ett känslomonster igen

Varje månad sedan jag slutade med hormoner förvånas jag över hur mycket känslor jag har. Några dagar vill jag bara gråta, några dagar är jag så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Andra dagar är jag lycklig över ingenting. Ofta är jag kärlekskrank.

Under hormonernas årstider var det mesta lite halvgrått mest hela tiden...

Just nu håller jag på att bli lite knäpp över grand. För att han inte har hört av sig ännu. För att han ska ha fest på lördag och jag inte vet hur jag ska göra. Jag blev nämligen bjuden en gång för länge sen, innan jag visste hur hans andedräkt känns mot min nacke och innan alla porriga sms. Då blev jag, som en av alla hans hundratusen facebook-vänner, inbjuden till fest i hans lägenhet i studentstaden. Nu när den eran är över och min kropp är erövrad av honom har vi inte diskuterat saken. Han har i vilket fall inte tagit bort mig från listan, för senast idag fick jag en påminnelse om att inte glömma festen. Igen, som en av alla de andra inbjudna. Tänk om han inte vill att jag ska komma nu när allt är som det är? Tänk om han skulle bli obekväm? Tänk om han inte alls blir obekväm? Tänk om han hånglar med någon annan och jag måste stå där med skägget i brevlådan... Han har ju gjort det förut. Jag svarade maybe attending. Nu måste jag besluta hur jag ska göra...

Just nu är jag förstås i känslosamma fasen. Allt jag vill är att inte gå till jobbet, bara ligga under täcket och tycka synd om mig själv tills någon (helst en lång bredaxlad man med varma händer och mycket kärlek) kommer och klappar mig på axeln, håller mig i handen och tvingar mig att gå upp för att dricka varm choklad han lagat åt mig och titta på en töntig kärleksfilm han har hyrt åt mig. Går det?

jag tror inte det.

Tillbaka till ämnet. Känslostormen ser ut ungefär så här: Ångest över att han inte har hört av sig. Ångest för att han inte pratat om festen med mig in person. Ångest över att jag inte vågar fråga om han vill att jag ska komma. Ångest över att jag kommer åka dit och han kommer bli obekväm. Ångest över att jag måste skämmas medan han hånglar med annan brud. Ångest över att det kanske inte blir så, tänk om han hånglar med mig inför alla? Då måste jag ju stå för att jag träffar honom. Jag är inte redo, vi har ju bara setts två gånger. Ångest över att träffa hans vänner. Ångest över att det går för fort. Men tänk om han inte är intresserad? Ångest.

Enda sättet att avsluta cirkelmomentet är att proppa mig full med choklad.