade pratade vi litegrann. Sen frågade han om jag vill vara hans flickvän officiellt. Och om jag vill ha hans nycklar på min knippa. Sen gick han och kräktes.

Jag tror faktiskt inte att jag klarar av det där...