voyeur

Jag har upptäckt att jag alltmer betraktar mitt liv som om jag är författaren av det.

Som när jag gick till tåget iklädd mitt nya glansiga läppstift och högklackade skor och en kille som knappt kan ha varit mer än 20 år ropar HEEEY BABE efter mig och jag känner mig inte förvånad även om jag efteråt undrade vad han egentligen menade med det. Drev han med mig för att en så gammal kvinna som jag poppar till sig med lite glansigt läppstift? Jag bestämmer mig för att han tycker något positivt för han är själv väldigt piercad i hela ansiktet och bär på en lila påse som klirrar och han gick framåt med en tjej som uppenbarligen var en bra vän till honom. I mitt huvud är scenariot stort och långt och fullt av detaljer.

Som på vägen hem då jag tittar noga hur jag ska åka för att komma snabbast och blir sedan distraherad av en gammal gymnasievän och hans tjej följt av några småkillar som härmar vad vi säger och sedan skickar någon form av flört mot mig över tunnelbanans mittgång och jag missar att gå av där jag ska av och måste istället vänta på nästa hållplats och åka tillbaka. För i mitt huvud har jag konstruerat vad den ena lillkillen lever för liv och vilka kompisar han har. Och själv har jag ADHD och kan bara prata i enstaka stavelser.

Och på min ena sida vid middagsbordet blir jag lite förbannad på en av killarna för att han är medlem i alla internetraggningssajter som finns och har 15 potentiella dejter i sin msn-lista och sin mobil och han erkänner glatt att han antagligen inte ser skogen för alla träd och igen tappar jag tron på männen på kärleken på livet och på min andra sida sitter en annan man som har blivit tillsammans med en mus till tjej som knappt säger något och använder inget smink och på överkroppen har hon någon slags mjukiströja och han. Han sitter i kavaj och är dubbelt så snygg som hon och det ger mig hopp för annars är det alltid tjejen som är snyggare och bättre på alla sätt i alla par jag vet förutom ett.

Och trots att jag bara druckit en öl trampar jag fel i mina klackiskor och nu gör min fot så ont så ont och jag ska äntligen sova.

Byt jobb och gå vidare

Stop whining and just do it. Som jag tror att ni alla säger bakom era datorskärmar. Och därför ska jag berätta en liten historia om varför jag inte gör det.

Historian handlar egentligen inte om mig, men den kunde göra det. Den handlar istället om vänner till mig. Starka stolta kvinnor med ungefär samma yrkesutövning som jag. Ungefär samma ålder, ungefär lika utsatta.

En var den enda som inte blev bjuden på fest som företaget betalade.

En annan var den enda på kontoret som inte fick julklapp.

En tredje fick automatiskt 1000 kr mindre än man som började samtidigt. Med samma utbildning. med samma erfarenhet.

En fjärde blev inkallad från viktigt möte för att passa chefens bebis medan han gick igenom några papper.

It goes on and on.

En del av mig skriker åt mig att lägga ner, ge upp. Byt jobb och gå vidare. Välj en annan bransch, en med större tolerans. En med mindre gubbar.

En annan del av mig känner ansvar för kommande generationer kvinns. Om inte jag, som är gnällig i bloggen men stark på jobbet, sätter dit gubbarna och får dom att förstå så kanske en annan måste det. Och hon kanske är stark på bloggen och vek på jobbet.

Sen tar det emot att byta jobb, för jag kanske måste gå ner i lön, få mindre ansvar, mindre frihet. Det är lågkonjunktur därute och jag är inte en fighter. Jag klarar inte att genomlida i väntan på bättre tider.

may I ask who´s calling please?

Sen upprepade jag en konversation jag faktiskt haft idag i mitt huvud. Den uppspelades på telefon.
gubbe - Hej F, är du på kontoret?
jag - jajamän! Är du på möte?
gubbe - kom just ut. Är Kalle K där också eller?
jag - ja, han är här
gubbe - är han busy eller?
jag - ja, han pratar i telefon
gubbe - jag har märkt det. Skulle du kunna be honom ringa mig när han är klar?
jag - var det allt?
gubbe - ja, jag sitter i bilen här nu ska åka till nästa möte
jag - du... nästa gång kan du väl testa att skicka ett sms och be honom ringa när han är klar, det är ungefär samma funktion...
gubbe - va?
jag - ja, jag tycker det är lite oartigt att anta att jag inte har något bättre för mig än att vidarebefordra meddelanden mellan dig och kalle k
gubbe - va? men, asså, det är ju lite irriterande att det varit upptaget hos honom en stund nu
jag - jag förstår det. Men det gör inte mig till hans sekreterare. Eller din.

JaG GÖR INTE SÅ MOT DIG!!! motherfucker.

jag har inte sagt motherfucker på åratal. Jag sa det inte nu heller. Jag tänkte det i huvudet. I huvudet hade jag också ett automatvapen och sköt sönder hans kontorsstol så han skulle få sitta på golvet nästa gång han kommer in på kontoret. Men det hände inte nu.

Insomnia

Efter bara två timmars sömn vaknar jag. Väckt av en klump i magen som talar om för mig att något vill ut. Något jag glömt. Något... jag borde komma ihåg... Jag ligger på rygg i sängen och har en fantasikonversation med ett antal personer i mitt liv.

Det börjar med min chef. Lönesamtalen är på gång och med tanke på att de för ungefär ett halvår sedan tvingade mig att skriva på ett avtal som har sänkt min prestationsbaserade lön med ett gäng pengar så spelar det ingen roll om jag får 2 eller 3 % lönehöjning. I kuvertet kommer endast en sänkning att märkas och det gör mig lite förbannad. Men oroa er inte, jag har fortfarande råd att mata mina katter med finaste findus. Dock försökte jag diskutera saken med min chef. För jag tycker det är konstigt att andras prestationslön höjts med typ 100% medan min sänks. Och jag fick svaret "Nu ska du tänka på att du har en väldigt bra lön med tanke på din ålder och din erfarenhet". Sen drog han någon slags harang om att han själv är bitter för att vissa gubbar i andra branscher tjänar mer än honom. Jag och min chef förstår inte riktigt varandra.

Sen hade jag diskussion med min mamma. Idag ringde hon nämligen och hintade att hon skulle vilja åka på weekend med mig någonstans. Något som hon frågade redan i höstas om vi inte kunde göra till sommaren. Jag låtsades att jag inte förstod vad hon menade och samtalet avslutades.
Nu togs samtalet upp igen. "Jag saknar min mamma, men jag vet inte vem du är. Du har behandlat mig ganska illa under årets första månader och jag vet inte om jag kan lita på dig. Jag kan inte åka någonstans med dig."

Det kändes inte bättre. Det kändes som att mamma har massor av problem som jag inte förstår men bara kan gissa och jag kommer aldrig få tillbaka henne som hon var.

Sen gick jag upp och satte mig i den kalla läderfåtöljen framför fönstret. Stirrade ut på ungdomarna som gick därnere. Tänkte på att min bror ringde mig på fyllan igår. Påstod att jag svarade på vår pappas nummer och tyckte jag var dum i huvudet som trodde att felet antagligen låg hos honom och inte hos telefonbolaget. Sen avslutade han med "kan inte du träffa någon nu? Någon riktigt snäll kille. Det skulle jag tycka var kul"

Ja, varför inte lite mer ångest. Den tackar vi för. Idag hörde han av sig och bad om ursäkt för sig själv. Någonstans förstod han att telefonbolaget antagligen inte gjort fel. Och att han sagt något aningen dumt.

Men jag älskar honom ändå. Och nu dricker jag ett glas vin för att dämpa min insomnia och för att visa för mig själv vilken fucking jävla misär jag kan ha om jag inte skärper mig.

walking down memory lane

En gång var jag i London i tio månader. I helgen var jag där i fyra dagar. För första gången sen den långa gången och däremellan har det passerat nästan ett decennium. Jag hade nog inte förväntat mig det, men minnena förstummade mig. Jag brukade finnas där. Jag satt i väggarna på mitt gamla jobb. Inget annat var samma. Personerna kände inte igen mig. Jag kände inte igen dom. Jag kände ingen lust att festa på ställen där åldern har fastnat på 23 men jag har blivit 30. På korten vi tog såg jag mycket äldre ut än förut. Age is just a number they say.

Imorgon ska jag jobba.

Vansinnesutbrott

Häromdagen mailade jag min chef och berättade att jag tycker bonussystemet på mitt jobb är skevt. Idag kom svaret

"För en person med din ålder och erfarenhet ska du vara ganska nöjd tycker jag"

Jag var tvungen att ringa upp genast och fråga, för jag undrade. Hur i helvete vågar han förringa min åsikt med min ålder? Han skrev inte lilla gumman, men han menade det. Det var inte ens det mailet handlade om, huruvida jag var nöjd eller inte...

Han menade att han inte menat det så, utan ville bara få mig att se det ur ett annat perspektiv. Och jag tror honom. Men jag vet inte om jag tror att han har det inbyggt i sitt system eller om jag tror att jag är överdrivet känslig. För någon har skrapat upp sexistsåret förut och nu kan jag inte ens röra det utan att det gör ont.

Har någon plåster?

I bilen med en bästis

"...jag kan inte bara släppa det. jag KAN inte bara acceptera, jag kan inte släppa och låtsas som ingenting. Jag kan bara inte lämna hennes slitna utseende och blanka ögon bakom mig. Jag kan inte låtsas som att min mamma inte är alkis och välja att må bra. DET FUNKAR INTE SÅ"

...

hon försökte ju bara få mig att må bättre.

suck

utflykt

Igår gjorde jag en spännande utflykt med människor jag inte umgås med så mycket. Vi kastade oss i bilen och körde tills vi parkerade och där var vi. I en främmande stad. Med främmande människor. Med en australiensisk bartender som stammade fram frågor till mig nervöst efter att jag sagt att jag bott i hans stad. På hans kust. I ett område han inte kände mycket för, men att jag kunde uttala saker på hans sätt verkade imponera...

Synd bara att han hade gräsliga tänder och antagligen var minst 5 år yngre än mig.

En kvinna i sällskapet förklarade att hon ser sig själv som 50% singel och 50% sambo, för hon håller alltid ögonen öppna för något bättre. Och raggade skamlöst på en man som var med. Jag fattar inte... Visst om man inte ser sitt dejtande som helt seriöst. Men SAMBO! hur går det till? Är man inte nöjd gör man väl slut? Ibland tappar jag bara tron på mänskligheten...

Är det ett val att leva ensam?

På senare tid har jag fått framförallt två ångestframkallande kommentarer. Den första var från min mamma

"Så Frida, hur gick det egentligen med den där Red som du pratade om förut?"

mutter mutter, han var lite långsam i starten, det blev inget, mutter

"Suck... Men Frida, nu får du allt bestämma dig... Antingen är dom för på, eller så är dom för av. Hur vill du ha det egentligen?"

Det är väl kanske inte alltid ett val? Det måste ju kännas rätt! Annars lever jag hellre själv.

"Jag vet att du klarar dig själv gumman, du har bevisat det. Nu behöver du inte bevisa det längre, varför kan du inte bara träffa någon och bli lycklig?"

Som du eller? Fuck you mama.

Den andra kommentaren kom från en numera pensionerad man som kom till kontoret och åt lunch med mig och de andra idag.

"Jag förstår inte varför det ska vara så svårt för dig att hitta någon? Du slösar ju med livet i olycklig ensamhet när du kunde leva i parrelationlig bliss"

Och framförallt slösar jag med nätterna på sömn när jag kunde få ha all the sex och middagarna som jag måste laga själv och spriten som måste drickas för att våga ragga på vältränad 18-åring på krogen.

