Det finns en man som delar min kärlek för betong. Vi hittade varandra på internet. På en typ av intressesajt där man absolut inte pratar om cement blandad med sten, men mest om okonventionella sätt att (inte) föröka sig. Du kan ju gissa vilken. Vi har länge haft varandra som kontakt på msn, jag kan inte ens minnas hur länge, kanske två år? ett år? Och aldrig träffats. Inte för att jag inte har velat, men det har aldrig känts som att det varit läge. Förrän idag.
Det hela började egentligen för några månader sedan när mitt företag beslutade att det var dags att ta nya foton på alla anställda för publicering på internet. Jag hade semester när den anlitade fotografen kom till kontoret och slapp alltså ställa mig framför hans kamera och låtsas att jag tycker det är okej när någon trycker upp ett objektiv i ansiktet på mig. Förutom att jag hatar att titta på bilder av mig själv så har jag jättesvårt för att stå framför en kamera om jag inte får göra V-tecknet samtidigt. Jag trodde att jag skulle komma undan. Jag trodde att kvinnan som ansvarar för hemsidan skulle glömma bort det. Jag trodde till och med att jag kanske skulle hinna byta jobb innan det uppdagades att min nuna inte stirrar tillbaka på betraktaren ovanför mitt telefonnummer och min emailadress.
Jag hade fel.
Och det är här den redan nämnda betongintresserade mannen kommer in i historien. Han är nämligen fotograf. En riktigt duktig sådan dessutom. Jag har googlat på honom och sett hans bilder. Han kan få vem som helst att bli snygg, och om jag inte varit jag hade jag definitivt förstått att jag vill att han ska fotografera mig istället för den andra, redan anlitade mannen, vars största bedrift tydligen är att han lyckats ta ett foto på en ko som ligger i en soffa (vilket i och för sig borde betyda att han skulle kunna ta kort på mig också. he... he... he... suck).
Så en dag när vi satt och pratade om betong på msn beklagade jag mig över att jag skulle behöva gå till någon av hans kollegor och få min själ fångad av den svarta lådan. Jag sa: "jag är extremt obekväm framför kameran - om jag hade gillat att bli fotograferad hade jag ju blivit fotomodell!" smiley, he... he... Och han svarade "Jag kan ta kort på dig, du behöver inte oroa dig, jag kan göra dig snygg". Och plötsligt kände jag mig lugn. Det var faktiskt inte bara en ursäkt för att få träffa denne långe mörke man, det kändes ungefär som att jag skulle till tandläkaren och hittade en med utbildning för att hantera människor med tandläkarskräck. Vilket förstås inte hindrade en helt enorm nervositet inför själva plåtningen, men det hade nog mest med hela grejen att träffas på internet att göra, och det faktum att jag misstänkte att han är extremt snygg.
Så, efter att ha hittat parkering mitt inne i stan, hittat ett cafe där jag kunde köpa en mut-latte och hittat den hemliga dörren bakom vilken det gömde sig en studio så började hela schabraket. Jag fick sitta på en stol framför en skärm, bakom en skärm, bredvid en skärm och ovanför nåt som var tillverkat av aluminiumfolie (för att jag skulle få en glimt i ögat minsann). Och jag var extremt stel. Det finns inget sätt att ursäkta mig själv. Jag är antagligen världens sämsta fotomodell. Men vilken upplevelse det var. Jag förstod plötsligt varför kvinnor i allmänhet är så svaga för fotografer. Det är ganska sexigt när en man ger en sin fulla uppmärksamhet på det där sättet. När han talar om för mig hur jag ska hålla huvudet, och armen, och hur jag ska luta min överkropp, att håret borde ligga på det ena eller andra sättet samtidigt som han behandlar sin kamera med ömhet och respekt. mmmm-hm. väldigt intressant
men damn it, aldrig mer. Jag var typ kallsvettig efteråt. Mycket osexigt.
Om Att Vara Singel (Eller Inte)
14 år sedan
