bostadssituationen i Stockholm

Jag skulle vilja lista ut hur man löser den. Hyresmarknaden alltså.

Som det är nu är hyresrätterna i innerstan billiga men supersvåra att få. Om man som av en tillfällighet får tag på en hyresrätt håller man fast vid den oavsett hur olagligt det är... Om man vill använda "värdet" i den byter man den. Men inte till vad som helst! Det man har får aldrig tappa värde... Alla vill ha större bättre...

...eller pengar emellan. Den som någon gång har gett sig in på bytesmarknaden har hört ifrån "lägenhetskonsulterna" @hotmail, inget efternamn, bara telefonnummer som leder till anonyma kontantkort. 395,000 har jag hört att en trea på söder kostar nuförtiden. Men det beror säkert på vart den ligger och vad hyran ligger på...

Om man har så mycket pengar att lägga på ett svartkontrakt undrar jag varför man inte köper en lägenhet på en gång. Dom pengarna får man ju aldrig igen. Och nuförtiden är det ju inte så dyrt att äga sin lägenhet heller...

Så, nu behöver man alltså stålar eller en ca 35 år i bostadskön för att få en hyresrätt i stan.

Om man skulle införa marknadshyror finns det massor av människor som inte skulle ha råd att bo i stan och det skulle bli segregerat, menar man. Men ju mer jag tänker på det undrar jag. Är det inte redan så? Dom som kan få en lägenhet i stan är antingen gamla eller rika. Är det så himla rättvist och osegregerat?

"Lägenhetskonsulten" menar att det inte ligger nåt oetiskt i att betala för sin hyresrätt. Egentligen handlar det bara om att staten vill ha skatt för pengatransaktionen. Det där andra pratar han inte om.

hur man tappar alla sina läsare

Det är inte så svårt. Bara att låta bli att blogga på några månader för att upptäcka att man inte är med på folks listor längre. Det är väl kanske bara att acceptera att det är så det är...

och plötsligt blev det sommar...

och jag ser solen vandra nedåt över fältet i hammarbyhöjden och vandra uppåt över staden när jag kör över centralbron. Som varje morgon. Och jag tänker att stockholm är ganska vackert.

sektioner av min kväll

Jag har varit på konferens i landets ände... När jag kommer hem pratar jag med dig i telefon

vi är på stället S, kom hit. 
jag ska bara duscha, kommer om en stund

På gatan tänker jag. Är det här mitt hem? Jag ser mig omkring och känner mig inte avslappnad som hemma. Det där hemma som jag inte har längre. Jag bor här. Hus överallt. Knarkare överallt... Inbrott i förrådet. Inbrott i min bil.

Lite senare kommer jag dit. Du är full. Fullare än du borde. vi pratar, skrattar.

Jag ville ju ha en tjej som kan kampsport. Ibland förstår jag inte varför jag är med dig... Ibland förstår jag inte varför jag är med dig. Du är full och stammar fram orden. Du skämtar, men jag ser att det är ett sånt skämt som har en mening. Mening... Jag tror jag undrar vad jag har gjort. Tänk om jag tvivlar och du också gör det. Vad gör jag då. Jag har inte min lägenhet kvar. Jag har... ingenting. Jag är någon himla ägodel. Jag tyckte det var fint att offra allt...

Din vän skämtar bort vad du sa. När du är på toaletten berättar han om hur han hade det i sitt förhållande under första året. stormigt. Det går över... säger han. Följ med till nästa ställe. Jag agerar neutral. Ni ska inte bråka, jag lovar...

Jag bestämmer mig för att följa med när du är på toaletten. När du kommer tillbaka pratar du om att jag inte ser vad du gör för mig. Jag inser att du muckar gräl. Varför? Varför muckar du gräl? Jag vet att du är superfull och jag är nykter. Men jag klarar det inte

Nu går jag hem. Säger jag.

Vi fortsätter att prata. Jag och din vän skämtar och skrattar. När han går på toaletten är det dags att anförtro sig. Jag har det svårt med det här. Jag kan inte vara den här. Jag kan inte vara sambo


Jag säger att det är ok. Det är svårt när man inte är van. Men inombords sköljer det över mig. Hur lättirriterad du varit de senaste dagarna. Hur du blivit arg över småsaker och sedan rädd för att jag ska lämna dig. Hur typiskt det är tecken på någon som fått nog men inte har styrkan att säga det. Rädd för att jag ska lämna dig före.

Jag går hem nu. Säger jag

Du... Du vet att jag följde med dig till x på det här. Säger du

Men du var där i 40 minuter. Säger jag. Jag tror inte du kan hålla det emot mig i det här läget. Jag har varit här i tre timmar och är supertrött efter att ha varit på resande fot.


Jag bara menar att du inte ser vad jag gör... säger du.


Du muckar gräl. Jag ser din anklagande blick trots att jag egentligen inte gjort något. Bestämmer mig för att gå. Det blir konstigt. Jag går. Jag önskar att jag inte vore så nykter. Du kommer dricka tre öl till. Komma hem och lukta skit. Jag kommer inte vilja ligga. Och det kommer öka på irritationen mer.

det här med kärleksskandalen i kungahuset..