Ibland undrar jag om det är mitt val att vara ensam. Jag inbillar mig att jag hellre är själv än med fel person, men jag kanske bara lider av falska förväntningar. Eller så kan ingen leva med mig och jag har bara inte förstått det än. Hur listar man ut vilket svar som är det rätta?

Internetdejting

Av valfri underlig anledning fick jag för mig att kärleken kanske häckar på internet, för det finns ju så många andra bra saker där... Sagt och gjort, jag hittade en spännande journalist med vardagligt men ok utseende och charmiga och roliga ord att ta en promenad med i vårvädret.

Och han uppfyllde alla fördomar som kan finnas om internetdejting. Bilden han tagit måste ha varit en lucky shot. Man ser att det är han, men kanske lite photoshoppad.

Han avslutade nästan varje mening med att stirra längtansfullt på mina bröst.

Han stirrade längtansfullt på förbispringande joggarinnors rumpor.

(for the record, jag hade typ vinterjacka på mig, det var seriös avklädning med blicken)

Han försökte hålla mig i handen

Jag tog tillbaka handen under tystnad

Han försökte hålla mig i handen en gång till

Jag uttalade att jag nog ville behålla min hand för mig själv.

Han uttalade att han gärna skulle hångla.

Jag lät tre lååångsamma sekunder passera i smärtfylld tystnad. WTF!!!!? Har människan ingen självdistans.

Jag lät honom förstå att jag hade gissat det men att jag nog står över.

Han berättade att han tycker det är mysigt att hångla och undrade om jag inte kunde tänka mig lite tongue on tongue-action trots allt.

Jag svarade att jag tyckte det var en dålig ide, men det var ju trevligt att träffas, hint hint.

Han drog en lång harang om att det kanske är en dålig ide för en bra människa som jag att bli sedd med en murvel som han.

Jag höll tyst om att jag gillar journalister i allmänhet. Sen gick jag till bilen och åkte hem.

seg i kolan

Jag är lite långsam i fingrarna för tillfället... jag är lessen, men det känns liksom lättare att tapetsera än att fundera över mitt liv och vad som gör mig lycklig...

Det fanns inget

Fan också

Nu är det jag som slutar ta åt mig personligt

Gubbdjävulen är bara typ 34 och helt korrupt. Han gick över mitt huvud och klappade mig på huvet med mitt eget jobb.

Vänner. Jag sitter nu och tittar på jobbannonser. Jag vet inte om det finns något annat jag vill göra, men jag vet inte heller vad som händer om någon sexistjävel trycker ner mig igen. Jag är typ två nanosekunder från att explodera.

hushållsetikett

Jag - Det är typ stopp i avloppet

Pappa - Men det är ju jätteenkelt! Du ser precis hur avloppet går under diskbänken, det är bara att ta bort den där brädan och ta en hink så hittar du exakt vad du behöver rensa.

Lillebror - Eller så köper du sånt där medel och häller ner i avloppet så det löses upp av sig själv.

Gissa vilket råd jag följer as we speak.

Vem jag läser?

Av någon underlig anledning så läser jag bara dom jag vet läser mig. Jag har börjat läsa andra, men jag glömmer dom någonstans på vägen, även om jag tycker deras bloggar är kul och välskrivna... Så om du läser mig och vill att jag ska läsa dig, gör ett litet väsen av dig! Jag kan ärligt säga att jag läser alla som någonsin hört av sig till mig på ett eller annat sätt...

Folk har ju alltid åsikter om katter i koppel

Undrar vad dom tycker om att jag har min katt i koppel.... - på balkongen!

Grejen är att han försöker klättra över staketet om han är lös. Har han koppel på sig sitter han snällt och tittar ut. Jag vill ju helst inte att han ska ramla ner och dö.

Samtal II

Solen skiner, fåglarna kvittrar, Frida är ute och går med medelålders kommunalgubbe hon just träffat för första gången. Mötet är nästan slut och kallpratet ska ta vid

Kommunalgubbe - Jaha, så när är det dags för dig?

Frida - För vadå? För han kan väl inte mena bebis? Jag har ju på mig massa kläder och en jacka och är allt annat än gravid

Kommunalgubbe - Ja, jag tyckte mig ana en mage därunder jackan?

Frida - Hah, nejdu, jag är bara fet

Kommunalgubbe - Hahaha... skämtar du?

Frida - Nej. Jag ska inte ha barn

Kommunalgubbe - err... ursäkta

1. Jag orkar faktiskt inte anstränga mig för att dom ska känna sig bekväma längre. Säger dom något dumt ska dom få sota för det

2. Imorgon blir det till att gå upp tidigt och jogga

Samtal

Snickare - Så, Frida, hur känns det egentligen att vara så gammal som du?

Frida - Vet du, jag tycker att livet bara blir bättre ju närmare 30 jag kommer

Snickare - Haha. det tror jag inte på. Jag har ju typ ångest för att fylla 24.

Frida - Du ska få se... Där i din ålder är det mesta ångest. Nu känns allt bara bättre och bättre

Snickare - ...Tjejer kanske blir bättre ju närmare 30 dom kommer. Men killar blir det fan inte.

Betyder det här att jag skamlöst kan ragga på 22-åringen jag har the hots för?

Sooo trött

Jag har varit ledig några dagar. Det är en kombination av det underbara fenomen vi i det avlånga landet falukorv kallar arbetstidsförkortning och slutet av semesteråret = om dagarna inte spenderas lediga ges dom ut i pengar som det dras typ 100 % skatt på. Alltså, ledig. Och jag passade på att kalla in ett par sysslolösa människor och tvinga dom att hjälpa mig tapetsera om i kök och vardagsrum.

Vilken fantastisk skillnad! Borta är det min granne kallar miljonprogramstapeterna i kissrosa (ni vet, om man ätit mycket rödbetor) och framme är något som känns mer som.... mitt! Nu är det bara sovrummet kvar. Jag vet dessutom vilken ny säng jag ska köpa. Jag längtar efter den dag jag kan krypa ner i den sängen i min ensamhet och känna att nu... nu är allt det här mitt och här är jag. Livet är ganska bra.

"Jag gillar sex"

Sa en kille som jag dejtade för ett tag sen, vi kan kalla honom mantvåpunktnoll (vilket refererar både till hans längd och det faktum att han kanske är den mest moderna man jag vet, åsiktsmässigt). Jag skrattade självklart rått åt honom:
- HAHA. Juste, för det gör ingen annan.
Well, förklarade han, det är en skillnad mellan att gilla sex och att gilla att komma.
Jag skrattade fortfarande rått i huvudet men utanpå var jag tyst.

Sen dess har jag tänkt ganska mycket på det där. Mantvåpunktnoll talade sanning. Han gillar verkligen sex. Sexet i sig, inte själva kommandet. Och jag har nog aldrig varit med någon som fått mig att känna mig så vacker och porrig och kvinnlig och jämställd på samma gång. Jag brukar säga att jag älskar att jag snart är 30 för det betyder att jag får ligga med 30-åriga män. Tänk att aldrig mer behöva hantera det hetsiga, osäkra i män som knappt passerat 20... (faktum är att i verkligheten får jag ju nästan aldrig ligga alls, men det hör inte hit) Men om sanningen ska fram så är de senare stjärnskotten på min himmel inte så mycket bättre än så. Att jag också kommer är viktigare för dom nu, men det är fortfarande samma hets. Gränsen mellan att ha sex och att inte ha sex är så stark. En lesbisk vän till mig uttryckte under sin "komma ut-fas" att det var så underbart att vara med kvinnor för att det är mer jämnt... Med män är det något som byggs upp byggs upp till något jättehetsigt och sedan tar det bara slut. Med kvinnor kan man hålla på hela natten.

Fast... det kan man ju bevisligen göra med en man också. Rätt man. En man som gillar sex. Men hur ska man hitta en sån? Dom verkar ju tro att dom gör det allihop...

När vänskap blir den rosa elefanten

Jag har en vän som jag inte pratat med på ett tag. Det är inte det att jag inte älskar henne. Men ni som är trogna läsare vet att jag kanske inte mått så bra det här året då min mamma lämnat min pappa för valfri raggare och sedan börjat bete sig som att hon skulle kunna vara alkoholist. Jag utredde knöl i bröstet. Jag har utsatts för gubbdjävular på jobbet och fått mina sommardäck till bilen snodda (nya kostar 6000. 6000!!! Fuck that thief. And not the good way) Kärleken har inte heller gått nå vidare, men det känns så futtigt jämfört med mina andra problem. Det börjar dock klarna. Min pappa mår i alla fall bra nu. Mamma verkar kunna stå på sina egna ben igen. Jag kanske får några slags pengar från försäkringen för däcken. Sommaren kanske kommer. (Jag är fortfarande inte helt säker efter nattens snöfall)

Problemet med min vän är att hon undviker att fråga hur jag mår när hon vet att jag mår dåligt. Jag vet inte om det är med flit, men jag misstänker det. Och det ger mig tankar som jag inte riktigt orkar hantera när jag redan är nere. Jag tycker själv att jag ställt upp för henne när hon behövt det. Men jag kanske har fel?

10 minuter

...tog det från inlägg om fransman till att han ringde och berättade att jag gärna får smsa, för han gillar mina sms...

Läser han det här?

Diskussion med fransman II

Han - Vilken fin balkong du har!

Jag - Jag vet, den är nästan enda anledningen till att jag faktiskt bor i den här helveteshålan

Han - Ja, den får du ta med dig när du flyttar in till mig

Jag - ....

Han - Det är sjukt, vi har så mycket som är samma. Du måste vara min soulmate.



Sen åkte han hem, skickade ett par kryptiska sms igår och har inte ens hört av sig idag. Till alla er kryptiska män där ute har jag en fråga som jag antagligen aldrig kommer att få svar på: Varför vill ni skrämma livet ur oss godtrogna människor om ni ändå inte menar det?

Diskussion med fransman I

Han - Min syster har sett bild på dig, hon säger att hon tycker du är söt.

Jag - Jaså? vad trevligt då... hon är säkert också söt...

Han - Det är så konstigt det där, varför inte tjejer kan säga att en annan tjej är skitsnygg.

Jag - haha... Tycker du det? Menar du att du ofta säger att andra killar är skitsnygga?

Han - .....

...dessutom skrämmer jag bort mig själv. Jag vill ju ha happy ending nu... Kärlek för evigt och det där. Vilket gör att jag ser en fälla i varje potentiell partner. gaaah.

Ibland vill jag faktiskt bara ta en paus från mig själv.

How to lose a guy in 10 days

Eller två...

Jag har en lenröstad fransman på ingående. Tror jag.

Efter två dagar av ständigt smsande och gulligullande och stora ord fick Frida frispel och svarade inte. När sedan han skrev en gång till och frågade om jag dött (typ, fast med fina franska accenter på mycket finare ord) svarade jag något helt annat än vad som passade till det han skrivit så han måste tro jag är knäpp.

Sen...

...sen fick jag för mig att jag inte orkar åka till stan och möta honom. Så jag tyckte att han får komma hem till mig i blåklockan.

Sen...

...fick jag ångest för att han ska komma hem till mig när jag (JU) inte vill ligga. Började således skicka mystiska sms om att jag inte vill att det ska gå för fort (mellan raderna: vill inte se dig naken, damn it) varpå han var tvungen att skriva massa pjoller om respekt och regler och varför och hit och dit och att han bara vill prata och pussas.

