självplåga

jag har köpt en epilator.

Det gör ont att använda den

och jag tycker ändå jag har stubb.

minns vad som hände när jag var i tidig 20årsålder och gick till kvinna som skulle vaxa mina ben. håren var för klena och gick av, konstaterade hon. Det är säkert det som händer nu också. menlöst

jag hittar ett litet rakmunstycke som hör till. dom har då tänkt på allt

Jag har tänkt på en sak

På den gamla goda tiden när dom filmade Tarzan för första gången, så valde dom en rätt mager, vältränad, hårlös man till att spela huvudrollen... Anledningen till det var tydligen för att han inte skulle anses vara en sexuell varelse eftersom han skulle vara så mycket naken. Tydligen så är en hårlös man omanlig och en muskulös man någon fattiglapp som måste arbeta med kroppen. Tänk att dom inte förstod att dom skapade en ny sexuell varelse på det här sättet...

Jag undrar hur dagens kvinnoideal har vuxit fram...

the end of mongot?

Jag har just skickat det längsta sms jag någonsin skrivit. Som svar på "kan vi prata ikväll?" kom allt dåligt jag någonsin känt för honom. Mongot. Den vackraste man jag vet. Han som jag tror att jag skulle kunna älska mer än någon. skulle ha kunnat. Kanske.

Jag vågade för det där skulle ha. jag tror inte jag kan älska honom längre. Jag har spenderat år åt att hoppas att han ska ändra sig. Vilja ha mig. Och nu vill jag bara slå honom.

har köpt en ny tv.

Ingen killtv, men ändå. Jag kan inte blogga just nu, måste spela nintendo.

jag tar fram fotoalbumet från för 9 år sen och häller upp en whisky

Jag var tjugo vårar och förundrad över världen. På bilderna ler vi alltid. Alltid separat, aldrig tillsammans. Americano kör bilen hela vägen och jag sitter i passagerarsätet och tittar på himlen. På molnen som driver förbi och skapar sotsvarta fläckar på det platta landskapet. Det ser ut som det har brunnit. Americano är fascinerad över att jag alltid verkar ha något att tänka på. Att jag alltid är så distant. Jag förklarar det som att det är för att jag är så långt hemifrån, så långt från mina rötter... längre än jag någonsin varit förut. I själva verket känner jag mig instängd i mig själv tillsammans med en man som skrämmer mig en aning. Han ger mig inte rosor den här gången. Han har accepterat att vi inte är ett par, men när natten kryper närmare och vi tar in på motel som ger oss dubbelsängar kommer han närmare inpå. När jag säger nej blir han arg och vänder sig häftigt om. En bred rygg pryder 180 grader av min tillvaro.

När vi slutligen kommer fram dit vi ska ändras allting. En kväll lagar vi tacos och dricker vin. Vi hånar min späda ålder och att jag inte får gå på barer i landet stor och stark. Vi röker på. Han fortsätter sin övertalning och jag kan inte längre stå emot. Jag säger som jag tänker "bara den här gången, bara den här gången." och han svarar "we'll see". Jag tar på mig en mössa under själva akten, antagligen för att slippa känna mig helt naken och utlämnad.

Det blir inte bara den gången. Jag lär mig snabbt att det är lättare att göra som han vill och leva tillsammans med honom i sängen och utanför, än att bråka och slåss om småsaker. Han var på mig om allt. Hade han druckit kunde han få ett vansinnesutbrott och ge sig iväg. Med bilen. Och jag var tvungen att lägga mig ensam i sängen och vänta på att han skulle komma hem. Om han kommer hem. Om han skulle köra ihjäl sig skulle det vara mitt fel. Jag som inte ville släppa in honom i mitt liv. När han till slut kom tillbaka efter flera timmars mållöst körande var jag fortfarande vaken. Han var rödgråten. "I'm sorry, it's just that I've never loved like this before. I've never wanted someone like this before. I want you to stay" och jag som hade trott att han som jag bara väntade ut tiden på att jag skulle åka hem blev chockad. Stammade fram att jag inte vet, vi bara bråkar ju jämt. Men det skulle tydligen inte vara så om det var permanent. Det skulle tydligen inte...

För kärleken övervinner allt?

Samtalet kom upp om och om igen. En dag hade jag pratat för länge med en holländsk servitör om hur det är att vara från europa. Då var han tyst resten av kvällen och jag sov på golvet i vardagsrummet eftersom han inte hade någon soffa. Mitt i natten väckte han mig för att tala om att han älskar mig och att han vill gifta sig med mig så jag kan få ett green card. För han kan inte leva utan mig. Då kände jag det plötsligt tillbaka. Han hade hjärntvättat mig till att älska honom och från och med den dagen så var det en drog.

hmmm

han kanske har träffat en ny brud och hon går igenom hans telefonbok, skickar kryptiska sms till alla brudar för att få reda på hur många han egentligen har på gång...

nä, det hela stämmer alldeles för bra in på hans personlighet. Han är ju konstig liksom. det är inget nytt.

Vafan! psykopat...

sms kl 10:10 på förmiddagen.

"Vad hände egentligen? /mongot"

Eh, va? Vi har inte hörts på 2-3 veckor, jag ringde sist och du tycker att ett såns sms är berättigat?

"Vad ville du skulle hända?"

inget svar på hela dagen. Jag tänker. Stackarn är ju ändå utbränd, jag kanske måste ha lite överseende. Ringer upp. Mongojäveln trycker bort mig. TRYCKER BORT!

Det finns dom som är normala, och dom som är psykopater. enough said

(FAAAAAN)

om att juiceglas är äckliga

Jag har varit hemma från jobbet idag. Jag vet inte om det kommer kallas en sjukdag, för jag har jobbat några timmar. Från sängen. Men ändå. Jag har varit hemma.

Det fina med att vara sjuk är att man får äta bara glass på hela dagen. Jag smällde i mig en kartong Ben & Jerrys cookie dough till lunch. Det går inte riktigt ihop med mina "sex kilo damn it" men jag har faktiskt gått ner tre och jag kan komma på värre saker än att jag inte går ner mer. Jag tycker faktiskt om mig ganska mycket som jag är. Jag har också druckit en hel liter brämhults nypressade apelsiner. Oftast dricker jag bara ett litet glas så det här problemet har aldrig uppstått, men jag har kommit på en sak. Jag KAN inte fylla på juice i ett redan använt juiceglas. Det är äckligt. Det torkar in grejer på sidan av glaset. Undrar om grejer torkar in på insidan av min mage? Jag hoppas inte det.

Memories relived

Jag var där i vintras igen. I texas. Jag var inte så rädd för att träffa honom, men jag visste inte att han bor där. Att jag var så nära honom igen. Jag var mer rädd i den andra staden. Den han flyttade till medan jag var där. Ingen har haft så mycket makt över mig som han hade, och det gjorde mig rädd. För det var inte den positiva makten.

Det var en gång för nio år sen, ganska exakt

När jag var tillbaka i Stockholm, arbetade i telefonkundtjänsten på stora företaget och gick på företagsfester där alla hånglade med varandra och där alla snodde batterier ur office supply-förrådet tills företaget slutade köpa in batterier centralt. Man var tvungen att be sin chef om nya om dom tog slut...

På kvällarna ramlade jag hem till "min" lägenhet i Skarpnäck som jag delade med två tjejer jag aldrig kände innan och som jag inte haft någon kontakt med efter. En gång hade vi fest och då sov det 7 personer i min säng så jag själv fick sova i fåtöljen. En annan gång tappade en av tjejerna bort sina nycklar och någon kom och låste upp dörren när jag var ensam hemma. Oftast hade vi det bara väldigt trevligt.

En natt i början på sommaren fick jag för mig att fylleringa americano. Beslutet föregicks av ett mail där han nämnde att det vore roligt om jag kom och hälsade på. Och jag hade inga semesterplaner. Det var fantastiskt roligt att prata med honom igen och lösryckta meningar blev till planer, planer blev till flygbiljetter och så en dag i augusti stod jag på arlanda och vinkade farväl till mina föräldrar. Jag hade sagt upp min del av lägenheten redan innan och tagit tjänsteledigt. Av okänd anledning tyckte jag att en passade längd för en artighetsvisit kunde vara två månader. För jag hade ju förklarat för honom att jag kom som en vän. Jag kunde ju inte bara återuppta vårt förhållande där vi lämnade det över ett halvår tidigare. Så mycket hade ju hänt... (i själva verket hade ingenting hänt. Jag hade festat och jobbat och fjortishånglat ungefär en gång sedan jag träffade honom sist. Jag hade alltså varit väldigt mycket mer trogen än vad han hade varit. Men det visste jag inte då.) Jag hörde bara varningsklockorna ringa en gång. Det var när han sagt att han längtade efter att kyssa mig. Paniken vred om mina inälvor och jag stammade fram "men... men.. jag har ju sagt att vi måste börja om från början... vi kanske inte alls kommer kyssa varandra...", men på stapplig engelska förstås... Hans reaktion var inte självklar. Den var inte heller snäll. Men det var redan försent. Innan jag visste ordet av satt jag på flygplanet i massor av timmar, men "svenskan på utlandsresa"s obligatoriska två tjocka blonda flätor. Snart stod jag framför den amerikanske tulltjänstemannen och förklarade att jag inte visste vart jag skulle bo den natten. "My friend is meeting me at the airport, I don't know where he lives" Och skräcken grep om mig när jag insåg hur naiv jag är. Ingen adress. Inget hemtelefonnummer. Bara en förhoppning om att han faktiskt skulle möta mig som han sa. Tänk om planet hade blivit försenat? Jag hade aldrig fått tag på honom. Då hade jag stått kvar ensam på en flygplats i texas och undrat vad jag håller på med än idag.

Lyckligtvis kom han. En hand på min axel. En kram. Mina engelska ord som hade rostat och inte flöt på som jag trodde att dom skulle. Han bar min väska. Öppnade bildörren för mig. Stängde den. Gav mig en komplimang och tog mig längs stora bargatan. Visade cowboys med stora hattar, polismän med stora solglasögon, texanska damer med stora hår. Sen tog han mig till ett motel där jag kunde sova på natten. Själv hade han grejer att fixa innan vi åkte nästa dag. Han skulle flytta till en annan delstat och vi skulle åka på en roadtrip på vägen dit.

Jag somnade i fosterställning och kände mig ensammast i världen, men på äventyr.

Det var en gång för tio år sedan

... eller ja, det var en gång för nästan tio år sedan. Vi träffades i december och julen närmade sig med stormsteg....

Det var när jag bodde i Rom. Jag huserade i en trerumslägenhet med 8 andra svenskar som alla gjorde ungefär samma sak där och då. Jobba/plugga, dricka öl, gå på kickboxning och laga italiensk mat. Italiensk mat = Passerade tomater uppvärmda i en kastrull tillsammans med lite grönsaker och mozzarella, serverad över en pasta kokad till perfekt al dente. Till det avsmakades rött vin i 20-kronorsklassen och en brödbit om man hade tur. Mina dagar utspelade sig ungefär likadant. Jag gick upp halv åtta. Promenerade längs smutsiga gator till skolan och påbörjade lektionen klockan nio. Framförallt minns jag lukten av Roma. Aroma, if you will. Det var en särskild lukt av dammiga gator och gammalt hundbajs. Vi bodde i närheten av Rocko. Inte för att jag tror att det var han som luktade, jag har hört att porrstjärnor måste vara väldigt noga med sin hygien.

I alla fall. Vid lunch var skoldagen över och jag släpade mig hem samma väg som jag kommit. Orkade jag inte gå tog jag bussen, och om jag hade tur slapp jag känna något hårt mot rumpan under den kvart som resan tog. När jag kom hem sov jag ungefär två timmar för att återhämta mig en aning. Det var nämligen mer regel än undantag att jag hade varit ute kvällen innan. Oftast med min engelske vän James. (Och nej, han vägrade oftast att hämta mina tofflor eller ett glas cognac.)

