En liten stund var dom fyra...

Nu är dom tre igen...

Det som förvånar mig mest är inte min egen indifference. Utan det faktum att alla hör av sig ungefär samtidigt. Det stärker min tro att människan är programmerad efter solen och månen och längtar efter närhet ungefär samtidigt på dygnet/veckan/månaden.

I övrigt tror jag att jag ska påbörja mitt eget lilla bachelorette och rösta ut en i veckan. Men om jag ska fortsätta ta in en ny i veckan så kommer det bli neverending story.

Fast det är det ju redan. Mitt liv alltså.