Världens sämsta film igen

Dagens världens sämsta film från jobbets bibliotek heter Tokig i dig. Den handlar om en kille i 35-årsåldern som är aningen deprimerad och dumpad av sitt ex som har glömt honom. För att komma över henne går han till en psykolog som även härjar i hans undermedvetna och säger åt honom vad han ska göra. I slutet har mannen bestämt sig för att fria till kvinnan han uppvaktat genom hela filmen och undermedvetne psykologen kommer ut ur en garderob, brottar ner honom och talar om för honom att han inte borde fria till kvinnan bara för att han är kär i henne. Han borde vänta på något bättre.

Ungefär samma sensmoral som i den värdelösa boken jag skrev - och därmed också jävligt sågad.

Frida - den misslyckade författaren

När jag häromveckan var nere i källaren och rotade efter nostalgisk och fin present till gymnasiekompis som ska gifta sig hittade jag något annat nostalgiskt. Boken jag skrev i hyllning till livet. Den låg i sitt kuvert där den legat sen den kom tillbaka från förlaget tillsammans med ett "tack för ditt engagemang, men du suger" - brev och då jag beslutade mig för att aldrig läsa den.

Jag blev förstås överlycklig. I min hand höll jag alla mina tonårshemligheter och känslor. Min fantasi om min egen storhet. Drömmar som jag inte längre har. Jag bullade genast upp täcket i sängen och kokade en kopp te innan jag satte mig för att sträckläsa. Hela kvällen skulle jag ägna åt detta!

Efter 45 minuter hade jag skummat alltihop. (hoppat över ungefär 100 sidor i mitten) Det var det sämsta jävla skit jag någonsin läst. Handlingen är hoppig. Huvudpersonen är någon slags förvirrad människa i övre tonåren och övriga personer är för flyktiga för att man ska få en relation med dem. Och den har den sjukaste sensmoral jag någonsin hört. Man ska nöja sig med det näst bästa. Liksom.

Med facit i hand kan jag säga att den där boken är extremt viktig för mig på flera sätt. Dels skrev jag den under alla mina ångestattacker under mina tidiga 20talsår och fick mig att fokusera på annat än bästa sätt att ta livet av mig själv (antagligen anledningen till att handlingen var halvcepe). Dels hjälpte den mig att komma över det som jag fram tills slutet på boken trodde var mitt livs kärlek (därav nöja sig med det näst bästa-skiten. Det är verkligen sjukt. För man tror fram till sista sidan att huvudpersonen ska bli tillsammans med en kille, och så i sista stycket kastas det helt om och hon väljer en annan. Ologiskt. Jag var uppenbarligen inte lika logisk då som jag är nu). Sist men inte minst; det var det första projekt jag någonsin färdigställde. Innan dess var mitt rum målat överallt utom bakom garderoben, jag hade bra betyg i alla ämnen utom psykologi och teknik C, där jag hade ig, jag hade börjat plugga på två olika utbildningar på universitetet och hoppat av. Jag var en extremt ofärdig människa.

Det mest intressanta är nästan att jag trodde att det var ödet att jag skulle författa för att jag hade drivet. För att jag längtade efter att uttrycka mig. Tänk så fel man kan ha.