James var redan vid den späda åldern 22 någon form av alkoholist. Jag tyckte att jag drack mycket på den tiden, men det var ändå inget mot vad james gjorde. James hade flyttat till Rom för att vara med sin italienska flickvän och hon hade dumpat honom hårt och sedan raggat på en av mina swedish viking lägenhetskamrater. Det var hårt för James. Och en kväll när det var extra svårt hade han funnit sig själv utslagen vid sidan av vägen. Och en amerikansk ängel hade räddat honom. Åkt med honom hem i en taxi och ringt honom dagen efter för att kolla att han var ok. Är det inte så typiskt amerikanskt ansvarstagande att du nästan vill kräkas? Americano, som han heter från och med nu, blev snabbt en del av vårt gäng och nästan lika snabbt började han uppvakta mig. Jag var 19 år. Han var 26 och därmed till dags dato den med störst åldersskillnad jag varit med. Han gav mig rosor varje dag. Långstjälkade röda rosor som jag kämpade för att kunna ha i den sunkiga lägenheten där det varken fanns vaser eller någon skyddad plats där de kunde stå. Hus i Italien är nämligen i allmänhet väldigt dåligt isolerade och vi var alla ständigt sjuka för att vi var vana vid hellylliga svenska hus med treglasfönster och mysiga duntäcken. Rosorna dog fort, men i det stora hela gjorde det inte så mycket eftersom jag skulle flytta hem till Sverige vilken dag som helst.

Americano uppvaktade mig som på film. Det var inte bara rosorna, det var middagar och öppna dörrar och slå igen dom och köra mig till skolan i taxi, eskortera mig vart vi än gick med handen i min ländrygg och filmkyssarna. Ni vet, den klassiska typen. Passionerat och hett, men ändå med tid över för att stryka undan håret från min kind och den kyska omfamningen. Och följa mig till dörren och skrapa med foten och inte gå för långt för fort för ve och fasa för att jag skulle tro att han inte respekterade mig. Han var från Texas. Dessutom. Hur präktigt kan det bli? Men en nittonårig svensk tjej som i sitt liv endast blivit uppvaktad av tafatta svenska pojkar med alkohol innanför västen eller italienska slemmon med en vespa eller glidandes i en polisbil med sirenerna på var det himmelriket.

Vi fick nästan tre veckor tillsammans. jag minns inte exakt vad som hände när jag väl åkte hem, men jag minns att jag var trött. Jag var trött och sliten och längtade hem efter mina föräldrars trygga hus och julen och katten och alla vännerna hemma. Jag ville aldrig stanna kvar. Han försökte nog få till ett melodrama sista kvällen men jag var kall. I vilket fall höll vi kontakten. Jag minns att vi pratade i telefon då och då, och jag minns att vi mailade. Långa och roliga mail. Han var liksom min hemlighet. Det var coolt att ha en amerikansk pojke att hålla kontakten med och med tiden så blev samtalen färre och mailen reducerades till ungefär en gång i månaden. Tills det plötsligt gått nästan ett år och jag råkade ringa honom på fyllan...

...to be continued...

Vad håller jag egentligen på med?

Jag vandrar omkring med en klump i magen och nu har det gått så lång tid att jag inte ens minns varför. Vad gör jag för att lindra klumpen? Jo jag går in på fejjan och letar upp gammal pojkvän som inte bara fick mig att må jättedåligt, han manipulerade mig och ville att jag skulle flytta till hans land och bli hemmafru och måla tavlor på dagarna. Lyckligtvis fastnade jag inte i hans garn, men nu är vi varandras vänner på fejjan och vi har redan chattat en liten stund. han är gift och har en liten dotter och tycker att det är skitkul att höras. vill ringa någon dag. Skicka telefonnummer och information om tidsskillnad.

Jag vet inte än vad jag har ångest för (eller vem). Innan jag får veta det kommer jag antagligen att göra många dumma saker.

Med facit i hand

Jag är en av dom människorna som inte klarar av att inte veta vad som händer. Jag läser sista kapitlet i en spännande bok. Om jag inte gör det måste jag sträckläsa boken. För jag MÅSTE veta hur den slutar. Om jag vet hur boken slutar kan jag njuta av den i en lagom takt. Just nu måste jag veta hur mitt liv slutar. Alltså inte hur jag dör. Men några veckor fram i tiden skulle räcka. Just nu måste jag sträckläsa, och eftersom det inte händer något nytt måste jag läsa samma kapitel om och om igen. Klump i magen. Tack.

I övrigt. Komiker är inte så jäkla roliga. Dom är mest bittra och elaka på ett sätt som dom varit sen 1994. Jag gillar faktiskt inte människor som har roligt på andras bekostnad.

the suspense is fucking killing me

att inte gifta sig... eller?

Plötsligt avbryter hon mig mitt i en mening. "Jag måste berätta en sak och nu är jag redo" och så håller hon fram handen. Och jag fattar ingenting. Hon har gift sig. Min hjälte som alltid menat att giftermålet är förlegat och att i princip alla är lurade att tro att den dagen man gifter sig ska vara den största i livet, den då man ska vara vackrast och lyckligast och alla ska avundas en. Men i själva verket är det bara dyrt. "Det är inte det att jag inte kan tänka mig att vara gift, eller att jag inte gillar att gå på andras bröllop, jag är bara inte särskilt intresserad av att göra det själv." Precis som jag tycker. Och eftersom jag är så programmerad att tro att hon aldrig kommer göra det så förstår jag inte att ringen på hennes finger är en sån ring. Trots att hennes mage är allt annat än diskret. Trots att hon varit tillsammans i en evighet. Trots att hon trots allt hintat det flera gånger. Jag ser det nu i efterhand. Därför är jag inte förvånad, men det tog en stund att förstå. Hon hade gift sig i hemlighet cch vad jag förstår är hon inte ensam om det nuförtiden. Jag vet flera som rymt och gjort det utan att berätta för någon. För man vill vara gift utan att gifta sig. Slippa möhippor och svensexor och hysteri kring klänning och tonårsfinnar och gå ner 10 kg i vikt för att man måste vara sitt snyggaste någonsin. Man kanske inte känner sig som en prinsessa som man borde... Och hon är fortfarande min hjälte...

I förvirringens tid

Jag sitter hemma hos min bästis i mjukisbyxorna och dricker kaffet hon har lagat åt mig. Och när hon ber mig om en redogörelse för vad som har hänt i mitt liv sen vi sågs sist och när hon ber mig sätta ord på mina känslor så finns det inget där. Hur ska jag förklara vilket känslomässigt vrak jag är just nu? Hur jag egentligen absolut inte vet vad jag håller på med? Stapplande förklarar jag om hur jag gömde vinflaskor i garderoben när jag skulle få besök, hur jag blev totalt nersupen av snickare, hur jag längtar efter någon form av utmaning och jag har tappat greppet om vad jag älskar och hur jag ska hantera dem i min närhet som mår dåligt.

Jag tror inte något jag sa lät vettigt. Jag vet inte ens om hon lyssnade så det kanske inte spelar någon roll. Spelar det egentligen någon roll för mig heller? Behöver jag ens haspla ur mig känslor längre? Idag har jag nog känt tillräckligt. Jag saknar redan. Jag vet inte om jag borde säga det till honom. Jag vet inte ens om han känner tillbaka. Men jag har antagit det eftersom han tagit sig an det där problemet om huruvida vi kan träffas. Och visserligen kommit fram till att det antagligen inte går. Spelar det verkligen någon roll?

- jag tycker det här känns extremt jobbigt

- jag vet.

- vad tycker du?

- ... Det är... ju... svårt.... att dra igång något på distans...

- jag vet.

- ...

- Men... tänk om det går? Jag är rädd för att det går och att jag struntar i det bara för att jag är rädd. Vet du hur sällan jag känner att jag vill dra igång något med NÅGON? Aldrig. Är svaret.

...aldrig...

Så här i efterhand känns det ju som att jag bara plågade mig själv. Varför träffa någon som jag vet kan göra mig svag, som kan få mig att stamma, vars kyssar gör mig varm i hela kroppen och får mig att glömma världen runtomkring, om det bara ska påminna mig om det jag inte kan få?

I love all pony-songs

säger hon innan han sjunger en låt om en ponny i stallet och hon faller.

"hon har mycket saliv i munnen. Mer än alla andra. Jag har aldrig blivit kysst så förut."

Jag önskar att kärlek i riktiga livet var mer som kärlek på tv. Jag önskar jag var kär och att det inte kändes så komplicerat som det gör nu.

Imorgon måste jag antingen köpa trosor eller boka en tvättid. Jag gissar på alternativ nummer 1.

kärlek och värme på jobbet

Jag gillar att klaga på mitt jobb, men när jag tänker på det lite extra så blir jag alltid lite varm i hjärtat... Idag var jag antagligen mest bakis på hela det här året. Jag genomled ett möte och jobbade aktivt ungefär en kvart. Var på kontoret totalt tre timmar tror jag. Högsta chefen frågade om jag hade betongkepsen på och skrockade lite. Det är det jag gillar med mitt jobb. Man kan liksom vara sig själv, dom räknar med att jag sköter mitt jobb och ifrågasätter inte hur jag beter mig.

Minuset var att big boss var där. Han var där igår också. Jag hade förväntat mig något. Jag vet inte vad. Han ringde innan och frågade om han kunde sova hos mig. Jag sa att han nog skulle ta in på hotell. Han ville att vi skulle ses och prata ut. jag skulle ut och supa mig gumsjuk med 20 snickare. Jag vill nog inte prata mer. För jag vet redan vad jag vill. Att jag inte vill. Men jag kan inte säga det. Jag kan verkligen inte göra slut. Jag tyckte jag var duktig som lyckades göra det en gång. Måste jag verkligen göra det en gång till?

För fines skull

skriver jag en lista trots att jag egentligen hatar dom.

Fyra jobb jag har haft i livet:

låssmedslärling
telefonkundtjänst
slipsförsäljare
äggpackare

Fyra platser jag bott på

Svedmyra
London
Rom
Melbourne

Fyra tv-serier jag gillar

L-word
Simpsons
Scrubs (som vissa dissar, men fan vad jag gärna skulle gifta mig med ledfiguren. PRECIS min typ)
Big bang theory

Fyra platser jag varit på semester

Kiev
Hong Kong
kanarieöarna
skottland

Fyra ställen jag hellre skulle vara just nu

ehm... jag har faktiskt ingen lust att vara någon annanstans just nu. Jag sitter i min favoritfåtölj bredvid varma elementet och tittar ut över regnig gråtrist gata samtidigt som jag lyssnar på min stulna diskmaskin som rytmiskt gör rent allt jag smutsat ner. Min sidekick är på väg över och vi ska svulla och kolla på chickflick som jag köpte för 19 kronor på willys. Men fyra ställen jag vill åka till inom ett år?

NYC
Dubai
Sydafrika
Amalfikusten

Jag håller just på och övertalar sidekick om vilken bra ide dessa resor är. Åtminstone två kommer nog att bli av.

Fem tecken på att jag var alldeles för full igår.

1. Jag vaknar av att jobbet ringer och undrar om jag är vaken. Kl 09:40

2. Katten ropar i köket för att han inte fått mat.

3. Bredvid toaletten ligger följande i en prydlig hög: Skor, jeans med korvade strumpor och trosor i. Hemnycklar. Bh och tröja har jag ännu inte hittat. Jag är naken.

4. Jag är tvungen att leta efter datorn i en kvart innan jag hittar den. Under huvudkudden.

5. Jag vill ha pizza. NU!!!!

Vad fan sa jag till dom igår egentligen? Ångest.

En liten stund var dom fyra...

