To be or not to be...

...svårfångad? Det är frågan...

Jag vill vara svårfångad och sval för jag inbillar mig att killar går igång lite på det. Men jag hatar spelet och vill verkligen inte vara en del av det.

Jag har också insett att jag antagligen skulle få ett rippat ego av att bli dumpad just nu. Alltså vill jag spela svårfångad, för om det bara rinner ut i axeln slipper jag höra de bevingade orden Du, du är en jättefin tjej, jag bara... känner inte det där... klicket, och jag tror inte du gör det heller... (but what if I do? Det skulle jag aldrig säga i den sitsen...)

Såg nu att jag skrivit "axeln" istället för "sanden". Freudian? Eller håller jag bara på att förvandlas till en sån där person som inte riktigt är tillåten i samhället? HAH.

Det handlar förstås om sk8terboi. Jag vet inte vad jag vill. Vill träffa honom igen och lista ut det. Sidekick säger med munnen att hon tycker han verkar schysst. Med ögonen tycker hon att vi inte spelar i samma liga. Jag har sett det förut. Och hon brukar medge det efter att det runnit ut i axeln. (igen? Kanske ett uttryck som myntas? eller ett tecken på att jag borde sluta använda det)

I kort - orkar inte bli dumpad, men kommer bli bitter om det visar sig att han bara väntade på att jag skulle höra av mig. Hur länge kan man skjuta på beslutet om vilket -fångad man vill vara?

lätt eller svår?

att älska sin bil...

...är tydligen lite konstigt om man är tjej. Jag stod på parkeringen i blåklockan och tvättade fälgarna på mr B när en man i 35-årsåldern kommer emot mig med ett stort leende.

Jag vet inte vem det är, och han säger inget, han bara stirrar och ler. Så jag testar ett "Hej?" varpå han frågar om det går bra? Jag svarar jakande och han ler ännu mer. Vad vill han? Han berättar att han inte tvättat sin bil. Nehe... Sen går han.

Jag måste förstås vara assnygg i mina mjukisar och mitt otvättade hår. Det är min enda förklaring.

Och ja, bilden är tagen för en timme sen på min parkering!

















NOT

och så var det självförtroendet...

Vi sitter på uteservering och äter brunch.

Han - Ditt jobb låter ju riktigt riktigt roligt!
- Ja det är ganska roligt

...

- Det känns bara lite jobbigt att du antagligen har ett mycket bättre jobb än jag...

Jag vet faktiskt inte vad problemet är. Med killar. Och självförtroendet om det där. Och med mig. Och självförtroendet om det där. Jag inbillar mig att jag måste träffa en kille som har ett bättre jobb än jag, som tjänar bättre än jag. För deras självförtroende klarar det inte annars. Varför sa han sådär? Jag som precis hade känt en liten gnutta hopp om att övervinna den där ickekänslan jag går omkring med just nu.

*poof*

Andra kända kommentarer killar sagt till Casual F:

Jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med en tjej som skulle kunna vara min chef. Det är inte det att jag inte är jämställd, det skulle vara inte kännas ok.

Hah! Jobbar du med det? Det var ju inte sexigt precis... Flygvärdinna! Det är ett sexigt jobb.

Jag gillar inte när du har på dig den där tröjan. Du ser så himla business ut. Du ser inte ut som min tjej.

Jag tror att det här är anledningen till att jag dejtar arbetsnarkomaner, för jag är inte bättre än dom på det jag gör. Däremot blir jag irriterad för att jag inte tycker jobbet är det viktigaste i livet på samma sätt som dom. Jag ogillar att inte få krama dom i arbetskläder ifall de blir skrynkliga. Jag gör slut med dom för att dom tror att dom är så jävla viktiga.

Men, vem är till för mig? Och är det mitt självförtroende om min sviktande kvinnlighet som gör att de flyr snarare än mitt jobb?

suck

kontrollfreak - jag?

Fick sova hos nytillagde fejjankillen inatt. Vi kan kalla honom sk8terboi. för han har fortfarande skejtarskor och en skateboard på väggen i sitt vardagsrum. En övervintrad skejtare helt enkelt. Och jag kan konstatera följande: Jag är så himla inte redo. Jag vill inte ligga. Jag är svår som en sextonårig tjej som längtar efter beröring men inte vill. Smälter under hans händer, men vill inte. Det berömda klicket finns där. Passionen finns där. Konversationen finns där. Den största anledningen till att jag inte sovit inatt är för att vi pratat. Ändå.

Jag har problem med mig själv. Jag tycker jag förtjänar snygg men elak och självisk pojke. Kanske en arbetsnarkoman? Den här killen är så fantastiskt snäll. Trevlig. Osjälvisk.

Han bar mig "nygifta-style" till sängen när det var läggdags. Det är ganska imponerande... jag är inte en helt liten kvinna. Han lyckades ta sig ur det grepp stålmannen en gång lärde mig från någon sydamerikansk kampsport. Mördargreppet då man låser benen runt sin motståndare som jag tänkt använda om någon försöker våldta mig någon gång. Inte för att det åsamkar skada på motståndaren, men han har ingen möjlighet att uträtta något heller. Han tog sig ur det. Också imponerande. Och inte så bra för mitt självförtroende som av okänd anledning tror att jag är stark. Och inte så bra för mitt våldtäktssjälvförsvar som måste hitta nytt mördargrepp.

Jag är inte så öppen... Why?

för hundrade gången idag...

... står jag framför spegeln i badrummet. Han med den riktiga makten i mitt hushåll tittar på mig.

Tittar på toaletten

tittar på mig

tittar på toaletten

jag sträcker mig mot toaletten och spolar lilla spolningen. Han hoppar upp på kanten och tittar med odelat intresse på vattnet som hoppar och far. När det slutar tittar han på mig igen.

tittar på toaletten

tittar på mig

tittar på toaletten.

Shit vad det är dags för mig att sova! Men hur ska jag kunna förneka honom det som han uppenbarligen tycker är det roligaste som hänt sen berlinmuren föll.

ungdomen och dess dekadens

Idag hade jag anledning att ringa upp en tjej som går på gymnasiet. Hennes mobilsvar var ASroligt! Och då påmindes jag om att jag en gång var den som talade in på mammas och pappas telefonsvarare (anno 94) att den som ringde var ställd i telefonkö och min morbror ringde om och om igen tills bandet var fullt och han satt tyst och andades och väntade. Väntade och andades. Och ingen var hemma. Han var inte nådigt arg efteråt.

Nu talar jag om att jag heter mongobongo och är jätteviktig och jobbar på företaget. Allt med myndiga rösten. Lyckligtvis hör jag inte de där meddelandena så ofta. Men när jag gör det blir jag lite deprimerad.

om kontrollbehovet

Nytillagde fejjankillen hörde av sig och vill ses.

Och jag ba: shit, han är ju rödhårig, varför har jag inte tänkt på det förut?

Jag ser ju liksom redan ut så här:



Tänk på de stackars barn vi eventuellt skulle få, dom skulle ju bränna sönder sig HELT!

eller se ut så här:



brrr....

Happy

nu börjar det verkligen ordna upp sig!

Gamla bilen gick igenom besiktning utan anmärkning idag. Så nu är det bara att lämna bort den och hämta nya orangea monstret!! brumbrum

Jag har hittat en häst att rida på. Ramlade just in efter två fantastiska timmar i skogen. Love it.

Blev tillagd på fejjan av man jag tror att jag eventuellt kan bli intresserad av. (låter som en sure deal eller hur!!? ;o) han kanske dessutom bara vill vara vänner, vad vet jag? men det känns ganska härligt att jag inte tappat det helt...)

Det är fortfarande ganska varmt ute.

och jag tycker fortfarande att jobbet är ganska roligt.

livet är helt enkelt inte så tokigt just nu.

Det är något magiskt med att ligga...

...med någon ny de där första skälvande gångerna. När man knappt kan sova för att attraktionen fortfarande är så stark. När man inte riktigt vet vad man ska göra för att det ska bli bra. När man övar övar övar för att det ska bli bra. När natten är fingrar och tungor och manliga axlar och tafsa tafsa tafsa.

Om det inte vore för att jag så desperat vill ha ett liv tillsammans med någon så skulle jag inte ligga med samma person mer än 3-4 gånger. Eller.. jag tar tillbaka det. Om det inte vore för att jag är så fruktansvärt monogam så skulle jag alltid ha någon ny att ligga med.

Det låter inte heller riktigt bra. Jag lägger ner. Skulle just nu vara glad för lite standard-treårsförhållande-jufs på en lördagkväll.

Innan resten av världen vaknar

Igår vaknade jag av mig själv kl 04:00. och kunde inte somna om.

Först tänkte jag den helt psykotiska tanken att jag skulle åka till jobbet och få sluta jättetidigt istället. Tänk. Börja halv 5, då har man ju jobbat sina 8 timmar halv 1. För det är ju ingen mening att äta lunch vid 12 och sen jobba en halvtimme. Och vad effektiv jag skulle vara när ingen annan var där... (Självklart är Frida så populär att hon har en skara personer som följer efter henne när hon är på office... ;o) or not.)

När paniken lagt sig lite hämtade jag datorn och satte på ett avsnitt av heroes och lät katten ligga på min mage medan jag långsamt lät mig vakna och bli en normal människa.

Blod är tjockare än vatten

nyss hemkommen efter en hel eftermiddag+kväll med lillebror. Jag vet nog ingen annan människa som jag är så avslappnad med. Jag ältade bilköp till förbannelse och vi kollade på 11 avsnitt av en tv-serie utan att yttra ett ord. Middagen han bjöd på bestod av att vi delade på tre påsar micropopcorn och en halv påse chips.

Jag älskar verkligen min bror.

I think I'm in love

Snart kommer ni kanske se mig susa omkring i den här.



Godkänt?

att jag på allvar tror att jag är smart...

...nyss satt jag en ganska lång stund och funderade på om det kanske är så att dygnet består av 12 timmar...

....


...eller kanske 14...

hmmm....

blogganalys

Har insett en grej. En könsgrej. Och en blogggrej (ja, det stavas med tre g)

tjejer bloggar mest om hur de mår. Killar bloggar mest om grejer runtomkring dom. Tjejer kommenterar andra tjejer med stöttande kommentarer. Må bättre. Skit i honom. Grattis till att du är bra. Tjejer kommenterar killar mest med bekräftande kommentarer. Du finns. Du är bra. Killar kommenterar stöttande och framåtseende på tjejer. Det kommer bli bättre. Lycka tilll. Killar kommenterar inte andra killar. Jag får nästan inga kommentarer. Undrar vad det beror på? Jag kommenterar å andra sidan inte så ofta på andra. Stöttar i det tysta.

Hoppas ni känner mitt stöd.

alkoholism är inte en sjukdom det är en fiende

Och medan hon berättar om nina och stina och kånken och burken och bruden och jossan och keso hör jag inte ett ord för jag tänker att hon drack vatten till middagen. Att kanske har jag och min bror överdrivit hela grejen och ser hon inte fräschare ut än på länge? Och samtidigt som jag tänker hur vet jag det? Kanske är det här bara en show. Kommer hon hälla upp en glas vin samtidigt som jag sätter mig i bilen och kör härifrån? rycker hon till och tittar förvånat på mig. Sårat, kanske till och med bestämt. Sen fortsätter hon historien.

Ibland är jag inte helt säker på att hon inte kan läsa mina tankar.

