Jag kanske kan få prata med någon kille?

Det är svårt att tro att gubbarna besitter visdom när dom kläcker ur sig saker som "jag känner många invandrare, både min städerska och min trädgårdsmästare", eller varför inte "Jag har också varit som du, det var på 70-talet och jag och mina vänner drack rödvin och pratade om kollektivet"

Kollektivet... Brukar jag prata om det? Det känns i alla fall inte så. Oftast känns det som att jag bara pratar om bilar och golf och snoriga småungar, båtar och fiske och annat som män i 50-årsåldern gillar. Jag har blivit en av dom där. Kvinnorna som i konformitetens namn lägger sig till med intressen och kunskaper som behagar männen. Som är tillgänglig och fnittrar förtjust när någon säger något (uppskattande?) om hennes kläder, smycken, kropp eller förtjusande inredningsstil. Inombords kokar jag, men jag vet. Jag kan aldrig vinna.

Häromdagen ringde en man

"Du... Förra gången vi gjorde detta fick vi någon slags kontakt hos er, får vi det den här gången också?"
"jaa, det skulle väl vara jag då"
"Nej, jag menar, det var någon kille som var lite chef över hela grejen. Som kunde svara på frågor"
"Vad för typ av frågor menar du?"
"Ja, vad som gäller, och som kan vara samordnare och bestämma lite"
"Ja. Det skulle väl vara jag då" (igen)
"ok... men den här killen kunde lite grejer, kommer ni inte ha någon sån den här gången?"
"Vet du, om det är någon som behöver veta något så kan du ge den mitt nummer, så får vi se om jag kan svara på frågan. Annars kommer jag veta vem som kan det"

När han la på var han inte riktigt nöjd.

Inte jag heller