Nu är dom tre igen...

Det som förvånar mig mest är inte min egen indifference. Utan det faktum att alla hör av sig ungefär samtidigt. Det stärker min tro att människan är programmerad efter solen och månen och längtar efter närhet ungefär samtidigt på dygnet/veckan/månaden.

I övrigt tror jag att jag ska påbörja mitt eget lilla bachelorette och rösta ut en i veckan. Men om jag ska fortsätta ta in en ny i veckan så kommer det bli neverending story.

Fast det är det ju redan. Mitt liv alltså.

10 år har gått

För tio år sedan dog min mormor.

Det var ungefär nu på året. Hon hade inte lämnat sängen på länge och hennes hudfärg blev alltmer gul. När levern slutat fungera händer det tydligen. Jag hade just tagit studenten.

stod i hennes sovrum med min vita klänning och champagnestinna ögon. Blommor runt halsen och vännerna utanför. Det var den dagen hon inte kunde ta sig ur sängen mer. Liemannen väntade på balkongen. Blommorna morfar plockat torkade i sin vas. Klockan slutade slå. Mormor hade makt över tingen. Över bingolotten med hennes personnummer till lottnummer. Den som morfar vann 1000 kronor på och aldrig löste in.

Ibland saknar jag henne fortfarande så det gör ont.

AAARGHH!

Det finns få människor som kan framkalla ursinnig, vettlös vrede i mig. Jag tycker själv att jag har ganska bra tålamod... Förutom när jag har mina redhaired moments... Och när Linda Skugge är på tapeten är hela livet rödhårigt för mig.

Häromdagen drabbades jag av en knäpp på ICA och köpte en jävla tjejtidning (vad fan e upp med tjejtidningar egentligen? Nu såg jag en som verkade ha artiklar om karriärkvinnor och samarbete med E24, det måste betyda bra, tänkte jag. Kanske lite mer girl power liksom och inte lika mycket gud hur ska jag bete mig för att han ska vilja knulla mig liksom. Tänk vad jag inte visste att jag skulle bli arg. Igen. Suck.) och i den jävla tjejtidningen är tydligen Linda Fucking Skugge kolumnist. Och jag vet inte vad det handlar om. Jag har alltid hatat fucking Skugge, men inte lika mycket som nu. Hon kallar sig feminist, men jag misstänker att det hon håller på med är att beklaga sig över att livet är jobbigt och anledningen till det kan ju verkligen inte vara att det är hennes eget fel. Newsflash! Du är inte den första personen i världen som haft det svårt! Eller som haft barn! Eller ett jobb! För det handlade hennes kolumn om nu. Hon kan tänka sig rösta på Marit Paulsen i europavalet. Inte för att hon har bra åsikter. Inte för att hon tillhör ett parti fucking skugge stöder. Inte för att hon visat brösten i pojktidning eller vilken jävla annan anledning som helst som jag FAKTISKT kan tänka mig godkänna. (för jag godkänner nästan vad som helst bara det är sagt med humor)

utan för att Marit har 10 barn. Tio barn. "Tio små ädelstenar" skriver skugge. Och en kvinna som har tio barn har tydligen alla kvinnors erfarenheter gånger tio och måste förstå alla kvinnor. Hon måste alltså vara den enda som förstår Skugge. "För kvinnor är familjen själva livlinan. Meningen med livet"

Jag säger visserligen inte emot. Familjen kanske är meningen med livet. Inte för mig och alla andra som inte har familj. Men för dom som har det. Men det jag för mitt liv inte kan förstå är varför familjen skulle vara mindre mening med livet för ALLA män? Och hur kommer det sig att dagens feminist-Skugge drar tillbaka jämställdhetsdiskussionen med säg 2 decennier?

Hon lyckas också kläcka ur sig att Annika Östberg ska släppas ut nu när hon är i Sverige. Inte för att hon är oskyldig. Utan för att hon är kvinna och måste få träffa sin son och sin mamma.

What?

Alltså jag menar...

What?

the thief

Jag trodde jag hade lyckats sno till mig en bättre begagnad diskmaskin från jobbet.

Det visade sig att den är sprillans. Aldrig använd... Ibland har till och med fånar som jag tur.

Blommor vid min dörr

"Alla tjejer förtjänar att någon gång få blommor. kram Big boss"

En gång råkade jag säga till big boss att jag aldrig fått blommor. Så han skickar blommor till mig efter att vi gjort slut (eller vad man ska kalla det om man setts tre gånger...) Jag fattade förstås en misstanke och sköt upp det där med att ringa och tacka för blommorna. Han hörde av sig senare på kvällen och frågade om jag fått dom. Ville bara vara lite omtänksam. Fin kille liksom.

Han följde upp med ytterligare ett samtal några öl senare. Tydligen saknar han mig och vet inte riktigt vad han håller på med. Jag vet inte heller vad han håller på med, för jag tror inte att han har ett val i frågan. Men det gör allt lite ont i hjärtat. Och blommorna luktar gott i mitt kök...

Har du bestämt dig?

Jag tror att jag har det nu. För att byta jobb. Plötsligt insåg jag att jag inte ens är arg på jobbet längre. Inte arg? Det betyder att det bara finns likgiltighet kvar, och då är det dags att byta. Då finns det ju bara en sak att bestämma kvar. Nämligen till vad.

Ska jag återuppta min gamla dröm om att bli författare? Köpa ett hus vid havet och skriva smäktande kärlekshistorier?

Nej, det går inte. Jag har inte råd att köpa hus och inte jobba. Plus att jag är en skitdålig författare så det skulle inte komma in några nya pengar någon gång snart. Jag skulle inte heller kunna försörja mig på någon annan form av konstnärligt yrke (även om jag LÄÄNGTAR efter att få uttrycka mig i andra ord än "Kan du förklara den här kostnaden?") för att jag har noll tålamod med frilans. Tacka vet jag hard cash in på kontot varje månad.

Så det blir nog till att hålla sig till manliga industrier. Några tips på vilken av dom jag ska ge mig in i? För det är nu dags att hitta någon ny.

Idag är en fantastiskt bra/dålig dag

1. Jag har gjort slut med big boss. Han förde det på tal. Hade märkt att jag var tveksam. Det känns bra. Vi är vänner. Tror jag. Vi kom överrens om att avståndet var dödsstöten. Suck. Jag känner mig lessen och lättad inombords. Det blev inte så jobbigt. Men som vid varje breakup så saknar jag det där jag inte har. kärlek. Det gick inte den här gången heller. Suck.

2. Det är strömavbrott i blåklockan. Jag trodde proppen hade gått men sen såg jag att hälften av alla grannar stod på balkongen och tittade på husen runtomkring. Ingen kan kolla på tv. Några öppnade en öl och började prata över balkonräckena. Tänk vad som skulle hända om vi aldrig mer hade ström. Kanske skulle man få några nya vänner. Jag hoppas strömmen går igång snart så inte alla mina grejer i kylen förstörs.

3. Det är mors dag. Min relation med min mamma är så frostig att jag skickade ett sms. Jag saknar min mamma.

4. Det har varit fantastiskt väder idag. Sommaren är här. Igår gick jag stan runt i flipflops och har idag kramp i vaden som tack. Flipflops älskar inte mig som jag älskar dom.

5. Jag har nog bestämt mig gällande mongot. Jag vill ha honom så det gör ont när jag tänker på det. När jag inte tänker på det känns det inte alls. Jag ska sluta tänka på honom. Han har fortfarande noll självinsikt. Jag skulle vara extremt olycklig med honom.

6. Tredje killen jag träffar har varit singel i 4 veckor och är inte alls redo för ett förhållande. Han tror nog det, men jag tror inte det. Vi får väl se vad som händer, men jag misstänker att inget kommer hända.

7. Imorgon ska jag jobba. Igen. Hur mycket ska man behöva göra det för att bli ekonomiskt oberoende? Jag börjar lessna nu.

8. Jag har gått upp ett halvt kilo igen. Suck.

Livet är ett ständigt vägskäl

Efter en lång promenad med sidekick kommer jag hem till ett missat samtal från big boss.

Jag borde väl ringa tillbaka. Jag gissar att han kommer vilja hälsa på inom ett par dagar. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är mållös. Kall. Vill inte vara ensam och därför känns det inte helt farfetched att jag kommer säga ok. Men det finns också risk för att jag kommer behöva ha det. DET. Snacket. Som jag nog redan har sagt till honom. Fast i andra ord än dom riktiga. Mellan raderna. Jag tror inte killar fattar sånt. Så egentligen har jag nog inte sagt någonting.

ensam är stark?

Plötsligt inser jag att jag just nu träffar tre män. TRE! Men det känns som att jag träffar ingen. Mongot Han har makten att såra mig och jag vet att han kommer göra det. Förr eller senare. Jag kan inte fortsätta med honom. Jag tror inte att jag kan det i alla fall. Än så länge är jag inte i fällan. Än så länge klarar jag mig utan honom. Big boss hör av sig varje dag. För jag har inte sagt det till honom än.

Imorse vaknade jag ensam. Fågelkvitter och solsken. Jag åkte till willys ensam. Handlade för 1400:- Hade täckning på kortet trots att jag alltid blir nervös. Gick på Jula ensam. Sökte bra förvaring för mina vinterdäck. Om jag hade en man kunde han ta det ansvaret. Men det har jag inte. Och dom hade ingen hylla.

När jag kom hem sken fortfarande solen och rastlösheten spred sig i kroppen. Med ständigt sällskap blir det svårt att vara ensam. Jag övertalar mig själv att det är ok ändå. Jag kan strunta i att det känns jobbigt. Jag kan stanna hemma ändå. Sitta ensam på min balkong och läsa en bok. Dricka kaffe. Jag kan. Jag är inte rädd.

På väg hem?

I onsdags kastade jag mig spontant iväg mot oanade mål. Så fort jag slutat jobbet styrde jag kosan mot byhåla där big boss bor och spenderade nästan ett dygn med honom. Jag fick ett par timmar på mig att tänka. Himlen var blå, utsikten vacker och längs vägen byttes ångesten mot ro. Förr eller senare kommer jag komma på vad jag vill....

När jag kom fram bevisades det. Han är trevlig. Vi har mycket att prata om. Han gillar mig. Men han har det också extremt karligt inrett. Möbler som inte passar ihop, ett tomt kylskåp. Jag kanske är dum, men jag tycker sånt är så extremt osexigt... Plötsligt ville jag inte hångla längre. Jag ville inte ha hans händer på min kropp. Jag vill inte bli tillsammans med en trettifemåring som i sin lägenhet är nitton. Och han gjorde ganska klart för mig att han gärna gör som jag vill. Om jag bestämmer det så blir vi tillsammans. Om jag bestämmer det flyttar han till Stockholm. Om jag bestämmer skaffar vi barn, han går ner i arbetstid och slutar vara arbetsnarkoman.

Om jag bestämmer...

För två år sen gjorde jag slut med mitt sista ex. Vi kan kalla honom Stålmannen. Inte för att han någonsin räddade mig utan för att han kom när jag kallade och besvarade mina känslor om jag bad honom. Som Clark Kent försökte han aldrig erövra mig. Han tog bara godmodigt emot det jag gav honom och ansträngde sig för att göra som jag ville. Jag bestämde. Som vanligt.

