Den närmare framtiden

Den är veckan:

eller nåt liknande... det är första gången jag åker...

Nästa vecka:

fast min kamera kommer antagligen vara lite mindre. Men som alla vet så har storleken ingen betydelse.

Så det kommer antagligen vara tyst här ett tag (och jag vet, jag har inte varit bra på ett tag men allt det kommer att ändras så fort jag haft semester)

Om kärleken och hur den för- gyller/stör mitt liv

Den man som ger mig kärlek ger mig också ont i hjärtat. Vi bråkar och slåss och han sover på soffan och väcker mig mitt i natten när han inte orkar längre och vi skickar långa mail på dagarna med berättelser om allt som är dåligt med den andra personen och jag...

suckar.

Och jag har sagt flera gånger att jag egentligen inte orkar. Jag kan inte bråka på detta vis. Jag kan inte vara vaken halva nätter för att vi inte kan komma överrens och lyssna på varandra. Och om jag inte saknade honom så fruktansvärt skulle jag gjort slut för länge sen. Men just nu är jag inte arg. Jag är uppgiven. Och igår drack jag en drink som hette något jag inte ens kan uttala med en kvinna som är tio år äldre än mig och jag berättar om mitt sista problem. Att min kärlek alltid vill att vi ska vara hemma hos honom. Att han ger mig dåligt samvete för att han saknar mig när vi inte ses, men han kan inte tänka sig att komma till mig. För att han bor så centralt så det är självklart att jag ska vara hos honom. I hans minilägenhet utan köksbekvämligheter ska vi laga mat tillsammans och hacka lök med hans sko och handdiska tills kärleken är död. Och jag ska släpa min katt och mina kläder och allt möjligt mellan hans och min lägenhet för att vi ska kunna vara tillsammans men han orkar inte komma till mig för att han har så mycket att tänka på. Allt detta berättade jag för kvinnan. Jag berättade att han ville att jag ska sova hos honom igår. Att jag hade sagt att jag är för stressad just nu, att jag inte klarar att sova där och sen gå upp tidigt och åka över halva stan för att hämta bilen och vara bakis och inte få sova ordentligt och han kläcker ur sig att jag är självisk. Jag säger till honom att han är varmt välkommen att sova hos mig. Han ger mig inget svar. Han anklagar mig för några andra saker jag sagt och att jag inte uppskattar honom. Kvinnan berättar om hennes förhållande på massor av år som hon just gjort slut på för att hon inte orkar just det där. Hennes man är omtänksam och romantisk, men han orkar aldrig släpa sig hem till henne. Hon är less på samma saker som jag. Att leta parkering i innerstan till förbannelse. Att aldrig få vara i sitt eget hem. Att hans lata arsle inte har svar på tal när hon säger det utan att han istället undviker att svara och försvinner. Återkommer med anklagelser om att hon inte uppskattar honom och inte vill va med honom eftersom hon inte orkar parkera för hans skull. Och jag blir rädd. När jag känner så redan. Och jag vill inte behöva känna så. Jag vill att han ska vilja ha mig tillräckligt för att sätta sig på tunnelbanan och åka hit.

En man som lessnat på att höra oss bitcha om våra män lutar sig fram mellan oss och säger till mig "tycker du inte att du är lite väl hård nu? Män är bättre än du tror, det finns en chans att han är hemma hos dig nu och väntar. Det kanske var därför han undvek att svara på din fråga, för att överraska dig" och ett litet hopp tänds. Tänk om det faktiskt är så det är? När taxin närmar sig mitt hem tittar jag förväntansfullt upp mot sovrumsfönstret. Det ser mörkt ut. Hoppet släcks en aning, men det är sent. Han kanske sover. Men jag längtar inte längre. När jag öppnar dörren och inser att ingen varit där sen jag stängde dörren och låste är jag tom inombords. När han ringer och berättar att han inte gjort något på hela kvällen förutom att kolla på tv vill jag inte prata med honom längre. Undvikande slöa jävla ego!

Och jag märker att den där muren som jag raserat för att släppa in honom har börjat restaureras. Och det verkar som att han känner likadant. Det är verkligen inte bra just nu...

För den som undrar

så är jag sjuk och alldeles ensam hemma denna fredag… :(

eller juste, hänger med världens bästa kattkrigare förstås! men han verkar tröttare än jag till och med…

Hur man producerar sömn på ett flygplan

Apropå bebisar är det ju tydligen en stor diskussion det där med deras rätt att vistas på allmän plats… Jag läser till exempel Sussis åsikter om detta här och tänker på det brev jag en gång skickade till ett känt flygbolag och föreslog att de ska bygga en ljudisolerad avdelning längst bak i flyget där man placerar alla småbarnsfamiljer (det var efter en flight mellan seattle och köpenhamn då jag höll på att dö av trötthet), och fick något konstigt svar om mänskliga rättigheter, jag fattar typ ingenting. Det skulle ju vara bra för alla!!!

när jag tänker på det kanske repöglor inte ljudisolerar så bra…

Framtiden är här, eller… nä

Nyss tillkom en liten bebis i min bekantskapskrets. Alltså finns det just nu två såna menlösa accessoarer i min direkta närhet. Dom kan inte gå själv, dom kan inte säga något, inte försvara sig mot någonting. Och då smälter alla omkring dom som smör. Och jag vaggas sakta men säkert allt närmare den där framtiden där jag är den som längtar efter små fötters trampande och ständig sömnlös oro. Mitt logiska sinne förstår inte riktigt det där med människors längtan efter barn. Det är så… primitivt… I min värld är det mesta logiskt. Ingenjören som förstår världen i pusselbitar och elektriska kretsar. Inser hur man längtar efter ekonomisk frihet för att kunna ägna sig åt livets förlustelser istället för oro. Att man vill ha ett bekvämt hus, ett roligt jobb och en givande fritid. Att man vill träna sin kropp för att må bra och känna sig stark.

Att skaffa barn är att göra precis tvärtom. Man fyller sin kropp till bristningsgränsen med en annan människa och blir svag och trött. Man skriver under på år av oro för en annan varelse och man binder sig till ett liv man kanske inte kommer känna sig nöjd med längre om några år… Alla de jag känner i generationssnäppet över min är lite missnöjda. Med sin partner, med sina barn, sin bil, sin situation… Det är kanske en av tio av de som i 50-årsåldern fortfarande lever lyckliga i sin familj. Utan lögner… Ändå fylls mitt hjärta av lite rosa fluff när jag tänker på knubbiga bebisar. Jag känner mig nu ungefär som min första katt (som jag nu gett bort till min pappa) först träffade min andra katt (som då var världens räddaste och finaste kattunge). Han som alltid varit så lomhörd och brutal, plötsligt så försiktig… Lekte så varsamt med honom. Låtsades bita honom i tassarna men var aldrig ens nära.

Jag, som alltid känner behovet av att vara först störst och fulast i munnen känner nu att det inte skulle göra så mycket om biologiska klockan började ticka fortare…