Jag gillar när det kommer fram att folk har varit otrogna och det blir jobbigt för dom. Inte för att jag gillar kärleksmisär, men för att jag tycker att dom som beter sig som svin ska behöva sona för det och det skulle dom inte behöva om inte deras partner får reda på det. Men det lustiga är att media inte så länge håller sig till att skriva elaka saker om Jonas, utan snabbt vänder blicken mot den norska tjejen som legat med honom. Dom hittar vänner som vill prata skit om henne, som tycker att hon behöver mycket uppmärksamhet och att hon sålt sig för billigt och jag kan inte förstå om dom tycker att hon är dum för att hon legat med honom eller för att hon berättar om det. Båda är ju förstås helt sjuka! En ung singeltjej får väl ligga med vem hon vill som vill ligga med henne och hon har väl inget ansvar för hur han beter sig mot sin eventuella tjej. Hur skulle det fungera? Om en snygg man kommer fram på krogen måste man fixa en privatdetektiv som kollar om han verkligen är ledig och talar sanning innan man följer med honom hem? Det är ju den klassiska sexismen... Jonas är säkert inte dålig på riktigt, utan det är den där horan som förlett honom...

Man kan ju bli förbannad för mindre.

jag lever!

Hej vänner... Det blev visst en liten paus... inte riktigt meningen, men med flyttar och 30årskalas och kärlekskris och bilinbrott och diverse annat blev det bara för mycket... jag orkade inte ens skriva om det... Och nu är det stora motet mot bloggen att den fortfarande är hemlig för min numera sambo och jag inte kan smita ifrån honom på kvällen för att skriva i den... Så jag funderar på att outa mig själv för honom och ta bort allt han inte borde läsa så att jag kan skriva i den utan att behöva gå bakom ryggen på honom... Det negativa med det är ju att jag aldrig kommer kunna älta mina relationsproblem... Vad tycker ni?

Är det inte egentligen bättre att vara ensam och slippa jiddra?

Bilden är förstås snodd av någon på nätet, klicka på den så får han credd

Jag har beslutat mig för att flytta igen. Jag har sagt upp min hyresrätt i blåklockan och ska återvända till den lägenhet jag spenderat några år i söder om söder. Jag längtar och jag våndas. Jag trodde min flytt skulle vara ett steg till ytterligare en flytt - ihop med någon annan! Men det visade sig att vi båda lider av singeldomsfegheten och har olika sätt att tackla den. Jag vill riva av plåstret fort. Han vill prata om det ganska länge och kanske flytta ihop till hösten. Han är inte redo att ge upp det han har. Han sa ordagrant "Jag trodde att jag hade ganska många månader kvar att bo i min lilla etta på söder". Som om han är på väg mot en avrättning. Och jag sa "ja, då får du ju tänka på det en stund och lista ut om det är viktigare för dig att få några fler månader i frihet eller om du längtar efter att bo med mig..." och inuti kände jag att jag inte pallar skulden han ger mig när han ringer mig på sina ensamma kvällar och tjatar om att jag borde komma dit. För jag ogillar hans lägenhet. Visst, den ligger bra till, men jag vill inte spendera hela veckor i en råbarkad ungkarlslya. Utan köksprylar. Med oinrett badrum. Med knarkare i porten var och varannan dag.

Och jag tror att jag ångrar mig. Jag borde inte... jag borde inte... hoppats? sagt upp min lägenhet? låtit mig bli så fucking cynisk att jag genast anklagar mig själv för att han inte klarar att klippa navelsträngen med sin lägenhet?
Jag ska nog gå och lägga mig nu.

har ni tänkt på den?

Hur kan 55 personer träffa någon på match.com varje dag? Betyder det att en stackare tror att han/hon träffar någon medan den personen inte tycker det?

Samlingsplatsen för bittra män är här!

En krönika på aftonbladet... 

Och alla kommentarer är av män som tycker att de verkligen blivit oskyldigt beskyllda och dömda...

Hur kommer det sig att kvinnliga krönikörer som råkar nämna något om män hamnar i den situationen? Har män verkligen så lättsårade egon? Är de verkligen hemmatalibaner som inte klarar att bli kritiserade av kvinnor? 

Jag har bara en sak att säga: Suck. 

Vad jag vill!

Jag har tänkt lite på det här. Och jag har kommit fram till att jag vill inte jobba så mycket. Så nu lägger jag upp en plan för hur jag ska kunna jobba deltid och ändå få lika mycket pengar som idag. Några tips?

En resa som förändrar livet...

Jag har aldrig drömt om att åka till Afrika. För många på resan var det en livsdröm, något de längtat efter hela livet! Sparat till i åratal... För mig har det gått ett år sedan tanken slog mig för första gången... Ändå berörde det mig på ett sätt jag inte förväntat mig...

hundratals elefanter... meter ifrån mig.

Jag kan inte ens räkna alla gånger jag var förstummad. 