Passus: Om man har ett jobb som innebär att man tar tiotusen beslut om dagen och alltid bestämmer över andra så är det ganska skönt om man får komma hem och någon säger "ikväll ska vi ha så himla trevligt. Jag har planerat allt" och jag slipper tänka på en enda grej förutom att se lite fin ut och vara på rätt plats i rätt tid. (Jag undrar om jag är som dom där på kanal5s outsider som jobbar som höga chefer och på fritiden vill vara maktlösa till den grad att de tar på sig lädermasker med dragkedja för munnen och åker hem till sin domina och städar och sover på en liten matta utanför hennes rum? kittlande tanke)

Stålmannens ide om omtanke var att säga "ikväll är din kväll. Du får bestämma exakt vad du vill göra!" och jag ville skrika "VAFAN. Jag bestämmer ju ALLTID annars vad jag vill göra... Kan du inte bara sluta ge mig ansvaret för vår kväll tillsammans"

Jag tror att big boss är likadan. Han har hintat att han vill ha en lite dominant kvinna som tar initiativ eftersom han bestämmer så mycket på jobbet.

och ja... nej...

jag tror inte det här kommer gå...

Världens kanske sämsta film

Jag har just sett Highlander 2. Redan efter tre minuter insåg jag att den antagligen kommer vara den sämsta film jag någonsin sett. Efter hela insåg jag att jag hade rätt.

Och ser det inte lite ut som att dom vill hångla med varann på den här bilden?

Har ni tänkt på att...?

Sexuell upphetsning för en man är att faktiskt vilja tränga in i en annan människa. Dom har liksom könet på utsidan.

Det är jättekonstigt.

When fun comes to fun.

Min sidekick var på dejt med en man för ett tag sen. Han skulle låna toaletten hemma hos henne innan han gick hem. När han kommer in utbrister han "Jag har varit här förut!! Jag känner igen mig jättemycket"

Nu tänker du något i stil med "ah, han kände nån som bodde där innan, vilket sammanträffande" eller "ah, tänk om han själv bodde där innan! Vilket sammanträffande!" Men nej.

Jag och sidekick hade efterfest med honom och hans vän. För mer än ett år sen. Vi hittade dom utanför sunkig söderkrog en av årets bästa dagar, en av årets mest osminkade dagar. De träffades igen på internet. Kände inte igen varann.

Då blev sidekick raggad på av hans kompis, och jag fick massage av honom. Lyckligtvis hände inget mellan någon. Nu kanske Gud (eller vem som helst) säger att de får en chans till.

Att våga eller inte våga

Nu vågar jag inte skriva om det som spelar roll längre. För tänk om fel person läser. Jag har ännu inte bestämt mig och det kommer antagligen inte bli något av något. Men jag vet att om jag skriver om det så kommer det antagligen bita mig i rumpan. Jag läser ständigt om andra som blir hittade. Andra, som inte är så öppna som jag med vissa saker. Den som känner mig skulle genast veta vem jag är. Det känns som att det är så viktigt och jag vet inte hur jag ska hantera det. Skräcken. För att bli sedd. Inifrån.

Varför?

störd?

Förstörd...

körd...

Terapeutisk promenad

Jag behöver tänka. 5000 steg tar mig till ett ställe jag aldrig varit på förut och jag inser att jag är vilse. Jag lägger mig på en bänk i solen och lyssnar på två låtar innan jag ställer mig upp och bestämmer mig för att gå åt ett håll. 500 steg till och jag är tillbaka där jag började.

Jag har förresten gått ner 2,9 kg nu. Ganska duktigt med tanke på att förra veckan helt gick åt till konferens och semester (=mycket sprit och kakor)

Fridens på er

En lördagkväll...

... vaknar jag av mobiltelefonens ilskna ringsignal... Paniken sprider sig

-var är du kompis?

shit, jag är sen.

-eeeh... jag eh...

-Är du i blåklockan?

-Jaa...

- Vad ska du göra?

-Jag... jag...

- Ska du komma till söder och dricka öl?

- Jag kan inte jag ska...

Vad ska jag? Vilken dag är det? När skulle jag vara där?

Men vafan. Jag ska ju ingenstans. Jag ska kolla på zuperzebran och gå och lägga mig tidigt efter mina eskapader.

Jag lägger på luren, brer nutella på en smörgås och häller upp ett glas vin. Förbereder mig för att lipa som brudjävel till barnfilm.

Ytterligare bevis på att Frida är psykopat

Klockan 23:30 sitter jag i taxi tillsammans med den vackraste man jag vet. Han håller min hand. Berättat att han kollat på facebook om jag skulle komma. Inte hittat mig. Inte tänkt mer på det. Jag berättar inte att det var just därför jag inte anmälde mig på facebook. jag såg att han skulle komma och jag ville inte vara en faktor i det. Han säger att han blev jätteglad över att se mig, jag visste redan, jag i hans ögon att han inte såg någon annan efter att han sett mig.

Vi har försökt två gånger förut. Två gånger har han dumpat mig. Varför skulle det vara annorlunda nu.

Väl hemma hos mig ligger vi i sängen jag bara timmar innan delade med en annan man och dricker vin. Jag tänker på dig ibland. börjar han försiktigt. Efter en stund hånglar vi och han börjar nästan gråta. För att han saknat mig. För att han insett att han behöver ett förhållande. För att han inte förstår varför han dumpat mig. För att livet är hårt och han har det svårt.

Ville jag det här? Visste jag att det skulle bli så här? Hade jag verkligen tänkt innan att det här skulle hända?

Jag hade tänkt på det innan. Jag hade förberett mig mentalt på att han kanske skulle följa med hem när jag borde förberett mig på att säga nej. Gjort mig stark. Istället var jag svag.

Efteråt har jag hans sovande andedräkt i nacken och blicken fäst i väggen. Kvällen innan låg jag här med big boss. Då somnade jag fort. Sexet var inte hälften så bra, men jag var trygg och han är bra. Med mongot är jag tillfredsställd och klarvaken. Stirrandes in i väggen. Vill fly från min egen säng. Vad handlar det om? Jag trodde sexet skulle vara rått och samtalet kort. Istället ville han älska och prata ut. Och ses igen. Och han känns annorlunda nu. Nedbruten och på väg upp. Redo för ett annat liv. Mer ödmjuk. Inte samma womanizer som förut. One too many makes it hard it could be easy. Förut sjöng Britta om honom, nu sjunger hon om mig. När jag följde honom till tåget pratar vi om självhjälp och förhållanden. Jag säger att jag är redo för det nu. Att han är speciell för mig men att jag inte vet om jag kan lita på honom efter vad han har gjort. I huvudet undrar jag hur jävla korkad jag egentligen är. Jag tyckte han kändes annorlunda under andra försöket också. Jag hade fel då och jag har antagligen fel nu.

Korkad och svag. För mongot som delat min säng och min dusch och för en natt: mitt liv.

Två dygn som känns som en livstid.

När jag var på konferens häromveckan råkade jag förföra mr big boss på systerföretaget. Eller ja. Råkade...? Råkar gör man när man snubblar i trappan, spiller sin öl eller kommer försent till ett möte. Frida gjorde följande:

Börjar försiktigt med att högt över middagsbordet klargöra sin singeldom så att alla kan höra

Blir full

Ramlar på bowlingbanan och glider ut i oljan halvvägs längst banan (hade förresten tänkt använda den klänningen ikväll, kanske dålig ide)

Ger honom en "sexig" high five *skäms*

Tvingar honom att följa med järngänget på några extra nödvändiga öl efter att alla seriösa människor gått hem.

Gör sitt första move, armkrok under vinglig gång på småstadens kullerstenar

Andra movet. Luktar på hans rakade huvud och berättar för övriga gubbar att hon aldrig luktat på ett så gott huvud förut. (by god, jag älskar ju tjockt brunt hår. Kan jag sluta ljuga??) Big boss verkar inte helt obekväm.

Tredje movet. Lägger handen bredvid hans på soffan.

Fjärde. Tar hans hand lite diskret (har insett i efterhand att diskret inte går ihop med bord med glasskiva)

Femte. Lägger hans hand på sitt knä. Inbillar sig att han gjort ett närmande.

Sjätte. Släpar med honom till hotellobbyn. Åker upp i hissen med en av gubbarna och ropar ytterligare diskret ut sitt rumsnummer medan dörrarna stängs.

Jag är fortfarande förvånad över att jag slapp sova ensam den natten. Jag är ännu mer förvånad över att ryktena på jobbet verkar vara obefintliga.

mystik

Antingen har det slagit slint för halva Sveriges manliga befolkning eller så är jag jävligt snygg just nu.

lagen om all jävlighet

hur kommer det sig att man alltid får ligga när allt som kan vara orakat är orakat, veckan precis passerat pms och det ser som jävligast ut hemma? Jag bara undrar...

killar och frågetecken

Han svarade, trots avsaknaden av frågetecken. Han inkluderade ett frågetecken: hörs och ses framöver?. Det tog mig 45 minuter att formulera ett svar. Fyrtiofem. Antingen har jag problem med hjärnan eller så är jag sjukt intresserad av den här killen.

ödet vs tillfälligheter

Jag skickade ett sms. För ungefär en halvtimme sen. Det var ett sånt standard: Tack för senast hoppas du har en bra helg. Noll frågetecken. Mest för att jag i min forskning kommit fram till att män känner tvång att svara på frågor, men annars bara svarar om de faktiskt är intresserade. Jag kan ha fel, men jag lever ändå efter min regel. Jag har också läst klart min existensiella bok. Kvar är bara den där konstiga känslan.

För ungefär två år sen dejtade jag en kille som heter Anders. Anders kom aldrig att spela mer än en biroll i mitt liv. Vi träffades kanske fyra gånger och när vi sågs bjöd han på middag och vin och sen spelade vi guitar hero innan han förklarade att han älskar att tillfredsställa kvinnor. Dessvärre var han ganska dålig på det, så trots att han gärna ville fortsätta för evigt så gjorde det mig inget om han slutade. Men jag var ändå intresserad av Anders. Om det var för att jag kände mig ensam eller om det faktiskt var någonting med honom vet jag fortfarande inte. Anledningen till att jag slutade vara intresserad av honom var för att han en gång inte svarade på ett sms. Vi hade skickat lite fram och tillbaka och så plötsligt svarade han inte. Först tyckte jag att det var konstigt. Sen fick jag lite ångest (är jag för fet? Tycker han jag är för okvinnlig? Var det något jag sa?) men tvingade mig själv att inte höra av mig förrän han hade svarat. Det gick flera dagar utan att han hörde av sig och under den tiden gick jag igenom det dåliga självförtroendet, ilskan och sen började jag komma över honom. Då fick jag veta att det var något konstigt med min telefon och att den inte tog emot alla sms. Den skickades på service. Anders hörde av sig igen och undrade varför jag aldrig hade svarat. Vi träffades igen, men trots att han aldrig hade dissat mig så var känslan av att han hade gjort det alldeles för verklig och jag kunde inte bli intresserad igen.

Nu undrar jag om det var ödet som spelade in eller om jag kunnat vara lycklig tillsammans med Anders och vi hade haft 3 rödhåriga barn i ett hus någonstans närmare Bromma bara jag hade behållit min gamla telefon som var pålitlig som tåget. Eller var det tvärtom, missade jag mitt livs kärlek på grund av en tillfällighet? Och hur många gånger har det egentligen hänt?

jag håller i makten

Jag fick hans visitkort igår. Han fick inte mitt. Jag är alltså den med makten att höra av mig. "om du skulle vilja ringa" sa han. Det vill jag ju inte. Jag vill skicka ett sms. men man borde kanske ringa, det är kanske så man gör när man är vuxen. Jag vill höra av mig, men jag vet inte hur. Och skulle alltså kunna bara strunta i det. Låta det rinna ut i sanden och allt skulle vara som vanligt. Jag vet inte varför jag är sån. Men det är ju lättaste vägen ut.

The end of Mr Y

Är den bok jag är besatt av just nu. Det är ganska spännande hur många böcker med existensialism i formen av matrix som ploppar upp i min bokhylla. Den här boken är bättre än matrix. Den knyter ihop historien bättre. Jag antar att det är dagens teknikkunniga filosofer som öppnar världen på ett helt nytt sätt. Bibeln besvarar ingenting, Gud är död. Nu uppfinner vi Gud på nytt och svarar på allt det andra.

