under temat motsättningar

Romantiskt: Som jag tidigare nämnt att jag är desperatare än någonsin, ändå vill jag inte att någon ska ta på mig. Längtar efter kärlek, passion, värme, glädje, dansa tryckare, skämta snuskiga skämt, bråka om menlösa saker. Men om någon erbjuder mig närhet är min första impuls att skriva om det på bloggen istället för att uppleva det.

Vänskapligt: Jag känner mig ensam nästan jämt. Men när jag umgås vill jag bara åka hem. Kärleken som fanns för mitt crew är som bortblåst. När de anstränger sig för mig blir jag bara irriterad. Samtidigt är jag mot dom som Douglas beskriver den ensamma flickvännen. Kommenterar, konfronterar och ger dåligt samvete. Det är inte min mening. Det var en perfekt sommar med dom. Men sommarförälskelsen är över och jag känner inte likadant för dom längre. För ett par veckor sedan hade jag fruktansvärd ångest över att bli mitt vanliga jag. Den som går till jobbet och pratar med allvarliga rösten och ringer arga samtal och domderar över männen. Nu är förvandlingen komplett och det gör ingenting. Istället passar inte omogenheterna längre. Människor som inte klarar att ta ansvar, planera ens en liten tillställning eller är livrädda för att vara vuxna. Även om det är precis så jag har agerat hela sommaren så föraktar jag det nu. Jag ljuger för att slippa umgås med dom. Och samtidigt som sommarförälskelsen sakta lägger sig så infinner sig saknaden efter mina gamla vänner. Jag lägger till ett nyårslöfte: nu ska jag anstränga mig för att vinna tillbaka gammal vänskap.

Blommor vid min dörr

"Alla tjejer förtjänar att någon gång få blommor. kram Big boss"

En gång råkade jag säga till big boss att jag aldrig fått blommor. Så han skickar blommor till mig efter att vi gjort slut (eller vad man ska kalla det om man setts tre gånger...) Jag fattade förstås en misstanke och sköt upp det där med att ringa och tacka för blommorna. Han hörde av sig senare på kvällen och frågade om jag fått dom. Ville bara vara lite omtänksam. Fin kille liksom.

Han följde upp med ytterligare ett samtal några öl senare. Tydligen saknar han mig och vet inte riktigt vad han håller på med. Jag vet inte heller vad han håller på med, för jag tror inte att han har ett val i frågan. Men det gör allt lite ont i hjärtat. Och blommorna luktar gott i mitt kök...

Idag är en fantastiskt bra/dålig dag

1. Jag har gjort slut med big boss. Han förde det på tal. Hade märkt att jag var tveksam. Det känns bra. Vi är vänner. Tror jag. Vi kom överrens om att avståndet var dödsstöten. Suck. Jag känner mig lessen och lättad inombords. Det blev inte så jobbigt. Men som vid varje breakup så saknar jag det där jag inte har. kärlek. Det gick inte den här gången heller. Suck.

2. Det är strömavbrott i blåklockan. Jag trodde proppen hade gått men sen såg jag att hälften av alla grannar stod på balkongen och tittade på husen runtomkring. Ingen kan kolla på tv. Några öppnade en öl och började prata över balkonräckena. Tänk vad som skulle hända om vi aldrig mer hade ström. Kanske skulle man få några nya vänner. Jag hoppas strömmen går igång snart så inte alla mina grejer i kylen förstörs.

3. Det är mors dag. Min relation med min mamma är så frostig att jag skickade ett sms. Jag saknar min mamma.

4. Det har varit fantastiskt väder idag. Sommaren är här. Igår gick jag stan runt i flipflops och har idag kramp i vaden som tack. Flipflops älskar inte mig som jag älskar dom.

5. Jag har nog bestämt mig gällande mongot. Jag vill ha honom så det gör ont när jag tänker på det. När jag inte tänker på det känns det inte alls. Jag ska sluta tänka på honom. Han har fortfarande noll självinsikt. Jag skulle vara extremt olycklig med honom.

6. Tredje killen jag träffar har varit singel i 4 veckor och är inte alls redo för ett förhållande. Han tror nog det, men jag tror inte det. Vi får väl se vad som händer, men jag misstänker att inget kommer hända.

7. Imorgon ska jag jobba. Igen. Hur mycket ska man behöva göra det för att bli ekonomiskt oberoende? Jag börjar lessna nu.

8. Jag har gått upp ett halvt kilo igen. Suck.

ensam är stark?

Plötsligt inser jag att jag just nu träffar tre män. TRE! Men det känns som att jag träffar ingen. Mongot Han har makten att såra mig och jag vet att han kommer göra det. Förr eller senare. Jag kan inte fortsätta med honom. Jag tror inte att jag kan det i alla fall. Än så länge är jag inte i fällan. Än så länge klarar jag mig utan honom. Big boss hör av sig varje dag. För jag har inte sagt det till honom än.

Imorse vaknade jag ensam. Fågelkvitter och solsken. Jag åkte till willys ensam. Handlade för 1400:- Hade täckning på kortet trots att jag alltid blir nervös. Gick på Jula ensam. Sökte bra förvaring för mina vinterdäck. Om jag hade en man kunde han ta det ansvaret. Men det har jag inte. Och dom hade ingen hylla.

