Circle of life...

Regnet öser ner. Månen är oroväckande nära hel, och det har blåst storm nästan hela dagen. Jag har haft känslan i magen ända sedan jag vaknade och jag vet inte om det är på grund av vädret, på grund av någon man, för att jag inte tränat på länge eller för att det är något ödesdigert på gång...

Kartongerna är framme och jag börjar packa ner mitt liv... bok för dammig bok, plagg för på länge oanvänt plagg... Man samlar på sig mycket bagage på fyra år. Jag tänker på männen som kommit och gått, Kärlek och sorg. All KTH-ångest jag känt. Mina skolböcker som kanske aldrig kommer komma upp ur sin kartong igen.

Telefonen är tyst och kungen är lessen. Hur tröstar man den som tror att ödet är en för evigt ensam framtid?