Insomnia

Efter bara två timmars sömn vaknar jag. Väckt av en klump i magen som talar om för mig att något vill ut. Något jag glömt. Något... jag borde komma ihåg... Jag ligger på rygg i sängen och har en fantasikonversation med ett antal personer i mitt liv.

Det börjar med min chef. Lönesamtalen är på gång och med tanke på att de för ungefär ett halvår sedan tvingade mig att skriva på ett avtal som har sänkt min prestationsbaserade lön med ett gäng pengar så spelar det ingen roll om jag får 2 eller 3 % lönehöjning. I kuvertet kommer endast en sänkning att märkas och det gör mig lite förbannad. Men oroa er inte, jag har fortfarande råd att mata mina katter med finaste findus. Dock försökte jag diskutera saken med min chef. För jag tycker det är konstigt att andras prestationslön höjts med typ 100% medan min sänks. Och jag fick svaret "Nu ska du tänka på att du har en väldigt bra lön med tanke på din ålder och din erfarenhet". Sen drog han någon slags harang om att han själv är bitter för att vissa gubbar i andra branscher tjänar mer än honom. Jag och min chef förstår inte riktigt varandra.

Sen hade jag diskussion med min mamma. Idag ringde hon nämligen och hintade att hon skulle vilja åka på weekend med mig någonstans. Något som hon frågade redan i höstas om vi inte kunde göra till sommaren. Jag låtsades att jag inte förstod vad hon menade och samtalet avslutades.
Nu togs samtalet upp igen. "Jag saknar min mamma, men jag vet inte vem du är. Du har behandlat mig ganska illa under årets första månader och jag vet inte om jag kan lita på dig. Jag kan inte åka någonstans med dig."

Det kändes inte bättre. Det kändes som att mamma har massor av problem som jag inte förstår men bara kan gissa och jag kommer aldrig få tillbaka henne som hon var.

Sen gick jag upp och satte mig i den kalla läderfåtöljen framför fönstret. Stirrade ut på ungdomarna som gick därnere. Tänkte på att min bror ringde mig på fyllan igår. Påstod att jag svarade på vår pappas nummer och tyckte jag var dum i huvudet som trodde att felet antagligen låg hos honom och inte hos telefonbolaget. Sen avslutade han med "kan inte du träffa någon nu? Någon riktigt snäll kille. Det skulle jag tycka var kul"

Ja, varför inte lite mer ångest. Den tackar vi för. Idag hörde han av sig och bad om ursäkt för sig själv. Någonstans förstod han att telefonbolaget antagligen inte gjort fel. Och att han sagt något aningen dumt.

Men jag älskar honom ändå. Och nu dricker jag ett glas vin för att dämpa min insomnia och för att visa för mig själv vilken fucking jävla misär jag kan ha om jag inte skärper mig.