Som den gången hon gladeligen påminde mig om igår, då hon plockat en fästing från en hund när vi var i skogen, och hånade mig lite för hur feg jag är som inte vågar ta i fästingar. Och jag säger det till henne samtidigt som jag inser det. Jag träffade inte dig igår. Jag träffade bästisen igår, vi gick i skogen med hennes hund. HON plockade en fästing från hunden. Och hon protesterar först. Hon minns det så tydligt. Tills jag frågar henne vilken hund det var hon plockade fästingen från. Vilken skog vi gick i. Det vet hon inte. Det finns ingen hund och ingen skog.

Och plötsligt finns det inget mer att prata om.

Jag hjärta sylar = sant

Han har till och med en katt som ser ut som min.

Ingenjören filosoferar

Eftersom jag just nu är inne i ett heroesmaraton så måste ju en del handla om det.

1. Jag är fortfarande kär i sylar. Det är helt emot min karaktär, jag gillar oftast snälla killar på tv. (Och när Peter Petrelli har tröjan av så visst gillar jag honom mer) Men de här känslorna jag har för sylar... det är liksom äkta. Eller så är det håret. Jag är svag för sånt hår. Dessvärre har de flesta killar som kommer upp i min ålder inte så mycket hår alls kvar.

2. Adam Monroe blev nyss levande begravd. Ett ganska hemskt öde för den som aldrig kan dö. För evigt fast med sig själv 6 foot under. Men! Det är inte det jag tänker på. Istället undrar jag hur det egentligen fungerar med dom som lever för evigt. Går dom upp och ner i vikt som andra människor? Dom kan ju inte dö av svält, men blir dom utmärglade? Kommer adam bli något av ett skelett i sin kista under marken? Och kommer han behöva bajsa? Bajsar över huvudtaget dessa människor? Om dom inte behöver mat borde dom ju inte behöva bajsa?

Kan någon förklara detta för mig?

the greatest love of all

På min gata bor en transvestit. Jag har aldrig sett honom in action, men ryktet går att han ibland kommer ut ur sin lägenhet som en tvåmeters fabulös glittrande kvinna. Jag vet inte vad han heter eller vad han jobbar med. Men ibland försvinner han iväg i sin lilla skåpbil och ibland hämtas han av någon som kör en bil med en rörmokarlogo på sidan. Han har alltid snickarbyxor och på huvudet har han tjockt brunt hår med självfall som räcker nedanför hakbenet.

När hans barn inte är här på gatan och leker (han har två, jag gissar att dom ibland bor hos sin mamma) så har han alltid en kompis som hänger på bänken utanför och väntar. Dom verkar göra allt tillsammans. Det är mycket ryggdunkande, bilmekande och allmänt grabbigt beteende. Båda i sina blåbyxor, vandrandes fram och tillbaka på gatan i blåklockan.

Häromdagen insåg jag att dom ju förstås är ett par. Den lilla fågeln som viskade i mitt öra om tvåmetersglittret berättade även att det på hennes arm satt en aningen kortare karlakarlig karl. Jag har inte tänkt på det förut. Men tecknen är ju där. Han är alltid här. Dom delar sina liv tillsammans. Halvt i hemlighet. Inte när du har barnen, kan jag tänka mig att mamman sa när de gjorde slut. Och pappan lyder.

Det här är förstås bara spekulationer, men i mitt huvud är det sant. I mitt huvud har de båda männen det bästa förhållandet jag kan tänka mig. Best friends på dagen. Fotboll, bilar, bygga saker, dricka öl och dunka i ryggen. Lovers på natten. Där den kortare manliga mannen får sin mastodontkvinna att hålla om. Och hon får känna sig åtrådd som hon längtat efter hela dagen. När ljuset släcks släpps alla hämningar och föreställningar om hur livet borde vara. Bara kärlek kvar.

under temat motsättningar

Romantiskt: Som jag tidigare nämnt att jag är desperatare än någonsin, ändå vill jag inte att någon ska ta på mig. Längtar efter kärlek, passion, värme, glädje, dansa tryckare, skämta snuskiga skämt, bråka om menlösa saker. Men om någon erbjuder mig närhet är min första impuls att skriva om det på bloggen istället för att uppleva det.

Vänskapligt: Jag känner mig ensam nästan jämt. Men när jag umgås vill jag bara åka hem. Kärleken som fanns för mitt crew är som bortblåst. När de anstränger sig för mig blir jag bara irriterad. Samtidigt är jag mot dom som Douglas beskriver den ensamma flickvännen. Kommenterar, konfronterar och ger dåligt samvete. Det är inte min mening. Det var en perfekt sommar med dom. Men sommarförälskelsen är över och jag känner inte likadant för dom längre. För ett par veckor sedan hade jag fruktansvärd ångest över att bli mitt vanliga jag. Den som går till jobbet och pratar med allvarliga rösten och ringer arga samtal och domderar över männen. Nu är förvandlingen komplett och det gör ingenting. Istället passar inte omogenheterna längre. Människor som inte klarar att ta ansvar, planera ens en liten tillställning eller är livrädda för att vara vuxna. Även om det är precis så jag har agerat hela sommaren så föraktar jag det nu. Jag ljuger för att slippa umgås med dom. Och samtidigt som sommarförälskelsen sakta lägger sig så infinner sig saknaden efter mina gamla vänner. Jag lägger till ett nyårslöfte: nu ska jag anstränga mig för att vinna tillbaka gammal vänskap.

en vit lögn senare...

...fick jag en lugn och skön hemmakväll utan störningar

och så kom solen fram...

och på balkongen mitt emot kom vältränad man utan tröja fram

dags att ta sig ut!

idag känner jag mig...

the beast

Americano skrev en gång i sin status på fejjan att han gillar Abba. Jag kommenterade självklart att all good things come from Sweden, why so surprised?a varpå han kontrade If all good things come from Sweden how come you are so bad, as in the evil sense of the word?

Jag tänkte inte riktigt på det. Har aldrig riktigt uppfattat mig själv som en sån person som människor automatiskt inte gillar. Jag mördar inte djur i källaren när jag är själv. Jag lurar inte andra på pengar. Jag hamnar nästan aldrig i slagsmål.

Ändå... Sidekickens nya pojkvän verkar tro att jag gör det. Av outgrundlig anledning så tror han att allt jag säger betyder något ont. Han tror automatiskt att jag är elak. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är uppenbart att det handlar om att vi inte förstår varandras ironi. Och jag vet att vi hade problem i början, men vi har pratat ut på fyllan och kommit överrens om att vi gillar varandra. Trots detta har vi alltså börjat om från början och hans känslor för mig har regresserat till ogill.

Problemet skulle antagligen kunna lösas med lite engagemang och tala ut. Men jag vet inte riktigt om jag orkar. Jag känner mig för gammal för att behöva bevisa mig för någon kille som uppenbarligen redan bestämt sig. Dessutom gillar jag mig själv som jag är!! Och jag tror och hoppas att de flesta andra gör det också så det kanske inte spelar någon roll om han gör det? Hoppas bara att detta inte blir en situation där sidekicken måste välja mellan honom och mig.

falling out of love...

Den sommaren...

Hela den här sommaren har varit som en smekmånad för mig. Allt jag har tagit i har förvandlats till guld i mina händer. Alla jag har pratat med har visat sig vara vackra människor. Alla platser har varit de bästa jag någonsin sett. Solen har fräknat min hud och blekt mitt hår. Jag har inte velat att det ska ta slut. Min kropp har gjort ont när jag tänkt att hösten är på ingång och sommaren är slut.

En stor anledning till sommarlyckan har varit mitt "nya gäng". En grupp personer som avslappnat kryssar sig fram genom livets fällor och leker med möjligheten att aldrig växa upp. Som jag har älskat dom. Jag har hängt med dem i mystiska trädgårdar. Druckit öl med vänsterhanden. Diskuterat feminism och politik och himlens blåhet och ölets kallhet. Och världen har varit rosa.

När hösten kom! Sa du att nu känns det som det börjar om, men jag var bara tyst och tom...

Nu har förälskelsen lagt sig. Allt de säger och gör irriterar mig. Allt som varit rosa har blivit...gråbrunt...
...och jag tror jag vill ha ett uppehåll. Kanske kan vi älska varandra igen. Kanske inte. Men vi kommer alltid ha den här sommaren...

vuxenpoäng?

I helgen ska jag provköra bilar. Inte köpa bil. BYTA bil. Det är vuxenpoäng. Jag som knappt kommit över att jag har körkort. Fastän jag haft det i 11 år.

Jag ska återigen tampas med bilförsäljare. Mer sexistiska personer finns inte. *förbereder boxningshandskarna*

Kanske göra mig av med Mr B. snyft och suck och jag kommer sakna honom.

paranoia är inte vackert...

Jag tror att facebook vet saker om mig som jag knappt vet själv

jag har anledning att tro att en person jag skrivit om i den här bloggen har läst den.

jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det...

Och just ja

Om du är den nästa man jag kommer kyssa så vill att du kysser mig så här:



helst i den australiensiska outbacken förstås, men sverige går också bra.

Dagen då männen åt Fridapiller

Jag har varit på konferens igen. Alltsomoftast en fantastiskt rolig upplevelse, även denna gång... Men inte på grund av det jag ältar här.

Allas er Frida var musikansvarig. Det innebär att man måste förklara för gubbarna att spotify är lagligt i ungefär 20 minuter, sen ägna ungefär 20 minuter till åt att göra en playlist som man tror att dom kan dansa bugg till, för ja, det är vad folket tycker är roligt på mina konferenser. När det sedan dansats 4 buggar väljer dom att sätta en låt på repeat resten av kvällen. Nämligen den gamla ma baker med boney m.

Själv tänkte jag att jag ska lära av mina gamla synder och inte bli den där som förstår männen på ett sätt som deras fruar inte gör och sedan behöva tacka nej till hångel och därefter pliktskyldigt lyssna när de ber om ursäkt för sitt beteende medan jag egentligen hellre vill skjuta mig själv i foten. Så jag drack endast lite vin till middagen och sedan gick jag och la mig tidigt. Först av alla. Klockan var inte ens midnatt. Dessvärre innebär mitt rykte att folk inte riktigt tror att jag gått och lagt mig och dagen efter fick jag ett flertal gånger försöka hitta en trolig förklaring till var den hemliga efterfesten som jag höll var. (ingen verkar ha tänkt på att ALLA andra stannade kvar på den ickehemliga festen. kul efterfest)

Anyway. Efter att ha gått på toaletten och insett att ingen kan hindra mig från att gå till mitt rum om jag smiter genast tog jag vägen ut genom dörren istället för uppför trappan till dansgolvet och la mig i min hotellsäng och kollade på heroes.

20 minuter senare knackar det på dörren. Jag vill inte öppna så jag låter bli.

...fortsätter knacka...

...knackar hårdare...

jag virar en filt runt min halvnakna lekamen och öppnar dörren.

Därute står dansken. En av de få som faktiskt är i min ålder och som jag litar på. "sov du?" frågar han och försöker titta över min axel in i rummet (så här med facit i hand ville han väl kolla om jag hade den hemliga efterfesten) han räcker fram en gin & tonic och frågar om han får komma in. Jag skålar hans öl och flyttar mig åt sidan för att släppa in honom utan att berätta att jag inte gillar gin & tonic. Besvikelsen över att inte få kolla på heroes i fred skjuter jag undan och tvingar istället fram en tanke att det är trevligt att snacka en stund. Även om jag knappt förstår vad han säger.

Det är trevligare än jag tänkte att det skulle vara. Jag kommer på mig själv med att vilja vara hans vän på riktigt. Vi pratar om jobbet. Om våra chefer och om Företaget. Han berättar om sin hund och sina två katter. Jag säger att jag inte dansade en dans innan jag gick och la mig. Han säger att han dansade med alla kvinnor utom den han ville dansa med. (för den som inte förstod det så menade han mig hrm hrm... ;o) ) jag blir lite generad och tittar ner på kudden under min arm. På datorn har man just fått se Sylars ansikte för första gången och genom fönstret strömmar partyljuden in.

