Storfiskaren

Igår var antagligen den bästa dagen på länge. För mig. För de 11 gubbar jag var med kändes det nog inte lika kul.

Dagen började med att telefonen ringde halv sju. Det var min kollega som berättade att han skulle hämta upp mig om ungefär 20 minuter. Jag hade förstås vetat om innan att jag skulle bli hämtad tidigt för att åka på äventyr. Men någon gång under torsdagkvällen hade den informationen liksom hamnat i skymundan. Kanske var det i samma ögonblick som jag sminkade mig, eller när jag och företagets controller beställde in en flaska bubbel? Antagligen var informationen borta redan när jag gick till tunnelbanan, så att det var fem minuter kvar till min tunnelbana och istället satte mig i en taxi. (Det där sista är en sådan sak jag hakar upp mig på. Varför gjorde jag så? Varför har jag ingen respekt för pengar? Så himla onödigt. Jag kanske tjänade fem minuter på hela grejen.)

I vilket fall bultade huvudet kallt medan min kollega ville diskutera trafikläget och snabbaste vägen fram. När jag sedan satte mig i hans bil och började må illa undrade jag stilla hur jag skulle klara en hel dag i en båt. Bakis. Utan toalett. Utan coca cola och chips. Men med 11 karlar som alla har fiskat förut. Jag har visserligen också fiskat förut, men jag vill helst inte räkna de där gångerna jag och pappa var ute och metade abborre när jag var liten. Skillnaden från då är att jag är större nu, men jag vill fortfarande inte sätta masken på kroken...

Till min positiva överraskning så fanns det cola på båten. Dessutom så var de tre karlar jag hade i mitt lag fantastiskt trevliga och det var ju faktiskt inte så svårt att kasta som jag hade trott. Det var till och med ganska roligt! Dessvärre roade fiskarna oss med sin frånvaro. Tydligen har det något med kosten att göra. Just nu äter havsöringen mest strömming, och för att hitta strömmingen måste de ut och jaga på djupa vatten. Dit vi inte når med våra ytliga drag.

MEN. Det är här det roliga kommer in. Det var nämligen en person som fick en fisk under vår dag till sjöss. En person. Och det var jag. Genast blev karlarna sporrade och kastade som aldrig förr! Man kan ju inte vara sämre än en tjej! (Hur man nu ska kunna bli sämre. När fisken nappade skrek jag rakt ut, och jag behövde hjälp från två män för att håva in den. En av dom fick dessutom mäta den och väga den och slå ihjäl den. 60 cm var den. 2,5 kg.) När jag dessutom råkade kläcka ur mig nåt i stil med "Det är såna här aktiviteter som skiljer pojkarna från männen" så kastade dom nästan i mig.

Sedan fick samma man som dödat fisken rensa den och hugga av den huvudet. Därefter tog jag med den hem till miss S, som sedan innan lovat mig en middag och champagne för att fira min examen och hon påstod att det var det roligaste som hänt på hela veckan när jag hade skickat sms:et "Jag har fångat en öring, kan vi äta den till middag?" när hon trodde att jag satt på mitt kontor och attesterade fakturor...

Är det tillåtet i detta janteland att bara vara nöjd med sitt liv? För i så fall är jag det just nu