grand kan bli en evighetshistoria

Igår stod han i min nya lägenhet och tittade forskande in.

- Du har ju inte direkt kvinnlig inredning...

Jag tittade ut över verktygslådor och byggskor. Fönster utan gardiner blomlösa fönsterbrädor. Sedan gjorde han iordning mitt sovrum med stearinljus och filtar och bad mig lägga mig i hans innersked. Och där spenderade jag min eftermiddag.

Det dumma är att jag någonstans börjar utveckla känslor nu. Jag tror inte det är på riktigt. Jag vet ju att vi inte kan bli.... någonting... Han är för upptagen med att resa jorden runt, kindpussas och lägga upp bilder på sig själv med tusen brudar på internet. Och jag är för upptagen med att inte bli imponerad av sånt. Hur ska jag kunna förklara för mig själv det som följer? När jag kör honom till stationen och vi pussar varandra farväl. Hur vi båda stelnar och det är som att vi samtidigt förstår. Känslor vi inte velat prata om. Jag trodde det var slutet. Att vi inte skulle höras mer. Men mitt i natten trillade det in. Ett litet sms. Om ingenting. Beviset på att han förstått och att han accepterar?

Måndag morgon och veckan kommer bli skit. Möten med gubbar som utövar manlig härskarteknik och jag ser igenom. Orkar inte vara en bra kvinna och stå ut. Säger ifrån, och får leva med att de av princip ska sätta mig på plats. Avslutar dagen med att köra på en äldre kvinna i en liten röd bil vid en stoppskylt. Saknar styrka att ta hand om situationen. Saknar rätt person att prata med. tänk vad lätt allt var när man var yngre och det alltid fanns föräldrar som kunde tala om för en att allt kommer bli bra. Nu spelar det inte längre någon roll vad andra säger. Jag ansvarar ensam för mina handlingar och just nu känner jag att jag inte har kontroll. Tänk om hon är skadad. Tänk om anledningen till att hon inte svarar på mitt telefonsamtal är för att hon ligger på sjukhuset med svåra ryggsmärtor. Efter att jag körde på henne.

Jag har en lista igen. Och jag vet inte i vilken ände jag ska börja.