numera neverending story...

under semestern började Americano skicka lååånga meddelanden på facebook. Han började med ett kort. En länk till konstig new-age:ig sida som handlade om "twin flames". Twin flames är tydligen en själv som delats upp i två och hamnat i olika kroppar här på jorden. Det är någons teori om att man har levat massor av liv för att uppfylla någon slags profetia, och i varje liv letar man efter den andra halvan av sin själ. Det behöver nödvändigtvis inte vara ens livspartner, men det är ju ultimat om det är det.

Tydligen hade americano träffat sin tvillingsjäl. Och det var inte jag. Men tydligen är jag väldigt lik henne utseendemässigt. Så han tror att det var meningen att han och jag skulle träffas för att han skulle förberedas för henne. Vara redo när tiden kom.

Tydligen är det inte heller alltid meningen att tvillingsjälarna ska leva sina liv tillsammans. Man ska spendera ett antal liv åt att leta efter varandra innan man slutligen finner varann, i det sista livet man kommer leva. Då har man uppfyllt sitt öde, Enligt hemsidan är det många som träffar sina tvillingsjälar nu, och det är därför mänskligheten har börjat bry sig om miljön. (väldigt vetenskapligt... :/ )

Det hela började med att han inte fick ha sex med sockersöta amerikanska mamman till hans barn tillräckligt ofta. Han blev därmed tvingad (?) att gå till strippklubbar varje vecka för att dämpa sin egen desperation. Och en kväll fick han en lap-dance av en kvinna med mystiska ögon. Det var uppenbart (hans egna ord) att de hade träffats i tidigare liv och att universum nästan exploderade för att de träffades nu.

Det ena ledde till de andra och han följde med henne hem när hon slutat jobba. Lite senare gjorde han slut med sockersöta mamman och tvingade tvillingsjälen att flytta över hela usa för att bo hos honom och vara med honom. slutet gott allting gott.

...i typ en vecka. Sen bestämde han sig för att det inte passar hans livstil och status att vara tillsammans med en strippa (so much för universum osv) så han gjorde slut med motiveringen "jag gillar dig, men vi kommer att träffas i nästa liv och meningen med vårt nu korta men intensiva förhållande var att du skulle rädda mig ur mitt sexlösa förhållande med sockersöta mamman" (memo to self - måste komma ihåg och använda nästa gång "det är inte du, det är jag" är lite uttjatad)

Och nu hör han av sig till mig varje dag och berättar om hur gärna han vill ligga med mig igen. Jag är tydligen ett praktexemplar till kvinna. Och gud så bra jag skulle ha det i hans varma klimat bredvid hans privata pool. Och han har minsann blivit en fantastiskt mycket bättre älskare nu.

Det fina med hela den här historien är att jag inte är rädd för honom längre. Jag blir bara skrattnödig.

American history - NU

För några veckor sen hittade jag honom på facebook. Tvekade i flera sekunder innan jag addade. Gjorde det sen. Chattade och det kändes bra

Han bor nu i staden i Texas där han först bodde. Han har barn och är i princip gift med en amerikansk kvinna. Bilderna på dem är sådär... amerikanska och sötsliskiga och jag blir bara varm i hjärtat för att det blev så bra för honom. Då känns allt liksom lite mer ok. Det var för tre veckor sen.

För två veckor sen gjorde han slut med henne.

Igår hörde han av sig och sa kryptiska saker som att han och jag fick för lite tid tillsammans...

Jag är lite rädd. Rädd för att jag kanske har förstört hans liv igen. (men... det kan jag väl inte... en liten addning på fejjan förstör väl inte ett giftermål med barn?) Rädd för att han kommer komma hit. För att han ska ringa. För att jag kommer falla dit igen.

Jag är...

(förhoppningsvis inte så viktig som jag tror)

...rädd

Steget ut ur drogdimmorna

Tiden i USA gick som det brukar - Fort! Jag gjorde nästan ingenting på dagarna, och eftersom jag vägrade köra i det land som är uppbyggt för att man ska ta sig runt i bil kom jag inte särskilt långt. Jag hittade en park där jag av outgrundlig anledning nästan alltid hittade någon att prata med. Kalla det den svenska charmen, det långa blonda håret i två flätor, eller den enorma sårbarhet jag kände efter att americano hade brutit ner mig. Det fanns alltid någon där som kunde prata, som kanske kunde rädda mig. Problemet var att jag inte ville bli räddad. Ibland undrar jag om jag inte bara inbillat mig det där andra. Att han misshandlade mig psykiskt. Är det kanske bara hur kärlek fungerar? Hur vet jag som nästan aldrig har haft ett vettigt normalt kärleksfullt förhållande? Och dom gånger jag trott det så har inte den jag varit med tyckt det... Så hur vet jag?