Lejonen stod på vägen vi åkte på, alldeles bredvid bilen, och dom gav oss knappt en blick. Guiden förklarade att så länge vi sitter stilla i den öppna jeepen kommer de inte se oss som något som lever. Men om man får panik och rör sig så är det farligt. En gång hade en elefant stuckit in snabeln och tagit tag i den enda person som rörde sig... Det jag hade tänkt mig från början gällde inte längre sen. Lejon kändes inte så farliga. Elefanter däremot... Och flodhästar... och Bufflar. Buffel ville jag inte träffa... Aggressiva typer... 

jag vet inte hur jag ska kunna överträffa det?

Vad som stör mig med mitt förhållande

Innan jag åkte var allt frid och fröjd. Vi hade just varit bortresta tillsammans och umgicks jämt. Det kändes jättejobbigt att jag skulle åka. Jag saknade honom hela tiden när jag var borta. Ingen hade någonsin fått mig att känna mig så trygg och lycklig och säker på att jag vill dela min framtid.

När jag kom hem bråkade vi varje dag i tre dagar. Jag vet inte vad som hände då. Allting brast. Han litar inte på mig längre och jag vet inte varför… Han drömmer att jag lämnar honom, gör slut, försvinner, bara är borta. Han uppskattar aldrig när jag kramar honom eller talar om för honom att jag älskar honom. Han bara hatar mig när jag inte gör det. Minsta lilla grej. Om jag inte håller honom i handen när vi går till tunnelbanan. Om jag inte berättar hur mycket jag tycker om honom konstant. Jag kan inte ens räkna upp alla gånger jag fått försvara mig, försäkra honom att det är han jag vill ha. Han tror mig inte. Avvaktande… Och nu känns det som att orden plötsligt saknar mening. Och jag kan inte besluta mig för om det är jag som faktiskt är så dålig som han säger eller om han använder ursäkter för att skjuta mig ifrån sig. Vi pratar hela tiden om när vi borde flytta ihop, men jag undrar om det inte är början på slutet… Jag undrar om det inte är så att han insett att det inte känns lika bra som det gjorde och därför startar bråken… För att slippa vara den som gör slut.

När vi pratade i telefon nyss avslutade han med orden “aja, hej då. Det är ändå inge roligt att prata med dig när du är på jobbet, du är inge gullig då” Måste jag konstant vara gullig? Måste jag konstant prata om att jag saknar honom? Är det verkligen så ett förhållande fungerar? Samtidigt fortsätter han ge mig dåligt samvete för att vi inte ses i veckan. Trots att jag sovit hos honom 5 nätter sen jag kom hem och han sovit hos mig 1. Trots att jag säger att han får komma hem till mig hur mycket han vill och han använder ursäkten att han måste baka och lägger till att han inte kan baka och kan inte jag komma över och hjälpa? Och jag säger att jag gärna hjälper honom hemma hos mig där det finns diskmaskin och alla prylar som underlättar. Och han ignorerar.

Och ändå undrar jag vart alla varma känslor tog vägen… Varför lämnar han mig med klumpen i magen efter ett samtal som i övrigt var roligt och bra?

Tillbaka!

Först och främst. Det är inte helt kul att vara tillbaka. Det är som att gudarna tittat ner på mig och kommit överens om att dom ska sätta dit mig. Jag har varit hemma i fyra dagar och under den tiden har min bil och min dator gått sönder. Jag har varit i ständig strid med mr pojkvän, tre av mina blommor har dött, lägenheten har inte städat sig själv medan jag var borta och det är typ 20 minusgrader. Asså hallå? Är det så här det ska vara?

Fast egentligen är det väl inte så farligt. Även om det inte var jättekul att åka omkring i jättekallt väder med rutorna nedvevade för att klimatanläggningen inte fungerar så kommer bilen lagas på garanti och det kommer inte kosta mig någonting. Datorn har mest ett glapp i kontakten. Pojkvännen var rasande en stund men hämtade sedan andan och var gulligare än någonsin. Men ändå, när jag spenderat evigheter på att hitta parkeringsplats inne i stan, ägnat ytterligare en evighet åt att senare skrapa den och konstatera att den är sönder, vandrat någon kilometer i rekordkylan insåg jag en grej. Jag är inte helt säker på att det här är det man kallar livskvaliltet... 

I tisdags stod jag på en marknad i zimbabwe och gav bort mina skor och kläderna jag hade på kroppen till människor som saknar allt... 

Innan det satt jag i en liten jeep som körde genom en hjord med hundratals elefanter och bredvid två lejonhonor med ungar. 

Innan det vandrade jag i vildmarken med tre personer, bara 10-15 meter från hjordar av zebror och giraffer och aldrig har jag varit så rädd som när jag stod på det avståndet från ett gäng flodhästar som ropade varningsläten.

Innan det flög jag i ett litet plan över gigantiska hjordar av elefanter och flodhästar. 

Innan det gick jag upp kl 4 på morgonen för att klättra upp på en sanddyn och titta på soluppgången. 

Jag har aldrig varit så trött efter en semester. Och aldrig så nöjd. Och aldrig så förvirrad över min livssituation och det överflöd jag lever i. Jag har sett människor som bara äger en liten hydda gjord av kobajs och dom var lyckliga. Är jag?