Nu...

...tycker jag han är en fjolla som vill P-R-A-T-A...

Finns det någon brudmanual? jag skulle behöva en på mig själv

How I feel at work

see more Lolcats and funny pictures

kulturkrock

Idag var jag och handlade på Willys i invandrartown, utanför blåklockan där jag bor. Och jag la märke till en rolig och märklig sak. Nämligen att invandrarna handlar sina varor, lägger dom i påsar och sen knyter dom ihop påsarna så jag inte skulle se skillnad på varor och sopor.

Men det var sjukt bra stämning där. Alla verkade känna varann och det var livliga diskussioner i trånga gångar. Jag saknar det där i mitt liv.

Dagens google

Någon har googlat på meningen "porrnovell kissa på sig" och hamnade på mitt inlägg som inte alls handlar om det...

Världen är sjuk. SJUK!

problemet

med mig är att jag står mig själv så fucking jävla nära.... Hela dagen har jag dansat runt som på små moln när jag tänkt på mannen från igår, och nu... nu när jag sitter hemma i mörkret så tvivlar jag... Han vill träffas imorgon, och lördag, och alla andra dagar. Och jag tycker bara om mig själv så fucking jävla mycket att jag undrar hur jag ska komma ur det...

Fast.. jag tror inte jag vill komma ur det. Det är bara någon gammal himla reflex som säger åt mig att fly innan det är försent. Han kysser som en gud. Han är rolig och tänkande och utbildad och kan tiotusen språk och är så fantastiskt osvensk och han ger mig konstant komplimanger och uppmärksamhet och lyssnar på varje ord jag säger som att dom är viktiga.

Samtidigt, i den mörka lägenheten kryper paniken på. Tänk om han vill sova tillsammans, tänk om han försöker något, hur ska jag ta mig ur, hur? (this coming from kvinnan som i sin senaste låtsasrelation mest hade ångest över att hon kvävde sin motpart med sin sexualitet. Det är komplicerat att vara kvinna. Man är frigjord och kåt och frigid och svår. Komplicerat)

Han skriver "mjuka pussar" i sina sms. Mjuka... Som jag vet att hans pussar är.

Han vill ha tre barn. Jag skämtade att ordet jämställd inte finns på hans språk. Jag skämtade men menade det. Känner skräck för att föda tre barn och förlora 6 år av min karriär. Inte nu. Inte NU. Jag vill stanna här i mitt skal. I mörkret i min lägenhet. I tystnaden efter katterna som inte finns här just nu. Som nästan aldrig finns här. Jag saknar dom, men när dom är här står jag inte ut. Tre barn. Med en ojämnställd man. Inte nu...

Men jag vet vad det handlar om. Jag är mig själv för nära. Kommer alltid sitta här ensam i mörkret. Ibland kommer någon man förbi med mörka ögon och mjuka läppar och komplimanger som gör mig obekväm och alldeles för många sms om dagen. Och jag kommer längta till ensamheten. Och förr eller senare kommer jag tillbaka till den. Det är bara att luta mig tillbaka och vänta.

Tillägg

Förresten är jag nog inte så oberörd som jag låtsas.

Eller så var jag oberörd. Jag tyckte bara att det var en bra ide att lämna mobiltelefonen i spärren till tunnelbanan och sedan inte komma på det förrän jag nästan satt på tåget och var tvungen att springa tillbaka för att hämta dem.

suck

nyss hemkommen

från en dejt med utrikisk man med mörka mörka ögon och mjuka läppar. Den här mannen är mitt sista försök på ett tag. Har jag bestämt. Om det inte blir något så ska jag leva i celibat en stund. Och det ska bli skönt. För jag börjar trilla tillbaka i fällan.

När jag gjorde mig i ordning för dejten drabbades jag av akut tjockångest. Så stark som jag nästan inte känt sen jag gick i gymnasiet. I vanliga fall brukar jag ta det där med jämnmod. Visst, jag väger mer än då, men vafan, brösten blir ju också större och sånt brukar ju gillas. Nu fanns det ingen tröst.

Jag kunde inte ta en komplimang. Inte en enda. Vill bara skämta bort. För det är klart att han inte tycker vad han säger. Det är hans nationalitet som betingar honom att säga att jag är vacker. Eller att han i allmänhet är man och lurad.

Men ändå. Jag vet en sak. Man har bara så roligt som man gör sig och livet är ganska lätt när man låter det vara det. Så nu tänker jag för en sekund låtsas att jag är normal och anta att det han sa var sant för hans ord fick den utslagna kvinnan på marken vid tunnelbanan att hicka till och stanna upp i sin klagosång och om jag inte misstog mig så log hon ett ganska äkta leende och tänk att det var min upplevelse som fick henne att glömma sig själv.
















Cyniska Frida här: Gud, jag hoppas inte den där kvinnan blev tyst för att hon satte i halsen och dog.

Artiklar om kön kan vara hur intressanta som helst...

- men den riktiga handlingen utspelar sig i kommentarsfältet. Se bara vad som händer när aftonbladet skriver om att män i allmänhet mår bättre än kvinnor trots att dom lever sämre.

Försäkra dig om att du inte missar den medelålders mannen som vill hävda biologiska anledningar till att kvinnor presterar sämre i arbetslivet trots att de är bättre i skolan. Och den 19-åringa pojken som tycker att anledningen till att han mår bättre än medelålders kvinnor är för att han tar dagen som den kommer.

Humor på hög nivå

life is a bitch and then you die

Idag har två jobbiga saker hänt

1. Någon har snott mina sommardäck till bilen. Suck.

2. Min mamma använde uttrycket "Nu är det kaos i paradiset". Vilket fucking jävla paradis? Jag orkar inte ens berätta om hur dåligt hon verkar må och vilka medel hon verkar använda för att dämpa det och hur det får mig att känna mig. Jag stänger av och håller mig till mig själv.

sorg

Jag är just hemkommen från konferens med jobbet... Det blev alldeles för lite sömn och alldeles för mycket alkohol, som vanligt. Och alldeles för mycket skitsnack. Också som vanligt

En sak som inte var som vanligt var att jag istället för att anstränga mig hårt för att undvika närkontakt av tredje graden med gubbstruttarna spenderade en rätt lång stund med en av kvinnorna på företaget. En kvinna som förra året förlorade sin tjugoåriga son i en mystisk bilolycka. Alkoholen gjorde mig inte starkare och den sorg jag känner för henne... kan jag inte ens beskriva. Vilket avgrundshål hon befinner sig i. Hon fick inte ens se honom för att han var så illa tilltygad. Oigenkännlig. Hon kommer aldrig få veta vad som hände. Var det en olycka? Var det någon som ville honom illa? Blev han puttad, hoppade han själv, eller vinglade han?

Livet är fullt av smärta. Och idag tillägnar jag de människor som fattas mig. Mina ögon får vara rödsvullna. Det gör ingenting.

aj

Idag har jag sådan mensvärk att jag helst vill ligga dubbelvikt på soffan och inte göra något över huvudtaget...

Om att bli dumpad II

Eftersom det var på väg att bli en lång kommentar så får Mr K sitt svar här...

Det bästa med att vara på det här sättet är, som du skriver, att det inte är särskilt tidseffektivt. Det har hänt mig att personen jag försöker få att dumpa mig inte alls plockar upp signalerna. Vilket betyder att jag är knepig och svår och undviker att svara på tilltal. Och han bara kramar mig extra hårt, pratar mer eller mindre beroende på situation, lagar mat oftare och vill vara mitt stöd i vad han tror är en fas där jag har det lite svårt. Något som borde få mig att älska honom mer... men bara ger mig själv ångest över att jag inte vill vara med honom trots att han är så underbar.

Sen när jag väl lyckats samla mod och säger något så tar jag nästan tillbaka det så fort jag sagt det, för j-a-g KAN inte göra slut. Det är ett ok. En gång tog det fyra månader att göra slut. Och enda anledningen till att det slutligen tog slut var för att han blev så rädd för mig att han inte vågade föreslå att vi skulle ses, trots att han kontinuerligt hörde av sig och jag kontinuerligt svarade. Det är en sjukdom. Jag är sjuk.

(hmm... betyder det att jag fortfarande är tillsammans med honom? Man kanske skulle kräva in lite ligga)

(Vafan, det där sista var väl onödigt)















(För den som inte förstått det ännu så handlar detta om att jag försöker få damen jag uppvaktade för ett par veckor sen att dumpa mig. Det går sådär)

Om att bli dumpad

En gång dejtade jag en kille som vi kan kalla för Pelle Plutt. Varför jag vill kalla honom det kan ni säkerligen lista ut genom att tänka på en viss del på mannen som ofta diskuteras i form av storlek i olika sammanhang. (Jag själv gillar att vråla efter galningar på motorvägen "Hur jävla liten har du? Ditt praktarsle" Efter att de gjort en vansinnig omkörning som riskerade livet på alla inom en radie på 200 meter eller bara söndagskört i 180. (Vilket för övrigt en del gubbar på mitt jobb gillar att hålla på med och jag har noll respekt för. Man tjänar typ 5 minuter på en timmes körtid och man har bevisat att man har mindervärdeskomplex. I rest my case))

I alla fall... Pelle var en jättetrevlig kille som jag hade hittat på någon happening genom något nätverk som jag en gång belyste med min närvare tre gånger om året. Han är en fantastiskt trevlig kille! Omtänksam, smart, vettiga värderingar... (Förutom att han var aktiv medlem i kyrkan och jag tycker att kyrkan är en sekt, men det har inte med den här historien att göra så jag lämnar det utanför) Han tog med mig ut på segling, promenader i slottsträdgården och andra helylleaktiviteter som fick mig att smälta inombords. Vi höll oss till ganska traditionell uppvaktning i några veckor innan jag skulle sova över för första gången. Och vi beslutade innan att vi inte skulle göra något... utan bara sova. Det slutade ändå med att vi kände lite på varandra, och jag upptäckte till min stora fasa och förtret att... den var den minsta jag någonsin sett.... Och då har jag ändå råkat surfa in på en snuskig hemsida med just den inriktningen... (den händelsen vill jag verkligen inte prata om)

Jag tänkte över saken under de närmaste dagarna och kom fram till att det ändå skulle bli spännande att göra the dirty deed med honom. För att det var en ny upplevelse liksom. Och för att jag faktiskt gillade honom. Och för att jag hade hört det där om att män som saknar vissa grejer anstränger sig mer på andra saker osv. Jag ville verkligen veta om det var sant!

Det var det inte.

Spänningen i vårt förhållande tog bara slut. Det fanns ingen energi kvar. Och när jag försökte analysera kunde jag inte se någon annan anledning till det än att Pelle... var en Plutt. Mind you, så här i efterhand inser jag ju att om Pelle hade ansträngt sig lite för mig i sänghalmen på något sätt över huvudtaget så hade jag kanske känt spänningen någorlunda. Så det var inte bara pluttigheten per se som avgjorde. Men om han hetat Pelle Enorm hade det kanske fungerat ändå... Det är en komplicerad tankekedja.

I vilket fall. Då, som nu, var jag livrädd för att folk ska tro att jag är ytlig efter att jag i åratal propagerat för att kärlek är större än oss alla och sällan handlar om sex. Så jag kunde inte göra slut av den anledningen. Jag var tvungen att vänta kvar. Vara lite obekväm. Bete mig lite konstigt så han kände på sig... Tills han gjorde slut.

Det lustigaste är att jag vid varje break-up har en liknande historia. Jag har nästan aldrig gjort slut på riktigt. Jag kan inte göra slut.