Så en dag kom den oundvikliga hemresedagen. Jag skulle flyga från Albequerque och vi körde dit kvällen innan. På gatan sprang jag nästan in i Marc Anthony och på kvällen åt vi en enorm mexikansk middag. Natten som enligt planen skulle ägnas åt kärleksfulla betygelser och älskog blev istället ett övermätt stirrande i taket och inget direkt prat om vad som skulle hända härnäst. Han ville att jag skulle stanna, han ville åtminstone att jag skulle komma tillbaka. Han kunde betala min flygbiljett. Han kunde tjäna mycket pengar. Jag kunde få vara hemmafru och måla tavlor på dagarna. Tänk vad annorlunda mitt liv kunde vara idag.

Ett halvår senare ringe jag honom från London och berättade att jag blivit tillsammans med en annan amerikan.... Sen dess har jag inte hört av honom

Förrän nu

jag tar fram fotoalbumet från för 9 år sen och häller upp en whisky

Jag var tjugo vårar och förundrad över världen. På bilderna ler vi alltid. Alltid separat, aldrig tillsammans. Americano kör bilen hela vägen och jag sitter i passagerarsätet och tittar på himlen. På molnen som driver förbi och skapar sotsvarta fläckar på det platta landskapet. Det ser ut som det har brunnit. Americano är fascinerad över att jag alltid verkar ha något att tänka på. Att jag alltid är så distant. Jag förklarar det som att det är för att jag är så långt hemifrån, så långt från mina rötter... längre än jag någonsin varit förut. I själva verket känner jag mig instängd i mig själv tillsammans med en man som skrämmer mig en aning. Han ger mig inte rosor den här gången. Han har accepterat att vi inte är ett par, men när natten kryper närmare och vi tar in på motel som ger oss dubbelsängar kommer han närmare inpå. När jag säger nej blir han arg och vänder sig häftigt om. En bred rygg pryder 180 grader av min tillvaro.

När vi slutligen kommer fram dit vi ska ändras allting. En kväll lagar vi tacos och dricker vin. Vi hånar min späda ålder och att jag inte får gå på barer i landet stor och stark. Vi röker på. Han fortsätter sin övertalning och jag kan inte längre stå emot. Jag säger som jag tänker "bara den här gången, bara den här gången." och han svarar "we'll see". Jag tar på mig en mössa under själva akten, antagligen för att slippa känna mig helt naken och utlämnad.

Det blir inte bara den gången. Jag lär mig snabbt att det är lättare att göra som han vill och leva tillsammans med honom i sängen och utanför, än att bråka och slåss om småsaker. Han var på mig om allt. Hade han druckit kunde han få ett vansinnesutbrott och ge sig iväg. Med bilen. Och jag var tvungen att lägga mig ensam i sängen och vänta på att han skulle komma hem. Om han kommer hem. Om han skulle köra ihjäl sig skulle det vara mitt fel. Jag som inte ville släppa in honom i mitt liv. När han till slut kom tillbaka efter flera timmars mållöst körande var jag fortfarande vaken. Han var rödgråten. "I'm sorry, it's just that I've never loved like this before. I've never wanted someone like this before. I want you to stay" och jag som hade trott att han som jag bara väntade ut tiden på att jag skulle åka hem blev chockad. Stammade fram att jag inte vet, vi bara bråkar ju jämt. Men det skulle tydligen inte vara så om det var permanent. Det skulle tydligen inte...

För kärleken övervinner allt?

Samtalet kom upp om och om igen. En dag hade jag pratat för länge med en holländsk servitör om hur det är att vara från europa. Då var han tyst resten av kvällen och jag sov på golvet i vardagsrummet eftersom han inte hade någon soffa. Mitt i natten väckte han mig för att tala om att han älskar mig och att han vill gifta sig med mig så jag kan få ett green card. För han kan inte leva utan mig. Då kände jag det plötsligt tillbaka. Han hade hjärntvättat mig till att älska honom och från och med den dagen så var det en drog.

