att skicka sms

Jag vet att en av anledningarna till att jag inte kan låta männen vara är att jag är ett kontrollfreak. Jag vill alltid veta hur det slutar innan jag börjar läsa boken. Jag klarar nämligen inte av spänningen annars. Om det kommer sorg hinner jag stålsätta mig, om allt löser sig kan jag med säkerhet veta att det dåliga bara är en fas.

Samma gäller med män. Så här i efterhand förstår jag att det jag kände för det som jag trodde var min stora kärlek egentligen bara var lathet. För han sa "när allt det här är över så kommer det vara du och jag för evigt". För att jag visste hur det skulle sluta.

Men faktum är att det inte finns några lyckliga slut. För om allt var bra skulle det inte ta slut.

I min definition var "allt det här" dessutom likställt med livet. För jag kunde inte se framför mig att jag faktiskt skulle vara med honom i nuet. Bara i framtiden. När jag gjort det jag skulle och när jag kommit över det jag verkligen kände för honom. Vilket var vänskap. Det gör ont att medge, men anledningen till att vi aldrig var med varandra då var för att tanken på att hångla med honom fick mig att må illa. Trots att han var den vackraste person jag visste.

Jag borde verkligen öva på att släppa det där och låta mig vara lycklig på riktigt. Kanske kan jag bli kär i någon som inte är min typ, extremt höger och som jobbar för mycket? Antagligen borde jag inte hoppas på något med någon som är min typ men inte visar vad han säger.