In love with josh groban

DEt är pinsamt. Jag vet. Det är vad mormor håller på med. Men jag tror jag är kär i josh.

Särskilt en låt som jag lyssnat på om och om igen i bilen. Hans röst är vacker. Att den italienska han använder är den mest komplicerade grammatiska formen lämnar gåshud på min rygg. Att min italienska suger gör inte upplevelsen sämre.

"Om jag är för dig det du är för mig så har kärleken segrat"

Om jag översatt rätt är det så vackert att jag nästan går sönder.

Om jag översatt fel hoppas jag att ingen någonsin talar om det för mig.

Sweet sunday

Vakna tidigt av hungriga kattskrällar som spenderat alldeles för mycket tid hos morgonpigga pappa som matar frukost halv sex bara på pin kiv. Släpa sig upp. Titta på big bang theory, typ 3 avsnitt. äta knäckebröd med ost. Släpa ner till affären för att köpa mjölk. Affären stängd en timme till. Släpa upp. Spela zelda. Hittade masken och byn. kom nästan till slutbossen i bergsslottet. Ner till affären igen. Köpa mjölk. Brygga kaffe och dricka långsamt. Mer zelda samtidigt. Inte en tanke på livets mening eller mongomän (-kvinnor?). För guess what? Jag tror det här är livets mening. Släpa runt utan tanke på vad som bordes. Nu ska jag bada och läsa tidningen som kommit fel. Mohaha. Ni grannar kan njuta av söndagmorgon utan tidning. Eller vafan, jag kan offra mig och lämna tillbaka den. När jag är klar. :o)

Verklighetsflykt

Jag hade en kärkär vän på besök igår. Och hon påpekade en sak för mig som jag inte själv tänkt på. Nämligen att min senaste tids kill- (och för den delen: tjej-) konsumtion faktiskt inte har med ren desperation att göra. Utan vad de ger mig är en glimt ut genom ett fönster från mitt fängelse av jobb, trångsynta människor, en mamma som ständigt vill sätta dit mig och allmän tristess. Verklighetsflykt helt enkelt. Och damn it.

Hon känner mig.

igen

jag har inte heller rätt att inte längta efter att stå i vit klänning och bli beundrad. Och jag kommer inte förstå varför förrän jag träffat en person jag vill bo med.

vid fikat

är jag den som inte har rätt till mina åsikter. Om man är en kvinna har man inte rätt att tycka om jämställdhet förrän man fått barn och förstått att moderskänslor är större än jämställdhet och att jag bara kommer vilja vara hemma och gulla med åbäket

Jag försöker hitta tillbaka till mina ord just nu. Dom verkar ha gått och gömt sig. Ändå är jag förbannad mest hela tiden på jobbet och har andra saker att tänka på. Men i fingrarna är det tyst.

This is the end

Sent igår kväll, 4 dagar senare kom svaret via sms. Det var långt och det var från Red. Hur han har svårt med sig själv och vad han vill. Hur han gillar mig och inte vill vara som han är, hur han ska skärpa sig. Men...

Jag har bara ett svar.

Lycka till med det. /F

Leta upp honom i telefonboken. Delete.

And that's the end of that chapter.

solsken och förgätmigej

Idag vaknade jag inte av bultande huvudvärk utan av en solstråle som kittlade mig i ögat. Överoptimist som jag är började jag fantisera om att äta frukost på balkongen och rusade därefter ut... bara för att inse att det fortfarande är snö överallt och minusgrader... Men den är på väg! Den är på väg...

Några saker jag insett över de senaste dagarna:

1. Jag längtar söder om stan. Jag saknar mitt gamla område så det gör ont. Alla små villor, löven på tunnelbanestationen, crazy catlady i mitt hus (hon brukade bjuda in mig på hennes katts födelsedag och då kom även alla hennes andra vänner med sina husdjur, det var helt galet. men god tårta) ICA med turkshopskomplex och tusen porslinsgrejer på undervåningen. Skogen runt hörnet och det faktum att massor av mina vänner bor i närheten. Blå kommunen har bara jättevillor och miljonprogramskomplex och roslagsbanan som en gång dödade en gammal klasskamrat till mig. Och ett asdyrt coop nära som inte ens har den apelsinjuice jag gillar.

Dock kan jag inte flytta så länge jag har det jobb jag har. Restiden är bara för mycket för mig att hantera. komplicerat

2. Jag måste sluta vara så himla äcklig! Jag har liksom använt ursäkten att jag är nyinflyttad för att slippa dammsuga i flera månader nu. Inte ok. Som en vis bloggare sa är det bra att åtminstone låtsas att man är renlig om man skulle få med sig ett hemsläp.

om inte de vackra männen kommer till frida kanske frida måste göra något åt det

så jag har just beslutat mig för att inte ha linser på mig när jag går ut ikväll. Det är det absolut billigaste och enklaste sättet att göra de flesta snygga. Det är också billigare eftersom jag tror att jag är full fortare.

Ibland är det ju faktiskt tragiskt att jag är så desperat. Men det kommer ju gå över om jag får nåt, så varför kämpa emot?

bakisångest

Vrider mig i sängen... munnen är torr... huvudet känns som att det är fastspikat i kudden...

det är inte ens helg.

kollar utboxen i sms-lådan.

sms1 till tjejen från i måndags

Vaken? Vill ha sällskap?

memo to self: är INTE lesbisk. Krävs det verkligen bara 4 öl för att jag ska glömma det?

sms2 till Red

Jag gav dig chansen att vara ärlig mot mig, hur svårt kan det vara?

Får jag gå och lägga mig igen?

Eller förresten...

Så tycker jag att det för människor som jag - som tycker att ett jämställt land inte borde använda sina skattepengar för att försörja dom som står högst upp på samhällsstegen som något slags omvänt robin hood-syndrom men som också kan acceptera att andra faktiskt gillar kungen- borde införas en möjlighet att gå ur monarkin, ungefär som man idag kan gå ur kyrkan.

Man skickar ett brev till slottet och säger tack för den här tiden men jag tror inte på kungen som medfött bättre än alla andra och vill gå ur monarkin. Sen görs ett litet avdrag på min skatt och jag slipper betala för kungens dyra kostymer samtidigt som dom som gillar honom kan fortsätta göra det. Alla nöjda, alla glada. Eller vad tror ni?

Monarkin är död, länge leve monarkin

Det här är en sån grej som jag lovat mig själv att hålla käften om så mycket jag bara kan. Men

jag

kan

bara

inte

fatta

att hela Sverige stannar upp för att en människa förlovat sig. Att nyheterna sänder uppdateringar tre gånger i timmen trots att inget mer kan hända men någon reporter kanske har åkt ut i obygden och pratat med någon vars mans systers kompis pojkvän en gång gick i samma klass som Daniel, vår blivande prins. Eller att någon annan reporter räknat ut hur mycket bröllopet kommer kosta. Eller att vår statsminister kallar till presskonferens för att säga "kärleken har segrat" (vilket iofs är lite rörande och vackert, men det tänker jag inte erkänna just nu. För jag är förbannad) och att gubbarna på jobbet säger sig inte bry sig om skvaller men ändå har uppdateringar om detta inprogrammerat på mobilen och bilder på kungafamiljen på datorns skrivbord. För kungafamiljen är ju så extremt bra reklam för sverige. "Tänk om vi inte hade kungafamiljen, då skulle vi ju behöva lägga ut jättemycket pengar på reklam."

Jag tycker vi istället ska tvinga alla blonda brudar åka jorden runt och vara slampiga och plantera in isbjörnar i stockholms innerstad, för det är ändå det vi är mest kända för. Inte många utlänningar jag har träffat har vetat om vi är en monarki eller en republik.

Första intrycket

Igår skulle Frida vandra ut på ett fält och hälsa på ett gäng äldre män hon aldrig träffat förut. Ni som har läst lite i den här bloggen vet att jag bestämt mig för att vara hård och aldrig visa svaghet! Alltid professionell och alltid redo att möta gubbarnas fördomar...


Så, för att se viktig ut har jag ett hetsigt telefonsamtal på gång medan jag med bestämda steg kliver nedför den lilla sluttningen i mina tighta jeans och vinterstövlar under kommunistrocken. Under vänsterarmen har jag den viktiga svarta lädermappen med papper och en pärm med andra viktiga papper. Då händer det.

Marken försvinner under mina fötter och jag halkar ca 4 meter på rygg nedför sluttningen. Männen slutar arbeta och tittar under tystnad. Och då kommer frågan, kan man ha värdigheten kvar efter att ha gjort en sådan entre? Jag reser mig upp och avslutar telefonsamtalet medan jag borstar av mig så mycket snö jag kan. Räcker över skrynkliga blöta viktiga papper och droppar viktiga ord innan jag vänder om och går därifrån. Fnisset är så illa dolt att jag hör det innan jag kommer runt hörnet.

Fan också. Frida = -3 poäng.

Men ganska roligt.

Hur gick det till?

Jag skulle ju bara ta en öl. Inte stappla hemåt på morgonkvisten med doften av hennes hår dröjandes kvar. Och just det. Jag är ju inte lesbisk och det hade jag ju bestämt. Did she not get the memo?

Vad är det för fel på sjukhuspersonal?

Frida - Hur länge kommer jag få vänta?
Bröstsyster - Det är svårt att säga så jag säger inget
Frida - Men tror du att det kommer bli mer än en timme? Jag har bara betalat p-automaten så länge.
Bröstsyster - Jag vågar faktiskt inte säga något.
Frida - Inte ens om det är 5 minuter eller två timmar?
Bröstsyster - Jag är lessen, men jag vet faktiskt inte.

Lite irriterad går jag mot väntrummet och börjar knäppa upp jackan.

En tant kommer in och ropar upp mig. Det har gått två minuter. Varför var bröstsyster tvungen att bete sig som ett... *piiip*?

Återigen får jag klä av mig på överkroppen. Doktorn kommer in och smörjer in mina bröst med blå smörja. Gör ultraljudsundersökning. Pratar om knutor och cystor och cancer och möjligheter att operera bort knölar som irriterar. Smörjan är kall och apparaten är hård. Jag är frisk och kommer antagligen leva mycket längre än tre månader till. Tur.

När jag kommer hem tar jag av mig kläderna och tittar på mig själv i spegeln. Visst. Dom är olika stora och sitter inte där dom en gång satt. Dom skulle kunna vara lite mindre och behändigare. Men guess what, dom är mina och dom är hela och jag har två och dom är friska. Och det är allt som räknas.

Om fåfängan

När jag tristessar runt på internet i min söndagsmorgonsuttråkan hittar jag något som finner mitt intresse. Jag läser en blogg som pratar om en viss Mikael Parkvall som är lingvistiker och har skrivit någon bok. Först ringer klockan, jag känner igen namnet. Sen minns jag mina dagar på universitetet och den långhåriga föreläsaren som höll allas intresse i sin hand. Först läser jag artikeln om honom och boken han tydligen gett ut. Kul för honom! Sen läser jag bloggen i länken ovan och ser att han faktiskt svarat på åsikterna om honom själv.

Först blir jag irriterad på bloggaren som pratar illa om någon som jag själv tycker om

Sen blir jag irriterad på Parkvallen för att han tar åt sig av vad någon i bloggosfären säger om honom

Sen blir jag bara jävligt glad över att jag själv inte har ett sånt yrke där folk bloggar om mig. Med tanke på hur liten jag känner mig redan skulle jag antagligen gå sönder om någon började tycka saker om mig på internet.

Med bara tre månader kvar...

...vad skulle du göra?

