demonterad?

På flyget från östblocket hade jag ingen bok. På vägen dit hade jag lyckats läsa hela bitterfittan och dessutom gråta patetiskt öppet inför andra passagerare när boken påminde mig om min egen ilska mot gubbmaffian men på vägen tillbaka hade jag ingen. Egentligen borde det inte göra så mycket. Förutom att när jag är lämnad ensam med mina tankar så vrider dom sig alldeles för mycket och jag kommer på mig själv med att tänka psykopatiska saker.

Tecken på att Frida är på väg in i psykos:

1. Hon börjar ha en tyst dialog för sig själv på engelska. Av någon anledning känns det plötsligt som att det handlar om någon annan och det blir lättare att se objektivt på hur dum i huvet jag ibland är. Som när jag pratar om mig själv i tredje person (se 5 rader upp)

2. Hon klämmer in sig i fosterställning sidleds i flygstolen. Hur hon lyckas är ännu oklart eftersom hon är 180 centimeters kylskåpsvig person, men det uppskattas av barnet som sitter bredvid och nu får lättare att armbåga henne i ryggen

3. Hon beställer in vitt vin och smugglar sedan ner det i väskan när hon kommer på att bilen väntar på arlanda. Blir därefter bitter eftersom hon anser att alkohol är räddningen. (note to self: alkoholproblemet ska adresseras)

Annars gick flygresan bra. ett litet tillbud med att ovan nämnda barn utbrast "pappa jag mår illa i magen" och risken för kräks på kläderna var överhängande. Lyckligtvis lyckades den tyska pappa föra iväg barnet för ej kända övningar och sedan fanns inte problemet mer.

Vad jag tänkte på? Ja, det kommer nog längre upp på sidan