Vad är det för fel på sjukhuspersonal?

Frida - Hur länge kommer jag få vänta?
Bröstsyster - Det är svårt att säga så jag säger inget
Frida - Men tror du att det kommer bli mer än en timme? Jag har bara betalat p-automaten så länge.
Bröstsyster - Jag vågar faktiskt inte säga något.
Frida - Inte ens om det är 5 minuter eller två timmar?
Bröstsyster - Jag är lessen, men jag vet faktiskt inte.

Lite irriterad går jag mot väntrummet och börjar knäppa upp jackan.

En tant kommer in och ropar upp mig. Det har gått två minuter. Varför var bröstsyster tvungen att bete sig som ett... *piiip*?

Återigen får jag klä av mig på överkroppen. Doktorn kommer in och smörjer in mina bröst med blå smörja. Gör ultraljudsundersökning. Pratar om knutor och cystor och cancer och möjligheter att operera bort knölar som irriterar. Smörjan är kall och apparaten är hård. Jag är frisk och kommer antagligen leva mycket längre än tre månader till. Tur.

När jag kommer hem tar jag av mig kläderna och tittar på mig själv i spegeln. Visst. Dom är olika stora och sitter inte där dom en gång satt. Dom skulle kunna vara lite mindre och behändigare. Men guess what, dom är mina och dom är hela och jag har två och dom är friska. Och det är allt som räknas.

En vinterpromenad senare

Har nya reseplaner börjat smidas. Världen ska ses och jag vet inte hur lång tid jag har på mig så det är ingen mening att vänta. På måndag hägrar bröstdoktorn igen. Vem vet, kanske har jag bröstcancer och 3 månader kvar att leva. (Mia med självkänslan frågade mig nämligen i sin bok: "Om du bara har tre månader kvar att leva och inga ekonomiska problem, vad skulle du göra då? Vem skulle du umgås med? Skulle du jobba?" Svaret vet jag inte, men jag skulle antagligen inte planera en resa till i juli. Det är nämligen det jag gör nu) Lyckligtvis har jag en vän som är lika relationshandikappad som jag och dessutom har en lika stor längtan ut i världen som jag. För när jag nu börjar närma mig 30 och nästan alla jag känner lever i ihopparad (och i vissa fall även parad och fortplantad) bliss inser jag vilken ångest det är med semester. Man har ingen självklar att planera semestern med och man vill inte riskera att ta ut ledighet för att sedan sitta själv i sitt kök och sörpla kaffe medan alla man känner nuppar eller byter blöjor utan min hjälp.

Att bryta en ond cirkel

Jag tänker tänker.... vaknar, somnar, äter. Tänker. Jag inser att min deppiga period startade med något jag inte avslutat. Min knöl i bröstet. Jag blev kallad till mammografi en dag i december men jag kunde inte och jag hamnade på fel sjukhus. Jag ställde in, och har ännu inte gjort något åt det. Kanske är det där min onda cirkel kan brytas och det nya kan påbörjas. Det är ett nytt år, och jag kan tänka mig att påbörja ett nytt liv.

Vad är väl en knöl i bröstet?

Idag gjorde jag det.

Idag tog jag av mig tröjan och lät en äldre man känna på mina bröst. Jag vet inte exakt hur jag ska beskriva känslan. Jag lämnade min vän och tryggheten i väntrummet, kvittret och skrattet vi delat dog ut och jag gick ensam in i hans rum. Knölen i bröstet dunkade. Eller var det hjärtat? Hans vita rock lät som nytvättad stärkt rock när han satte sig tillrätta och såg mig i ögonen. Jag svarade på frågor om cancer i familjen men allt jag kunde tänka på var om en bröstdoktor har svårare att se en kvinna i ögonen än andra män. Han bad mig klä av mig. Utan krusiduller. Inget "du kan klä av dig bakom skärmen och säga till när du är redo". Han drog inte ens för gardinerna. Jag fick peka på knölen. Aldrig har jag känt mig så osexig.

