Cyklister - dra åt he---te

Jag älskar mina promenadskor! I dom kan jag gå precis vart som helst! Imorse var jag på väg just dit... Vadandes genom löven, hälsandes på hundar, andandes fantastisk luft och kännandes vinden mot min kind. David Gray smekte mina öron för första gången sen den där tiden då jag bodde i London och jag kände att det nästan var jag som sjöng "sail away" för jag kände mig så fångad. Eller hade den låten ens kommit då? Kanske har jag blivit så gammal att händelserna har blandats av tiden och egentligen så satt jag fri som en fågel på en bergstopp när David kom in i mitt liv, men i mitt minne vandrar jag mitt i smogen på Londons gator och längtar efter träd. Träd och gräs och kvittrande fåglar och stjärnor på natten, känslor utan alkohol och en morgon utan 5 sms från den där galna alkoholisten som trodde att hon var kär i mig.

Mitt i minnet ringer en cykelklocka argt bakom mig. Jag hör det knappt och ett snabbt överslag säger mig att jag går nära kanten, ingen annan i närheten, den som vill kan komma förbi...
Cyklisten kör förbi så nära att jag känner hans jackärm snudda vid min innan han har passerat. Han vänder sig om och pekar hetsigt åt mig att jag borde gå på andra sidan det heldragna strecket. Jag hör inget, ser inget, skiter helt ärligt i vad han menar, för varför i helvete måste han cykla så nära? Jag ler för mig själv. En äldre dam som kommer mot mig ger mig en tumme upp. Killen är nu säkert 50 meter bort, stannar nästan cykeln när han ska vända sig och se om jag bytt sida än.

Det har jag inte

Då cyklar han vidare medan han gör "krulla hår"-gesten för att indikera att jag är helt jävla dum i huvet. Jag och tanten skrattar högt.

Det roligaste med den här historien är att jag för ungefär en månad sen hade en liknande incident med en annan cyklist, bara det att jag då gick på andra sidan strecket. Så vart ska jag gå?

Från och med nu struntar jag i er, cyklister.