alkoholism är inte en sjukdom det är en fiende

Och medan hon berättar om nina och stina och kånken och burken och bruden och jossan och keso hör jag inte ett ord för jag tänker att hon drack vatten till middagen. Att kanske har jag och min bror överdrivit hela grejen och ser hon inte fräschare ut än på länge? Och samtidigt som jag tänker hur vet jag det? Kanske är det här bara en show. Kommer hon hälla upp en glas vin samtidigt som jag sätter mig i bilen och kör härifrån? rycker hon till och tittar förvånat på mig. Sårat, kanske till och med bestämt. Sen fortsätter hon historien.

Ibland är jag inte helt säker på att hon inte kan läsa mina tankar.

Som den gången hon gladeligen påminde mig om igår, då hon plockat en fästing från en hund när vi var i skogen, och hånade mig lite för hur feg jag är som inte vågar ta i fästingar. Och jag säger det till henne samtidigt som jag inser det. Jag träffade inte dig igår. Jag träffade bästisen igår, vi gick i skogen med hennes hund. HON plockade en fästing från hunden. Och hon protesterar först. Hon minns det så tydligt. Tills jag frågar henne vilken hund det var hon plockade fästingen från. Vilken skog vi gick i. Det vet hon inte. Det finns ingen hund och ingen skog.

Och plötsligt finns det inget mer att prata om.