I förvirringens tid

Jag sitter hemma hos min bästis i mjukisbyxorna och dricker kaffet hon har lagat åt mig. Och när hon ber mig om en redogörelse för vad som har hänt i mitt liv sen vi sågs sist och när hon ber mig sätta ord på mina känslor så finns det inget där. Hur ska jag förklara vilket känslomässigt vrak jag är just nu? Hur jag egentligen absolut inte vet vad jag håller på med? Stapplande förklarar jag om hur jag gömde vinflaskor i garderoben när jag skulle få besök, hur jag blev totalt nersupen av snickare, hur jag längtar efter någon form av utmaning och jag har tappat greppet om vad jag älskar och hur jag ska hantera dem i min närhet som mår dåligt.

Jag tror inte något jag sa lät vettigt. Jag vet inte ens om hon lyssnade så det kanske inte spelar någon roll. Spelar det egentligen någon roll för mig heller? Behöver jag ens haspla ur mig känslor längre? Idag har jag nog känt tillräckligt. Jag saknar redan. Jag vet inte om jag borde säga det till honom. Jag vet inte ens om han känner tillbaka. Men jag har antagit det eftersom han tagit sig an det där problemet om huruvida vi kan träffas. Och visserligen kommit fram till att det antagligen inte går. Spelar det verkligen någon roll?