Gubbdjävlar

Idag hände det. Jag slutade vara förlamad och återtog min roll. Som bitchen. Den onde. Men fy fan vad jag är LESS.

på gubbar.

Det började med att jag sprang på en klasskompis från kth på mcdonalds i förorten. Han var där med arbetskamrater. Äldre män. Karlsloken är under 30 men har redan blivit som dom. En gubbe. Med minimalt minspel och maximalt maktspel. Konstant jämförande. Bil, muskler, pondus. Allt en förlängare av... maskulinitet.

Det bubblade inom mig. Och plötsligt kunde jag inte vara tyst längre. Inte längre rädd. På mötet efteråt satte jag handen i bordet och sa ifrån. Jag FÖRSTÅR inte vad problemet är. Varför kan dom inte acceptera mitt ord för vad det är? Varför måste dom säga emot även om det inte finns något att säga? Ständigt utmana, nedvärdera. Kan jag inte bara få vara?

Åker vidare till andra män, andra aktiviteter. Samma visa, men andra ord. Måste ha rätt, måste klaga på övermakten, lagen, måsten och andras inkompetens. Kan inte ha fel, även om det inte spelar roll. Måste alltid sitta fram. Ha sista ordet. Och när jag säger ifrån kommer den. Den jag inte kan säga något emot men som egentligen bara bevisar deras egen ignorans.

P-M-S?

Well, no, but the bitch is back.