Fast egentligen är det väl inte så farligt. Även om det inte var jättekul att åka omkring i jättekallt väder med rutorna nedvevade för att klimatanläggningen inte fungerar så kommer bilen lagas på garanti och det kommer inte kosta mig någonting. Datorn har mest ett glapp i kontakten. Pojkvännen var rasande en stund men hämtade sedan andan och var gulligare än någonsin. Men ändå, när jag spenderat evigheter på att hitta parkeringsplats inne i stan, ägnat ytterligare en evighet åt att senare skrapa den och konstatera att den är sönder, vandrat någon kilometer i rekordkylan insåg jag en grej. Jag är inte helt säker på att det här är det man kallar livskvaliltet...
I tisdags stod jag på en marknad i zimbabwe och gav bort mina skor och kläderna jag hade på kroppen till människor som saknar allt...
Innan det satt jag i en liten jeep som körde genom en hjord med hundratals elefanter och bredvid två lejonhonor med ungar.
Innan det vandrade jag i vildmarken med tre personer, bara 10-15 meter från hjordar av zebror och giraffer och aldrig har jag varit så rädd som när jag stod på det avståndet från ett gäng flodhästar som ropade varningsläten.
Innan det flög jag i ett litet plan över gigantiska hjordar av elefanter och flodhästar.
Innan det gick jag upp kl 4 på morgonen för att klättra upp på en sanddyn och titta på soluppgången.
Jag har aldrig varit så trött efter en semester. Och aldrig så nöjd. Och aldrig så förvirrad över min livssituation och det överflöd jag lever i. Jag har sett människor som bara äger en liten hydda gjord av kobajs och dom var lyckliga. Är jag?