Dansken håller sig på sin kant när han säger att jag är den vackraste pigen på Företaget. Jag rodnar och skrattar. Tar det inte på allvar. För även om det finns undersköna starka vackra kvinnor på mitt jobb så är jag den enda som är under 40. Och jag vet att han är gift, jag litar på att han inte menar något med det.

"Tack... tror jag..."

"Jag menar det" säger han och lutar sig fram. När hans läppar nuddar mina tänker jag att danska kyssar är precis så mjuka som dom ser ut på tv. Hans fräknar är plötsligt skrämmande nära mina och jag drar mig bakåt. Lägger en hand på hans bröst och säger anklagande - Men! Du är ju gift!

Han, sårad min, visar upp sin vänsterhand. Tycker inte att han är gift. Tycker att Frida är fint exemplar av kvinna. Har längtat efter att kyssa henne så länge han kan minnas.

Frida, sårad av att hennes nya vän vill hångla, tror fortfarande att han är gift. Vet inte vad hon ska göra. Säger åt honom att gå.

Han, tittar i marken, tror att det kanske är lika bra. Det kan ändå inte bli något. Frida bor i Stockholm. Dansken i Danmark. Och Frida är ändå för lång. Ljusår längre än honom. Ljusår längre bort än han kan tänka sig köra. Grötig i halsen. Frida förstår inte vad han säger. Bara ikväll. Antagligen för att han försöker prata svenska. Kanske för att han egentligen inte vill prata nåt, bara kroppsspråket.

Jag säger åt honom att gå igen. Och den här gången lyder han.

Minuter senare knackar det igen. "Jag glömde nåt" viskar han och ger mig två mjuka danska kyssar och en hand på min axel som "av misstag" nuddar mitt bröst innan den återvänder till att hänga längs hans sida.

Ensam, äntligen. Jag släcker lampan och lägger mig i sängen som jag upptäcker lutar en aning. Telefonen piper.

02:37
"Var är du? Är det efterfest eller? Är du ensam?"

Annan man. Jag suckar och vänder mig om. Vill inte ha man hög på Fridapiller. Vill ha nåt äkta.

en liten kommentar till fyllots inlägg

...även om jag faktiskt är mer desperat än jag riktigt kan minnas att jag varit på väldigt länge så står jag knappt ut med tanken på att någon ska ta på mig. Det känns lite konstigt för mig... handlar kanske om det där... du vet... som jag inte riktigt klarar att uttala... att det ska vara någon som är sådär äckligt speciell för mig... Och jag förstår inte riktigt vem det skulle vara... jobbigt.

Igår var jag på middag med ett gäng jag inte umgås med så ofta. Mitt emot mig satt en man som lever i ett engagerat samboförhållande och efter en stund började vi förstås prata om det oundvikliga. Någon hade träffat mitt senaste ragg på krogen och tyckte att han var ju en stilig karl och varför ville jag inte ha honom? (jag kan inte låta bli att undra om underfrågan på den frågan är - what the fuck is wrong with you woman? Både stilig och framgångsrik och här går du utan honom i handen?) och mitt svar var att det där berömda klicket uteblev.

Klicket... Ett ord som jag känner mig tudelad till. Jag tror nämligen inte på klicket. Jag tror inte man kan känna av en människas aura på tre sekunder och veta om han/hon är rätt för mig. Däremot tror jag att man efter tre dejter definitivt vet om man vill slita av honom kläderna eller om man hellre vill att han behåller dom på. För det där tycker jag är viktigt. Det måste finnas passion. All respekt åt att man inte kan hålla den vid liv jämt och ständigt, men jag tycker att den ska finnas där till en början.

Mannen mitt emot menade att det där klicket inte har någon betydelse. I det stora hela. Han nämnde att han och hans tjej har sex ibland, men mest för att det är ett måste och för att dom tycker om varann. Men passion? Har aldrig funnits där.

Snälla goda gud som jag inte tror på, låt mig hellre leva ensam eller tillsammans med en kompis än anamma den synen på livet.

ändå åker jag hem ensam...

det är konstigt och jag är trött på det.

ändå åker jag hem ensam...

det är konstigt och jag är trött på det.

och en grej till

jag är faktiskt ganska glad över den jag är.

jag är ganska snygg: jag har inte de där tjockanklarna en del har. jag har ganska långa ben. jag har tjockt lockigt hår och fräknar som en del kan kalla charmiga.


jag är inte helt korkad. jag är civilingenjör. jag är bra på mitt jobb och jag kan gå i högklackat utan att ramla omkull.

möten...

två norrlänningar följer efter mig när jag lämnar kvarnen...

"jag är lätt äldre än dig bruden, jag är 25"

mohahaha

klantarsel

onsdag

- jamen vi struntar i den där tråkiga festen vi är bjudna på och går istället på den där gatufestivalen på lördag

- ja, vilken bra ide. Vi hörs på lördag.

Fredag 21:39, sms indimper

- Du, det står på internet att den där festivalen är idag och slutar om 20 minuter.

- Neej, måste vi gå på festen då?

- Vi kan gå på det där snuskiga stället i förorten som dom här andra ska till?

- Måste vi? Fan.

Ibland är livet ett sånt himla antiklimax.

alla hundar

På min gata i blåklockan finns det hundratusen hundar. Jag har inte räknat exakt men jag tror att det är så många ungefär.

På min gata finns hundratusen hundar som står på sina balkonger och skäller på fåglar som flyger förbi. Ibland går de förbi nere på gatan med sina ägare i koppel. Dom luktar på stolpar och vill hälsa när jag går förbi.

I min portuppgång bor nästan 500 hundar och en katt. En hund är liten och sitter alltid i armhålan på sin ägare som jag nästan helt säkert vet är bög. En annan är stor och släpar runt sin pensionär som måste gå ett varv runt en lyktstolpe med kopplet för att kunna hålla emot när det kommer en annan hund. Katten bor tillsammans med mig. Han äter torrfoder och vill ha nytt vatten två gånger om dagen. Jag vet ingen som tycker vatten är så gott som han.

På min balkong har jag satt upp nät för att inte katten ska ramla ner. I nätet sitter varje dag minst två harskrankar. Katten vill jaga harskrankarna. Om katten fastnar i nätet kommer det gå sönder och katten ramla ner. Betyder det att nätet skapar mer fara än trygghet?

javisst gör det ont...

när knoppar brister...

är det därför jag inte vågar veta?

Inser när jag sitter med min vän att inget är som jag tror att det är.
Vad har jag som är äkta?
En rädsla att bli som jätten i huset bredvid
Att bli... som jätten i huset bredvid
Som alltid sitter ensam framför teven.
Som alltid pratar för hon vet att ingen har något att säga henne.
Som alltid är ensam.

Jag inser att jag är ett år äldre än henne. Och här sitter jag och klappar min katt. Har inte lyckats med ett vettigt förhållande på flera år. Har ett jobb som jag inte är riktigt nöjd med. Har en familj som beter sig som vettvillingar. Som jag inte längre kan prata med. Har vänner som alla väver in sig i små kokonger och dejtar bara mongon. Hur tänkte jag egentligen när jag dejtade Grand? Mongot? Red? Förstod jag inte att det inte skulle leda någonstans? Kände jag inte den där känslan i magen att något är fel? Jo. Jag kände. Och big boss, som kunde gett mig något riktigt visade jag dörren.

Och här sitter jag och klappar min katt. Den eviga singeln. Och han. Den perfekta som jag har hemlig crusch på och som jag träffade idag. Han glittrade i ögonen och tog på mig. Tittade på mig som att han ville... (?) och sen berättade han om sin nya flickvän. Om hur liten och smärt och duktig hon är på sin sport. 153 fucking centimeter. Då tittade han inte på mig en enda gång. Efteråt frågade han om jag fortfarande dejtar?

"Att säga att jag dejtar vore väl en överdrift..."

Fan.

Fan

fan...

Jag tror faktiskt inte att jag någonsin hade vågat försöka något med honom. Läget är fel, vi känner varandra för bra och för dåligt. Han är min fantasi och min hemliga svaghet. Men jag har en gång haft något på gång med hans kompis. Det mesta är fel. Ändå längtar jag efter honom nu. Sådär som man längtar efter det man aldrig har haft och aldrig kommer kunna få.

avvänjningsklinik

Går från 4 män... till 3... till 2... återfall till 3... till 2...

till 1... (begäret stiger)

till 0... (stiger)

till fejjankontakt med americano... (minskar)

till 0... (stiger)

(borta)

ligger sked med min katt.

ganska nöjd.

facebook-wonders

idag föreslår facebook att jag ska bli vän med en kille som jag inte har några gemensamma vänner med, men vi är båda kth alumni... men... hur många är inte det? har fejjan fått tuppjuck?

googla på swingers och du hamnar tydligen här

suck och godnatt

meningen...?

På två veckor har jag fått två olika inbjudningar till event på fejjan av Grand.

Vafan menar han med det? Är vi kompisar nu? Tror han att jag kan vara en vettig affärskontakt? Är han bara dum i huvudet?

Jag tror på nummer tre. Men ändå. Mycket dålig ide att upprätta konstig relation med någon man haft intima relationer med. I så fall kan man väl åtminstone ha vettet att prata om det först, inte bara skicka ointima inbjudningar på fejjan? Och när jag nu totalt ignorerat 8 fester han haft i år borde väl hans stolthet få honom att lägga av?

Eller är det bara jag som inte förstår mig på män?

Världens sämsta film igen

Dagens världens sämsta film från jobbets bibliotek heter Tokig i dig. Den handlar om en kille i 35-årsåldern som är aningen deprimerad och dumpad av sitt ex som har glömt honom. För att komma över henne går han till en psykolog som även härjar i hans undermedvetna och säger åt honom vad han ska göra. I slutet har mannen bestämt sig för att fria till kvinnan han uppvaktat genom hela filmen och undermedvetne psykologen kommer ut ur en garderob, brottar ner honom och talar om för honom att han inte borde fria till kvinnan bara för att han är kär i henne. Han borde vänta på något bättre.

Ungefär samma sensmoral som i den värdelösa boken jag skrev - och därmed också jävligt sågad.

kattvakt

Den här veckan passar jag världens fegaste katt. Ägaren till den var nervös för att jag skulle råka släppa ut den på balkongen tillsammans med min katt. Det hade hon inte behövt vara. När balkongdörren är öppen vägrar kattkräket komma ut från under sängen i det andra rummet. Suck

att vaccinera eller inte vaccinera…?

Jag ska erkänna att jag inte är insatt alls i hela vaccinera mot svininfluensan-businessen. Är i allmänhet emot vaccination av princip. Ser framför mig att man lika gärna kan bli sjuk av vaccinet som av sjukdomen och då är ju hela meningen helt förkastad?

Någon annan som tänkt nåt?

ännu en världens sämsta film

Igår såg jag vad jag trodde var världens sämsta film igen - Max Payne



eller.... trodde jag... Markymark som kutar runt och bevisar att han är en man, konspirationsteorier, hallisar och animering does not make good. Men inte lika dåligt som filmen jag kollar på just nu. - Bollywood queen.



dåliga skådisar, dålig story, dålig musik och guld-outfits

Var hittar jag dessa pärlor, kanske ni undrar? Jo, på jobbets hemliga bibliotek där alla smyger in böcker och filmer de inte vill ha längre. sucks

tredje dagen på jobbet avklarad...