(jag har uppenbarligen för mycket tid för mig själv. Varför lyssnar jag på den där mia som faktiskt inte skriver ut sina "så" även om hennes språk är ganska kravligt. Varför är jag så provocerad av henne? Hon är bara en människa som kämpar för att må bra. Precis som jag. Hmm... det är kanske bara hypen om henne som jag faktiskt hatar. Eller så påminner hon om mig på sätt som jag inte vill tänka på? I vilket fall som helst: urk)

Jag skulle antagligen sälja så mycket jag bara kan av det jag äger och försöka få med mig så många som möjligt till något varmt land och spendera mina sista dagar med att ta det lugnt och dricka paraplydrinkar.

En vinterpromenad senare

Har nya reseplaner börjat smidas. Världen ska ses och jag vet inte hur lång tid jag har på mig så det är ingen mening att vänta. På måndag hägrar bröstdoktorn igen. Vem vet, kanske har jag bröstcancer och 3 månader kvar att leva. (Mia med självkänslan frågade mig nämligen i sin bok: "Om du bara har tre månader kvar att leva och inga ekonomiska problem, vad skulle du göra då? Vem skulle du umgås med? Skulle du jobba?" Svaret vet jag inte, men jag skulle antagligen inte planera en resa till i juli. Det är nämligen det jag gör nu) Lyckligtvis har jag en vän som är lika relationshandikappad som jag och dessutom har en lika stor längtan ut i världen som jag. För när jag nu börjar närma mig 30 och nästan alla jag känner lever i ihopparad (och i vissa fall även parad och fortplantad) bliss inser jag vilken ångest det är med semester. Man har ingen självklar att planera semestern med och man vill inte riskera att ta ut ledighet för att sedan sitta själv i sitt kök och sörpla kaffe medan alla man känner nuppar eller byter blöjor utan min hjälp.

Just nu längtar jag efter våren så att det gör ont

En riktig bloggare

är jag nog inte... jag önskar jag kunde lite mer så jag kunde göra det lite hemtrevligare för er här på min sida.. Men nu har jag i alla fall bytt färg och lagt in några taggar. Alltid något!

Inget inskrivet i kalendern

Inte en enda liten grej, inte på hela helgen. Det ger mig lite ångest samtidigt som jag blir nöjd. Inga måsten. Jag kan sitta i min nyinredda walk-in closet och vara nöjd med mig själv. Tvätta alla mina kläder så att det doftar rent i den. Hämta thaimat vid stationen och titta på tapeter som jag funderar på om jag ska försöka sätta upp själv eller tvinga hit nån som kan. Dessutom skiner solen, jag kanske borde ta en liten promenad?

Ensam en fredagkväll

Och jag har proppat i mig så mycket vitlök att jag mår illa. Hoppas för guds skull att ingen vill hooka upp för spontant fredagsmys. Just ikväll är jag så upptagen med att sitta i min röriga röriga lägenhet och undra vad meningen egentligen är att jag verkligen inte har lust med något annat.

En vän och ärkeältare rekommenderade mig att läsa hemska hemska mia törnbloms bok självkänsla nu. Jag vet inte varför hon gjorde det efter alla våra samtal där jag pratat om hur liten jag känner mig på jobbet och hur det fortplantas till hur jag känner mig i mitt umgänge med folk av det andra könet som jag vill ligga med. (suck) I vilket fall är det en vän jag verkligen lyssnar på och jag stängde av den del av mitt sinne som säger HATA MIA och hennes sätt att avsluta varje mening med ordet "så" och öppnade boken. En sak mia säger som jag verkligen känner igen mig i, är att en människa med dålig självkänsla ofta känner att han eller hon lurar omvärlden. Så har jag känt ofta och mycket. När jag fick mitt jobb. När jag blev civilingenjör. När en vän tycker att jag är fantastisk. Men jag insåg också att jag inte känt så på länge. Faktum är att ganska många av dom tecken Mia räknar upp är saker jag lagt av med. Jag pratar inte skit om folk längre. Bara dom jag absolut inte tycker om. Jag vet att även om jag är dum i huvet som väljer att dejta mongon så är det faktiskt inte mig det är fel på. Bara någon konstig beslutsväg i huvet som jag har. Jag känner faktiskt inte att jag lurar någon längre. Men jag behöver ändå prata ut rätt mycket, annars skulle jag ju inte ha den här bloggen.

Jag behöver liksom inte Mia, så.

Tanke nummer två

Handlar förstås om den andra typen av män som befolkar min hjärna. Och jag misstänker att det är något slags val jag gör, det där med att ha ett antal karlar i mitt liv som alla skulle kunna vara något extra, men bara det att jag har fler gör att det saknas mer. Förra veckan stötte jag på ett gammalt ragg. En man som betytt ganska mycket för mig, som verkligen slet och slängde mig utan att jag knappt ens fattade vad som hänt. Jag förstår ju nu att det är han som har problem. Men ungefär samma problem som jag, vilket gör mig llite rädd. Det var ett år sen vi sågs sist och nu skrapade han med foten och trånade med blicken som att det var jag som dumpat honom. Innan han gick kom han fram och frågade om han borde stanna kvar, om vi kunde höras?

Först var jag stark. Kallade honom mongo och försökte istället ställa mig nära min hemliga crush. Sen blev jag ivägstulen av en annan gammal historia som dansade runt mig på golvet och luktade på min hals. En stund undrade jag om jag ätit snyggpiller för så mycket män brukar inte vilja ta på mig och känna min doft... På flyget mot östblocket började styrkan förtvina och jag intogs av tvivlet. Kanske är mongot annorlunda nu? Kanske kan vi... bli... det där jag hoppades förut? Min hemliga crusch visar inga tecken på att vilja ha mig som jag vill ha honom och jag har ju LOVAT mig själv att sluta tråna efter män som inte vill ha mig.

Flyget hem fylldes av andra tankar. Varför vill jag så desperat ha mongots beundran? Han har bevisat tio gånger att han inte är något att ha. Han är otrogen mot sina flickvänner, har konstiga illusioner om livet och om sig själv. Kan inte nöja sig.

Kanske är det jag som är mongot för att jag vill nöja mig. Jag vill ha en kärlek som är äkte med en person som är riktig och jag orkar inte med alla illusioner som folk vill bygga upp om sig själva

Mitt nya standardsvar

Män gillar att klappa mig på huvet med orden och uttrycka "lilla gumman" med kroppen. Lägga huvet på sned och mena "Du pratar men dina ord är menlösa" med blicken. Från och med nu ska jag alltid svara "Jag förstår inte varför du inte lyssnar på vad jag säger. Jag försöker, men jag förstår faktiskt inte." En dialog kräver två personer. Om dom inte slutar tänker jag gå därifrån.

Att träffa sin bästa vän

Jag vet inte exakt vad det var som gjorde att jag insåg. Antingen var det att jag träffade henne och fick en chans att prata ut om allt som hänt och alla känslor jag har. Att hon nickande tog sig igenom min historia och frågade frågor på rätt ställen. Att jag fick älta älta älta ut all min ångest.

Eller så var det när vi pratade om henne i relation till det jag går igenom som det föll på plats. Orden hon sa löd "Jag tror det handlar om inställning. Man väljer att vara lycklig och då får man låta bli att tänka på de dåliga sakerna". Det är ett uttryck jag själv använder då och då. Det är något jag tror på, men plötsligt insåg jag att det är en lögn. När jag såg min allra käraste vän yttra orden, med vetskapen hur hon lever i sin relation. Hur hon curlar sin man, vissa dagar är det på gränsen till självförintelse, och hur hon tar ansvar för hans brister och lyfter deras förhållande medan han håller ner det. (observera att det finns massor av anledningar till varför deras förhållande är bra, men det spelar ingen roll just här) Hon är underbar, men bredvid honom är hon lägre i rang och han hindrar inte sig själv från att visa det, inte ens i närheten av hennes vänner. Och hon väljer att undvika konflikten, hon väljer att vara lycklig.

Då, i tystnad, insåg jag vad som får mig att må dåligt på jobbet. Jag är som hon i sitt förhållande. Jag curlar gubbjävlarna till förintelse i min låtsan att jag inte bryr mig om deras förtryck. Jag trycker ner mig själv för att undvika konflikt.


Och det är inte rätt sätt att gå framåt

Tanke nummer ett

När jag vaknade imorse upplevde jag något jag inte varit med om på länge. Jag såg fram emot att gå till jobbet. I mitt huvud fanns svar på frågor som ännu inte var ställda och när första samtalet kom klockan halv åtta var jag redo. När gubblöken körde sitt maktspel kontrade jag med "jag förstår faktiskt inte varför du..." (följt av det han försökte trycka ner mig med) and guess what?

han började stamma.

I bitterfittan deklarerade kvinnset att männen använder undvikandet av lyssna som ett sätt att få makt. Och stjälandet av svar som ett sätt att få respekt. Frida använde det på sin chef. När han frågade frågor över telefonen var hon tyst och väntade. Efter att han svarat på dom själv upprepade hon samma sak men med andra ord i en låtsaslek att det var hennes idé. När de la på hade han ett annat tonläge. Ett med respekt, ja, nästan beundran.

Man kanske ska köpa den där boken om maktspel och kön.

demonterad?

På flyget från östblocket hade jag ingen bok. På vägen dit hade jag lyckats läsa hela bitterfittan och dessutom gråta patetiskt öppet inför andra passagerare när boken påminde mig om min egen ilska mot gubbmaffian men på vägen tillbaka hade jag ingen. Egentligen borde det inte göra så mycket. Förutom att när jag är lämnad ensam med mina tankar så vrider dom sig alldeles för mycket och jag kommer på mig själv med att tänka psykopatiska saker.

Tecken på att Frida är på väg in i psykos:

1. Hon börjar ha en tyst dialog för sig själv på engelska. Av någon anledning känns det plötsligt som att det handlar om någon annan och det blir lättare att se objektivt på hur dum i huvet jag ibland är. Som när jag pratar om mig själv i tredje person (se 5 rader upp)

2. Hon klämmer in sig i fosterställning sidleds i flygstolen. Hur hon lyckas är ännu oklart eftersom hon är 180 centimeters kylskåpsvig person, men det uppskattas av barnet som sitter bredvid och nu får lättare att armbåga henne i ryggen

3. Hon beställer in vitt vin och smugglar sedan ner det i väskan när hon kommer på att bilen väntar på arlanda. Blir därefter bitter eftersom hon anser att alkohol är räddningen. (note to self: alkoholproblemet ska adresseras)

Annars gick flygresan bra. ett litet tillbud med att ovan nämnda barn utbrast "pappa jag mår illa i magen" och risken för kräks på kläderna var överhängande. Lyckligtvis lyckades den tyska pappa föra iväg barnet för ej kända övningar och sedan fanns inte problemet mer.

Vad jag tänkte på? Ja, det kommer nog längre upp på sidan

p.s

alkoholpåverkad? eh... aningens. =o) men det är ändå sant

4:00 en fredag morgon

och jag har just kommit hem.

Insåg en grej under gårdagskvällen. Minst fyra personer jag såg släppte allt och alla de hade för händerna, utropade någon form av glädjeskrik och kastade sig runt min hals. Jag tänker inte på det så ofta, men jag misstänker att jag gör skillnad i människors liv. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag vet inte, men jag tycker om det. Och jag tycker om er som läser det här. Det var inte meningen att någon skulle läsa, men det gör ni, och jag är tacksam.

att utmana ödet

är att spela guitar hero halvnaken medveten om att det är väldigt god insyn

men orka klä på sig bara för det? med lite tur skapar jag en trend och får snart se alla mina grannar nakna.

och männen samlades runt Frida...

