På väg hem?

I onsdags kastade jag mig spontant iväg mot oanade mål. Så fort jag slutat jobbet styrde jag kosan mot byhåla där big boss bor och spenderade nästan ett dygn med honom. Jag fick ett par timmar på mig att tänka. Himlen var blå, utsikten vacker och längs vägen byttes ångesten mot ro. Förr eller senare kommer jag komma på vad jag vill....

När jag kom fram bevisades det. Han är trevlig. Vi har mycket att prata om. Han gillar mig. Men han har det också extremt karligt inrett. Möbler som inte passar ihop, ett tomt kylskåp. Jag kanske är dum, men jag tycker sånt är så extremt osexigt... Plötsligt ville jag inte hångla längre. Jag ville inte ha hans händer på min kropp. Jag vill inte bli tillsammans med en trettifemåring som i sin lägenhet är nitton. Och han gjorde ganska klart för mig att han gärna gör som jag vill. Om jag bestämmer det så blir vi tillsammans. Om jag bestämmer det flyttar han till Stockholm. Om jag bestämmer skaffar vi barn, han går ner i arbetstid och slutar vara arbetsnarkoman.

Om jag bestämmer...

För två år sen gjorde jag slut med mitt sista ex. Vi kan kalla honom Stålmannen. Inte för att han någonsin räddade mig utan för att han kom när jag kallade och besvarade mina känslor om jag bad honom. Som Clark Kent försökte han aldrig erövra mig. Han tog bara godmodigt emot det jag gav honom och ansträngde sig för att göra som jag ville. Jag bestämde. Som vanligt.

Passus: Om man har ett jobb som innebär att man tar tiotusen beslut om dagen och alltid bestämmer över andra så är det ganska skönt om man får komma hem och någon säger "ikväll ska vi ha så himla trevligt. Jag har planerat allt" och jag slipper tänka på en enda grej förutom att se lite fin ut och vara på rätt plats i rätt tid. (Jag undrar om jag är som dom där på kanal5s outsider som jobbar som höga chefer och på fritiden vill vara maktlösa till den grad att de tar på sig lädermasker med dragkedja för munnen och åker hem till sin domina och städar och sover på en liten matta utanför hennes rum? kittlande tanke)

Stålmannens ide om omtanke var att säga "ikväll är din kväll. Du får bestämma exakt vad du vill göra!" och jag ville skrika "VAFAN. Jag bestämmer ju ALLTID annars vad jag vill göra... Kan du inte bara sluta ge mig ansvaret för vår kväll tillsammans"

Jag tror att big boss är likadan. Han har hintat att han vill ha en lite dominant kvinna som tar initiativ eftersom han bestämmer så mycket på jobbet.

och ja... nej...

jag tror inte det här kommer gå...