I alla fall. I en del av boken tas frågan "Vad är tankar gjorda av?" upp och gör en halvt vansinnig jämförelse mellan tankar/världen och en värld byggd i en dator. Om jag bygger en by med människor och träd i en dator med stor hårddisk och programmerar människorna att tänka själva med hjälp av språk och information som jag matat datorn med, vad är då den människans tankar gjord av? Jo, samma sak som alla andra saker i den lilla byn, ettor och nollor. Och om tankarna är gjorda av samma sak som allt annat så försvinner det inte, det lagras i hårddisken som programmeras om en aning efter varje tanke varje liten datormänniska tänkt. Mer minne tas upp. Om man då tänker att allt i den fysiska världen är uppbyggda av samma sak, elektroner och protoner, så borde våra tankar också vara gjorda av dem. Och som träd och människor aldrig försvinner utan sakta bryts ner och blir till något annat så borde också våra tankar inte försvinna bara för att vi tänkt dom.

Jag blir lite knäpp av att läsa sånt här, besatt knäpp, så jag kan inte sluta.

seg

Jag vaknar efter att ha sovit på soffan en ganska lång stund. ont i huvudet, munnen, kroppen... Känner mig lite sliten efter natten kanske. efter veckan. har läst en bok nästan hela dagen och är nöjd med det. klockan är 6 och allt jag ätit är lite frukost. och jag är nöjd med det... det blir nog en ensam hemmakväll ikväll. ingen har hört av sig.

och ja, jag är nöjd med det..

the wind of change

utanför visslar vinden i kattnätet. Träden ramlar nästan omkull och grannens svarta sopsäck som en gång täckt en grill på en balkong viner förbi. Min balkongmatta ligger nere på gården. Jag måste gå och hämta.

Idag har jag gått ner 1,9 kg. (eller ja, inte just idag, men fram tills idag sen jag bestämde mig). Snälla katten har haft ner rullgardinen i sovrummet. det är allmänt stökigt och jag har just följt en kille till tåget efter att ha tagit med honom hit från krogen igår. Han jobbar på det företag där red jobbade förut. Vilket antagligen betyder att dom känner varandra. måste kolla linkdIn.

monster

Hans skrik skär genom natten. Väcker döda till liv. Skapar längtan i lugnet och oro i stillheten. Mina nyinköpta solcellslampor lyser svagt i mörkret. Klockan slår tre. Jag har sovit två timmar och jag stirrar i taket med blodsprängda ögon. Tänker... om jag ligger kvar så kanske det snart går över. Han kanske somnar? Han lugnar ner sig och allt blir bra igen... Men så blir det inte. Monstret vrålar och när jag ignorerar börjar det möbleras om i vardagsrummet. Böcker puttas ner från bokhyllan. Ficklampan åker i golvet med ett kras. Det går inte längre. Jag kommer mörda honom om det här fortlöper.

När kvällen kommer försvinner han bort i en vit volvo och jag är ensam kvar med den snälla katten. Snälla katten kommer kanske sakna sin vän för mycket. I så fall vet jag inte vad jag gör. Om inte så kommer jag nog försöka ge bort den andra. Hitta åt honom ett hem där han kan trivas. Vissa är ju bara inte gjorda för att bo i lägenhet.

statusrapport

Ett och ett halvt kilo har jag gått ner den senaste veckan. jajje. *stolt* four and a half to go. jag snittade 8000 steg om dagen under samma tid, det skulle ju vara 10000... men man kanske inte får pressa sig själv för hårt. Tvålen är inte slut och den luktar fortfarande gott.

Meanwhile. Har utvecklat crusch på två män på jobbet. En vet ni om sen tidigare. Superunderbar hunk som fyller 22 i år. Tjugotvå!! inte ok. Men jag kan inte hjälpa att jag vill trycka min kropp mot honom varje gång jag ser honom. Han ser mest oförstående ut. Lyckligtvis ska han sluta och börja plugga snart. Den andra cruschen är lite mer seriös. Där kan man snacka om klicket! Jag är så attraherad av honom att jag till och med rodnar när jag pratar med honom på telefon. Ibland tycker jag han verkar som att han också är lite störd. Men det kan ju vara för att jag beter mig som ett MONGO. Han är dessutom lika gammal som jag och alltså lovlig. Men egentligen inte eftersom jag ska bossa över honom och jag vill inte få ryktet om att vara predator som utnyttjar män i beroendeställning av mig. men jag lämnar det öppet.

I övrigt. Borde städa. Vill göra mig av med min ena katt men tampas med skuldkänslor över det. Alternativet är att ett päron tar båda, men jag är ju så otroligt kär i den andra katten. Vill inte bli av med båda. Men dom är ett team. Det skulle antagligen inte fungera att sära på dom. Trött på att jobba. Inte för att något egentligen är dåligt just nu, men jag vill vara ledig. Läsa böcker. Gå långpromenader. Lyssna på musik och hitta mig själv igen så jag slipper ha ångestladdade drömmar varje gång jag druckit alkohol. Och jag skulle gärna vilja att den där frågan slutar upprepas i mitt huvud : "is this all there is?"

Störd i största allmänhet

Jag vaknade kallsvettig och torr i munnen. Ångestklump i magen och igenklistrade ögon. Trodde det var sant. Igen och igen såg jag framför mig hur jag greppade spritflaskan alldeles för hårt och ingenjörsringen trycktes ut, blev platt, tappade sitt mönster. Och jag tog den till affären på östermalm där jag en gång köpte den och pratade med den tjocka kvinnan med plastörhängen som meddelade att det var kört, den kan lagas och bli normal, jag får behålla den som den är.

Det kanske låter sjukt, hur vaknar man kallsvettig av det? Its just a fucking ring. Men för drömtyderskan i mig är det en enkel fråga att besvara. Någonstans känner jag att jag genom min vårdslöshet förstör det jag kämpat för i massor av år. Det är något jag missat.

Det nedvärderande mailet

Förresten väntar jag nu på det nedvärderande mailet. Det där han från igår skriver att jag är en trevlig tjej med många fina sidor men att han inte kände klicket och kärlek ska vara något stort och hoppas du får ett fint liv. Anledningen till att jag väntar är för att han är en sån fin kille. En snäll trevlig person som inte vill någon något illa och därför kommer vilja göra det snällt för tänk om vi stöter på varandra igen då vill han inte skämmas.

what is wrong med att bara låta det rinna ut i sanden?

Och vad är det för fel på mig som tror att jag känner alla människor trots att jag faktiskt inte gör det? jag antar att det egentligen bara är en liten vadslagning med mig själv. Vad vinner jag? jag får gå och lägga mig tidigt

Blogging

I allmänhet verkar det som att människor tröttnat lite på sina bloggar just nu. Det uppdateras sällan och jag känner mig likadan. Kanske är det våren och solen som förminskat längtan efter att dela med sig av saker, kanske finns det bara inte så mycket mer att säga.

Jag var på en internetdejt till igår. Jag har gått ur det där hela shebanget, men hade kvar en kontakt att träffa. Han var perfekt. Såg bra ut, var trevlig, hade samma värderingar som jag. Gav intrycket av att vara fantastisk i sängen. Sådär som att jag bara vill kolla om det faktiskt är så. Men det berömda klicket infann sig inte. Och jag tror han kände likadant. Frid och fröjd kan man tycka, men såna dejter ger mig alltid lite existensiell ångest. Varför är det så trevligt om det inte är till någon nytta? Varför? Och varför drack jag tre glas vin och blev full och drömde mardrömmar och sov extremt lite och mådde illa på jobbet hela dagen om jag ändå inte ens kommer få ligga för det? Jag är krass, jag vet. Men vad fan är poängen egentligen? Antingen är dom cepen eller så är dom jättebra och ingen av gångerna känner jag sparks. Kanske är det jag som har fel inställning. Igår hade jag till exempel haft en ganska dålig dag innan. Med hassel om de stulna sommardäcken och katter och föräldrar som beter sig som dårar trots att dom bprde vara för gamla för det och tack vare det missade jag tårta hos kära vänner jag träffar alldeles för sällan. Jag var helt enkelt inte i mitt esse. Kanske var det därför det inte blev några sparks. Kanske är jag bara en bitter och tråkig person som är svår att bli kär i just nu. kanske...

I don't usually do this

men jag var bara tvungen just nu. Den dök upp i lägenheten där jag befann mig igårkväll och den är bara... så fin på något sätt...

Löften

Den här veckan har jag ingått en pakt med mig själv och lovat mig själv tre löften för min framtida och nutida hälsa.

1. Jag ska gå ner mina fucking 6 kilon som jag pratat om sen tidernas begynnelse. Dom som jag alltid anklagar för att jag blir dumpad. Dom som får mig att känna mig liten fastän det är just tvärtom dom gör mig. Det började i måndags. Jag laddade ner viktväktarnas viktminskningsprogram och har följt det nästan strikt. Igår morse hade jag gått ner tre hekto och hoppet står högt.

2. Jag ska alltid ha god tvål och handkräm hemma. Den är dyr, men det luktar så gott och jag är så less på icas söta handtvålar och apotekets sterila handkrämer och jag hatar när det är tråkigt att tvätta händerna men ändå göra det för att man måste för att det är äckligt annars.

3. Vi har tillsammans med 50000 andra företag dragit igång stegtävling på jobbet. Jag ska ta tillfället i akt och gå 10.000 steg om dagen. Och jag ska hålla det. Och må bra.

Får se hur det går med det.

voyeur

Jag har upptäckt att jag alltmer betraktar mitt liv som om jag är författaren av det.

Som när jag gick till tåget iklädd mitt nya glansiga läppstift och högklackade skor och en kille som knappt kan ha varit mer än 20 år ropar HEEEY BABE efter mig och jag känner mig inte förvånad även om jag efteråt undrade vad han egentligen menade med det. Drev han med mig för att en så gammal kvinna som jag poppar till sig med lite glansigt läppstift? Jag bestämmer mig för att han tycker något positivt för han är själv väldigt piercad i hela ansiktet och bär på en lila påse som klirrar och han gick framåt med en tjej som uppenbarligen var en bra vän till honom. I mitt huvud är scenariot stort och långt och fullt av detaljer.

Som på vägen hem då jag tittar noga hur jag ska åka för att komma snabbast och blir sedan distraherad av en gammal gymnasievän och hans tjej följt av några småkillar som härmar vad vi säger och sedan skickar någon form av flört mot mig över tunnelbanans mittgång och jag missar att gå av där jag ska av och måste istället vänta på nästa hållplats och åka tillbaka. För i mitt huvud har jag konstruerat vad den ena lillkillen lever för liv och vilka kompisar han har. Och själv har jag ADHD och kan bara prata i enstaka stavelser.

Och på min ena sida vid middagsbordet blir jag lite förbannad på en av killarna för att han är medlem i alla internetraggningssajter som finns och har 15 potentiella dejter i sin msn-lista och sin mobil och han erkänner glatt att han antagligen inte ser skogen för alla träd och igen tappar jag tron på männen på kärleken på livet och på min andra sida sitter en annan man som har blivit tillsammans med en mus till tjej som knappt säger något och använder inget smink och på överkroppen har hon någon slags mjukiströja och han. Han sitter i kavaj och är dubbelt så snygg som hon och det ger mig hopp för annars är det alltid tjejen som är snyggare och bättre på alla sätt i alla par jag vet förutom ett.

Och trots att jag bara druckit en öl trampar jag fel i mina klackiskor och nu gör min fot så ont så ont och jag ska äntligen sova.

Byt jobb och gå vidare

Stop whining and just do it. Som jag tror att ni alla säger bakom era datorskärmar. Och därför ska jag berätta en liten historia om varför jag inte gör det.