... utan några större men. Extremt uttråkad dock. suck säger jag bara. Har känt mig extremt solitär sen jag kom hem från utlandet. särskilt sen jobbet började. Men på något konstigt sätt känns det ändå bra. jag har lämnat boysen bakom mig och är redo att börja om från början. Och jag är extremt ensam på jobbet. Kommer jag alltid vara det från och med nu? Jag trivs inte med det... Åt lunch med ett gäng igår och jag insåg att de behandlar mig som... bossen... artigt. liksom. i don't like...

om att läsa nyheter eller inte

idag arbetade jag min första dag efter semestern. Mina arbetskamrater ägnade en stund åt att uppdatera mig på nyheterna. Eller... mest om svininfluensan, för det är tydligen en kille på ett annat kontor inom koncernen som fått den och varit helt däckad i en vecka. Och på ett eller annat sätt har jag nu fått för mig att staten ska betala för att hela sverige ska vaccineras med tamiflu. Min kompis är tveksam till om det är sant. En stund fick jag för mig att jag borde kolla upp sanningshalten i det som ju FAKTISKT bara är ett rykte. (men säg mig, är aftonbladet.se sannare än ett rykte? think not) och jag kom fram till att jag inte tänker det. Om jag ser på nyheter som något som ska förvärvas genom viskleken -Ohmigod! Har hela sverige dött i svininfluensa? så blir ju livet mycket mer spännande än det är just nu.

iofs är vad som helst mer spännande än livet just nu. Äta sova jobba klappa katt fantisera om att någonsin få ligga igen ta ur linser sätta i linser bestämma mig för att inte använda smycken provgå klackar ta gympadojor och slitna jeans vara allmänt velig på jobbet.

det nya arbetsåret rings in

och det är dags för lite nyårslöften och reflektion tror jag...

Jag har insett att jag antagligen griper efter halmstrån i det här med vad som kommer göra mig lycklig. Plötsligt är det inte bara jobbet som borde bytas. Det är lägenheten, klimatet, bilen, en del vänner och motionsformer. Det är dumt. Kanske betyder det att jag egentligen bara är olycklig på grund av att lycklighetskurvan pekar nedåt just nu. Jag kanske inte alls behöver göra stor förändring i mitt liv. Jag kanske bara behöver supa mindre och nuppa mer. Kan det vara så enkelt?

Fast... jag vill nog faktiskt byta jobb. När det passar. Tidsschemat behöver ju inte vara jättepressat. Ge det ett halvår typ så blir det säkert fint. Och en liten vit period skulle nog inte skada mig just nu. Har druckit alldeles för mycket. (och nuppat alldeles för lite, det går dock inte att lösa lika enkelt som att ställa undan spritflaskorna)

Den här hösten ska jag:

- ägna mig åt en hobby eller två. Jag skulle vilja börja dansa och rida. Måste gå att lösa på ett eller annat sätt.
- ha på mig klackiskor lite oftare. Jag är vanligtvis lite rädd för det eftersom jag i grunden är mastodontkvinna, men jag tycker det är fint med kvinns som kan gå ordentligt i klackar och jag vill också vara fin.
- sova ordentligt. Har ju så extremt svårt för det. Måste skärpa mig.

med det sagt borde jag verkligen gå och lägga mig. Klockan ringer om typ fem och en halv timme. suck

så går en meningslös dag ifrån mitt liv och kommer aldrig åter...

Totalt ointressant recap av min sista söndag innan arbetslivet drar igång igen...

vaknar bakis någon gång mitt på dagen med massor av grejer i sängen. typisk fyllegrej av mig. Tro att jag kommer skriva ett mästerverk på datorn, läsa lite i den där boken, orkar inte ta av mig kläderna innan jag lagt mig ner. Däckar, och vaknar i en hög av grejer. Det mest intressanta är att datorn låg öppenfläkt ovanpå mig. Jag måste alltså ha legat väldigt stilla inatt...

Har kollat på ungefär 1000 avsnitt av flight of the conchords. Älskar dialekten... Om jag någonsin skriver en dejtingannons skall följande inkluderas "förtur ges till nya zeeländare, massörer, flanörer och stenrika. I andra hand väljer jag den jag blir kär i"

Har lagat väldigt seriös lunch. Blev 6 matlådor att ställa in i kylskåpet. Med haloumi. Mmmm.... haloumi...

Katten har mördat en vårtbitare. Ville inte äta upp den efteråt. Jagförstår varför.

Försöker göra någon plan för imorgon. Kanske ska släpa mig till gymmet innan jobbet så jag har gjort av med lite aggressioner innan jag börjar? Industrisemestern är ju slut så det finns chans att man förväntas ha representabla kläder på sig. Jag kommer antagligen att behöva göra ett gäng stressbesök hos arga kunder. Måste tanka bilen. Orkar inte... vill ha semester för evigt. Eller nej, inte för evigt. Men typ 2 månader. Vore lagom.

Aja, ett avsnitt till, sen sängen.

touchy

jag är lite känslig för tillfället. Tar åt mig av grejer. Känner mig extremt ensam och oälskad. Har också väldigt lätt för att gråta till böcker/filmer/konversationer jag hör på bussen. Svårt att säga varför. Kan vara för att min familj är cepe. Kan vara för att hångelstatus=0. Kanske är för att jag börjar jobba igen imorgon och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med mig själv. konstigt. Jag tar en promenad.

dom där jävla sex kilona

jag har hållt koll på dom. Först gick jag ner 4, sen upp 2, den här veckan har jag gått ner 1. Typ. Nu har jag 3,1 kg kvar. Jag ska fan ha tagit det innan augusti är över!

numera neverending story...

under semestern började Americano skicka lååånga meddelanden på facebook. Han började med ett kort. En länk till konstig new-age:ig sida som handlade om "twin flames". Twin flames är tydligen en själv som delats upp i två och hamnat i olika kroppar här på jorden. Det är någons teori om att man har levat massor av liv för att uppfylla någon slags profetia, och i varje liv letar man efter den andra halvan av sin själ. Det behöver nödvändigtvis inte vara ens livspartner, men det är ju ultimat om det är det.

Tydligen hade americano träffat sin tvillingsjäl. Och det var inte jag. Men tydligen är jag väldigt lik henne utseendemässigt. Så han tror att det var meningen att han och jag skulle träffas för att han skulle förberedas för henne. Vara redo när tiden kom.

Tydligen är det inte heller alltid meningen att tvillingsjälarna ska leva sina liv tillsammans. Man ska spendera ett antal liv åt att leta efter varandra innan man slutligen finner varann, i det sista livet man kommer leva. Då har man uppfyllt sitt öde, Enligt hemsidan är det många som träffar sina tvillingsjälar nu, och det är därför mänskligheten har börjat bry sig om miljön. (väldigt vetenskapligt... :/ )

Det hela började med att han inte fick ha sex med sockersöta amerikanska mamman till hans barn tillräckligt ofta. Han blev därmed tvingad (?) att gå till strippklubbar varje vecka för att dämpa sin egen desperation. Och en kväll fick han en lap-dance av en kvinna med mystiska ögon. Det var uppenbart (hans egna ord) att de hade träffats i tidigare liv och att universum nästan exploderade för att de träffades nu.

Det ena ledde till de andra och han följde med henne hem när hon slutat jobba. Lite senare gjorde han slut med sockersöta mamman och tvingade tvillingsjälen att flytta över hela usa för att bo hos honom och vara med honom. slutet gott allting gott.

...i typ en vecka. Sen bestämde han sig för att det inte passar hans livstil och status att vara tillsammans med en strippa (so much för universum osv) så han gjorde slut med motiveringen "jag gillar dig, men vi kommer att träffas i nästa liv och meningen med vårt nu korta men intensiva förhållande var att du skulle rädda mig ur mitt sexlösa förhållande med sockersöta mamman" (memo to self - måste komma ihåg och använda nästa gång "det är inte du, det är jag" är lite uttjatad)

Och nu hör han av sig till mig varje dag och berättar om hur gärna han vill ligga med mig igen. Jag är tydligen ett praktexemplar till kvinna. Och gud så bra jag skulle ha det i hans varma klimat bredvid hans privata pool. Och han har minsann blivit en fantastiskt mycket bättre älskare nu.

Det fina med hela den här historien är att jag inte är rädd för honom längre. Jag blir bara skrattnödig.

Jag är inne på min tredje kopp te. Molnen flyter förbi ganska sakta. Jag har insett att jag är en av de där människorna som inte ska ha för mycket fritid. Tänker för mycket då. Om jag inte har tillräckligt att tänka på går tankarna runt tills jag blir galen. Det fanns en tid då jag faktiskt trodde att jag höll på att bli galen. Det fanns en annan tid då jag trodde att jag kunde bota den med att skriva. Skrivaskrivaskriva. Det kanske är det jag gör nu och här. Kanske är man och barn botemedlet? Sist jag var inloggad på anonym dejtingsajt på nätet fick jag mystiskt meddelande från okänd man som förklarade att jag är en av de där kvinnorna som alltid koncentrerat mig på annat än att lära mig förstå mig på män och nu står jag här singel och måste hänga på dejtingsajter och det kommer aldrig fungera.

Då loggade jag ur och loggade aldrig in mer. Jag tror mer på dysfunktionell uppväxt och skräck för att bli som mina föräldrar. Just nu längtar jag inte efter förhållande. Jag längtar efter vänner. Mina verkar nämligen mystiskt försvinna, en efter en...

Äsch, det här inlägget verkar inte bli nåt vettigt. Jag ska berätta historien om americano istället.

oooh - sms från okänt nummer

måste vara från hemlig jättesnygg beundrare!

läser

Kära Lena och Kjell. Tack för en fantastisk dag och kväll. Vi hade jättetrevligt. Massa kramar från Birgitta och Bert.

suck

(observera att jag ändrat namnen för att hålla våra antagligen swingers anonyma)

Family portrait

Vi sitter runt mammas nya köksbord. Äter pasta med köttfärs och creme fraiche. Mamma dricker rödvin. Vi andra dricker mjölk.

Jag undrar när det egentligen började. Jag undrar vad som fick det att börja? Var det när jag och min bror flyttat långt bort och hon och pappa var lämnade ensamma åt varandra? Eller var det när vi flyttat närmare och började tömma familjehemmet på alla våra saker?

Det är tyst under nästan hela middagen. Plötsligt går ett brandlarm och det utbryter en hetsig jakt på var brandvarnaren sitter. Vi har lokaliserat den till någonstans bakom spisen. Vi jobbar tillsammans som en familj

Kanske började det under det där halvåret när jag bodde i landet pasta och handgestikulerande. När jag inte pratade med henne på månader. När pappa ringde istället för henne och jag hörde henne gråtmild i bakgrunden. Varför pratade vi inte? Jag minns inte ens...

Hon vänder sig till mig och säger att om jag varit ute någon gång kan jag ju alltid sova i nya lägenheten. Att jag har min egen lägenhet spelar plötsligt ingen roll. Hon tänker att det ska vara som när hon och pappa var separerade förra gången och mitt enda alternativ efter en utekväll var att åka långt ut i buschen med nattbussen. Kanske en strävan efter normalitet?

Kanske började det ännu tidigare. Var det när mormor dog? Under de långa hemska månaderna när väntan var outhärdlig men vi ändå ville att tiden skulle gå långsammare. Andra började röka och jag slutade sova.

Jag känner att det kliar i kroppen. Vill inte längre vara i den klaustrofobiska lägenheten med den konstiga stämningen. Vill att det ska vara som vanligt. Vill inte bo mer vuxet än min mamma. Vill...
...inser att det jag längtar efter aldrig ens har funnits...