När jag kom hem sken fortfarande solen och rastlösheten spred sig i kroppen. Med ständigt sällskap blir det svårt att vara ensam. Jag övertalar mig själv att det är ok ändå. Jag kan strunta i att det känns jobbigt. Jag kan stanna hemma ändå. Sitta ensam på min balkong och läsa en bok. Dricka kaffe. Jag kan. Jag är inte rädd.

lagen om all jävlighet

hur kommer det sig att man alltid får ligga när allt som kan vara orakat är orakat, veckan precis passerat pms och det ser som jävligast ut hemma? Jag bara undrar...

Är det ett val att leva ensam?

På senare tid har jag fått framförallt två ångestframkallande kommentarer. Den första var från min mamma

"Så Frida, hur gick det egentligen med den där Red som du pratade om förut?"

mutter mutter, han var lite långsam i starten, det blev inget, mutter

"Suck... Men Frida, nu får du allt bestämma dig... Antingen är dom för på, eller så är dom för av. Hur vill du ha det egentligen?"

Det är väl kanske inte alltid ett val? Det måste ju kännas rätt! Annars lever jag hellre själv.

"Jag vet att du klarar dig själv gumman, du har bevisat det. Nu behöver du inte bevisa det längre, varför kan du inte bara träffa någon och bli lycklig?"

Som du eller? Fuck you mama.

Den andra kommentaren kom från en numera pensionerad man som kom till kontoret och åt lunch med mig och de andra idag.

"Jag förstår inte varför det ska vara så svårt för dig att hitta någon? Du slösar ju med livet i olycklig ensamhet när du kunde leva i parrelationlig bliss"

Och framförallt slösar jag med nätterna på sömn när jag kunde få ha all the sex och middagarna som jag måste laga själv och spriten som måste drickas för att våga ragga på vältränad 18-åring på krogen.

Ibland undrar jag om det är mitt val att vara ensam. Jag inbillar mig att jag hellre är själv än med fel person, men jag kanske bara lider av falska förväntningar. Eller så kan ingen leva med mig och jag har bara inte förstått det än. Hur listar man ut vilket svar som är det rätta?

problemet

med mig är att jag står mig själv så fucking jävla nära.... Hela dagen har jag dansat runt som på små moln när jag tänkt på mannen från igår, och nu... nu när jag sitter hemma i mörkret så tvivlar jag... Han vill träffas imorgon, och lördag, och alla andra dagar. Och jag tycker bara om mig själv så fucking jävla mycket att jag undrar hur jag ska komma ur det...

Fast.. jag tror inte jag vill komma ur det. Det är bara någon gammal himla reflex som säger åt mig att fly innan det är försent. Han kysser som en gud. Han är rolig och tänkande och utbildad och kan tiotusen språk och är så fantastiskt osvensk och han ger mig konstant komplimanger och uppmärksamhet och lyssnar på varje ord jag säger som att dom är viktiga.

Samtidigt, i den mörka lägenheten kryper paniken på. Tänk om han vill sova tillsammans, tänk om han försöker något, hur ska jag ta mig ur, hur? (this coming from kvinnan som i sin senaste låtsasrelation mest hade ångest över att hon kvävde sin motpart med sin sexualitet. Det är komplicerat att vara kvinna. Man är frigjord och kåt och frigid och svår. Komplicerat)

Han skriver "mjuka pussar" i sina sms. Mjuka... Som jag vet att hans pussar är.

Han vill ha tre barn. Jag skämtade att ordet jämställd inte finns på hans språk. Jag skämtade men menade det. Känner skräck för att föda tre barn och förlora 6 år av min karriär. Inte nu. Inte NU. Jag vill stanna här i mitt skal. I mörkret i min lägenhet. I tystnaden efter katterna som inte finns här just nu. Som nästan aldrig finns här. Jag saknar dom, men när dom är här står jag inte ut. Tre barn. Med en ojämnställd man. Inte nu...

Men jag vet vad det handlar om. Jag är mig själv för nära. Kommer alltid sitta här ensam i mörkret. Ibland kommer någon man förbi med mörka ögon och mjuka läppar och komplimanger som gör mig obekväm och alldeles för många sms om dagen. Och jag kommer längta till ensamheten. Och förr eller senare kommer jag tillbaka till den. Det är bara att luta mig tillbaka och vänta.

En vinterpromenad senare

Har nya reseplaner börjat smidas. Världen ska ses och jag vet inte hur lång tid jag har på mig så det är ingen mening att vänta. På måndag hägrar bröstdoktorn igen. Vem vet, kanske har jag bröstcancer och 3 månader kvar att leva. (Mia med självkänslan frågade mig nämligen i sin bok: "Om du bara har tre månader kvar att leva och inga ekonomiska problem, vad skulle du göra då? Vem skulle du umgås med? Skulle du jobba?" Svaret vet jag inte, men jag skulle antagligen inte planera en resa till i juli. Det är nämligen det jag gör nu) Lyckligtvis har jag en vän som är lika relationshandikappad som jag och dessutom har en lika stor längtan ut i världen som jag. För när jag nu börjar närma mig 30 och nästan alla jag känner lever i ihopparad (och i vissa fall även parad och fortplantad) bliss inser jag vilken ångest det är med semester. Man har ingen självklar att planera semestern med och man vill inte riskera att ta ut ledighet för att sedan sitta själv i sitt kök och sörpla kaffe medan alla man känner nuppar eller byter blöjor utan min hjälp.