Historian handlar egentligen inte om mig, men den kunde göra det. Den handlar istället om vänner till mig. Starka stolta kvinnor med ungefär samma yrkesutövning som jag. Ungefär samma ålder, ungefär lika utsatta.

En var den enda som inte blev bjuden på fest som företaget betalade.

En annan var den enda på kontoret som inte fick julklapp.

En tredje fick automatiskt 1000 kr mindre än man som började samtidigt. Med samma utbildning. med samma erfarenhet.

En fjärde blev inkallad från viktigt möte för att passa chefens bebis medan han gick igenom några papper.

It goes on and on.

En del av mig skriker åt mig att lägga ner, ge upp. Byt jobb och gå vidare. Välj en annan bransch, en med större tolerans. En med mindre gubbar.

En annan del av mig känner ansvar för kommande generationer kvinns. Om inte jag, som är gnällig i bloggen men stark på jobbet, sätter dit gubbarna och får dom att förstå så kanske en annan måste det. Och hon kanske är stark på bloggen och vek på jobbet.

Sen tar det emot att byta jobb, för jag kanske måste gå ner i lön, få mindre ansvar, mindre frihet. Det är lågkonjunktur därute och jag är inte en fighter. Jag klarar inte att genomlida i väntan på bättre tider.

may I ask who´s calling please?

Sen upprepade jag en konversation jag faktiskt haft idag i mitt huvud. Den uppspelades på telefon.
gubbe - Hej F, är du på kontoret?
jag - jajamän! Är du på möte?
gubbe - kom just ut. Är Kalle K där också eller?
jag - ja, han är här
gubbe - är han busy eller?
jag - ja, han pratar i telefon
gubbe - jag har märkt det. Skulle du kunna be honom ringa mig när han är klar?
jag - var det allt?
gubbe - ja, jag sitter i bilen här nu ska åka till nästa möte
jag - du... nästa gång kan du väl testa att skicka ett sms och be honom ringa när han är klar, det är ungefär samma funktion...
gubbe - va?
jag - ja, jag tycker det är lite oartigt att anta att jag inte har något bättre för mig än att vidarebefordra meddelanden mellan dig och kalle k
gubbe - va? men, asså, det är ju lite irriterande att det varit upptaget hos honom en stund nu
jag - jag förstår det. Men det gör inte mig till hans sekreterare. Eller din.

JaG GÖR INTE SÅ MOT DIG!!! motherfucker.

jag har inte sagt motherfucker på åratal. Jag sa det inte nu heller. Jag tänkte det i huvudet. I huvudet hade jag också ett automatvapen och sköt sönder hans kontorsstol så han skulle få sitta på golvet nästa gång han kommer in på kontoret. Men det hände inte nu.

Insomnia

Efter bara två timmars sömn vaknar jag. Väckt av en klump i magen som talar om för mig att något vill ut. Något jag glömt. Något... jag borde komma ihåg... Jag ligger på rygg i sängen och har en fantasikonversation med ett antal personer i mitt liv.

Det börjar med min chef. Lönesamtalen är på gång och med tanke på att de för ungefär ett halvår sedan tvingade mig att skriva på ett avtal som har sänkt min prestationsbaserade lön med ett gäng pengar så spelar det ingen roll om jag får 2 eller 3 % lönehöjning. I kuvertet kommer endast en sänkning att märkas och det gör mig lite förbannad. Men oroa er inte, jag har fortfarande råd att mata mina katter med finaste findus. Dock försökte jag diskutera saken med min chef. För jag tycker det är konstigt att andras prestationslön höjts med typ 100% medan min sänks. Och jag fick svaret "Nu ska du tänka på att du har en väldigt bra lön med tanke på din ålder och din erfarenhet". Sen drog han någon slags harang om att han själv är bitter för att vissa gubbar i andra branscher tjänar mer än honom. Jag och min chef förstår inte riktigt varandra.

Sen hade jag diskussion med min mamma. Idag ringde hon nämligen och hintade att hon skulle vilja åka på weekend med mig någonstans. Något som hon frågade redan i höstas om vi inte kunde göra till sommaren. Jag låtsades att jag inte förstod vad hon menade och samtalet avslutades.
Nu togs samtalet upp igen. "Jag saknar min mamma, men jag vet inte vem du är. Du har behandlat mig ganska illa under årets första månader och jag vet inte om jag kan lita på dig. Jag kan inte åka någonstans med dig."

Det kändes inte bättre. Det kändes som att mamma har massor av problem som jag inte förstår men bara kan gissa och jag kommer aldrig få tillbaka henne som hon var.

Sen gick jag upp och satte mig i den kalla läderfåtöljen framför fönstret. Stirrade ut på ungdomarna som gick därnere. Tänkte på att min bror ringde mig på fyllan igår. Påstod att jag svarade på vår pappas nummer och tyckte jag var dum i huvudet som trodde att felet antagligen låg hos honom och inte hos telefonbolaget. Sen avslutade han med "kan inte du träffa någon nu? Någon riktigt snäll kille. Det skulle jag tycka var kul"

Ja, varför inte lite mer ångest. Den tackar vi för. Idag hörde han av sig och bad om ursäkt för sig själv. Någonstans förstod han att telefonbolaget antagligen inte gjort fel. Och att han sagt något aningen dumt.

Men jag älskar honom ändå. Och nu dricker jag ett glas vin för att dämpa min insomnia och för att visa för mig själv vilken fucking jävla misär jag kan ha om jag inte skärper mig.

walking down memory lane

En gång var jag i London i tio månader. I helgen var jag där i fyra dagar. För första gången sen den långa gången och däremellan har det passerat nästan ett decennium. Jag hade nog inte förväntat mig det, men minnena förstummade mig. Jag brukade finnas där. Jag satt i väggarna på mitt gamla jobb. Inget annat var samma. Personerna kände inte igen mig. Jag kände inte igen dom. Jag kände ingen lust att festa på ställen där åldern har fastnat på 23 men jag har blivit 30. På korten vi tog såg jag mycket äldre ut än förut. Age is just a number they say.

Imorgon ska jag jobba.

Vansinnesutbrott

Häromdagen mailade jag min chef och berättade att jag tycker bonussystemet på mitt jobb är skevt. Idag kom svaret

"För en person med din ålder och erfarenhet ska du vara ganska nöjd tycker jag"

Jag var tvungen att ringa upp genast och fråga, för jag undrade. Hur i helvete vågar han förringa min åsikt med min ålder? Han skrev inte lilla gumman, men han menade det. Det var inte ens det mailet handlade om, huruvida jag var nöjd eller inte...

Han menade att han inte menat det så, utan ville bara få mig att se det ur ett annat perspektiv. Och jag tror honom. Men jag vet inte om jag tror att han har det inbyggt i sitt system eller om jag tror att jag är överdrivet känslig. För någon har skrapat upp sexistsåret förut och nu kan jag inte ens röra det utan att det gör ont.

Har någon plåster?

I bilen med en bästis

"...jag kan inte bara släppa det. jag KAN inte bara acceptera, jag kan inte släppa och låtsas som ingenting. Jag kan bara inte lämna hennes slitna utseende och blanka ögon bakom mig. Jag kan inte låtsas som att min mamma inte är alkis och välja att må bra. DET FUNKAR INTE SÅ"

...

hon försökte ju bara få mig att må bättre.

suck

utflykt

Igår gjorde jag en spännande utflykt med människor jag inte umgås med så mycket. Vi kastade oss i bilen och körde tills vi parkerade och där var vi. I en främmande stad. Med främmande människor. Med en australiensisk bartender som stammade fram frågor till mig nervöst efter att jag sagt att jag bott i hans stad. På hans kust. I ett område han inte kände mycket för, men att jag kunde uttala saker på hans sätt verkade imponera...

Synd bara att han hade gräsliga tänder och antagligen var minst 5 år yngre än mig.

En kvinna i sällskapet förklarade att hon ser sig själv som 50% singel och 50% sambo, för hon håller alltid ögonen öppna för något bättre. Och raggade skamlöst på en man som var med. Jag fattar inte... Visst om man inte ser sitt dejtande som helt seriöst. Men SAMBO! hur går det till? Är man inte nöjd gör man väl slut? Ibland tappar jag bara tron på mänskligheten...

Är det ett val att leva ensam?

På senare tid har jag fått framförallt två ångestframkallande kommentarer. Den första var från min mamma

"Så Frida, hur gick det egentligen med den där Red som du pratade om förut?"

mutter mutter, han var lite långsam i starten, det blev inget, mutter

"Suck... Men Frida, nu får du allt bestämma dig... Antingen är dom för på, eller så är dom för av. Hur vill du ha det egentligen?"

Det är väl kanske inte alltid ett val? Det måste ju kännas rätt! Annars lever jag hellre själv.

"Jag vet att du klarar dig själv gumman, du har bevisat det. Nu behöver du inte bevisa det längre, varför kan du inte bara träffa någon och bli lycklig?"

Som du eller? Fuck you mama.

Den andra kommentaren kom från en numera pensionerad man som kom till kontoret och åt lunch med mig och de andra idag.

"Jag förstår inte varför det ska vara så svårt för dig att hitta någon? Du slösar ju med livet i olycklig ensamhet när du kunde leva i parrelationlig bliss"

Och framförallt slösar jag med nätterna på sömn när jag kunde få ha all the sex och middagarna som jag måste laga själv och spriten som måste drickas för att våga ragga på vältränad 18-åring på krogen.

Ibland undrar jag om det är mitt val att vara ensam. Jag inbillar mig att jag hellre är själv än med fel person, men jag kanske bara lider av falska förväntningar. Eller så kan ingen leva med mig och jag har bara inte förstått det än. Hur listar man ut vilket svar som är det rätta?

Internetdejting

Av valfri underlig anledning fick jag för mig att kärleken kanske häckar på internet, för det finns ju så många andra bra saker där... Sagt och gjort, jag hittade en spännande journalist med vardagligt men ok utseende och charmiga och roliga ord att ta en promenad med i vårvädret.

Och han uppfyllde alla fördomar som kan finnas om internetdejting. Bilden han tagit måste ha varit en lucky shot. Man ser att det är han, men kanske lite photoshoppad.

Han avslutade nästan varje mening med att stirra längtansfullt på mina bröst.

Han stirrade längtansfullt på förbispringande joggarinnors rumpor.

(for the record, jag hade typ vinterjacka på mig, det var seriös avklädning med blicken)

Han försökte hålla mig i handen

Jag tog tillbaka handen under tystnad

Han försökte hålla mig i handen en gång till

Jag uttalade att jag nog ville behålla min hand för mig själv.

Han uttalade att han gärna skulle hångla.

Jag lät tre lååångsamma sekunder passera i smärtfylld tystnad. WTF!!!!? Har människan ingen självdistans.

Jag lät honom förstå att jag hade gissat det men att jag nog står över.

Han berättade att han tycker det är mysigt att hångla och undrade om jag inte kunde tänka mig lite tongue on tongue-action trots allt.

Jag svarade att jag tyckte det var en dålig ide, men det var ju trevligt att träffas, hint hint.

Han drog en lång harang om att det kanske är en dålig ide för en bra människa som jag att bli sedd med en murvel som han.

Jag höll tyst om att jag gillar journalister i allmänhet. Sen gick jag till bilen och åkte hem.

seg i kolan

Jag är lite långsam i fingrarna för tillfället... jag är lessen, men det känns liksom lättare att tapetsera än att fundera över mitt liv och vad som gör mig lycklig...

Det fanns inget

Fan också

Nu är det jag som slutar ta åt mig personligt

Gubbdjävulen är bara typ 34 och helt korrupt. Han gick över mitt huvud och klappade mig på huvet med mitt eget jobb.

