Black wednesday

Det hände en rätt intressant grej idag. Jag upptäckte en knöl i mitt högra bröst. En ganska stor sådan, så uppenbar att det förundrar mig att den gått mig förbi. Jag misstänker att den är rätt ny, för det händer ändå att jag duschar och tvättar mina bröst. Och jag har inte märkt den förut. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den. Sjukvårdsrådgivningen skriver:

"Om man upptäcker en knöl i bröstet kan man bli orolig. Men knölen behöver inte vara farlig. Ofta är det en ofarlig cysta eller en förtjockning av bindväven. Däremot ska alla förändringar i brösten tas på allvar och undersökas av läkare. Då kan man passa på att ställa frågor och det kan kännas skönt att diskutera sin oro med läkaren."

Men det står också att det kan vara cancer. 2/3 av alla upptäckta knölar är tydligen inte cancer. Det betyder att jag just nu har en tredjedels chans att ha cancer.

Det knäppaste är att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Visst har tanken slagit mig att jag kan DÖ. Jag får minnen av min mormor som ligger i sin säng och kämpar mot smärtan under de sista dagarna i hennes liv. Lukten i hennes och morfars hus. Hur allting tog slut och lugnet spred sig genom rummen. Och blomman på hennes nattduksbord torkade trots att den hade massor av vatten. Jag tror morfar har den än och den är lika vacker idag.

Jag vill inte dö, inte nu när jag precis kommit förbi allt det jobbiga. Jag kämpar inte längre med csn som min enda inkomst. Saker börjar lösa sig och jag trivs med livet. Kreditkortsbolagen skickar ut ansökningar med förbeviljad kredit. Plötsligt är jag en önskad kund.

Jag måste gå till läkaren förstås. Det är lika bra att göra det på en gång. Men det är svårt att motivera sig när man inte kan ta det på allvar.