I min lägenhet

Där allt är grått och tomt sånär som på mismatchade möbler och tyst så när som på ett droppande jag inte känner igen och dött sånär som på misshandlade blommor och en trött själv i soffan. Det är där det händer. Det är här jag väljer. Jag känner mig för ovanlighetens skull lite deppig (OVANLIGHETEN? är du galen kvinna? Det är det enda du känt dig i en månad, det enda som ältats. D E T enda.) Bestämmer mig för att grotta ner mig. Ta på mig största mössan och jackan, hämta hem färdiglagad thaimat och choklad och läsk och kanske chips. Skit fullständigt i tjockångest. För... face it. Om jag fortsätter att må så här så är deppigheten fett mer oattraktivt än 5 kilo extra. Det är lika bra att genast gräva ner sig och inte komma ut förrän det är vår.