Vänner. Jag sitter nu och tittar på jobbannonser. Jag vet inte om det finns något annat jag vill göra, men jag vet inte heller vad som händer om någon sexistjävel trycker ner mig igen. Jag är typ två nanosekunder från att explodera.

hushållsetikett

Jag - Det är typ stopp i avloppet

Pappa - Men det är ju jätteenkelt! Du ser precis hur avloppet går under diskbänken, det är bara att ta bort den där brädan och ta en hink så hittar du exakt vad du behöver rensa.

Lillebror - Eller så köper du sånt där medel och häller ner i avloppet så det löses upp av sig själv.

Gissa vilket råd jag följer as we speak.

Vem jag läser?

Av någon underlig anledning så läser jag bara dom jag vet läser mig. Jag har börjat läsa andra, men jag glömmer dom någonstans på vägen, även om jag tycker deras bloggar är kul och välskrivna... Så om du läser mig och vill att jag ska läsa dig, gör ett litet väsen av dig! Jag kan ärligt säga att jag läser alla som någonsin hört av sig till mig på ett eller annat sätt...

Folk har ju alltid åsikter om katter i koppel

Undrar vad dom tycker om att jag har min katt i koppel.... - på balkongen!

Grejen är att han försöker klättra över staketet om han är lös. Har han koppel på sig sitter han snällt och tittar ut. Jag vill ju helst inte att han ska ramla ner och dö.

Samtal II

Solen skiner, fåglarna kvittrar, Frida är ute och går med medelålders kommunalgubbe hon just träffat för första gången. Mötet är nästan slut och kallpratet ska ta vid

Kommunalgubbe - Jaha, så när är det dags för dig?

Frida - För vadå? För han kan väl inte mena bebis? Jag har ju på mig massa kläder och en jacka och är allt annat än gravid

Kommunalgubbe - Ja, jag tyckte mig ana en mage därunder jackan?

Frida - Hah, nejdu, jag är bara fet

Kommunalgubbe - Hahaha... skämtar du?

Frida - Nej. Jag ska inte ha barn

Kommunalgubbe - err... ursäkta

1. Jag orkar faktiskt inte anstränga mig för att dom ska känna sig bekväma längre. Säger dom något dumt ska dom få sota för det

2. Imorgon blir det till att gå upp tidigt och jogga

Samtal

Snickare - Så, Frida, hur känns det egentligen att vara så gammal som du?

Frida - Vet du, jag tycker att livet bara blir bättre ju närmare 30 jag kommer

Snickare - Haha. det tror jag inte på. Jag har ju typ ångest för att fylla 24.

Frida - Du ska få se... Där i din ålder är det mesta ångest. Nu känns allt bara bättre och bättre

Snickare - ...Tjejer kanske blir bättre ju närmare 30 dom kommer. Men killar blir det fan inte.

Betyder det här att jag skamlöst kan ragga på 22-åringen jag har the hots för?

Sooo trött

Jag har varit ledig några dagar. Det är en kombination av det underbara fenomen vi i det avlånga landet falukorv kallar arbetstidsförkortning och slutet av semesteråret = om dagarna inte spenderas lediga ges dom ut i pengar som det dras typ 100 % skatt på. Alltså, ledig. Och jag passade på att kalla in ett par sysslolösa människor och tvinga dom att hjälpa mig tapetsera om i kök och vardagsrum.

Vilken fantastisk skillnad! Borta är det min granne kallar miljonprogramstapeterna i kissrosa (ni vet, om man ätit mycket rödbetor) och framme är något som känns mer som.... mitt! Nu är det bara sovrummet kvar. Jag vet dessutom vilken ny säng jag ska köpa. Jag längtar efter den dag jag kan krypa ner i den sängen i min ensamhet och känna att nu... nu är allt det här mitt och här är jag. Livet är ganska bra.

"Jag gillar sex"

Sa en kille som jag dejtade för ett tag sen, vi kan kalla honom mantvåpunktnoll (vilket refererar både till hans längd och det faktum att han kanske är den mest moderna man jag vet, åsiktsmässigt). Jag skrattade självklart rått åt honom:
- HAHA. Juste, för det gör ingen annan.
Well, förklarade han, det är en skillnad mellan att gilla sex och att gilla att komma.
Jag skrattade fortfarande rått i huvudet men utanpå var jag tyst.

Sen dess har jag tänkt ganska mycket på det där. Mantvåpunktnoll talade sanning. Han gillar verkligen sex. Sexet i sig, inte själva kommandet. Och jag har nog aldrig varit med någon som fått mig att känna mig så vacker och porrig och kvinnlig och jämställd på samma gång. Jag brukar säga att jag älskar att jag snart är 30 för det betyder att jag får ligga med 30-åriga män. Tänk att aldrig mer behöva hantera det hetsiga, osäkra i män som knappt passerat 20... (faktum är att i verkligheten får jag ju nästan aldrig ligga alls, men det hör inte hit) Men om sanningen ska fram så är de senare stjärnskotten på min himmel inte så mycket bättre än så. Att jag också kommer är viktigare för dom nu, men det är fortfarande samma hets. Gränsen mellan att ha sex och att inte ha sex är så stark. En lesbisk vän till mig uttryckte under sin "komma ut-fas" att det var så underbart att vara med kvinnor för att det är mer jämnt... Med män är det något som byggs upp byggs upp till något jättehetsigt och sedan tar det bara slut. Med kvinnor kan man hålla på hela natten.

Fast... det kan man ju bevisligen göra med en man också. Rätt man. En man som gillar sex. Men hur ska man hitta en sån? Dom verkar ju tro att dom gör det allihop...

När vänskap blir den rosa elefanten

Jag har en vän som jag inte pratat med på ett tag. Det är inte det att jag inte älskar henne. Men ni som är trogna läsare vet att jag kanske inte mått så bra det här året då min mamma lämnat min pappa för valfri raggare och sedan börjat bete sig som att hon skulle kunna vara alkoholist. Jag utredde knöl i bröstet. Jag har utsatts för gubbdjävular på jobbet och fått mina sommardäck till bilen snodda (nya kostar 6000. 6000!!! Fuck that thief. And not the good way) Kärleken har inte heller gått nå vidare, men det känns så futtigt jämfört med mina andra problem. Det börjar dock klarna. Min pappa mår i alla fall bra nu. Mamma verkar kunna stå på sina egna ben igen. Jag kanske får några slags pengar från försäkringen för däcken. Sommaren kanske kommer. (Jag är fortfarande inte helt säker efter nattens snöfall)

Problemet med min vän är att hon undviker att fråga hur jag mår när hon vet att jag mår dåligt. Jag vet inte om det är med flit, men jag misstänker det. Och det ger mig tankar som jag inte riktigt orkar hantera när jag redan är nere. Jag tycker själv att jag ställt upp för henne när hon behövt det. Men jag kanske har fel?

10 minuter

...tog det från inlägg om fransman till att han ringde och berättade att jag gärna får smsa, för han gillar mina sms...

Läser han det här?

Diskussion med fransman II

Han - Vilken fin balkong du har!

Jag - Jag vet, den är nästan enda anledningen till att jag faktiskt bor i den här helveteshålan

Han - Ja, den får du ta med dig när du flyttar in till mig

Jag - ....

Han - Det är sjukt, vi har så mycket som är samma. Du måste vara min soulmate.



Sen åkte han hem, skickade ett par kryptiska sms igår och har inte ens hört av sig idag. Till alla er kryptiska män där ute har jag en fråga som jag antagligen aldrig kommer att få svar på: Varför vill ni skrämma livet ur oss godtrogna människor om ni ändå inte menar det?

Diskussion med fransman I

Han - Min syster har sett bild på dig, hon säger att hon tycker du är söt.

Jag - Jaså? vad trevligt då... hon är säkert också söt...

Han - Det är så konstigt det där, varför inte tjejer kan säga att en annan tjej är skitsnygg.

Jag - haha... Tycker du det? Menar du att du ofta säger att andra killar är skitsnygga?

Han - .....

...dessutom skrämmer jag bort mig själv. Jag vill ju ha happy ending nu... Kärlek för evigt och det där. Vilket gör att jag ser en fälla i varje potentiell partner. gaaah.

Ibland vill jag faktiskt bara ta en paus från mig själv.

How to lose a guy in 10 days

Eller två...

Jag har en lenröstad fransman på ingående. Tror jag.

Efter två dagar av ständigt smsande och gulligullande och stora ord fick Frida frispel och svarade inte. När sedan han skrev en gång till och frågade om jag dött (typ, fast med fina franska accenter på mycket finare ord) svarade jag något helt annat än vad som passade till det han skrivit så han måste tro jag är knäpp.

Sen...

...sen fick jag för mig att jag inte orkar åka till stan och möta honom. Så jag tyckte att han får komma hem till mig i blåklockan.

Sen...

...fick jag ångest för att han ska komma hem till mig när jag (JU) inte vill ligga. Började således skicka mystiska sms om att jag inte vill att det ska gå för fort (mellan raderna: vill inte se dig naken, damn it) varpå han var tvungen att skriva massa pjoller om respekt och regler och varför och hit och dit och att han bara vill prata och pussas.

Nu...

...tycker jag han är en fjolla som vill P-R-A-T-A...

Finns det någon brudmanual? jag skulle behöva en på mig själv

How I feel at work

see more Lolcats and funny pictures

kulturkrock

Idag var jag och handlade på Willys i invandrartown, utanför blåklockan där jag bor. Och jag la märke till en rolig och märklig sak. Nämligen att invandrarna handlar sina varor, lägger dom i påsar och sen knyter dom ihop påsarna så jag inte skulle se skillnad på varor och sopor.

Men det var sjukt bra stämning där. Alla verkade känna varann och det var livliga diskussioner i trånga gångar. Jag saknar det där i mitt liv.

Dagens google

Någon har googlat på meningen "porrnovell kissa på sig" och hamnade på mitt inlägg som inte alls handlar om det...

Världen är sjuk. SJUK!

problemet

med mig är att jag står mig själv så fucking jävla nära.... Hela dagen har jag dansat runt som på små moln när jag tänkt på mannen från igår, och nu... nu när jag sitter hemma i mörkret så tvivlar jag... Han vill träffas imorgon, och lördag, och alla andra dagar. Och jag tycker bara om mig själv så fucking jävla mycket att jag undrar hur jag ska komma ur det...

Fast.. jag tror inte jag vill komma ur det. Det är bara någon gammal himla reflex som säger åt mig att fly innan det är försent. Han kysser som en gud. Han är rolig och tänkande och utbildad och kan tiotusen språk och är så fantastiskt osvensk och han ger mig konstant komplimanger och uppmärksamhet och lyssnar på varje ord jag säger som att dom är viktiga.

Samtidigt, i den mörka lägenheten kryper paniken på. Tänk om han vill sova tillsammans, tänk om han försöker något, hur ska jag ta mig ur, hur? (this coming from kvinnan som i sin senaste låtsasrelation mest hade ångest över att hon kvävde sin motpart med sin sexualitet. Det är komplicerat att vara kvinna. Man är frigjord och kåt och frigid och svår. Komplicerat)

Han skriver "mjuka pussar" i sina sms. Mjuka... Som jag vet att hans pussar är.

Han vill ha tre barn. Jag skämtade att ordet jämställd inte finns på hans språk. Jag skämtade men menade det. Känner skräck för att föda tre barn och förlora 6 år av min karriär. Inte nu. Inte NU. Jag vill stanna här i mitt skal. I mörkret i min lägenhet. I tystnaden efter katterna som inte finns här just nu. Som nästan aldrig finns här. Jag saknar dom, men när dom är här står jag inte ut. Tre barn. Med en ojämnställd man. Inte nu...

Men jag vet vad det handlar om. Jag är mig själv för nära. Kommer alltid sitta här ensam i mörkret. Ibland kommer någon man förbi med mörka ögon och mjuka läppar och komplimanger som gör mig obekväm och alldeles för många sms om dagen. Och jag kommer längta till ensamheten. Och förr eller senare kommer jag tillbaka till den. Det är bara att luta mig tillbaka och vänta.

