problemet

med mig är att jag står mig själv så fucking jävla nära.... Hela dagen har jag dansat runt som på små moln när jag tänkt på mannen från igår, och nu... nu när jag sitter hemma i mörkret så tvivlar jag... Han vill träffas imorgon, och lördag, och alla andra dagar. Och jag tycker bara om mig själv så fucking jävla mycket att jag undrar hur jag ska komma ur det...

Fast.. jag tror inte jag vill komma ur det. Det är bara någon gammal himla reflex som säger åt mig att fly innan det är försent. Han kysser som en gud. Han är rolig och tänkande och utbildad och kan tiotusen språk och är så fantastiskt osvensk och han ger mig konstant komplimanger och uppmärksamhet och lyssnar på varje ord jag säger som att dom är viktiga.

Samtidigt, i den mörka lägenheten kryper paniken på. Tänk om han vill sova tillsammans, tänk om han försöker något, hur ska jag ta mig ur, hur? (this coming from kvinnan som i sin senaste låtsasrelation mest hade ångest över att hon kvävde sin motpart med sin sexualitet. Det är komplicerat att vara kvinna. Man är frigjord och kåt och frigid och svår. Komplicerat)

Han skriver "mjuka pussar" i sina sms. Mjuka... Som jag vet att hans pussar är.

Han vill ha tre barn. Jag skämtade att ordet jämställd inte finns på hans språk. Jag skämtade men menade det. Känner skräck för att föda tre barn och förlora 6 år av min karriär. Inte nu. Inte NU. Jag vill stanna här i mitt skal. I mörkret i min lägenhet. I tystnaden efter katterna som inte finns här just nu. Som nästan aldrig finns här. Jag saknar dom, men när dom är här står jag inte ut. Tre barn. Med en ojämnställd man. Inte nu...

Men jag vet vad det handlar om. Jag är mig själv för nära. Kommer alltid sitta här ensam i mörkret. Ibland kommer någon man förbi med mörka ögon och mjuka läppar och komplimanger som gör mig obekväm och alldeles för många sms om dagen. Och jag kommer längta till ensamheten. Och förr eller senare kommer jag tillbaka till den. Det är bara att luta mig tillbaka och vänta.