Memories relived

Jag var där i vintras igen. I texas. Jag var inte så rädd för att träffa honom, men jag visste inte att han bor där. Att jag var så nära honom igen. Jag var mer rädd i den andra staden. Den han flyttade till medan jag var där. Ingen har haft så mycket makt över mig som han hade, och det gjorde mig rädd. För det var inte den positiva makten.

Det var en gång för nio år sen, ganska exakt

När jag var tillbaka i Stockholm, arbetade i telefonkundtjänsten på stora företaget och gick på företagsfester där alla hånglade med varandra och där alla snodde batterier ur office supply-förrådet tills företaget slutade köpa in batterier centralt. Man var tvungen att be sin chef om nya om dom tog slut...

På kvällarna ramlade jag hem till "min" lägenhet i Skarpnäck som jag delade med två tjejer jag aldrig kände innan och som jag inte haft någon kontakt med efter. En gång hade vi fest och då sov det 7 personer i min säng så jag själv fick sova i fåtöljen. En annan gång tappade en av tjejerna bort sina nycklar och någon kom och låste upp dörren när jag var ensam hemma. Oftast hade vi det bara väldigt trevligt.

En natt i början på sommaren fick jag för mig att fylleringa americano. Beslutet föregicks av ett mail där han nämnde att det vore roligt om jag kom och hälsade på. Och jag hade inga semesterplaner. Det var fantastiskt roligt att prata med honom igen och lösryckta meningar blev till planer, planer blev till flygbiljetter och så en dag i augusti stod jag på arlanda och vinkade farväl till mina föräldrar. Jag hade sagt upp min del av lägenheten redan innan och tagit tjänsteledigt. Av okänd anledning tyckte jag att en passade längd för en artighetsvisit kunde vara två månader. För jag hade ju förklarat för honom att jag kom som en vän. Jag kunde ju inte bara återuppta vårt förhållande där vi lämnade det över ett halvår tidigare. Så mycket hade ju hänt... (i själva verket hade ingenting hänt. Jag hade festat och jobbat och fjortishånglat ungefär en gång sedan jag träffade honom sist. Jag hade alltså varit väldigt mycket mer trogen än vad han hade varit. Men det visste jag inte då.) Jag hörde bara varningsklockorna ringa en gång. Det var när han sagt att han längtade efter att kyssa mig. Paniken vred om mina inälvor och jag stammade fram "men... men.. jag har ju sagt att vi måste börja om från början... vi kanske inte alls kommer kyssa varandra...", men på stapplig engelska förstås... Hans reaktion var inte självklar. Den var inte heller snäll. Men det var redan försent. Innan jag visste ordet av satt jag på flygplanet i massor av timmar, men "svenskan på utlandsresa"s obligatoriska två tjocka blonda flätor. Snart stod jag framför den amerikanske tulltjänstemannen och förklarade att jag inte visste vart jag skulle bo den natten. "My friend is meeting me at the airport, I don't know where he lives" Och skräcken grep om mig när jag insåg hur naiv jag är. Ingen adress. Inget hemtelefonnummer. Bara en förhoppning om att han faktiskt skulle möta mig som han sa. Tänk om planet hade blivit försenat? Jag hade aldrig fått tag på honom. Då hade jag stått kvar ensam på en flygplats i texas och undrat vad jag håller på med än idag.

Lyckligtvis kom han. En hand på min axel. En kram. Mina engelska ord som hade rostat och inte flöt på som jag trodde att dom skulle. Han bar min väska. Öppnade bildörren för mig. Stängde den. Gav mig en komplimang och tog mig längs stora bargatan. Visade cowboys med stora hattar, polismän med stora solglasögon, texanska damer med stora hår. Sen tog han mig till ett motel där jag kunde sova på natten. Själv hade han grejer att fixa innan vi åkte nästa dag. Han skulle flytta till en annan delstat och vi skulle åka på en roadtrip på vägen dit.

Jag somnade i fosterställning och kände mig ensammast i världen, men på äventyr.

Det var en gång för tio år sedan

... eller ja, det var en gång för nästan tio år sedan. Vi träffades i december och julen närmade sig med stormsteg....