"Det högra bröstet är lite större än det vänstra. Det är helt normalt, faktiskt så har de flesta olika stora bröst"
"Jaså?" Jag lyckades få till en förvånad ton trots att jag redan visste. Herregud, jag har väl inte blundat i damernas omklädningsrum.
"Har bröstvårtan vätskat något?"
"nej"
"Har du opererat bröstet?" Han pekade på ett ärr
"Tagit bort ett födelsemärke"
"ah"

Jag fick lägga mig ner. Svala händer som noggrant kände igenom mina bröst, smorde in dem med kall kräm. Han pratade hela tiden, berättade om körtlar, och hur dom är vanligare på utsidan och ovansidan av brösten. Hur brösten är knutiga medan man fortfarande är ung.

Jag stirrade i taket. Kände mig inte som en kropp. Känslan i brösten försvann och för en sekund så kändes det inte som att jag ens hade några. Som att hans händer masserade en formlös rak bröstkorg. Sen var det över och han gav mig papper som jag fick torka av mig med. Jag måste komma tillbaka. Klämma brösten i mammografi och punktera knölen med en lång nål. Men han tror inte att det är något farligt.

"Det är rutin när man är så ung som du"

Känslan är udda. Jag har släppt in honom på min kropp och det var inte intimt. Det tar en stund innan jag återvänder till mig själv, till mina bröst och blir en normal, sexuell varelse. Och lättnaden sprider sig. Nu kan jag släppa det här ett tag.

Jag har bokat en tid nu

Jag tog mig slutligen mod och ringde till en bröstmottagning. Bara namnet gör en ju lite nervös. På den positiva sidan kan man ju säga att jag kommer få visa brösten för någon och det händer ju inte varje dag.

ha
ha

... hmm... Jag känner mig faktiskt inte särskilt orolig. Jag är mer orolig för att bröstsköterskan ska tycka att jag är paranoid än att hon faktiskt ska tala om för mig att jag har cancer. Om jag nu skulle ha cancer så är det väl inte så mycket mer med det. Då kommer jag få veta det förr eller senare. För nu är hjulet satt i rullning.

Black wednesday

Det hände en rätt intressant grej idag. Jag upptäckte en knöl i mitt högra bröst. En ganska stor sådan, så uppenbar att det förundrar mig att den gått mig förbi. Jag misstänker att den är rätt ny, för det händer ändå att jag duschar och tvättar mina bröst. Och jag har inte märkt den förut. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den. Sjukvårdsrådgivningen skriver:

"Om man upptäcker en knöl i bröstet kan man bli orolig. Men knölen behöver inte vara farlig. Ofta är det en ofarlig cysta eller en förtjockning av bindväven. Däremot ska alla förändringar i brösten tas på allvar och undersökas av läkare. Då kan man passa på att ställa frågor och det kan kännas skönt att diskutera sin oro med läkaren."

Men det står också att det kan vara cancer. 2/3 av alla upptäckta knölar är tydligen inte cancer. Det betyder att jag just nu har en tredjedels chans att ha cancer.

Det knäppaste är att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Visst har tanken slagit mig att jag kan DÖ. Jag får minnen av min mormor som ligger i sin säng och kämpar mot smärtan under de sista dagarna i hennes liv. Lukten i hennes och morfars hus. Hur allting tog slut och lugnet spred sig genom rummen. Och blomman på hennes nattduksbord torkade trots att den hade massor av vatten. Jag tror morfar har den än och den är lika vacker idag.

Jag vill inte dö, inte nu när jag precis kommit förbi allt det jobbiga. Jag kämpar inte längre med csn som min enda inkomst. Saker börjar lösa sig och jag trivs med livet. Kreditkortsbolagen skickar ut ansökningar med förbeviljad kredit. Plötsligt är jag en önskad kund.

Jag måste gå till läkaren förstås. Det är lika bra att göra det på en gång. Men det är svårt att motivera sig när man inte kan ta det på allvar.