Jag skickade ett sms. För ungefär en halvtimme sen. Det var ett sånt standard: Tack för senast hoppas du har en bra helg. Noll frågetecken. Mest för att jag i min forskning kommit fram till att män känner tvång att svara på frågor, men annars bara svarar om de faktiskt är intresserade. Jag kan ha fel, men jag lever ändå efter min regel. Jag har också läst klart min existensiella bok. Kvar är bara den där konstiga känslan.
För ungefär två år sen dejtade jag en kille som heter Anders. Anders kom aldrig att spela mer än en biroll i mitt liv. Vi träffades kanske fyra gånger och när vi sågs bjöd han på middag och vin och sen spelade vi guitar hero innan han förklarade att han älskar att tillfredsställa kvinnor. Dessvärre var han ganska dålig på det, så trots att han gärna ville fortsätta för evigt så gjorde det mig inget om han slutade. Men jag var ändå intresserad av Anders. Om det var för att jag kände mig ensam eller om det faktiskt var någonting med honom vet jag fortfarande inte. Anledningen till att jag slutade vara intresserad av honom var för att han en gång inte svarade på ett sms. Vi hade skickat lite fram och tillbaka och så plötsligt svarade han inte. Först tyckte jag att det var konstigt. Sen fick jag lite ångest (är jag för fet? Tycker han jag är för okvinnlig? Var det något jag sa?) men tvingade mig själv att inte höra av mig förrän han hade svarat. Det gick flera dagar utan att han hörde av sig och under den tiden gick jag igenom det dåliga självförtroendet, ilskan och sen började jag komma över honom. Då fick jag veta att det var något konstigt med min telefon och att den inte tog emot alla sms. Den skickades på service. Anders hörde av sig igen och undrade varför jag aldrig hade svarat. Vi träffades igen, men trots att han aldrig hade dissat mig så var känslan av att han hade gjort det alldeles för verklig och jag kunde inte bli intresserad igen.
Nu undrar jag om det var ödet som spelade in eller om jag kunnat vara lycklig tillsammans med Anders och vi hade haft 3 rödhåriga barn i ett hus någonstans närmare Bromma bara jag hade behållit min gamla telefon som var pålitlig som tåget. Eller var det tvärtom, missade jag mitt livs kärlek på grund av en tillfällighet? Och hur många gånger har det egentligen hänt?