Det var nämligen dags för besiktning av utfört arbete och gubbarna med magarna och utan håret och handskakandet och böjandet på näsor i försök att se ner på varandra samlades runt Frida för en genomgång. Mannen med pengarna och makten kommer fram till Frida:

Han - Jaha, men du, kommer det ingen representant från Företaget?

Jag - Förutom jag menar du? För sist jag kollade jobbar jag där. *skrock skrock*

Han - hehe, ja, jag menar inte så. Men det kanske skulle komma någon som... har lite mer ansvar... över själva arbetena?

Jag - *kall* vad menar du?

Han - *börjar stamma lite* jaaa.... Förra gången vi jobbade med er så kom det någon som det någon... som hade ansvar för arbetena...

Jag - Och jag duger inte menar du?`

Han - Nej, inte så, men du vet. Han som var här förra gången...

Jag - Du menar att det borde komma en kille?

Han - hehe... ja, det var ju en karl här då och du jobbar väl inte med sånt?

Jag - Du pratar om Kalle K, min kollega. Vi har samma befattning på Företaget och det är dessvärre jag som har ansvar här den här gången, så det kommer ingen annan.

Sedan följde ett antal inlägg från andra män som stod i närheten som försökte släta över hans dumhet och min ilska. Mötet avslutades med att en yngre blyg kvinna anslöt av okänd anledning och den äldste herren erbjöd sig att värma henne. med en mysig kram.

Finns det hopp?

east bloc - here I come

Nu vet jag självklart att man inte får säga östblocket längre. Det är en term lika död som käftis och macken. Men... JAG SKA DIT!

Guideboken säger att jag antagligen kommer bli lurad, rånad, mördad, påkörd av en bil och smittad med HIV. Så alla smycken som inte är köpta på H&M får nog stanna hemma. Likaså datorn, dyra telefonen (istället ska jag ta med min fantastiska partytelefon!!! Jag älskar den fortfarande) och allt jag inte kan ersätta för mindre än ett par hundralappar.

Min kompis på plats säger att det inte finns varmvatten men att det finns råttor och att ingen pratar engelska. Det ska verkligen bli en intressant resa...

jag hatar arbetskamraters barn

Inte för att jag träffat dom, inte alls. Men för att jag är så fucking jävla less på att bli påprackad jultidningar klasskorvar, strumpor som sitter illa och blomlökar. Det är den första saken jag hatar. Förälderns lite anklagande blick när jag tycker att jag behöver väl inte köpa nån jävla korv för 200 spänn för jag tvingar ju aldrig henne att lägga ut pengar på mina katter? Sen måste jag lyssna på de tokhögersvängda arbetskamraternas ilska över att man måste låta barnen sälja grejer för att det inte är tillåtet att låta föräldrarna ge pengar till klassen. Ingen förståelse för dom som inte har pengar!! (observera att jag nu hatar båda sidor av denna aspekt, och jag vet att jag har dubbelmoral, men jag behöver inte vara vettig. Dessutom hade jag kanske köpt nåt om ungjäveln frågat mig själv istället för att vara cepelat och tvinga mamma eller pappa att göra jobbet)

Det är nämligen det andra jag hatar med barn idag. Att dom är så fucking jävla lata!!! Och det är inte barnens fel, jag vetdet. Det är föräldrarna. Och jag har själv valt att bo i en kommun blå som blåklinten bredvid ett dagis där föräldrar lämnar sina barn i en enorm lexus trots att dom bor tre kvarter bort och det skapar ett trafikkaos som gör att jag knappt kommer ut från parkeringsplatsen. Samma trafikkaos är ju LIVSFARLIGT för barnen. För det är ju inte som att pappa lexus eller pappa bmw (konstigt nog är det nästan aldrig mamma lexus eller mamma audi. Mest mamma volkswagen eller mamma volvo. men men... feministfrida ska kanske nöja sig med att papporna faktiskt tar ansvar för att ungen kommer till dagis. Mammor har ju faktiskt inget sånt organ man måste kompensera för) skiter ju fullständigt i gångtrafikanter runt omkring! Trottoaren är ett extra körfält och pengar gör ju helt enkelt andra människor mindre viktiga.

Sen hör jag om folk som har barn som ska börja gymnasiet. Folk som bokar en egen tid med syo på skolan för att kolla vad barnet har för val och vad folk bör välja för sina barn. Och det gör mig mörkrädd. Vad jag minns det som kunde man mycket väl välja vad man ville läsa på gymnasiet själv. Ett litet stöd från mamma och pappa som säger att man får göra vad man vill och svarar på frågor räcker väl fint?

Shit pommes frites. Jag kommer säkert bli likadan. Och barnlösa människor överallt kommer göra korstecknet när jag kommer åt deras håll och jag kommer inte bry mig för min lexus stänger ute alla ljud och ljus. Gud hjälpe mig

strävan

För ett år sen visste jag precis vem jag var. Min strävan och min väg låg framför mig. Jag bad aldrig om ursäkt för den jag är. Sen vet jag inte vad som hände. Kanske var det när jag fick ett jobb och skulle omdefiniera den som jag kämpat så för att bli. Kanske är det att mitt jag i relation till gubbmännen inte stämmer överrens med vem jag vill vara? Kanske...

Nu kan ett telefonsamtal få mig att tappa fattningen och stirra blankt in i dataskärmen tills det är dags att gå hem. För det dom kan... är att pressa ner mig under ytan och få mig att känna mig oduglig. Utan anledning egentligen. Och om jag vill säga emot och försvara mig blir saker bara värre. Så jag är tyst. Samlar missnöje tills jag går sönder och det enda sättet att laga mig är att ligga i badet en hel kväll.

I think I made a mistake.

en ny dag stundar

Ögat är trött av xbox, magen är full av vad som skulle kunna vara 4 portioner thai, en chokladkaka, en påse gott och blandat, en liter läsk, en gammal matlåda från frysen och min vanliga frukost av youghurt och mackor. Kroppen är trött av att ha släpat möbler till nytestad position och sen tillbaka igen när ögat inte var nöjt. näsan är trött av att ha luktat på alla blommor jag bestämt mig för att vattna. Jag är trött, så trött. Och ändå tror jag inte jag kommer kunna sova. perkilainen.

I min lägenhet

Där allt är grått och tomt sånär som på mismatchade möbler och tyst så när som på ett droppande jag inte känner igen och dött sånär som på misshandlade blommor och en trött själv i soffan. Det är där det händer. Det är här jag väljer. Jag känner mig för ovanlighetens skull lite deppig (OVANLIGHETEN? är du galen kvinna? Det är det enda du känt dig i en månad, det enda som ältats. D E T enda.) Bestämmer mig för att grotta ner mig. Ta på mig största mössan och jackan, hämta hem färdiglagad thaimat och choklad och läsk och kanske chips. Skit fullständigt i tjockångest. För... face it. Om jag fortsätter att må så här så är deppigheten fett mer oattraktivt än 5 kilo extra. Det är lika bra att genast gräva ner sig och inte komma ut förrän det är vår.

Att köpa öl till en man

"Jag fixar maten om du fixar ölen!"

skrev han. Och jag ställde mig ställd. Vad köper man för öl om man vill göra intryck på en vän man ännu inte har? Jag kan ju inget om öl. Jag vet inte vad han gillar. Jag vet med andra ord ingenting.

Jag valde 5 olika öl. Alla med djurbilder på. Han kommer definitivt tro att jag är knäpp

inkvoterad?

skämtet börjar bli gammalt, varför måste dom dra det framför hela företaget? Jag vill ju vara anställd på grund av min kompetens.

Hur kan det kännas så rätt när det egentligen inte känns alls?

Red är verkligen min dröm-man. Han är lång och bredaxlad och ambitiös och ser bra ut i kostym. Han har fantastiska värderingar och han är omtänksam och han gillar mina katter och han kan leka med dom i all oändlighet. Och jag faller för det. Men jag tror det är för sent. De varma känslor jag en gång fick i maggropen bara av att tänka på honom har bytts ut mot misstänksamhet. För det är så uppenbart att han döljer något för mig.

Men han är förändrad. Han är mer närvarande. Han sov kvar. Och han ville duscha tillsammans. Och han frågade mig massor om mig. Och ville hångla även utan det andra. Såg mig i ögonen medan vi hade sex. Det kändes som att han faktiskt börjar släppa in mig, men också som att det kanske var sista gången vi sågs. Och jag orkar inte ens analysera.

ucraine, 2 points

Jag ska dit. Mannen i bokaffären gav mig guideboken gratis med motiveringen "ingen vill ändå åka dit". Jag ska äta chicken kiev och dricka vodka och tvätta mig i kallvatten. Om en vecka. Och ingen kan stoppa mig.

Frida är desperat II

Cirkeln sluts om och om igen i the neverending story. Red är på väg hit, jag känner mig som en slampa, men en levande sådan. Han har redan planerat hur han ska göra imorgon, när han vaknar här... När jag för en gångs skull ställt in mig på att det är skönt att sova ensam. Jag skulle vilja veta vad som rör sig i den mannens hjärna. Något konstigt är det, och nu när jag plötsligt bestämt mig för att det får vara nog så har han plötsligt börjat kämpa litegrann. Och det vet jag inte hur jag ska hantera, jag vet inte vad jag vill med honom, jag vill bara inte vara ensam just nu.

Frida är desperat

Återigen får jag sona för att jag sagt att jag är stark. I lördags var jag på krogen och mina kvitton talar om för mig att jag inhandlat starksprit strax före stängning. Du vet, den där nödvändiga sista drinken innan man går hem. Jag minns inte mycket av vad som hände efter midnatt. Tydligen har jag dansat. Kanske har jag rökt. Mina kläder luktar så. Vilket verkar jättekonstigt eftersom jag ALDRIG röker. Förutom cigarr när jag får för mig att jag ska passa in hos gubbarna på jobbet och göra karriär. Jag har fått berättat för mig att en kille med långt hår kom fram och pratade. Att hans kompis blivit framkallad för att jag tyckte han var snygg. Och han var lång, och mörkhårig, och bredaxlad. Och vi pratade och skämtade. Och det visade sig att han jobbar på samma jobb som min moster. Jag berättade aldrig det för honom. Inte när vi började hångla. Inte i taxin till tjottaheiti där han bor. Inte efter att vi däckade i hans säng utan att ha sex. (För att han tydligen var för full... och ja... du vet) Inte på morgonen när han inte heller... kunde... Sen berättade han att han har problem med potensen för att han blivit dumpad och lider av hjärtesmärta.

I sure know how to pick them

Och när jag vandrade the walk of shame på gator jag aldrig sett förut för att hitta en buss mot en tunnelbanestation i slutet av en linje för att resa två timmar och komma hem kändes det ändå lite bättre. Som att jag var lite mer levande än igår. Som att leva är att göra destruktiva saker och ge stackars emotionellt misshandlade män lite ångest. Men han var snygg, och det var kul och han ville träffas igen. Varför vet jag inte, men det var bra för mitt självförtroende.

Om män

...och deras vara eller icke vara i mitt liv. Jag sa nyligen att jag lyckligtvis inte kastar mig efter karlarna. Jag kan ha haft fel.

