om män

Det trista med män är att det inte blir lättare ju fler man samlar på sig. Red är på väg över. Det känns lite konstigt. Vi skulle ha setts i söndags, men det blev konstigt. När jag var upptagen på Grand så lät jag det rinna ut i sanden, och det var då de porriga meddelandena började. Och slutade. För om det är något Red inte är, så är det uthållig. Och då menar jag förstås inte på det porriga sättet, förutom sms-porriga då. Jag kände fortfarande lukten av Grand på min hud och det kändes inte rätt att gå från en mans famn till en annans. Även om jag ville.

För nu känns det nämligen som att jag inte vet längre. Jag har väntat så länge på Red, och varit så bestämd. Övertalat mig själv att hans långsamhet beror på att han är bränd och han vill bygga på någonting riktigt. Övertalat mig själv att han är värd att vänta på, även när tiden mellan det att vi setts har blivit till veckor och jag har glömt vad det var jag gillade med honom. Jag vet inte, och jag måste känna efter. Måste se om hans hud känns likadan mot min efter att Grand satt sina spår.

Jag undrar om han tror jag vill ha honom för hans pengar.

I förmiddags fick jag ett sms med den sedvanliga ursäkten. "Jag har gjort illa mig, kan vi ses på fredag istället?" Han som blir galen av att tänka på mig vill skjuta upp vår dejt för att han har ont i foten. Vad tror han att jag ska göra med den? "Det känns som att du ställer in väldigt ofta, hoppas att det inte är för att du inte vill träffa mig". På en halv minut svarade han, ja men då ses vi ikväll. Och nu känns det som att jag tvingat honom.

Dessutom frågade han om jag kan hämta honom vid tunnelbanan med bilen, det betyder att han verkligen är handikappad. Fan också