Jag trodde verkligen att det var ett nytt påfund, men ju mer jag tänker desto längre verkar det som att det alltid pågått. När jag tänker på mamma har hon ett glas vin i handen. Kanske började det redan när jag var liten och hon och pappa hade slutat prata med varandra. Den kyliga stämningen som rådde hemma gick inte att ta miste på.

Egentligen förstår jag varför jag lever ensam.

och tisdagen kom och gick...

jag har ännu inte hört av mig till den enda karl som är kvar av mina bachelors... Ibland undrar jag om han ens finns på riktigt. Vi har träffats sen typ i mars. Jag har inte nämnt honom här, det är väldigt få av mina vänner som känner till honom. Det är inte det att jag inte velat... det har liksom bara inte funnits nåt att säga. Och jag har inget passande smeknamn till honom. Jag berättade om honom för vänner häromdagen. Jaså du träffar någon? Vem är det? jag blir en aning förstummad. Vet inte vad jag ska säga "Han heter M. Ehh... han jobbar väldigt mycket. Det har liksom inte blivit nåt än. Jag vet inte... tror nog inte att det kommer bli någonting heller". För om sanningen ska fram: Hade det skullat bli någonting skulle det ha hänt by now. Hade han varit intresserad skulle jag veta by now. Hade jag varit intresserad hade jag hört av mig till honom på andra tider på dygnet än mitt i natten. "Men Frida, du kallade honom just vid namn. Du kallar aldrig någon av dina ragg vid deras riktiga namn... Betyder det?"

Jag tror inte det betyder någonting. Det betyder att han antingen inte är viktig nog för att få ett smeknamn eller att han är alldeles för viktig för att få det. Eller bara att jag inte vet vad jag ska kalla honom. Egentligen borde jag veta. Han har flera drag som lätt skulle kunna användas som smeknamn. En stor krokig romarnäsa. Han jobbar med flygplan. Jag träffade honom på trendig söderkrog där han och hans vän var de enda med skjorta, kavaj och backslick (obs, han hade bara inte klippt sig. Jag gillar inte backslick) och mitt första intryck var oj, här har någon visst kommit fel.

Och varje gång i träffas känns det så bra. Sexet är fantastiskt! Hans värderingar stämmer så fantastiskt överrens med mina. Hans dialekt får mig att smälta.

Men så fort vi inte träffas längre är det som att jag glömmer att han finns. Kanske är det för att jag inte är intresserad. Eller för att jag känner av att han inte är det. Och kanske är det kanske bara bäst att släppa taget. Jag vill inte ha det där. Jag vill ha det enkelt. passionerat. roligt.

och när jag ändå är inne på musica

Det var bara en vecka sen men det känns som en evighet. Massor av mil, tusen glas vin sen. Inte en enda arbetsdag.

Jag befinner mig här:



Havet brummar, solen bränner, syrsornas ljud är öronbedövande. Ur högtalarna kommer tonerna från den här:



Han för mig bestämt i en dans jag aldrig förut har dansat. Hans hand ligger obekymrat och vilar på den mest svettiga delen av min rygg. Han måste vara minst 15 år äldre än mig. Hans hår är prydligt kammat och han har glasögonen på plats trots att det säkert är 40 grader i solen.

"Förstår du vad hon sjunger? Hon säger att allt han säger är ord. Ord, ord ord. Och förstår du vad han säger?"

"Ja, jag förstår. Hon tycker att hans ord är tomma"

"Han säger de vackraste saker man kan säga, men menar inte vad han säger"

"...som alla italienare alltså...?"

inget svar. Konstigt.

och när man står vid ett vägskäl kommer någon och sjunger om det.

Vem är egentligen jag?

Jag har inte alltid varit den person jag är idag. Jag har tänkt mycket på det här under de senaste två veckorna. Den här semestern har varit lite av en kalldusch för mig. Det hela började väl egentligen under arvikafestivalen. En spirande längtan efter att umgås med människor som är som jag. I min egen ålder. Ett yrke där jag inte ständigt behöver hindra mig från att säga fel saker, ha fel åsikter, bete mig för mjukt för att få respekt eller för hårt för att hålla mig vän med de som har makten. Sista veckan på jobbet var en pina.

För varje dag jag varit ledig har knuten i magen släppt en aning. För varje dag vågar jag känna lite mer... lite till... tills jag känner mig som mig själv igen. Den där välbekanta upptäckarlusten i magen. Min längtan efter att prata med nya människor som jag inte känt på flera år. Den där oförklarliga olusten är borta och jag börjar liksom känna igen mig själv. Som den människan jag oftast identifierar mig som. Den där andra. Hon som ingen kallar för bossen. Hon som ingen tycker är kall och hård i sina åsikter. Och min insikt är som en spark i magen.

Jag ligger i min solstol på en klippa. Blickar ut över medelhavet tillsammans med mina resekamrater. Jag undrar om dom tänker som jag. Undrar om alla ständigt går igenom kriser som jag. Undrar varför folk inte pratar om det. Jag låtsas läsa min bok men inuti går det storm. Vad jag känner är en intensiv längtan efter att vara där. Just där jag är, med tre nya fräknar på knäet och med vänliga tanter och farbröder och färsk pasta och tomatsås och rött vin som får mig att smälta inifrån. Jag är där. Och ändå känner jag en så stark längtan dit att jag inte vet hur jag ska uttrycka den.

Jag vet varför jag känner så. Jag har under de senaste åren jobbat så intensivt med att uppnå ett mål att jag knappt minns varför jag strävar efter det. Och nu har jag placerat mig i en sits som inte alls stämmer överrens med den personen jag tror att jag är eller ens vill vara. Det senaste halvåret har mitt största mål varit att få fysisk bekräftelse av män (och uppenbarligen kvinnor, inte att förglömma) och jag hatar mig själv för det. Jag tror att livet är mer än att hitta en passande partner. Jag tror inte en man kan göra mig lycklig. Ändå har jag betett mig som det.

Vad mer? Jo, jag tror inte att det skulle räcka att byta jobb. Jag känner igen rastlösheten. Jag letar efter ett nytt liv. Och det känns som att komma hem.

Jag tror jag börjar bli mig själv igen.

jag kommer alltid finnas där för dig...

Vi möttes utanför min gamla gymnasieskola. Den äldre damen och jag. Jag vet att hon känner mig väl, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. En långsam promenad utanför fordon, media, samhäll och mitt "hem" - natur.

Se på pojkarna därborta, säger hon till mig, det är ett bra gäng. Om du lärde känna dem skulle ni kunna hitta på en massa hyss tillsammans...

Vi vandrar vidare i tystnad och kommer till en lummig ingång till en lite trädgård utanför ett hus som jag känner mig hemma i. Doften är bekant. Av någon anledning står det fat med bullar överallt. Stora, nybakade bullar. Jag tar en av dem och håller upp vid min näsa, insuper kaneldoften tills jag blir varm i magen och smakar en liten bit. Då vet jag. Det är min mormors bullar. Det är min mormor som går med mig i den lummiga trädgården och hon vill inte att jag ska veta att det är hon.

Jag stannar till och hamnar några meter bakom. Vet inte hur jag ska formulera mig men det måste sägas

Men mormor... Jag kan inte längre bli kompis med gymnasiepojkar och hitta på hyss
Hon börjar plocka med några kastruller som av okänd anledning står på trappan
- Varför skulle du inte kunna det? När jag ser på er ungdomar blir jag alldeles varm i hjärtat, säger hon och låter nästan lite irriterad
- För att det där inte är jag längre. Jag är nästan 30 nu. Jag är någons chef och kan inte springa runt och leka med gymnasiepojkar...

Då stannar hon upp och ställer ner kastrullerna. Tittar långsamt upp från trappan och ser rakt på mig. Blanka ögon. Jag ser att hon plötsligt förstår vad hon inte förstod innan. Det har gått tio år. Tio år sedan jag slutade gymnasiet. Tio år fyllda av händelser och ålder. Tio år som hon inte vet om. För det var tio år sedan hon dog. Något säger mig att det är slut och jag vänder mig om som för att gå men jag kan inte. Med fem snabba steg tar jag mig fram till henne och lägger armarna runt hennes axlar. Jag saknar dig, jag älskar dig. Hon säger inget tillbaka, hon kramar mig inte tillbaka. Men jag känner hur ont det gör henne.

Jag vaknar i fosterställning och kippar efter luft. Saknar henne plötsligt som om tio års sorghantering aldrig har hänt. Vill gråta snorigt och högt och astmatiskt men det ligger två andra människor i mitt rum och jag vill inte väcka dem. Istället ligger jag i mörkret och hatar verkliga drömmar, koncentrerar mig på att andas tills smärtan tar slut.

tillbaka

jag har varit på semester. nu är jag tillbaka, fylld av känslor och tankar. alltihop ska in här

Frida - den misslyckade författaren

När jag häromveckan var nere i källaren och rotade efter nostalgisk och fin present till gymnasiekompis som ska gifta sig hittade jag något annat nostalgiskt. Boken jag skrev i hyllning till livet. Den låg i sitt kuvert där den legat sen den kom tillbaka från förlaget tillsammans med ett "tack för ditt engagemang, men du suger" - brev och då jag beslutade mig för att aldrig läsa den.

Jag blev förstås överlycklig. I min hand höll jag alla mina tonårshemligheter och känslor. Min fantasi om min egen storhet. Drömmar som jag inte längre har. Jag bullade genast upp täcket i sängen och kokade en kopp te innan jag satte mig för att sträckläsa. Hela kvällen skulle jag ägna åt detta!

Efter 45 minuter hade jag skummat alltihop. (hoppat över ungefär 100 sidor i mitten) Det var det sämsta jävla skit jag någonsin läst. Handlingen är hoppig. Huvudpersonen är någon slags förvirrad människa i övre tonåren och övriga personer är för flyktiga för att man ska få en relation med dem. Och den har den sjukaste sensmoral jag någonsin hört. Man ska nöja sig med det näst bästa. Liksom.

Med facit i hand kan jag säga att den där boken är extremt viktig för mig på flera sätt. Dels skrev jag den under alla mina ångestattacker under mina tidiga 20talsår och fick mig att fokusera på annat än bästa sätt att ta livet av mig själv (antagligen anledningen till att handlingen var halvcepe). Dels hjälpte den mig att komma över det som jag fram tills slutet på boken trodde var mitt livs kärlek (därav nöja sig med det näst bästa-skiten. Det är verkligen sjukt. För man tror fram till sista sidan att huvudpersonen ska bli tillsammans med en kille, och så i sista stycket kastas det helt om och hon väljer en annan. Ologiskt. Jag var uppenbarligen inte lika logisk då som jag är nu). Sist men inte minst; det var det första projekt jag någonsin färdigställde. Innan dess var mitt rum målat överallt utom bakom garderoben, jag hade bra betyg i alla ämnen utom psykologi och teknik C, där jag hade ig, jag hade börjat plugga på två olika utbildningar på universitetet och hoppat av. Jag var en extremt ofärdig människa.

Det mest intressanta är nästan att jag trodde att det var ödet att jag skulle författa för att jag hade drivet. För att jag längtade efter att uttrycka mig. Tänk så fel man kan ha.

American history - NU

För några veckor sen hittade jag honom på facebook. Tvekade i flera sekunder innan jag addade. Gjorde det sen. Chattade och det kändes bra

Han bor nu i staden i Texas där han först bodde. Han har barn och är i princip gift med en amerikansk kvinna. Bilderna på dem är sådär... amerikanska och sötsliskiga och jag blir bara varm i hjärtat för att det blev så bra för honom. Då känns allt liksom lite mer ok. Det var för tre veckor sen.

För två veckor sen gjorde han slut med henne.

Igår hörde han av sig och sa kryptiska saker som att han och jag fick för lite tid tillsammans...