Onsdag kväll och jag sitter framför datorn. Kommer på mig själv med att provocera fram ett försök till middag med fotografen. Vi bokar nästa vecka och jag intalar mig själv att jag inte vill att det ska vara en dejt. Att de varma känslor jag känner är för en ny vän med vettiga åsikter och fantastisk humor. Skriver in en klausul om att det kanske inte alls gäller om han skulle visa intresse. Återigen hatar jag mig själv för min feghet. Vill jag ragga på någon borde jag göra det, inte skriva klausuler med mig själv om falska intentioner.

Fredag eftermiddag och jag hittar mig själv ensam med en 21-årig hantverkare med breda axlar och långa fingrar som kan tillverka en vägg på nolltid och som alltid är redo att bära saker på mitt kommando. Jag har aldrig varit ensam med honom förut men jag har alltid sett honom i hemlighet. Jag vet att han är aaalldeles för ung för att tänka på med fula tankar i bakhuvudet. Jag vet att jag är för gammal för att han ens skulle komma på tanken. Och att jag borde vara alldeles för smart för att läsa ritningar så nära honom att jag kan känna hans doft. Ändå gör jag det. Undrar om han märker min blick på hans rygg när han vänder sig om. Undrar hur det skulle kännas att luta mig mot den. När jag upptäcker mig själv i min gumsjuka rosa tillvaro ger jag mig själv en örfil och tar mig snabbt därifrån. Strictly forbidden. Jag vet att den lekfulla flirtighet han utstrålar har mer med makt att göra och jag ska inte ge mig in i det. Absolut inte. Men det är lätt att glömma sig själv i ett par vackra ögon och ett rufsigt hår.

Fredag natt och en segdragen sms-konversation med Red närmar sig sin ände. Som vanligt har jag skällt på honom. Och just nu är sanningen att jag är för less för att bry mig. Anledningen till att jag vågar säga åt honom är för att jag inte har något att förlora längre. Om du vill träffa mig måste du nog bli bättre på att visa det. Och frågan är om jag ens vill träffa honom. Någonstans i USA tappade jag min fighter-spirit. Jag tror inte längre att jag kan vinna evig kärlek med Red om jag kämpar. Jag tror att kärlek ska vara lätt och om det inte är det så är det av en anledning. Och den är att jag har bättre saker att göra med min tid än att analysera hans alla fucking egenheter och bagagetaggar.

Fredag natt och jag letar efter en viss man på facebook. För en vecka sedan träffade vi åter på varandra genom någon annan och den här gången var det en annan historia. Uppenbarligen hade jag gjort bort mig, för när våra ögon möttes blev det stelt och trots att jag ville kasta mig runt hans hals så slutade det med att han var den enda av massor som jag aldrig gav en kram. Det tog en stund innan våra ögon vågade mötas igen, men då var känslan där. Den fina och bekväma. Han är kanske den vackraste människan jag mött. Och återigen intalar jag mig att han inte är intresserad trots att han visat tecken för att jag ska slippa anstränga mig, slippa ragga som jag är så dålig på och slippa leva med rejection. Och jag vill så mycket som jag inte vill. Men jag vågar inte.

Summan av kardemumman är att jag antagligen bara borde släppa greppet och hitta något helt nytt. För den återvändsgränd jag står i kommer inte ta mig någonstans och det finns ju risk att jag inbillar mig känslor av ensamhet och att anledningen till att jag är handlingsförlamad är för att jag inte är intresserad.

porrsurfa

Jag skrattade högt när jag läste det här.

Det påminde mig lite om när jag råkade ringa en väsande kvinnoröst som meddelade att hon kunde tänka sig göra allt jag vill och lite till, och att det kommer kosta 15 kr minuten.

från jobbmobilen.

Det gav lite ångest. Men jag tog mig i öronen och ringde min chef och förklarade mig. Sen om han verkligen trodde på mig när jag förklarade att jag hamnat på någon konstig vidarekoppling när jag glömt slå 08 före stockholmsnumret förtäljer inte historien, men det verkar som att jag har mitt jobb kvar.

Gubbdjävlar

Idag hände det. Jag slutade vara förlamad och återtog min roll. Som bitchen. Den onde. Men fy fan vad jag är LESS.

på gubbar.

Det började med att jag sprang på en klasskompis från kth på mcdonalds i förorten. Han var där med arbetskamrater. Äldre män. Karlsloken är under 30 men har redan blivit som dom. En gubbe. Med minimalt minspel och maximalt maktspel. Konstant jämförande. Bil, muskler, pondus. Allt en förlängare av... maskulinitet.

Det bubblade inom mig. Och plötsligt kunde jag inte vara tyst längre. Inte längre rädd. På mötet efteråt satte jag handen i bordet och sa ifrån. Jag FÖRSTÅR inte vad problemet är. Varför kan dom inte acceptera mitt ord för vad det är? Varför måste dom säga emot även om det inte finns något att säga? Ständigt utmana, nedvärdera. Kan jag inte bara få vara?

Åker vidare till andra män, andra aktiviteter. Samma visa, men andra ord. Måste ha rätt, måste klaga på övermakten, lagen, måsten och andras inkompetens. Kan inte ha fel, även om det inte spelar roll. Måste alltid sitta fram. Ha sista ordet. Och när jag säger ifrån kommer den. Den jag inte kan säga något emot men som egentligen bara bevisar deras egen ignorans.

P-M-S?

Well, no, but the bitch is back.

Kent är som smör på såren

I bilen med stirrblicken genom fönstet, längtan efter badkaret och svaret som kanske ligger begravet där, mörkret utanför fönstret och jobbet ebbandes ut ur mitt medvetande kommer svaret.

Du orkar ta dig genom det här

Resten av texten är skit. Det känns inte alls som att kärleken väntar. Bara som att livet består av ett jobb och en längtan. Efter något annat. Som jag inte vet vad. Men vet du, jag orkar ta mig igenom det här. Det finns kanske inget svar. Varken i badkaret eller spriten. Det är bara att vänta sig igenom. Mamma kommer fortsätta ringa varje dag och mucka gräl. Min lägenhet kommer inte vara mitt hem förrän om ett tag. Jag kommer leva ensam tills jag träffar någon. Gubbarna på jobbet kommer antagligen inte tycka att jag är bättre eller sämre någon gång snart. Jag kommer må dåligt tills det går över.

Jag kommer må dåligt.

Men det kommer gå över.

Jag orkar ta mig genom det här.

Förfallet av mänskligheten

Jag tittade lite närmare på min bloggstatistik idag. Mitt mest lästa inlägg var När mitt liv blev en porrnovell. Och hur hade dom hittat det? Jo, dom hade googlat på porrnovell. Tji fick dom att det inte handlar om porr. Mohahaha.

Varför njuter jag av att göra andra människor besvikna? Det är något uppenbart fel på mig.

Destruktiv? Jag?

So... helgen blev inte riktigt som planerad. Jag var en duktig flicka och ställde in alla mina saker. Gick hem tidigt, vilade. Men när lördageftermiddagen blev till kväll och grannarna drog igång sin partymusik så fick nog vara nog. Jag drog på mig ett leende och en destruktiv längtan efter alkohol, mötte upp en vän med liknande längtan och blev så full att jag istället för att vakna sjuk och ensam på söndag morgon så vaknade jag sjukare, bakis och ensam på söndag morgon med en visshet om sms som kommit iväg i glömskan av natten. Lyckligtvis har min nya downsizade telefon inte den funktionen att den sparar utgående sms. Och det som det inte finns bevis för har inte hänt.

Vad söndagen led kom svaren tillbaka och skammen reste sig.

En liten analys visar på både positiva och negativa effekter. Den positiva sidan är att jag inte går hem med första bästa kille på kvarnen som raggar på mig. Det negativa är att jag uppenbarligen är så illa däran att jag konstant längtar efter alkohol. Jag dricker en öl till middagen as we speak.

Om mitt liv i allmänhet kan sägas att jag dessutom har fått en inbillning att jag kommer inse vad det är för fel på mig medan jag badar. Den senaste veckan har jag badat två gånger om dagen. Min hud är torrare än någonsin. Och trots detta tvekar jag varje gång telefonen ringer. Och varje gång jag ska gå hem från jobbet tar det en stund att gå ut genom dörren. Som att något väntar där.

Jag måste lösa det.

Jag måste lösa det. Jag har inte varit deprimerad på snart tio år och det är inte en gammal vana jag längtar efter att återuppta.

mera gnäll

Jag saknar min diskmaskin

The life of lesbians

Jag är besatt av L-word och jag har inbillat mig att jag inte förstår varför. Kanske är det längtan efter ett liv jag aldrig kommer få. Kanske påminner det mig om mina egna sexuella funderingar och får mig att förstå mer om mig själv och de val jag har gjort. Antagligen är det inte alls så djupt. Antagligen handlar det om att serien handlar om starka kvinnor. Mogna, självständiga kvinnor med karriärer och visioner. Som skapar sin egen lycka. Det är en uppfriskande skillnad mot annan tv där man får lära sig att män är meningen mot livet, och en balanserande känsla mot min egen irrationella längtan efter en man som kan fixa saker åt mig. Koppla in diskmaskinen, vet hur man rensar avloppet i vasken. Tapetsera.

Den fruktansvärda sanningen är dock att män inte är mer än människor heller. Dom kan inte tapetsera mer än jag i grunden. Och det är antagligen lika jobbigt för dom att lära sig som det är för mig.

Det är det jag älskar med L-word. Där finns inga män att tänka över. Bara kvinnor för mig att identifiera mig med. Inte traditionellt kvinnliga, men sinnliga. Och jag slipper reflektera över avsaknaden av män i mitt liv.

Att bryta en ond cirkel

Jag tänker tänker.... vaknar, somnar, äter. Tänker. Jag inser att min deppiga period startade med något jag inte avslutat. Min knöl i bröstet. Jag blev kallad till mammografi en dag i december men jag kunde inte och jag hamnade på fel sjukhus. Jag ställde in, och har ännu inte gjort något åt det. Kanske är det där min onda cirkel kan brytas och det nya kan påbörjas. Det är ett nytt år, och jag kan tänka mig att påbörja ett nytt liv.

När mörkret faller...

Och så börjar det bli mörkt i vintersverige. Och jag tänder lamporna i fönstet och på balkongen. Katterna får mat och någon kommer hem till hunden som har skällt hela dagen på våningen under. Bilarna utanför kör fram till dagiset och hämtar barnen till föräldrarna och någon skriker och blir ledsen och någon annan blir arg och höjer rösten och en tredje håller en teckning. Och ingen kommer till mig. Jag är ensam i min lägenhet byggd för fler och när jag är sjuk och patetisk undrar jag varför jag har byggt det här livet åt mig själv. Hur tänkte jag? Och varför fortsätter jag att träffa män som leder mig in i återvändsgränder? För att varje gång jag är frisk och stark så vill jag träffa någon som kan erbjuda mig sex och roligt, och varje gång jag är sjuk och vek så är dom.... inte här?

Det här är anledningen till att jag inte vill. Jag vill inte tänka på det här.

sjuk igen

Jag trodde det var över, jag trodde det var slut. Jag trodde att min hälsa, var som det skulle, och jag skulle ut..

Men det var fel, jag hade fel. damn it. Och idag har jag haft en chans att tänka lite, samtidigt som jag har låtsats jobba. När någon kund har ring har jag skitit i att berätta att jag är sjuk. "jobbar hemma" heter det. Jag orkar inte vara den sjuka personen längre. Eller, rättare sagt, orkar gör jag ingenting just nu. Bara ligga på soffan och tycka synd om mig själv. Det är mycket synd om mig just nu.