Tillägg

Förresten är jag nog inte så oberörd som jag låtsas.

Eller så var jag oberörd. Jag tyckte bara att det var en bra ide att lämna mobiltelefonen i spärren till tunnelbanan och sedan inte komma på det förrän jag nästan satt på tåget och var tvungen att springa tillbaka för att hämta dem.

suck

nyss hemkommen

från en dejt med utrikisk man med mörka mörka ögon och mjuka läppar. Den här mannen är mitt sista försök på ett tag. Har jag bestämt. Om det inte blir något så ska jag leva i celibat en stund. Och det ska bli skönt. För jag börjar trilla tillbaka i fällan.

När jag gjorde mig i ordning för dejten drabbades jag av akut tjockångest. Så stark som jag nästan inte känt sen jag gick i gymnasiet. I vanliga fall brukar jag ta det där med jämnmod. Visst, jag väger mer än då, men vafan, brösten blir ju också större och sånt brukar ju gillas. Nu fanns det ingen tröst.

Jag kunde inte ta en komplimang. Inte en enda. Vill bara skämta bort. För det är klart att han inte tycker vad han säger. Det är hans nationalitet som betingar honom att säga att jag är vacker. Eller att han i allmänhet är man och lurad.

Men ändå. Jag vet en sak. Man har bara så roligt som man gör sig och livet är ganska lätt när man låter det vara det. Så nu tänker jag för en sekund låtsas att jag är normal och anta att det han sa var sant för hans ord fick den utslagna kvinnan på marken vid tunnelbanan att hicka till och stanna upp i sin klagosång och om jag inte misstog mig så log hon ett ganska äkta leende och tänk att det var min upplevelse som fick henne att glömma sig själv.
















Cyniska Frida här: Gud, jag hoppas inte den där kvinnan blev tyst för att hon satte i halsen och dog.

Artiklar om kön kan vara hur intressanta som helst...

- men den riktiga handlingen utspelar sig i kommentarsfältet. Se bara vad som händer när aftonbladet skriver om att män i allmänhet mår bättre än kvinnor trots att dom lever sämre.

Försäkra dig om att du inte missar den medelålders mannen som vill hävda biologiska anledningar till att kvinnor presterar sämre i arbetslivet trots att de är bättre i skolan. Och den 19-åringa pojken som tycker att anledningen till att han mår bättre än medelålders kvinnor är för att han tar dagen som den kommer.

Humor på hög nivå

life is a bitch and then you die

Idag har två jobbiga saker hänt

1. Någon har snott mina sommardäck till bilen. Suck.

2. Min mamma använde uttrycket "Nu är det kaos i paradiset". Vilket fucking jävla paradis? Jag orkar inte ens berätta om hur dåligt hon verkar må och vilka medel hon verkar använda för att dämpa det och hur det får mig att känna mig. Jag stänger av och håller mig till mig själv.

sorg

Jag är just hemkommen från konferens med jobbet... Det blev alldeles för lite sömn och alldeles för mycket alkohol, som vanligt. Och alldeles för mycket skitsnack. Också som vanligt

En sak som inte var som vanligt var att jag istället för att anstränga mig hårt för att undvika närkontakt av tredje graden med gubbstruttarna spenderade en rätt lång stund med en av kvinnorna på företaget. En kvinna som förra året förlorade sin tjugoåriga son i en mystisk bilolycka. Alkoholen gjorde mig inte starkare och den sorg jag känner för henne... kan jag inte ens beskriva. Vilket avgrundshål hon befinner sig i. Hon fick inte ens se honom för att han var så illa tilltygad. Oigenkännlig. Hon kommer aldrig få veta vad som hände. Var det en olycka? Var det någon som ville honom illa? Blev han puttad, hoppade han själv, eller vinglade han?

Livet är fullt av smärta. Och idag tillägnar jag de människor som fattas mig. Mina ögon får vara rödsvullna. Det gör ingenting.

aj

Idag har jag sådan mensvärk att jag helst vill ligga dubbelvikt på soffan och inte göra något över huvudtaget...

Om att bli dumpad II

Eftersom det var på väg att bli en lång kommentar så får Mr K sitt svar här...

Det bästa med att vara på det här sättet är, som du skriver, att det inte är särskilt tidseffektivt. Det har hänt mig att personen jag försöker få att dumpa mig inte alls plockar upp signalerna. Vilket betyder att jag är knepig och svår och undviker att svara på tilltal. Och han bara kramar mig extra hårt, pratar mer eller mindre beroende på situation, lagar mat oftare och vill vara mitt stöd i vad han tror är en fas där jag har det lite svårt. Något som borde få mig att älska honom mer... men bara ger mig själv ångest över att jag inte vill vara med honom trots att han är så underbar.

Sen när jag väl lyckats samla mod och säger något så tar jag nästan tillbaka det så fort jag sagt det, för j-a-g KAN inte göra slut. Det är ett ok. En gång tog det fyra månader att göra slut. Och enda anledningen till att det slutligen tog slut var för att han blev så rädd för mig att han inte vågade föreslå att vi skulle ses, trots att han kontinuerligt hörde av sig och jag kontinuerligt svarade. Det är en sjukdom. Jag är sjuk.

(hmm... betyder det att jag fortfarande är tillsammans med honom? Man kanske skulle kräva in lite ligga)

(Vafan, det där sista var väl onödigt)















(För den som inte förstått det ännu så handlar detta om att jag försöker få damen jag uppvaktade för ett par veckor sen att dumpa mig. Det går sådär)

Om att bli dumpad

En gång dejtade jag en kille som vi kan kalla för Pelle Plutt. Varför jag vill kalla honom det kan ni säkerligen lista ut genom att tänka på en viss del på mannen som ofta diskuteras i form av storlek i olika sammanhang. (Jag själv gillar att vråla efter galningar på motorvägen "Hur jävla liten har du? Ditt praktarsle" Efter att de gjort en vansinnig omkörning som riskerade livet på alla inom en radie på 200 meter eller bara söndagskört i 180. (Vilket för övrigt en del gubbar på mitt jobb gillar att hålla på med och jag har noll respekt för. Man tjänar typ 5 minuter på en timmes körtid och man har bevisat att man har mindervärdeskomplex. I rest my case))

I alla fall... Pelle var en jättetrevlig kille som jag hade hittat på någon happening genom något nätverk som jag en gång belyste med min närvare tre gånger om året. Han är en fantastiskt trevlig kille! Omtänksam, smart, vettiga värderingar... (Förutom att han var aktiv medlem i kyrkan och jag tycker att kyrkan är en sekt, men det har inte med den här historien att göra så jag lämnar det utanför) Han tog med mig ut på segling, promenader i slottsträdgården och andra helylleaktiviteter som fick mig att smälta inombords. Vi höll oss till ganska traditionell uppvaktning i några veckor innan jag skulle sova över för första gången. Och vi beslutade innan att vi inte skulle göra något... utan bara sova. Det slutade ändå med att vi kände lite på varandra, och jag upptäckte till min stora fasa och förtret att... den var den minsta jag någonsin sett.... Och då har jag ändå råkat surfa in på en snuskig hemsida med just den inriktningen... (den händelsen vill jag verkligen inte prata om)

Jag tänkte över saken under de närmaste dagarna och kom fram till att det ändå skulle bli spännande att göra the dirty deed med honom. För att det var en ny upplevelse liksom. Och för att jag faktiskt gillade honom. Och för att jag hade hört det där om att män som saknar vissa grejer anstränger sig mer på andra saker osv. Jag ville verkligen veta om det var sant!

Det var det inte.

Spänningen i vårt förhållande tog bara slut. Det fanns ingen energi kvar. Och när jag försökte analysera kunde jag inte se någon annan anledning till det än att Pelle... var en Plutt. Mind you, så här i efterhand inser jag ju att om Pelle hade ansträngt sig lite för mig i sänghalmen på något sätt över huvudtaget så hade jag kanske känt spänningen någorlunda. Så det var inte bara pluttigheten per se som avgjorde. Men om han hetat Pelle Enorm hade det kanske fungerat ändå... Det är en komplicerad tankekedja.

I vilket fall. Då, som nu, var jag livrädd för att folk ska tro att jag är ytlig efter att jag i åratal propagerat för att kärlek är större än oss alla och sällan handlar om sex. Så jag kunde inte göra slut av den anledningen. Jag var tvungen att vänta kvar. Vara lite obekväm. Bete mig lite konstigt så han kände på sig... Tills han gjorde slut.

Det lustigaste är att jag vid varje break-up har en liknande historia. Jag har nästan aldrig gjort slut på riktigt. Jag kan inte göra slut.

In love with josh groban

DEt är pinsamt. Jag vet. Det är vad mormor håller på med. Men jag tror jag är kär i josh.

Särskilt en låt som jag lyssnat på om och om igen i bilen. Hans röst är vacker. Att den italienska han använder är den mest komplicerade grammatiska formen lämnar gåshud på min rygg. Att min italienska suger gör inte upplevelsen sämre.

"Om jag är för dig det du är för mig så har kärleken segrat"

Om jag översatt rätt är det så vackert att jag nästan går sönder.

Om jag översatt fel hoppas jag att ingen någonsin talar om det för mig.

Sweet sunday

Vakna tidigt av hungriga kattskrällar som spenderat alldeles för mycket tid hos morgonpigga pappa som matar frukost halv sex bara på pin kiv. Släpa sig upp. Titta på big bang theory, typ 3 avsnitt. äta knäckebröd med ost. Släpa ner till affären för att köpa mjölk. Affären stängd en timme till. Släpa upp. Spela zelda. Hittade masken och byn. kom nästan till slutbossen i bergsslottet. Ner till affären igen. Köpa mjölk. Brygga kaffe och dricka långsamt. Mer zelda samtidigt. Inte en tanke på livets mening eller mongomän (-kvinnor?). För guess what? Jag tror det här är livets mening. Släpa runt utan tanke på vad som bordes. Nu ska jag bada och läsa tidningen som kommit fel. Mohaha. Ni grannar kan njuta av söndagmorgon utan tidning. Eller vafan, jag kan offra mig och lämna tillbaka den. När jag är klar. :o)

Verklighetsflykt

Jag hade en kärkär vän på besök igår. Och hon påpekade en sak för mig som jag inte själv tänkt på. Nämligen att min senaste tids kill- (och för den delen: tjej-) konsumtion faktiskt inte har med ren desperation att göra. Utan vad de ger mig är en glimt ut genom ett fönster från mitt fängelse av jobb, trångsynta människor, en mamma som ständigt vill sätta dit mig och allmän tristess. Verklighetsflykt helt enkelt. Och damn it.

Hon känner mig.

igen

jag har inte heller rätt att inte längta efter att stå i vit klänning och bli beundrad. Och jag kommer inte förstå varför förrän jag träffat en person jag vill bo med.

vid fikat

är jag den som inte har rätt till mina åsikter. Om man är en kvinna har man inte rätt att tycka om jämställdhet förrän man fått barn och förstått att moderskänslor är större än jämställdhet och att jag bara kommer vilja vara hemma och gulla med åbäket

Jag försöker hitta tillbaka till mina ord just nu. Dom verkar ha gått och gömt sig. Ändå är jag förbannad mest hela tiden på jobbet och har andra saker att tänka på. Men i fingrarna är det tyst.

This is the end

Sent igår kväll, 4 dagar senare kom svaret via sms. Det var långt och det var från Red. Hur han har svårt med sig själv och vad han vill. Hur han gillar mig och inte vill vara som han är, hur han ska skärpa sig. Men...

Jag har bara ett svar.

Lycka till med det. /F

Leta upp honom i telefonboken. Delete.

And that's the end of that chapter.