jag tar fram fotoalbumet från för 9 år sen och häller upp en whisky

Jag var tjugo vårar och förundrad över världen. På bilderna ler vi alltid. Alltid separat, aldrig tillsammans. Americano kör bilen hela vägen och jag sitter i passagerarsätet och tittar på himlen. På molnen som driver förbi och skapar sotsvarta fläckar på det platta landskapet. Det ser ut som det har brunnit. Americano är fascinerad över att jag alltid verkar ha något att tänka på. Att jag alltid är så distant. Jag förklarar det som att det är för att jag är så långt hemifrån, så långt från mina rötter... längre än jag någonsin varit förut. I själva verket känner jag mig instängd i mig själv tillsammans med en man som skrämmer mig en aning. Han ger mig inte rosor den här gången. Han har accepterat att vi inte är ett par, men när natten kryper närmare och vi tar in på motel som ger oss dubbelsängar kommer han närmare inpå. När jag säger nej blir han arg och vänder sig häftigt om. En bred rygg pryder 180 grader av min tillvaro.

När vi slutligen kommer fram dit vi ska ändras allting. En kväll lagar vi tacos och dricker vin. Vi hånar min späda ålder och att jag inte får gå på barer i landet stor och stark. Vi röker på. Han fortsätter sin övertalning och jag kan inte längre stå emot. Jag säger som jag tänker "bara den här gången, bara den här gången." och han svarar "we'll see". Jag tar på mig en mössa under själva akten, antagligen för att slippa känna mig helt naken och utlämnad.

Det blir inte bara den gången. Jag lär mig snabbt att det är lättare att göra som han vill och leva tillsammans med honom i sängen och utanför, än att bråka och slåss om småsaker. Han var på mig om allt. Hade han druckit kunde han få ett vansinnesutbrott och ge sig iväg. Med bilen. Och jag var tvungen att lägga mig ensam i sängen och vänta på att han skulle komma hem. Om han kommer hem. Om han skulle köra ihjäl sig skulle det vara mitt fel. Jag som inte ville släppa in honom i mitt liv. När han till slut kom tillbaka efter flera timmars mållöst körande var jag fortfarande vaken. Han var rödgråten. "I'm sorry, it's just that I've never loved like this before. I've never wanted someone like this before. I want you to stay" och jag som hade trott att han som jag bara väntade ut tiden på att jag skulle åka hem blev chockad. Stammade fram att jag inte vet, vi bara bråkar ju jämt. Men det skulle tydligen inte vara så om det var permanent. Det skulle tydligen inte...

För kärleken övervinner allt?

Samtalet kom upp om och om igen. En dag hade jag pratat för länge med en holländsk servitör om hur det är att vara från europa. Då var han tyst resten av kvällen och jag sov på golvet i vardagsrummet eftersom han inte hade någon soffa. Mitt i natten väckte han mig för att tala om att han älskar mig och att han vill gifta sig med mig så jag kan få ett green card. För han kan inte leva utan mig. Då kände jag det plötsligt tillbaka. Han hade hjärntvättat mig till att älska honom och från och med den dagen så var det en drog.