falling out of love...

Den sommaren...

Hela den här sommaren har varit som en smekmånad för mig. Allt jag har tagit i har förvandlats till guld i mina händer. Alla jag har pratat med har visat sig vara vackra människor. Alla platser har varit de bästa jag någonsin sett. Solen har fräknat min hud och blekt mitt hår. Jag har inte velat att det ska ta slut. Min kropp har gjort ont när jag tänkt att hösten är på ingång och sommaren är slut.

En stor anledning till sommarlyckan har varit mitt "nya gäng". En grupp personer som avslappnat kryssar sig fram genom livets fällor och leker med möjligheten att aldrig växa upp. Som jag har älskat dom. Jag har hängt med dem i mystiska trädgårdar. Druckit öl med vänsterhanden. Diskuterat feminism och politik och himlens blåhet och ölets kallhet. Och världen har varit rosa.

När hösten kom! Sa du att nu känns det som det börjar om, men jag var bara tyst och tom...

Nu har förälskelsen lagt sig. Allt de säger och gör irriterar mig. Allt som varit rosa har blivit...gråbrunt...
...och jag tror jag vill ha ett uppehåll. Kanske kan vi älska varandra igen. Kanske inte. Men vi kommer alltid ha den här sommaren...

jag kommer alltid finnas där för dig...

Vi möttes utanför min gamla gymnasieskola. Den äldre damen och jag. Jag vet att hon känner mig väl, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. En långsam promenad utanför fordon, media, samhäll och mitt "hem" - natur.

Se på pojkarna därborta, säger hon till mig, det är ett bra gäng. Om du lärde känna dem skulle ni kunna hitta på en massa hyss tillsammans...

Vi vandrar vidare i tystnad och kommer till en lummig ingång till en lite trädgård utanför ett hus som jag känner mig hemma i. Doften är bekant. Av någon anledning står det fat med bullar överallt. Stora, nybakade bullar. Jag tar en av dem och håller upp vid min näsa, insuper kaneldoften tills jag blir varm i magen och smakar en liten bit. Då vet jag. Det är min mormors bullar. Det är min mormor som går med mig i den lummiga trädgården och hon vill inte att jag ska veta att det är hon.

Jag stannar till och hamnar några meter bakom. Vet inte hur jag ska formulera mig men det måste sägas

Men mormor... Jag kan inte längre bli kompis med gymnasiepojkar och hitta på hyss
Hon börjar plocka med några kastruller som av okänd anledning står på trappan
- Varför skulle du inte kunna det? När jag ser på er ungdomar blir jag alldeles varm i hjärtat, säger hon och låter nästan lite irriterad
- För att det där inte är jag längre. Jag är nästan 30 nu. Jag är någons chef och kan inte springa runt och leka med gymnasiepojkar...

Då stannar hon upp och ställer ner kastrullerna. Tittar långsamt upp från trappan och ser rakt på mig. Blanka ögon. Jag ser att hon plötsligt förstår vad hon inte förstod innan. Det har gått tio år. Tio år sedan jag slutade gymnasiet. Tio år fyllda av händelser och ålder. Tio år som hon inte vet om. För det var tio år sedan hon dog. Något säger mig att det är slut och jag vänder mig om som för att gå men jag kan inte. Med fem snabba steg tar jag mig fram till henne och lägger armarna runt hennes axlar. Jag saknar dig, jag älskar dig. Hon säger inget tillbaka, hon kramar mig inte tillbaka. Men jag känner hur ont det gör henne.

Jag vaknar i fosterställning och kippar efter luft. Saknar henne plötsligt som om tio års sorghantering aldrig har hänt. Vill gråta snorigt och högt och astmatiskt men det ligger två andra människor i mitt rum och jag vill inte väcka dem. Istället ligger jag i mörkret och hatar verkliga drömmar, koncentrerar mig på att andas tills smärtan tar slut.

10 år har gått

För tio år sedan dog min mormor.

Det var ungefär nu på året. Hon hade inte lämnat sängen på länge och hennes hudfärg blev alltmer gul. När levern slutat fungera händer det tydligen. Jag hade just tagit studenten.

stod i hennes sovrum med min vita klänning och champagnestinna ögon. Blommor runt halsen och vännerna utanför. Det var den dagen hon inte kunde ta sig ur sängen mer. Liemannen väntade på balkongen. Blommorna morfar plockat torkade i sin vas. Klockan slutade slå. Mormor hade makt över tingen. Över bingolotten med hennes personnummer till lottnummer. Den som morfar vann 1000 kronor på och aldrig löste in.

Ibland saknar jag henne fortfarande så det gör ont.

life is a bitch and then you die

Idag har två jobbiga saker hänt

1. Någon har snott mina sommardäck till bilen. Suck.

2. Min mamma använde uttrycket "Nu är det kaos i paradiset". Vilket fucking jävla paradis? Jag orkar inte ens berätta om hur dåligt hon verkar må och vilka medel hon verkar använda för att dämpa det och hur det får mig att känna mig. Jag stänger av och håller mig till mig själv.

sorg

Jag är just hemkommen från konferens med jobbet... Det blev alldeles för lite sömn och alldeles för mycket alkohol, som vanligt. Och alldeles för mycket skitsnack. Också som vanligt

En sak som inte var som vanligt var att jag istället för att anstränga mig hårt för att undvika närkontakt av tredje graden med gubbstruttarna spenderade en rätt lång stund med en av kvinnorna på företaget. En kvinna som förra året förlorade sin tjugoåriga son i en mystisk bilolycka. Alkoholen gjorde mig inte starkare och den sorg jag känner för henne... kan jag inte ens beskriva. Vilket avgrundshål hon befinner sig i. Hon fick inte ens se honom för att han var så illa tilltygad. Oigenkännlig. Hon kommer aldrig få veta vad som hände. Var det en olycka? Var det någon som ville honom illa? Blev han puttad, hoppade han själv, eller vinglade han?

Livet är fullt av smärta. Och idag tillägnar jag de människor som fattas mig. Mina ögon får vara rödsvullna. Det gör ingenting.