Tager du...

Idag gifter sig en av mina allra bästa äldsta vänner och en av världens bästa personer med en annan av världens bästa personer. Dom är dom som skulle hamna högst upp på listan om vi någon gång beslutade att vi ska utrota ondskan och endast lämpliga personer får skaffa barn (ni har kanske vid det här laget förstått att jag tror på att kriminella våldsamma personer har formats till kriminella våldsamma personer av sin omgivning snarare än att de har fötts onda). Människor jag tror och hoppas kommer finnas i mitt liv för alltid även om jag inte träffar dom så ofta som jag skulle vilja allra just nu.

Anyway... Av denna lyckliga anledning så befann jag mig tidigare i veckan i Blåklockan centrum tillsammans med resten av backslickmaffian (nu räknar ju inte jag mig själv dit, men ni fattar) och plötsligt insåg jag.

Vad kan man möjligtvis ge i present som uttrycker att jag är så extremt glad för att de här personerna finns och hur varm i hjärtat jag blir av att tänka på att dom är en legitim liten familj? Jag skulle kunna lägga alla pengar jag har på det och ändå inte lyckas... Och vilken ångest sådana tankar ger... Så jag intalade mig själv att det är ok att inte ge den perfekta presenten. Människor som gifter sig har fått konstiga presenter som de samlat på hög och gett tillbaka till affären i alla tider. Jag bara hoppas att mina älskade vänner slipper känna ångesten att de måste ta fram just min present varje gång jag kommer och hälsar på. ;o)

the greatest love of all

På min gata bor en transvestit. Jag har aldrig sett honom in action, men ryktet går att han ibland kommer ut ur sin lägenhet som en tvåmeters fabulös glittrande kvinna. Jag vet inte vad han heter eller vad han jobbar med. Men ibland försvinner han iväg i sin lilla skåpbil och ibland hämtas han av någon som kör en bil med en rörmokarlogo på sidan. Han har alltid snickarbyxor och på huvudet har han tjockt brunt hår med självfall som räcker nedanför hakbenet.

När hans barn inte är här på gatan och leker (han har två, jag gissar att dom ibland bor hos sin mamma) så har han alltid en kompis som hänger på bänken utanför och väntar. Dom verkar göra allt tillsammans. Det är mycket ryggdunkande, bilmekande och allmänt grabbigt beteende. Båda i sina blåbyxor, vandrandes fram och tillbaka på gatan i blåklockan.

Häromdagen insåg jag att dom ju förstås är ett par. Den lilla fågeln som viskade i mitt öra om tvåmetersglittret berättade även att det på hennes arm satt en aningen kortare karlakarlig karl. Jag har inte tänkt på det förut. Men tecknen är ju där. Han är alltid här. Dom delar sina liv tillsammans. Halvt i hemlighet. Inte när du har barnen, kan jag tänka mig att mamman sa när de gjorde slut. Och pappan lyder.

Det här är förstås bara spekulationer, men i mitt huvud är det sant. I mitt huvud har de båda männen det bästa förhållandet jag kan tänka mig. Best friends på dagen. Fotboll, bilar, bygga saker, dricka öl och dunka i ryggen. Lovers på natten. Där den kortare manliga mannen får sin mastodontkvinna att hålla om. Och hon får känna sig åtrådd som hon längtat efter hela dagen. När ljuset släcks släpps alla hämningar och föreställningar om hur livet borde vara. Bara kärlek kvar.