Första intrycket

Igår skulle Frida vandra ut på ett fält och hälsa på ett gäng äldre män hon aldrig träffat förut. Ni som har läst lite i den här bloggen vet att jag bestämt mig för att vara hård och aldrig visa svaghet! Alltid professionell och alltid redo att möta gubbarnas fördomar...


Så, för att se viktig ut har jag ett hetsigt telefonsamtal på gång medan jag med bestämda steg kliver nedför den lilla sluttningen i mina tighta jeans och vinterstövlar under kommunistrocken. Under vänsterarmen har jag den viktiga svarta lädermappen med papper och en pärm med andra viktiga papper. Då händer det.

Marken försvinner under mina fötter och jag halkar ca 4 meter på rygg nedför sluttningen. Männen slutar arbeta och tittar under tystnad. Och då kommer frågan, kan man ha värdigheten kvar efter att ha gjort en sådan entre? Jag reser mig upp och avslutar telefonsamtalet medan jag borstar av mig så mycket snö jag kan. Räcker över skrynkliga blöta viktiga papper och droppar viktiga ord innan jag vänder om och går därifrån. Fnisset är så illa dolt att jag hör det innan jag kommer runt hörnet.

Fan också. Frida = -3 poäng.

Men ganska roligt.