Jag är lite rädd. Rädd för att jag kanske har förstört hans liv igen. (men... det kan jag väl inte... en liten addning på fejjan förstör väl inte ett giftermål med barn?) Rädd för att han kommer komma hit. För att han ska ringa. För att jag kommer falla dit igen.

Jag är...

(förhoppningsvis inte så viktig som jag tror)

...rädd

Steget ut ur drogdimmorna

Tiden i USA gick som det brukar - Fort! Jag gjorde nästan ingenting på dagarna, och eftersom jag vägrade köra i det land som är uppbyggt för att man ska ta sig runt i bil kom jag inte särskilt långt. Jag hittade en park där jag av outgrundlig anledning nästan alltid hittade någon att prata med. Kalla det den svenska charmen, det långa blonda håret i två flätor, eller den enorma sårbarhet jag kände efter att americano hade brutit ner mig. Det fanns alltid någon där som kunde prata, som kanske kunde rädda mig. Problemet var att jag inte ville bli räddad. Ibland undrar jag om jag inte bara inbillat mig det där andra. Att han misshandlade mig psykiskt. Är det kanske bara hur kärlek fungerar? Hur vet jag som nästan aldrig har haft ett vettigt normalt kärleksfullt förhållande? Och dom gånger jag trott det så har inte den jag varit med tyckt det... Så hur vet jag?

Så en dag kom den oundvikliga hemresedagen. Jag skulle flyga från Albequerque och vi körde dit kvällen innan. På gatan sprang jag nästan in i Marc Anthony och på kvällen åt vi en enorm mexikansk middag. Natten som enligt planen skulle ägnas åt kärleksfulla betygelser och älskog blev istället ett övermätt stirrande i taket och inget direkt prat om vad som skulle hända härnäst. Han ville att jag skulle stanna, han ville åtminstone att jag skulle komma tillbaka. Han kunde betala min flygbiljett. Han kunde tjäna mycket pengar. Jag kunde få vara hemmafru och måla tavlor på dagarna. Tänk vad annorlunda mitt liv kunde vara idag.

Ett halvår senare ringe jag honom från London och berättade att jag blivit tillsammans med en annan amerikan.... Sen dess har jag inte hört av honom

Förrän nu

jobba?

Hur ska jag någonsin kunna nästla mig in i ett sällskap på tre medelålders män med samma intressen?

Idag åt jag lunch med dem. Vi pratade om golf, båtar, artister från 70-talet, sportsällskap från 60-talet och SAAB. Jag var tyst nästan hela tiden. Det är bara att inse. Jag kommer inte kunna bli en av dom. Och jag vill det inte heller.

Det måste ändå sägas om helgen. Att bara hänga med ett gäng i min egen ålder, med liknande åsikter och könssyn och alkoholsyn var fantastiskt. Hur mycket jag än gjorde bort mig. Att det dessutom var 30 grader varmt hela tiden och det gick att hänga i bikini hela dagarna och spela spel, hoppa studsmatta och dricka öl, fundera över livet och meningen med det utan att störas av bittra testosteronfighter om vem som vet mest om fucking glödlampor, bilar, båtar eller golf gjorde mig så fantastiskt lycklig. Jag vill mer! MER!

Förresten drar jag till italien på söndag. wohoo. Två veckor av slapp.

ångestframkallande festivalbesök

Det har varit en händelserik helg. Jag har haft asaroligt. Nu har jag asaångest.

1. Depeche mode spelade inte min favoritlåt "Freelove". Anledningen till att jag gillar den är för att jag i mina yngre år trodde att dom sjöng "Frida" med lite engelsk touch. Sen trodde jag att den hette "Free love" vilket ledde till att jag inte hittade den på Spotify, och ingen i mitt festivalsällskap hade någonsin hört den förut, vilket fick mig att uppleva en släng av truman show-ångest. Tänk om de aldrig gjort den låten?



2. Jag har tydligen lagt mig till med fyllemessande. Det kan ha kostat mig norrmannen. Eller egentligen inte... för det var dödfött från början. Måste dock göra något åt mitt fylletelefonanvändande... Och måste skaffa mig en pojkvän så jag kan sluta bete mig så jäkla desperat.

3. Att inte äta på hela dagen igår var antagligen anledningen till att jag blev så jäkla packad. Och det i sin tur har nog gett mig min nuvarande kemiska ångest.

4. ...och det var nog anledningen till att jag tokflirtade med upptagen man. Och det var ju verkligen inget jag skulle ha gjort egentligen. Jag MENADE inget med det! Om jag ska trösta mig själv så är det antagligen ingen jag kommer umgås med så skammen kanske kan lägga sig efter ett tag. Och det var faktiskt han som började. Men jag är den där. Äckliga tanten. Memo to self: skaffa pojkvän och sluta bete sig så desperat.

5. Upplevelsen påminde mig om något som hände i vad som nu känns som en helt annan livstid. En annan festival. Ett annat festivalgäng. En man som höll mig i handen och fick mig att känna mig trygg. Jag saknar honom. Tror jag... Undrar vad han gör nu? Vem han får att känna sig trygg... Ibland blir jag bitter över val jag gjorde som jag tror var fel.



6. Hånglade med en tjej igen. Det är väl som det är. Jag är sommargay. Hon var skitsnygg och jättepå och jag undrar hur hon valde ut mig i mängden.

Jag är så full av känslor just nu. Jag längtar och ångrar och bittrar och kvittrar och vill inte jobba imorgon. Framför allt. Jag vill inte jobba imorgon. suck

självplåga

jag har köpt en epilator.

Det gör ont att använda den

och jag tycker ändå jag har stubb.

minns vad som hände när jag var i tidig 20årsålder och gick till kvinna som skulle vaxa mina ben. håren var för klena och gick av, konstaterade hon. Det är säkert det som händer nu också. menlöst

jag hittar ett litet rakmunstycke som hör till. dom har då tänkt på allt

Jag har tänkt på en sak

På den gamla goda tiden när dom filmade Tarzan för första gången, så valde dom en rätt mager, vältränad, hårlös man till att spela huvudrollen... Anledningen till det var tydligen för att han inte skulle anses vara en sexuell varelse eftersom han skulle vara så mycket naken. Tydligen så är en hårlös man omanlig och en muskulös man någon fattiglapp som måste arbeta med kroppen. Tänk att dom inte förstod att dom skapade en ny sexuell varelse på det här sättet...

Jag undrar hur dagens kvinnoideal har vuxit fram...

the end of mongot?

Jag har just skickat det längsta sms jag någonsin skrivit. Som svar på "kan vi prata ikväll?" kom allt dåligt jag någonsin känt för honom. Mongot. Den vackraste man jag vet. Han som jag tror att jag skulle kunna älska mer än någon. skulle ha kunnat. Kanske.

Jag vågade för det där skulle ha. jag tror inte jag kan älska honom längre. Jag har spenderat år åt att hoppas att han ska ändra sig. Vilja ha mig. Och nu vill jag bara slå honom.

har köpt en ny tv.

Ingen killtv, men ändå. Jag kan inte blogga just nu, måste spela nintendo.

jag tar fram fotoalbumet från för 9 år sen och häller upp en whisky

Jag var tjugo vårar och förundrad över världen. På bilderna ler vi alltid. Alltid separat, aldrig tillsammans. Americano kör bilen hela vägen och jag sitter i passagerarsätet och tittar på himlen. På molnen som driver förbi och skapar sotsvarta fläckar på det platta landskapet. Det ser ut som det har brunnit. Americano är fascinerad över att jag alltid verkar ha något att tänka på. Att jag alltid är så distant. Jag förklarar det som att det är för att jag är så långt hemifrån, så långt från mina rötter... längre än jag någonsin varit förut. I själva verket känner jag mig instängd i mig själv tillsammans med en man som skrämmer mig en aning. Han ger mig inte rosor den här gången. Han har accepterat att vi inte är ett par, men när natten kryper närmare och vi tar in på motel som ger oss dubbelsängar kommer han närmare inpå. När jag säger nej blir han arg och vänder sig häftigt om. En bred rygg pryder 180 grader av min tillvaro.

När vi slutligen kommer fram dit vi ska ändras allting. En kväll lagar vi tacos och dricker vin. Vi hånar min späda ålder och att jag inte får gå på barer i landet stor och stark. Vi röker på. Han fortsätter sin övertalning och jag kan inte längre stå emot. Jag säger som jag tänker "bara den här gången, bara den här gången." och han svarar "we'll see". Jag tar på mig en mössa under själva akten, antagligen för att slippa känna mig helt naken och utlämnad.

Det blir inte bara den gången. Jag lär mig snabbt att det är lättare att göra som han vill och leva tillsammans med honom i sängen och utanför, än att bråka och slåss om småsaker. Han var på mig om allt. Hade han druckit kunde han få ett vansinnesutbrott och ge sig iväg. Med bilen. Och jag var tvungen att lägga mig ensam i sängen och vänta på att han skulle komma hem. Om han kommer hem. Om han skulle köra ihjäl sig skulle det vara mitt fel. Jag som inte ville släppa in honom i mitt liv. När han till slut kom tillbaka efter flera timmars mållöst körande var jag fortfarande vaken. Han var rödgråten. "I'm sorry, it's just that I've never loved like this before. I've never wanted someone like this before. I want you to stay" och jag som hade trott att han som jag bara väntade ut tiden på att jag skulle åka hem blev chockad. Stammade fram att jag inte vet, vi bara bråkar ju jämt. Men det skulle tydligen inte vara så om det var permanent. Det skulle tydligen inte...

För kärleken övervinner allt?

Samtalet kom upp om och om igen. En dag hade jag pratat för länge med en holländsk servitör om hur det är att vara från europa. Då var han tyst resten av kvällen och jag sov på golvet i vardagsrummet eftersom han inte hade någon soffa. Mitt i natten väckte han mig för att tala om att han älskar mig och att han vill gifta sig med mig så jag kan få ett green card. För han kan inte leva utan mig. Då kände jag det plötsligt tillbaka. Han hade hjärntvättat mig till att älska honom och från och med den dagen så var det en drog.

hmmm

han kanske har träffat en ny brud och hon går igenom hans telefonbok, skickar kryptiska sms till alla brudar för att få reda på hur många han egentligen har på gång...

nä, det hela stämmer alldeles för bra in på hans personlighet. Han är ju konstig liksom. det är inget nytt.

Vafan! psykopat...

sms kl 10:10 på förmiddagen.

"Vad hände egentligen? /mongot"

Eh, va? Vi har inte hörts på 2-3 veckor, jag ringde sist och du tycker att ett såns sms är berättigat?

"Vad ville du skulle hända?"

inget svar på hela dagen. Jag tänker. Stackarn är ju ändå utbränd, jag kanske måste ha lite överseende. Ringer upp. Mongojäveln trycker bort mig. TRYCKER BORT!

Det finns dom som är normala, och dom som är psykopater. enough said

(FAAAAAN)

om att juiceglas är äckliga

Jag har varit hemma från jobbet idag. Jag vet inte om det kommer kallas en sjukdag, för jag har jobbat några timmar. Från sängen. Men ändå. Jag har varit hemma.

Det fina med att vara sjuk är att man får äta bara glass på hela dagen. Jag smällde i mig en kartong Ben & Jerrys cookie dough till lunch. Det går inte riktigt ihop med mina "sex kilo damn it" men jag har faktiskt gått ner tre och jag kan komma på värre saker än att jag inte går ner mer. Jag tycker faktiskt om mig ganska mycket som jag är. Jag har också druckit en hel liter brämhults nypressade apelsiner. Oftast dricker jag bara ett litet glas så det här problemet har aldrig uppstått, men jag har kommit på en sak. Jag KAN inte fylla på juice i ett redan använt juiceglas. Det är äckligt. Det torkar in grejer på sidan av glaset. Undrar om grejer torkar in på insidan av min mage? Jag hoppas inte det.