Men det där med sjukdom verkar ju vara något som går just nu. Mamman cita spekulerade häromsistens i varför man alltid tror att man skolkar från jobbet när man är sjuk. Själv hatar jag att ställa in mina privata ärenden när jag är sjuk. För det känns som att jag skolkar från mina kompisar. Och det är inte snällt. Ikväll ska jag egentligen träffa en underbar vän som jag inte träffat på evigheter, och jag har just lämnat ett gnälligt meddelande på hennes telefonsvarare där jag försöker låta frisk, men själv tycker att jag låter som att jag förställer mig för att låta sjukare. Imorgon har jag en brunch med ett gäng kompisar jag inte heller träffat på länge. Och på kvällen fira en annan vän som tagit sin examen kombinerat med lösa planer om att möta upp Red. Nu kommer inget av det bli sant. Istället kommer jag antagligen ligga i soffan med en katt på huvet och en på magen och datorn inställt på någon hjärndöd serie.

jag vill inte. Det var så jag menade. Jag VILL verkligen INTE

vilsen

Jag har kommit på mig själv med att tänka på Red. Det var meningen att vi skulle setts i lördags, men eftersom jag var sjuk var jag tvungen att ställa in. Det var hans förslag, men sen dess har han inte hört av sig. Inte frågat hur jag mår. Inte någonting. Och jag tänker: behöver jag verkligen honom? Jag vet hur jag känt för honom. This just might be him... Jag vet hur mina knän blivit svaga när jag lutat mitt huvud mot hans breda axel. Hur mitt resonabla jag tittat på hans yrke och ambitioner, politiska visioner, och kommit fram till att vi nog kan vara en match. Men är det verkligen värt det när han inte ens kan tala om vad problemet är? bagage? Det är ju tydligen inte en fru i alla fall...

Ny dator

Yours truly fick en dag för sig att hon skulle laga sin dator. Hon skruvade och pustade, bände och böjde. Fick slutligen in en pincett och ut en hög med damm och katthår. Datorn fungerade klanderfritt. Tills hon stängt av den en gång och startat den en gång. Då hade fläkten fått en knäpp. Nu måste man starta om datorn tre gånger för att den ska fungera.

- Ska du verkligen köpa en ny? hördes upprörda röster runtomkring.
- Du kanske kan laga den? En ny fläkt kostar inte många pengar.

Men faktum är att datorn redan varit på service av samma anledning två gånger förut. Och nu gäller inte garantin längre. Vilket innebär att jag skulle få betala för kalaset själv. Och med vetskapen om att samma problem kommer dyka upp om ett halvår igen så kändes det fruktlöst.

-Du borde köpa en mac. Hördes rösterna skalla. Och jag lyssnade, men hur kan jag, den resonabla, ever-ekonomiska, ickedesignfixerade, köpa något som säger status mer än prestanda?

- Du borde köpa... en viss processor... en viss prestanda... en viss färg eller ett visst märke. Tänk på...

Till slut blev jag trött på att tänka. Jag vill inte betala 10000 för nåt jag egentligen inte vill ha. Så jag köpte det billigaste. En acer, netbook. Den är skitliten. Den är blå. Den kostade 3900 istället för multum. Den ligger fint i knät och den väger ingenting. Den ska följa mig vart jag än går. Känslan jag känner är... nöjd. Problemet avlöst utan större ekonomisk skada. Nu kan jag vänta med att köpa en riktig dator tills det finns något jag vill ha.

downsizing

Idag har jag nog gjort mitt livs bästa köp. nämligen en telefon som på bilden. Den har ingenting. Ingen kamera. Ingen flashig internetsynkning, inga spel. Man kan inte ens kopiera över kontakter från sim-kortet. Men den har batteritiden. Och det är en viktelefon! Och den är röd! Det finns ingen hejd på hur bra den är. Den ska bli min partytelefon, och jag ska lägga min företagstelefon på hyllan då och då. yoeeee

Regler

Det är lördag förmiddag. Jag är inte bakis och funderar över hur jag ska utöva skadebegränsning i mitt liv. Och jag tror jag har kommit fram till tre regler som kommer få mig att må mycket bättre i själen


1. Var ärlig, men håll käften så ofta det går


2. Ta aldrig mer än 15 varor på IKEA


3. Det är ok att säga nej till energivampyrer

sjuk

Grädden på moset är förstås en släng feber och en trasig hals, hosta som skulle kunna leda till kräks och dessutom två katter som verkar vara magsjuka samt en dator som verkar packa ihop när som helst.

Det kommer förstås att bli bra. Det mesta går att lösa och hälsan återkommer väl förr eller senare, men just nu känner jag att jag inte riktigt förstår vad som hände. För ett halvår sedan mådde jag så bra som jag aldrig gjort förut. Jag hade så roligt på jobbet, och var klar med min utbildning, hade fått en ny lägenhet och hade en jätterolig semester inplanerad. Vad är egentligen skillnaden nu? Typ ingenting. Jag gillar fortfarande mitt jobb. Jag har flyttat in i den där nya lägenheten och den blir mer och mer inredd för varje dag. Jag har just kommit hem från semestern och köpte igår en ny flygbiljett. jag lider av det man kallar i-landsproblem.

Jag mådde inte så bra innan jag åkte heller. Trodde det skulle gå bort över semestern, men det tog tydligen bara en paus. Vad är det dom säger? Vid årsskiftet ska man ha styrelsemöte med sig själv och utvärdera det år som har gått, analysera nuvärdet och göra en aktivitetsplan för det kommande året. Det kanske är det jag ska göra idag när jag ligger hemma och tycker synd om mig själv istället för att vara på jobbet. Igår försökte jag laga min dator = försökte plocka isär den och pilla ut katthår. Funkade jättebra, men idag när jag startade datorn var fläkten inte alls nöjd längre. Men den låter inte blockerad längre. Bara paj. Det finns kanske inget val. Den är trots allt 2,5 år och min vanliga tro är ju att datorer inte lever längre än 3. det kanske är dags att begrava den och lägga ut sura tusenlappar på att köpa en ny. Undrar om det finns någon utan fläkt?

jobbig kund

Jag börjar känna mig som en jobbig kund... Jag har en groende konflikt med företaget jag hyr min lägenhet av. Jag tycker nämligen att ytskikten är lite sådär, och dom tycker att jag är jobbig och försöker ge mig kalla axeln.

Från början kändes det jobbigt att vara den kunden. Som är missnöjd, jag borde ju bara vara glad att jag har en lägenhet, eller? Är det jantelagen eller kvinnan i mig som inte tycker att jag förtjänar att få bo bra? För jag skäms fortfarande lite över mig själv. Men nu börjar jag bli arg och då kan jag inte hindra mig längre. Jag kommer ringa och vara jobbig och skälla och höja rösten och be att få prata med någons chef. Jag vet det redan nu. och redan ångrar jag mig lite i förväg, för vad ska dom tycka om mig?

lite kognitiv beteendeterapi kanske?

Tillbaka på jobbet

På bordet stod en flaska sprit och en massa choklad. Dom vet tydligen precis vad jag behöver...

Så vad hände egentligen med Red?

Det var en vibrerande fredagkväll när han kom hit. Jag mötte honom på stationen och det var lite konstigt men det övergick till en trevlig kväll. Vi åt middag och drack vin. Tittade på film och somnade i soffan. Mkt mysigt...

När klockan slog tre bestämde han sig för att han skulle gå hem. Eftersom jag var yrvaken och fortfarande lite full blev jag arg och kunde inte hindra mig. Jag sa saker till honom, som att han är konstig och att jag är konstig som träffar honom. Jag minns inte exakt, men jag gick och la mig irriterad. Det är ju uppenbarligen något fel om han hellre väntar på en oviss nattbuss i ett område jag är så nyinflyttad till att jag inte ens kan peka vilket håll han ska gå åt för att hitta en nattbuss, än att sova kvar och ta det trygga tåget nästa morgon, även om han måste gå upp tidigt.

När jag inte kunde sova av frustration över hans ovilja att berätta för mig vad det egentligen är som stör honom skickade jag ett sms. Skrev att det är ok om han bara vill ha sex men att jag inte förstår mig på honom, för han beter sig varken som att han är ute efter sex eller ett förhållande. Undrade om han bara var ute efter att somna på min soffa eller om han är gift. Att han kan vara ärlig mot mig.

Svaret kom på en minut. Han menar tydligen inte att såra mig och han tycker att han är ärlig. Han är inte gift. Han vill fortsätta träffas när jag kommer hem.

Och jag kände att jag antagligen tappat lusten. Mitt tålamod för människors bagage börjar tryta och jag är trött. Förstår inte hur man kan vara 30 år och inte känna sig själv så mycket...

Till saken hör väl antagligen att han hört av sig medan jag varit borta. Taffligt och fyrkantigt som vanligt. Använder uttryck som "på snart återseende", som om jag är hans kund. Men faktum är att han är sådan. Frågan är om jag klarar av det. Hur svårt ska det vara att hitta en manlig man som är som en kvinna? Som kan prata om allt och inget, ta halva bördan hemma, som kan tänka sig att inte jobba ihjäl sig och inte vara en slacker. Som inte gillar flygvärdinnor och som kan laga mat. Som har tillräcklig EQ för att förstå att man inte kan bete sig på vissa sätt mot andra människor. Är det för mycket begärt?

hemma igen...

Ibland är det skönt att vara en resenär på livets motorväg. Man behöver inte tänka så mycket på vart man ska eller vad som kommer hända där. Analys är redundant. Jag är nyss hemkommen från en roadtrip om ca 750 mil som sträckt sig från USAs östra kust tills dess västra. Jag har sett så mycket tjocka människor, så mycket äcklig ignorans och så många underbara underbara saker. Jag har bara trott att jag ska dö två gånger. Den ena gången i en liten byhåla där vi råkade köra fel och hamna i slumområden med skabbiga människor som ropade saker efter oss. Det slutade med att vi spelade guitar hero med nya vänner till klockan 5 på morgonen. Andra gången var när grand canyon var fylld med snö och vi skulle försöka ta oss ner från berget med sommardäck och automatväxlad bil. Men det gick vägen.

Min hemkomst var planerad så att jag skulle bli mött av min mamma och bjuden på middag i mina föräldrars lugna vrå. Sedan misstänkte jag att jag skulle vara så trött att jag inte skulle vilja åka hem utan sova kvar i mitt flickrum och samla mig inför nästa dag. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Jetlaggad och sjuk anlände jag på arlanda bara för att få reda på att sas valt att lämna min väska i köpenhamn. I bilen på väg hem fick jag veta att mamma träffat en ny man och numera bor hemma hos honom. Middagen bestod av tårögda föräldrar och Frida som tappat matlusten. Dom hade båda ställt in sina planer för kvällen för att kunna spendera den med mig. Och jag ville bara därifrån. Jag har varit med om detta förut, dom får göra som dom vill. Jag har ingen lust att se dom gråta när jag själv är trött och sjuk och bara vill vara trygg. Jag hatar drama och har ingen respekt för att dom inte sagt något förut utan väntar tills jag kommit hem efter ett dygns resa för att jag ska kunna bli riktigt chockad. Så jag packar in mina få saker jag fortfarande äger och mina katter i bilen och åker hem. Tyngd av att komma hem till ensamheten i min lägenhet som fortfarande inte är ett hem. Oron för pappa som nu är ensam i det där huset. Hatet mot mig själv för att jag anklagar dem för min egen ensamhet. För att jag helt ärligt tror att jag alltid kommer leva ensam för att dom lärt mig om kärlek.

Toppa med en månads post och ett tomt kylskåp och det är nästan så jag önskar att jag tappat bort mig själv någonstans i usas öken.