Att förstöra självkänslan hos ett barn

Jag vågar nästan aldrig säga någonting när jag är nära ett barn. Man vet ju hur världsbilden för dem förvrids för minsta lilla grej och om det inte vore traumatiskt så skulle inte världens psykologer tjäna så mycket pengar. Och eftersom jag så ofta pratar utan att tänka så är jag en bra kandidat för att förstöra självkänslan hos ett barn.

Häromdagen var jag hemma hos min vän och hans barn. Vi köpte pizza och pratade om livet. Eller ja, det lilla man kan behandla djupa ämnen mellan barnets behov av uppmärksamhet. Mest pratade vi faktiskt om lego och my little pony och teletubbies. Det sistnämnda tittades även på en liten stund. Vännen berättade om hur serien tagits fram och hur man kan lämna barnet framför teven ensam för att serien är så förtrollande. Konstigt nog tappade barnet intresset ganska fort, kissade på sig och var tvungen att duscha så både vännen och barnet försvann. Kvar satt jag i soffan med den äckliga solen som skrattade åt de tre heterosexuella och den ena homosexuella tubbien som upprepade sina grejer till förbannelse. Jag var förtrollad.

Under middagen uppstod följande samtal mellan far och barn
"Pappa älskar dig"
"Nej, pappa älskar inte mig. Hon älskar mig."
Pekar på mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Varje förälder med lite vett vet att jag inte ska släppas nära deras barn. Särskilt inte när de är i trotsåldern. Ska jag säga sanningen?

"Lilla barn, jag tycker väldigt mycket om dig, men kärlek är ett väldigt starkt ord och jag tycker nog inte att vi har träffats tillräckligt mycket. Ja, du är ju väldigt söt och så, men helt ärligt så tycker jag inte att du behandlar mig så väl. Du slår mina katter, du kastar mat på mig, du skriker på mig om jag någon gång säger nej till något du föreslår, och alldeles nyss så spottade du mig faktiskt rakt i ansiktet."

Det fina med barn är förstås att man kan tycka om dom trots att dom beter sig som små mongon.

När jag var sex år och min lillebror var tre var vi på bröllop. Prästen inledde ceremonin med ett litet tal om kärleken

- Vad är det som får jorden att snurra? Som gör oss starka och hela? Vad är det finaste som finns? Det vackraste, mest underbara på vår jord?"

konstpaus. Min bror reser sig upp i bänken.

- Det är jag!

Här kunde ju inte prästen förklara för honom att han inte alls är det vackraste på jorden, på samma sätt som jag inte kunde säga till barnet att jag inte älskar det. Man får skriva om lite.

"Jag tror faktiskt att din pappa älskar dig mer än vad jag gör"

"Ja, mitt barn, barnen är det vackraste och heligaste på jorden och Jesus älskar er. Ni skapas i den heliga unionen mellan man och kvinna. Och den unionen skapas av kärlek"