Det var en gång för nio år sen, ganska exakt

När jag var tillbaka i Stockholm, arbetade i telefonkundtjänsten på stora företaget och gick på företagsfester där alla hånglade med varandra och där alla snodde batterier ur office supply-förrådet tills företaget slutade köpa in batterier centralt. Man var tvungen att be sin chef om nya om dom tog slut...

På kvällarna ramlade jag hem till "min" lägenhet i Skarpnäck som jag delade med två tjejer jag aldrig kände innan och som jag inte haft någon kontakt med efter. En gång hade vi fest och då sov det 7 personer i min säng så jag själv fick sova i fåtöljen. En annan gång tappade en av tjejerna bort sina nycklar och någon kom och låste upp dörren när jag var ensam hemma. Oftast hade vi det bara väldigt trevligt.

En natt i början på sommaren fick jag för mig att fylleringa americano. Beslutet föregicks av ett mail där han nämnde att det vore roligt om jag kom och hälsade på. Och jag hade inga semesterplaner. Det var fantastiskt roligt att prata med honom igen och lösryckta meningar blev till planer, planer blev till flygbiljetter och så en dag i augusti stod jag på arlanda och vinkade farväl till mina föräldrar. Jag hade sagt upp min del av lägenheten redan innan och tagit tjänsteledigt. Av okänd anledning tyckte jag att en passade längd för en artighetsvisit kunde vara två månader. För jag hade ju förklarat för honom att jag kom som en vän. Jag kunde ju inte bara återuppta vårt förhållande där vi lämnade det över ett halvår tidigare. Så mycket hade ju hänt... (i själva verket hade ingenting hänt. Jag hade festat och jobbat och fjortishånglat ungefär en gång sedan jag träffade honom sist. Jag hade alltså varit väldigt mycket mer trogen än vad han hade varit. Men det visste jag inte då.) Jag hörde bara varningsklockorna ringa en gång. Det var när han sagt att han längtade efter att kyssa mig. Paniken vred om mina inälvor och jag stammade fram "men... men.. jag har ju sagt att vi måste börja om från början... vi kanske inte alls kommer kyssa varandra...", men på stapplig engelska förstås... Hans reaktion var inte självklar. Den var inte heller snäll. Men det var redan försent. Innan jag visste ordet av satt jag på flygplanet i massor av timmar, men "svenskan på utlandsresa"s obligatoriska två tjocka blonda flätor. Snart stod jag framför den amerikanske tulltjänstemannen och förklarade att jag inte visste vart jag skulle bo den natten. "My friend is meeting me at the airport, I don't know where he lives" Och skräcken grep om mig när jag insåg hur naiv jag är. Ingen adress. Inget hemtelefonnummer. Bara en förhoppning om att han faktiskt skulle möta mig som han sa. Tänk om planet hade blivit försenat? Jag hade aldrig fått tag på honom. Då hade jag stått kvar ensam på en flygplats i texas och undrat vad jag håller på med än idag.

Lyckligtvis kom han. En hand på min axel. En kram. Mina engelska ord som hade rostat och inte flöt på som jag trodde att dom skulle. Han bar min väska. Öppnade bildörren för mig. Stängde den. Gav mig en komplimang och tog mig längs stora bargatan. Visade cowboys med stora hattar, polismän med stora solglasögon, texanska damer med stora hår. Sen tog han mig till ett motel där jag kunde sova på natten. Själv hade han grejer att fixa innan vi åkte nästa dag. Han skulle flytta till en annan delstat och vi skulle åka på en roadtrip på vägen dit.

Jag somnade i fosterställning och kände mig ensammast i världen, men på äventyr.