Memories relived

Jag var där i vintras igen. I texas. Jag var inte så rädd för att träffa honom, men jag visste inte att han bor där. Att jag var så nära honom igen. Jag var mer rädd i den andra staden. Den han flyttade till medan jag var där. Ingen har haft så mycket makt över mig som han hade, och det gjorde mig rädd. För det var inte den positiva makten.

Det var en gång för nio år sen, ganska exakt

När jag var tillbaka i Stockholm, arbetade i telefonkundtjänsten på stora företaget och gick på företagsfester där alla hånglade med varandra och där alla snodde batterier ur office supply-förrådet tills företaget slutade köpa in batterier centralt. Man var tvungen att be sin chef om nya om dom tog slut...

På kvällarna ramlade jag hem till "min" lägenhet i Skarpnäck som jag delade med två tjejer jag aldrig kände innan och som jag inte haft någon kontakt med efter. En gång hade vi fest och då sov det 7 personer i min säng så jag själv fick sova i fåtöljen. En annan gång tappade en av tjejerna bort sina nycklar och någon kom och låste upp dörren när jag var ensam hemma. Oftast hade vi det bara väldigt trevligt.

En natt i början på sommaren fick jag för mig att fylleringa americano. Beslutet föregicks av ett mail där han nämnde att det vore roligt om jag kom och hälsade på. Och jag hade inga semesterplaner. Det var fantastiskt roligt att prata med honom igen och lösryckta meningar blev till planer, planer blev till flygbiljetter och så en dag i augusti stod jag på arlanda och vinkade farväl till mina föräldrar. Jag hade sagt upp min del av lägenheten redan innan och tagit tjänsteledigt. Av okänd anledning tyckte jag att en passade längd för en artighetsvisit kunde vara två månader. För jag hade ju förklarat för honom att jag kom som en vän. Jag kunde ju inte bara återuppta vårt förhållande där vi lämnade det över ett halvår tidigare. Så mycket hade ju hänt... (i själva verket hade ingenting hänt. Jag hade festat och jobbat och fjortishånglat ungefär en gång sedan jag träffade honom sist. Jag hade alltså varit väldigt mycket mer trogen än vad han hade varit. Men det visste jag inte då.) Jag hörde bara varningsklockorna ringa en gång. Det var när han sagt att han längtade efter att kyssa mig. Paniken vred om mina inälvor och jag stammade fram "men... men.. jag har ju sagt att vi måste börja om från början... vi kanske inte alls kommer kyssa varandra...", men på stapplig engelska förstås... Hans reaktion var inte självklar. Den var inte heller snäll. Men det var redan försent. Innan jag visste ordet av satt jag på flygplanet i massor av timmar, men "svenskan på utlandsresa"s obligatoriska två tjocka blonda flätor. Snart stod jag framför den amerikanske tulltjänstemannen och förklarade att jag inte visste vart jag skulle bo den natten. "My friend is meeting me at the airport, I don't know where he lives" Och skräcken grep om mig när jag insåg hur naiv jag är. Ingen adress. Inget hemtelefonnummer. Bara en förhoppning om att han faktiskt skulle möta mig som han sa. Tänk om planet hade blivit försenat? Jag hade aldrig fått tag på honom. Då hade jag stått kvar ensam på en flygplats i texas och undrat vad jag håller på med än idag.

Lyckligtvis kom han. En hand på min axel. En kram. Mina engelska ord som hade rostat och inte flöt på som jag trodde att dom skulle. Han bar min väska. Öppnade bildörren för mig. Stängde den. Gav mig en komplimang och tog mig längs stora bargatan. Visade cowboys med stora hattar, polismän med stora solglasögon, texanska damer med stora hår. Sen tog han mig till ett motel där jag kunde sova på natten. Själv hade han grejer att fixa innan vi åkte nästa dag. Han skulle flytta till en annan delstat och vi skulle åka på en roadtrip på vägen dit.

Jag somnade i fosterställning och kände mig ensammast i världen, men på äventyr.

Det var en gång för tio år sedan

... eller ja, det var en gång för nästan tio år sedan. Vi träffades i december och julen närmade sig med stormsteg....

Det var när jag bodde i Rom. Jag huserade i en trerumslägenhet med 8 andra svenskar som alla gjorde ungefär samma sak där och då. Jobba/plugga, dricka öl, gå på kickboxning och laga italiensk mat. Italiensk mat = Passerade tomater uppvärmda i en kastrull tillsammans med lite grönsaker och mozzarella, serverad över en pasta kokad till perfekt al dente. Till det avsmakades rött vin i 20-kronorsklassen och en brödbit om man hade tur. Mina dagar utspelade sig ungefär likadant. Jag gick upp halv åtta. Promenerade längs smutsiga gator till skolan och påbörjade lektionen klockan nio. Framförallt minns jag lukten av Roma. Aroma, if you will. Det var en särskild lukt av dammiga gator och gammalt hundbajs. Vi bodde i närheten av Rocko. Inte för att jag tror att det var han som luktade, jag har hört att porrstjärnor måste vara väldigt noga med sin hygien.

I alla fall. Vid lunch var skoldagen över och jag släpade mig hem samma väg som jag kommit. Orkade jag inte gå tog jag bussen, och om jag hade tur slapp jag känna något hårt mot rumpan under den kvart som resan tog. När jag kom hem sov jag ungefär två timmar för att återhämta mig en aning. Det var nämligen mer regel än undantag att jag hade varit ute kvällen innan. Oftast med min engelske vän James. (Och nej, han vägrade oftast att hämta mina tofflor eller ett glas cognac.)

James var redan vid den späda åldern 22 någon form av alkoholist. Jag tyckte att jag drack mycket på den tiden, men det var ändå inget mot vad james gjorde. James hade flyttat till Rom för att vara med sin italienska flickvän och hon hade dumpat honom hårt och sedan raggat på en av mina swedish viking lägenhetskamrater. Det var hårt för James. Och en kväll när det var extra svårt hade han funnit sig själv utslagen vid sidan av vägen. Och en amerikansk ängel hade räddat honom. Åkt med honom hem i en taxi och ringt honom dagen efter för att kolla att han var ok. Är det inte så typiskt amerikanskt ansvarstagande att du nästan vill kräkas? Americano, som han heter från och med nu, blev snabbt en del av vårt gäng och nästan lika snabbt började han uppvakta mig. Jag var 19 år. Han var 26 och därmed till dags dato den med störst åldersskillnad jag varit med. Han gav mig rosor varje dag. Långstjälkade röda rosor som jag kämpade för att kunna ha i den sunkiga lägenheten där det varken fanns vaser eller någon skyddad plats där de kunde stå. Hus i Italien är nämligen i allmänhet väldigt dåligt isolerade och vi var alla ständigt sjuka för att vi var vana vid hellylliga svenska hus med treglasfönster och mysiga duntäcken. Rosorna dog fort, men i det stora hela gjorde det inte så mycket eftersom jag skulle flytta hem till Sverige vilken dag som helst.

Americano uppvaktade mig som på film. Det var inte bara rosorna, det var middagar och öppna dörrar och slå igen dom och köra mig till skolan i taxi, eskortera mig vart vi än gick med handen i min ländrygg och filmkyssarna. Ni vet, den klassiska typen. Passionerat och hett, men ändå med tid över för att stryka undan håret från min kind och den kyska omfamningen. Och följa mig till dörren och skrapa med foten och inte gå för långt för fort för ve och fasa för att jag skulle tro att han inte respekterade mig. Han var från Texas. Dessutom. Hur präktigt kan det bli? Men en nittonårig svensk tjej som i sitt liv endast blivit uppvaktad av tafatta svenska pojkar med alkohol innanför västen eller italienska slemmon med en vespa eller glidandes i en polisbil med sirenerna på var det himmelriket.

Vi fick nästan tre veckor tillsammans. jag minns inte exakt vad som hände när jag väl åkte hem, men jag minns att jag var trött. Jag var trött och sliten och längtade hem efter mina föräldrars trygga hus och julen och katten och alla vännerna hemma. Jag ville aldrig stanna kvar. Han försökte nog få till ett melodrama sista kvällen men jag var kall. I vilket fall höll vi kontakten. Jag minns att vi pratade i telefon då och då, och jag minns att vi mailade. Långa och roliga mail. Han var liksom min hemlighet. Det var coolt att ha en amerikansk pojke att hålla kontakten med och med tiden så blev samtalen färre och mailen reducerades till ungefär en gång i månaden. Tills det plötsligt gått nästan ett år och jag råkade ringa honom på fyllan...

...to be continued...

Vad håller jag egentligen på med?

Jag vandrar omkring med en klump i magen och nu har det gått så lång tid att jag inte ens minns varför. Vad gör jag för att lindra klumpen? Jo jag går in på fejjan och letar upp gammal pojkvän som inte bara fick mig att må jättedåligt, han manipulerade mig och ville att jag skulle flytta till hans land och bli hemmafru och måla tavlor på dagarna. Lyckligtvis fastnade jag inte i hans garn, men nu är vi varandras vänner på fejjan och vi har redan chattat en liten stund. han är gift och har en liten dotter och tycker att det är skitkul att höras. vill ringa någon dag. Skicka telefonnummer och information om tidsskillnad.

Jag vet inte än vad jag har ångest för (eller vem). Innan jag får veta det kommer jag antagligen att göra många dumma saker.

Med facit i hand

Jag är en av dom människorna som inte klarar av att inte veta vad som händer. Jag läser sista kapitlet i en spännande bok. Om jag inte gör det måste jag sträckläsa boken. För jag MÅSTE veta hur den slutar. Om jag vet hur boken slutar kan jag njuta av den i en lagom takt. Just nu måste jag veta hur mitt liv slutar. Alltså inte hur jag dör. Men några veckor fram i tiden skulle räcka. Just nu måste jag sträckläsa, och eftersom det inte händer något nytt måste jag läsa samma kapitel om och om igen. Klump i magen. Tack.

I övrigt. Komiker är inte så jäkla roliga. Dom är mest bittra och elaka på ett sätt som dom varit sen 1994. Jag gillar faktiskt inte människor som har roligt på andras bekostnad.

the suspense is fucking killing me

att inte gifta sig... eller?

Plötsligt avbryter hon mig mitt i en mening. "Jag måste berätta en sak och nu är jag redo" och så håller hon fram handen. Och jag fattar ingenting. Hon har gift sig. Min hjälte som alltid menat att giftermålet är förlegat och att i princip alla är lurade att tro att den dagen man gifter sig ska vara den största i livet, den då man ska vara vackrast och lyckligast och alla ska avundas en. Men i själva verket är det bara dyrt. "Det är inte det att jag inte kan tänka mig att vara gift, eller att jag inte gillar att gå på andras bröllop, jag är bara inte särskilt intresserad av att göra det själv." Precis som jag tycker. Och eftersom jag är så programmerad att tro att hon aldrig kommer göra det så förstår jag inte att ringen på hennes finger är en sån ring. Trots att hennes mage är allt annat än diskret. Trots att hon varit tillsammans i en evighet. Trots att hon trots allt hintat det flera gånger. Jag ser det nu i efterhand. Därför är jag inte förvånad, men det tog en stund att förstå. Hon hade gift sig i hemlighet cch vad jag förstår är hon inte ensam om det nuförtiden. Jag vet flera som rymt och gjort det utan att berätta för någon. För man vill vara gift utan att gifta sig. Slippa möhippor och svensexor och hysteri kring klänning och tonårsfinnar och gå ner 10 kg i vikt för att man måste vara sitt snyggaste någonsin. Man kanske inte känner sig som en prinsessa som man borde... Och hon är fortfarande min hjälte...

