en ensam lördagkväll

Det är tystare än någonsin i min lägenhet. Taklampan är stark, de kala väggarna opersonliga. Sängen påminner om hur ensam jag kommer sova i den senare ikväll. Hjärtat dunkar. Jag är där igen. Jag har satt mig i den där sitsen igen. Ångesten river. Men varför? För tio år sedan rev den likadant. Jag trodde den var universell och oförståelig. Ett ok jag måste bära för att drivas till skapelse. Jag ville uttrycka mina känslor i ord, sätta dom på papper och låta andra bära dem på samma sätt som jag. Idag kan jag inte riktigt förstå varför. Varför skulle jag vilja fortplanta min ångest över jorden? Få andra att må dåligt som jag utan anledning? Idag förstår jag att andra saker spelar in.

Visst, jag har satt mig i en jävla sits. Jag har två män i mitt liv. Den ena är en sådan som jag sett framför mig att jag ska spendera mitt liv med, men jag tror helt ärligt att jag inte får plats i hans. Om det är för att han inte är intresserad eller för att han är fartblind vet jag inte. Kanske ser jag inte vad han ser. Han vill ta det lugnt. Han vill inte rusa in i något. Det får mig att känna mig lugn. Han är lång och bredaxlad och manlig. Får mig att känna mig trygg men samtidigt oroa mig för att jag inte kan leva så konservativt. Den andra har jag träffat och ratat förut. Jag vill sjunga britneys senaste för honom för jag misstänker att det är vad han är. Han är extremt höger. Båda är upptagna av sina karriärer. Ingen kan tänka sig träffas på en vardag. Jag hatar att vara vuxen. Jag hatar att jag misstänker att jag inte vill något med någon av dom. Jag hatar att dumpningsångesten växer ur just det antagandet. För det värsta jag vet är att bli dumpad av någon jag inte är intresserad av. Varför har jag aldrig förstått men så har det alltid varit. Det är något med skammen att stå där medan han tror att jag vill något och han måste i försiktiga ordalag förklara "det är inte du, det är jag" medan jag hindrar mig från att utbrista "men det är klart jag inte vill ha DIG, ditt cepe" för det är om möjligt bara ett större bevis på att jag måste hävda mig.

Idag har ingen av de två herrarna hört av sig. Och i min ensamhet ekar det. Impulsen att skicka sms är enorm. Och det är detta som egentligen ska analyseras här. Jag tror nämligen inte att jag vill att någon av dom kommer hit.

Däremot har två andra herrar hört av sig till mig. Den ena är en gift man jag haft en fling med en gång. Hans hemmaliv med fru och två barn har kanske blivit tråkigt igen. Han ville dricka öl någon gång - för att det var så länge sen. Den andra är en före detta mycket nära vän som jag för ungefär ett år sen förlorade när han drabbats av själförakt och egocentricitet. Han har tydligen insett vad som hänt och vill be om ursäkt. Jag vill undvika båda.