Det är något med den där Grand

Det är något med den där Grand. Någonting självklart men oh så odefinierbart. Kanske handlar det om hans fingrar. Korta, tjocka små stumpar som kan röra vid mig så lätt att det nästan inte känns men precis lagom för att få mig att tappa andan. Kanske är det hans burdusa sätt, hans avsaknad av social kompetens och förmåga att fråga just det han tänker. Kanske är det hans tekniska läggning. Sättet han ser på mig. Som Sylar... Han ser kugghjul och fjädrar och bara måste veta hur jag fungerar. Hur jag reagerar på hans beröring. Kanske är det insikten om att han trots alla sina porriga sms är nervös inför mig. Trots att han så självklart svarar på alla jobbiga grejer jag ställer honom inför...

Jag har aldrig varit med om en liknande sexuell upplevelse. Aldrig så intensiv. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så utlämnad och samtidigt så trygg. Jag har svårt att förstå vart skillnaden ligger. Kanske är det så enkelt att han är den mest osjälviske älskaren jag någonsin stött på. Men det tror jag inte. Jag minns plötsligt sängpartners jag haft som jobbat och jobbat utan att förvänta sig något tillbaka, men det har saknats något. Lusten att lära sig om den andra. Fingertoppskänslan? Samma fingertoppar som kan den kvinnliga kartan utantill vet också hur man tolkar kroppen. Som ett djur. Kanske är det att han alltid haft katt. En katt måste man lära sig att klappa rätt, annars bits den...

Han får mig inte att undra om han är the one. Han reducerar inte min kropp till en nervös gelepöl i mina skor. Jag förälskar mig inte i hans axlar varje gång jag står nära honom. Men allt det där känns menlöst. Lusten att träffa Red är som bortblåst, för vad spelar mina funderingar för roll om jag ändå somnar frustrerad?