I förvirringens tid

Jag sitter hemma hos min bästis i mjukisbyxorna och dricker kaffet hon har lagat åt mig. Och när hon ber mig om en redogörelse för vad som har hänt i mitt liv sen vi sågs sist och när hon ber mig sätta ord på mina känslor så finns det inget där. Hur ska jag förklara vilket känslomässigt vrak jag är just nu? Hur jag egentligen absolut inte vet vad jag håller på med? Stapplande förklarar jag om hur jag gömde vinflaskor i garderoben när jag skulle få besök, hur jag blev totalt nersupen av snickare, hur jag längtar efter någon form av utmaning och jag har tappat greppet om vad jag älskar och hur jag ska hantera dem i min närhet som mår dåligt.

Jag tror inte något jag sa lät vettigt. Jag vet inte ens om hon lyssnade så det kanske inte spelar någon roll. Spelar det egentligen någon roll för mig heller? Behöver jag ens haspla ur mig känslor längre? Idag har jag nog känt tillräckligt. Jag saknar redan. Jag vet inte om jag borde säga det till honom. Jag vet inte ens om han känner tillbaka. Men jag har antagit det eftersom han tagit sig an det där problemet om huruvida vi kan träffas. Och visserligen kommit fram till att det antagligen inte går. Spelar det verkligen någon roll?

- jag tycker det här känns extremt jobbigt

- jag vet.

- vad tycker du?

- ... Det är... ju... svårt.... att dra igång något på distans...

- jag vet.

- ...

- Men... tänk om det går? Jag är rädd för att det går och att jag struntar i det bara för att jag är rädd. Vet du hur sällan jag känner att jag vill dra igång något med NÅGON? Aldrig. Är svaret.

...aldrig...

Så här i efterhand känns det ju som att jag bara plågade mig själv. Varför träffa någon som jag vet kan göra mig svag, som kan få mig att stamma, vars kyssar gör mig varm i hela kroppen och får mig att glömma världen runtomkring, om det bara ska påminna mig om det jag inte kan få?

I love all pony-songs

säger hon innan han sjunger en låt om en ponny i stallet och hon faller.

"hon har mycket saliv i munnen. Mer än alla andra. Jag har aldrig blivit kysst så förut."

Jag önskar att kärlek i riktiga livet var mer som kärlek på tv. Jag önskar jag var kär och att det inte kändes så komplicerat som det gör nu.

Imorgon måste jag antingen köpa trosor eller boka en tvättid. Jag gissar på alternativ nummer 1.

kärlek och värme på jobbet

Jag gillar att klaga på mitt jobb, men när jag tänker på det lite extra så blir jag alltid lite varm i hjärtat... Idag var jag antagligen mest bakis på hela det här året. Jag genomled ett möte och jobbade aktivt ungefär en kvart. Var på kontoret totalt tre timmar tror jag. Högsta chefen frågade om jag hade betongkepsen på och skrockade lite. Det är det jag gillar med mitt jobb. Man kan liksom vara sig själv, dom räknar med att jag sköter mitt jobb och ifrågasätter inte hur jag beter mig.

Minuset var att big boss var där. Han var där igår också. Jag hade förväntat mig något. Jag vet inte vad. Han ringde innan och frågade om han kunde sova hos mig. Jag sa att han nog skulle ta in på hotell. Han ville att vi skulle ses och prata ut. jag skulle ut och supa mig gumsjuk med 20 snickare. Jag vill nog inte prata mer. För jag vet redan vad jag vill. Att jag inte vill. Men jag kan inte säga det. Jag kan verkligen inte göra slut. Jag tyckte jag var duktig som lyckades göra det en gång. Måste jag verkligen göra det en gång till?

För fines skull

skriver jag en lista trots att jag egentligen hatar dom.

Fyra jobb jag har haft i livet:

låssmedslärling
telefonkundtjänst
slipsförsäljare
äggpackare

Fyra platser jag bott på

Svedmyra
London
Rom
Melbourne

Fyra tv-serier jag gillar

L-word
Simpsons
Scrubs (som vissa dissar, men fan vad jag gärna skulle gifta mig med ledfiguren. PRECIS min typ)
Big bang theory

Fyra platser jag varit på semester

Kiev
Hong Kong
kanarieöarna
skottland

Fyra ställen jag hellre skulle vara just nu

ehm... jag har faktiskt ingen lust att vara någon annanstans just nu. Jag sitter i min favoritfåtölj bredvid varma elementet och tittar ut över regnig gråtrist gata samtidigt som jag lyssnar på min stulna diskmaskin som rytmiskt gör rent allt jag smutsat ner. Min sidekick är på väg över och vi ska svulla och kolla på chickflick som jag köpte för 19 kronor på willys. Men fyra ställen jag vill åka till inom ett år?

NYC
Dubai
Sydafrika
Amalfikusten

Jag håller just på och övertalar sidekick om vilken bra ide dessa resor är. Åtminstone två kommer nog att bli av.

Fem tecken på att jag var alldeles för full igår.

1. Jag vaknar av att jobbet ringer och undrar om jag är vaken. Kl 09:40

2. Katten ropar i köket för att han inte fått mat.

3. Bredvid toaletten ligger följande i en prydlig hög: Skor, jeans med korvade strumpor och trosor i. Hemnycklar. Bh och tröja har jag ännu inte hittat. Jag är naken.

4. Jag är tvungen att leta efter datorn i en kvart innan jag hittar den. Under huvudkudden.

5. Jag vill ha pizza. NU!!!!

Vad fan sa jag till dom igår egentligen? Ångest.

En liten stund var dom fyra...

Nu är dom tre igen...

Det som förvånar mig mest är inte min egen indifference. Utan det faktum att alla hör av sig ungefär samtidigt. Det stärker min tro att människan är programmerad efter solen och månen och längtar efter närhet ungefär samtidigt på dygnet/veckan/månaden.

I övrigt tror jag att jag ska påbörja mitt eget lilla bachelorette och rösta ut en i veckan. Men om jag ska fortsätta ta in en ny i veckan så kommer det bli neverending story.

Fast det är det ju redan. Mitt liv alltså.

10 år har gått

För tio år sedan dog min mormor.

Det var ungefär nu på året. Hon hade inte lämnat sängen på länge och hennes hudfärg blev alltmer gul. När levern slutat fungera händer det tydligen. Jag hade just tagit studenten.

stod i hennes sovrum med min vita klänning och champagnestinna ögon. Blommor runt halsen och vännerna utanför. Det var den dagen hon inte kunde ta sig ur sängen mer. Liemannen väntade på balkongen. Blommorna morfar plockat torkade i sin vas. Klockan slutade slå. Mormor hade makt över tingen. Över bingolotten med hennes personnummer till lottnummer. Den som morfar vann 1000 kronor på och aldrig löste in.

Ibland saknar jag henne fortfarande så det gör ont.

AAARGHH!

Det finns få människor som kan framkalla ursinnig, vettlös vrede i mig. Jag tycker själv att jag har ganska bra tålamod... Förutom när jag har mina redhaired moments... Och när Linda Skugge är på tapeten är hela livet rödhårigt för mig.

Häromdagen drabbades jag av en knäpp på ICA och köpte en jävla tjejtidning (vad fan e upp med tjejtidningar egentligen? Nu såg jag en som verkade ha artiklar om karriärkvinnor och samarbete med E24, det måste betyda bra, tänkte jag. Kanske lite mer girl power liksom och inte lika mycket gud hur ska jag bete mig för att han ska vilja knulla mig liksom. Tänk vad jag inte visste att jag skulle bli arg. Igen. Suck.) och i den jävla tjejtidningen är tydligen Linda Fucking Skugge kolumnist. Och jag vet inte vad det handlar om. Jag har alltid hatat fucking Skugge, men inte lika mycket som nu. Hon kallar sig feminist, men jag misstänker att det hon håller på med är att beklaga sig över att livet är jobbigt och anledningen till det kan ju verkligen inte vara att det är hennes eget fel. Newsflash! Du är inte den första personen i världen som haft det svårt! Eller som haft barn! Eller ett jobb! För det handlade hennes kolumn om nu. Hon kan tänka sig rösta på Marit Paulsen i europavalet. Inte för att hon har bra åsikter. Inte för att hon tillhör ett parti fucking skugge stöder. Inte för att hon visat brösten i pojktidning eller vilken jävla annan anledning som helst som jag FAKTISKT kan tänka mig godkänna. (för jag godkänner nästan vad som helst bara det är sagt med humor)

utan för att Marit har 10 barn. Tio barn. "Tio små ädelstenar" skriver skugge. Och en kvinna som har tio barn har tydligen alla kvinnors erfarenheter gånger tio och måste förstå alla kvinnor. Hon måste alltså vara den enda som förstår Skugge. "För kvinnor är familjen själva livlinan. Meningen med livet"

Jag säger visserligen inte emot. Familjen kanske är meningen med livet. Inte för mig och alla andra som inte har familj. Men för dom som har det. Men det jag för mitt liv inte kan förstå är varför familjen skulle vara mindre mening med livet för ALLA män? Och hur kommer det sig att dagens feminist-Skugge drar tillbaka jämställdhetsdiskussionen med säg 2 decennier?

Hon lyckas också kläcka ur sig att Annika Östberg ska släppas ut nu när hon är i Sverige. Inte för att hon är oskyldig. Utan för att hon är kvinna och måste få träffa sin son och sin mamma.

What?

Alltså jag menar...

What?

the thief

Jag trodde jag hade lyckats sno till mig en bättre begagnad diskmaskin från jobbet.

Det visade sig att den är sprillans. Aldrig använd... Ibland har till och med fånar som jag tur.

Blommor vid min dörr

"Alla tjejer förtjänar att någon gång få blommor. kram Big boss"

En gång råkade jag säga till big boss att jag aldrig fått blommor. Så han skickar blommor till mig efter att vi gjort slut (eller vad man ska kalla det om man setts tre gånger...) Jag fattade förstås en misstanke och sköt upp det där med att ringa och tacka för blommorna. Han hörde av sig senare på kvällen och frågade om jag fått dom. Ville bara vara lite omtänksam. Fin kille liksom.

Han följde upp med ytterligare ett samtal några öl senare. Tydligen saknar han mig och vet inte riktigt vad han håller på med. Jag vet inte heller vad han håller på med, för jag tror inte att han har ett val i frågan. Men det gör allt lite ont i hjärtat. Och blommorna luktar gott i mitt kök...

Har du bestämt dig?

Jag tror att jag har det nu. För att byta jobb. Plötsligt insåg jag att jag inte ens är arg på jobbet längre. Inte arg? Det betyder att det bara finns likgiltighet kvar, och då är det dags att byta. Då finns det ju bara en sak att bestämma kvar. Nämligen till vad.

Ska jag återuppta min gamla dröm om att bli författare? Köpa ett hus vid havet och skriva smäktande kärlekshistorier?

Nej, det går inte. Jag har inte råd att köpa hus och inte jobba. Plus att jag är en skitdålig författare så det skulle inte komma in några nya pengar någon gång snart. Jag skulle inte heller kunna försörja mig på någon annan form av konstnärligt yrke (även om jag LÄÄNGTAR efter att få uttrycka mig i andra ord än "Kan du förklara den här kostnaden?") för att jag har noll tålamod med frilans. Tacka vet jag hard cash in på kontot varje månad.

Så det blir nog till att hålla sig till manliga industrier. Några tips på vilken av dom jag ska ge mig in i? För det är nu dags att hitta någon ny.