nyss hemkommen

från en dejt med utrikisk man med mörka mörka ögon och mjuka läppar. Den här mannen är mitt sista försök på ett tag. Har jag bestämt. Om det inte blir något så ska jag leva i celibat en stund. Och det ska bli skönt. För jag börjar trilla tillbaka i fällan.

När jag gjorde mig i ordning för dejten drabbades jag av akut tjockångest. Så stark som jag nästan inte känt sen jag gick i gymnasiet. I vanliga fall brukar jag ta det där med jämnmod. Visst, jag väger mer än då, men vafan, brösten blir ju också större och sånt brukar ju gillas. Nu fanns det ingen tröst.

Jag kunde inte ta en komplimang. Inte en enda. Vill bara skämta bort. För det är klart att han inte tycker vad han säger. Det är hans nationalitet som betingar honom att säga att jag är vacker. Eller att han i allmänhet är man och lurad.

Men ändå. Jag vet en sak. Man har bara så roligt som man gör sig och livet är ganska lätt när man låter det vara det. Så nu tänker jag för en sekund låtsas att jag är normal och anta att det han sa var sant för hans ord fick den utslagna kvinnan på marken vid tunnelbanan att hicka till och stanna upp i sin klagosång och om jag inte misstog mig så log hon ett ganska äkta leende och tänk att det var min upplevelse som fick henne att glömma sig själv.
















Cyniska Frida här: Gud, jag hoppas inte den där kvinnan blev tyst för att hon satte i halsen och dog.