ömhetstörstande

Nyss återkommen från tre dagar konferens i Sveriges framstjärt stapplar jag in i min kartongfyllda lägenhet. Ångesten kryper över mig. Detta är inte ett hem. I alla fall inte än... Jag saknar den känslan... När allt fungerar och jag känner mig lugn...

I göteborg var allt som vanligt. Jag jobbade mest hela tiden och när jag inte gjorde det drack jag öl eller klagade på standarden på Scandic. Efter ett par öl påbörjades en onödig sms-konversation med en viss gift man som jag jobbade tillsammans med en gång. Det är en komplicerad och lång historia kantad av något... sötsliskigt kanske? Vi har en viss personkemi. Det berömda klicket, if you will... Vi träffades av en slump för en vecka sedan. Det var mitt på dagen, mitt bland människor som absolut inte behöver veta om vår kemi. Jag kände mig som en magnet och han satt fast vid min sida. Han hittade ursäkter att befinna sig nära mig så jag kände värmen från hans kropp och tryggheten från hans famn. Så nära att jag nästan kunde krypa in i den.

Sista gången vi träffades innan dess gick saker väldigt fel. Vi hånglade. Och pratade. Och jag sa saker jag inte menade, saker han uppfattade som stora känslor för honom men som jag menade som en stundens ingivelse. "Om allt vore annorlunda... skulle det kanske kunna vara vi..." var det jag menade. Men när jag lyssnar på vår konversation i efterhand hör jag det han hörde. Även om jag inte menade att jag vill att han ska lämna sitt liv så kunde det mycket väl ha tolkats så. Och när han började prata kunde jag inte stoppa honom. För det skulle låta fel...

Igår utbyttes vanliga skämt i sms-rymden.

Idag trillade ett ovanligt in. "Ses vi på söder ikväll?"

Instinkten är en konstig sak. Kanske hade min instinkt varit annorlunda om vi inte setts för några dagar sen. Kanske om jag inte varit kärlekskrank och ensam... Kanske om jag inte varit lite bitter för att någon jag faktiskt har kemi med redan är upptagen på det allvarliga sättet. Kanske om hans beteende inte gjorde att jag tappar tron på män och relationer i allmänhet. Men nu är det inte så. Och min instinkt talade om för mig att jag bör åka till söder. Trots att jag luktar lite illa. Trots att jag är trött och har massor att göra och måste upp tidigt imorgon. Trots att jag vet att det han vill är att följa med mig hem, och jag vill inte släppa in honom. För mitt hem är en kartong.

Lyssna på mig... Jag borde tycka att han inte ska följa med mig för att han är GIFT. Jag måste sluta vara så desperat...