Det var när jag bodde i Rom. Jag huserade i en trerumslägenhet med 8 andra svenskar som alla gjorde ungefär samma sak där och då. Jobba/plugga, dricka öl, gå på kickboxning och laga italiensk mat. Italiensk mat = Passerade tomater uppvärmda i en kastrull tillsammans med lite grönsaker och mozzarella, serverad över en pasta kokad till perfekt al dente. Till det avsmakades rött vin i 20-kronorsklassen och en brödbit om man hade tur. Mina dagar utspelade sig ungefär likadant. Jag gick upp halv åtta. Promenerade längs smutsiga gator till skolan och påbörjade lektionen klockan nio. Framförallt minns jag lukten av Roma. Aroma, if you will. Det var en särskild lukt av dammiga gator och gammalt hundbajs. Vi bodde i närheten av Rocko. Inte för att jag tror att det var han som luktade, jag har hört att porrstjärnor måste vara väldigt noga med sin hygien.

I alla fall. Vid lunch var skoldagen över och jag släpade mig hem samma väg som jag kommit. Orkade jag inte gå tog jag bussen, och om jag hade tur slapp jag känna något hårt mot rumpan under den kvart som resan tog. När jag kom hem sov jag ungefär två timmar för att återhämta mig en aning. Det var nämligen mer regel än undantag att jag hade varit ute kvällen innan. Oftast med min engelske vän James. (Och nej, han vägrade oftast att hämta mina tofflor eller ett glas cognac.)

James var redan vid den späda åldern 22 någon form av alkoholist. Jag tyckte att jag drack mycket på den tiden, men det var ändå inget mot vad james gjorde. James hade flyttat till Rom för att vara med sin italienska flickvän och hon hade dumpat honom hårt och sedan raggat på en av mina swedish viking lägenhetskamrater. Det var hårt för James. Och en kväll när det var extra svårt hade han funnit sig själv utslagen vid sidan av vägen. Och en amerikansk ängel hade räddat honom. Åkt med honom hem i en taxi och ringt honom dagen efter för att kolla att han var ok. Är det inte så typiskt amerikanskt ansvarstagande att du nästan vill kräkas? Americano, som han heter från och med nu, blev snabbt en del av vårt gäng och nästan lika snabbt började han uppvakta mig. Jag var 19 år. Han var 26 och därmed till dags dato den med störst åldersskillnad jag varit med. Han gav mig rosor varje dag. Långstjälkade röda rosor som jag kämpade för att kunna ha i den sunkiga lägenheten där det varken fanns vaser eller någon skyddad plats där de kunde stå. Hus i Italien är nämligen i allmänhet väldigt dåligt isolerade och vi var alla ständigt sjuka för att vi var vana vid hellylliga svenska hus med treglasfönster och mysiga duntäcken. Rosorna dog fort, men i det stora hela gjorde det inte så mycket eftersom jag skulle flytta hem till Sverige vilken dag som helst.

Americano uppvaktade mig som på film. Det var inte bara rosorna, det var middagar och öppna dörrar och slå igen dom och köra mig till skolan i taxi, eskortera mig vart vi än gick med handen i min ländrygg och filmkyssarna. Ni vet, den klassiska typen. Passionerat och hett, men ändå med tid över för att stryka undan håret från min kind och den kyska omfamningen. Och följa mig till dörren och skrapa med foten och inte gå för långt för fort för ve och fasa för att jag skulle tro att han inte respekterade mig. Han var från Texas. Dessutom. Hur präktigt kan det bli? Men en nittonårig svensk tjej som i sitt liv endast blivit uppvaktad av tafatta svenska pojkar med alkohol innanför västen eller italienska slemmon med en vespa eller glidandes i en polisbil med sirenerna på var det himmelriket.

Vi fick nästan tre veckor tillsammans. jag minns inte exakt vad som hände när jag väl åkte hem, men jag minns att jag var trött. Jag var trött och sliten och längtade hem efter mina föräldrars trygga hus och julen och katten och alla vännerna hemma. Jag ville aldrig stanna kvar. Han försökte nog få till ett melodrama sista kvällen men jag var kall. I vilket fall höll vi kontakten. Jag minns att vi pratade i telefon då och då, och jag minns att vi mailade. Långa och roliga mail. Han var liksom min hemlighet. Det var coolt att ha en amerikansk pojke att hålla kontakten med och med tiden så blev samtalen färre och mailen reducerades till ungefär en gång i månaden. Tills det plötsligt gått nästan ett år och jag råkade ringa honom på fyllan...

...to be continued...